Röstar kunniga väljare annorlunda?

Hur hade valen slutat om väljarna varit fullt informerade, det vill säga levt upp till de högt ställda krav som ibland ställs på demokratiska ideal­medborgare? Frågan aktualiserades av Larry Bartels (1996) som ge­nomförde den första kontrafaktiska analysen av hur ame­rikanska pre­­sidentval skulle ha slutat om alla väljare varit fullt infor­me­rade. I ett sådant tänkt scenario kom han fram till att Demokraternas kandidat skul­­le nått bättre valresultat i amerikanska presidentval – i snitt två procentenheter bättre. Om de amerikanska väljarna varit fullt informerade hade Demokraterna vunnit på det.

Vi har bättre data och bättre mått på väljarkunskap än vad Bartels hade tillgång till och har vid flera tillfällen replikerat Bartels analyser för Sverige (Holmberg & Oscarsson 2004; Oscarsson 2007). Vi uppskattar effekten av politisk kunskap på partival i en multinomial logistisk regressionsmodell under kontroll för ett stort antal bakomliggande variabler – kön, ålder, boendeort, utbild­ning – som vi vet samvarierar med såväl politisk kunskap som partival. Sedan kan vi beräkna predicerade röstsannolikheter för de olika parti­erna när alla väljares kunskap sätts till 1 (=maximal poäng på våra kunskapsindex).

Men de direkta kunskapseffekterna förslår inte långt. En intressant problematik som man behöver ta hänsyn till när man modellerar kunskapseffekter är att effekten av politisk kunskap går i olika rikt­­ning i oli­ka väljargrupper. Kunskapseffekternas riktning är villkorad av ideo­lo­gisk vänster-högerorientering och yr­kes­­grupps­till­hö­rig­het. Ökad kun­skap bland vänsterorienterade indu­stri­arbe­tare leder exem­­pelvis till en högre sannolikhet för röstning på Socialdemo­kra­ter­­na medan ökad kunskap bland högerorienterade tjänstemän innebär lägre sannolikhet för röstning på S. En tolkning av dessa interaktionseffekter är att kunniga väljare är bättre ideologiskt bevandrade och bätt­re på att identifiera sina ”sanna” politiska intressen än okunniga väl­ja­re. Ett annat sätt att säga samma sak är att kunniga väljare är bätt­re på att använda yrkesgruppstillhörighet och ideologi som infor­ma­tions­gen­vägar när de väljer parti (Lau & Redlawsk 2001).

 

I tabellen nedan har vi aggregerat upp resultaten för att undersöka om valresultaten i riksdagsvalen 1985-2010 skulle ha blivit annorlunda om alla väljare levt upp till idealet att vara fullt informerade. Fram träder ett intressant huvudmönster. En valmans­kår bestående av fullt informerade väljare hade inneburit aggrege­rade röstvinster för allians­parti­erna C, FP, KD och M i sex av åtta val under perioden. I genomsnitt hade de fyra borgerliga parti­erna gjort 4,9 procentenheter bättre ifrån sig om väljarna varit ma­ximalt politiskt kunniga.

 

Resultaten ser lite olika ut från val till val. Klart är att de stora partierna Mode­raterna och Socialdemokraterna tycks drabbas hårdast i en tänkt situa­tion med fullt informerade väljare, i snitt –9,6 respektive –7,0 procentenheter under perioden 1985-2010. Det enda parti som ligger med plussiffror under hela perioden är Folkpartiet som i genomsnitt skulle gjort i snitt +5,4 procentenheter bättre valresultat.

 

 

 

Källa: Svenska valundersökningar 1985-2010. Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik (s 293-297).
 

Nivån på väljarnas politiska kunskaper har betydelse för valutgången i svenska riksdagsval. Visserligen är scenariot om en fullt infor­me­rad väljarkår inte särskilt realistiskt; även om de är hårt kontrollerade ger vi kunskapseffekterna ma­xi­malt spelrum i vår kontrafaktiska ana­lys. Likafullt hade de politiska konsekvenserna av en fullt informerad väljarkår varit mycket stora: Socialdemokraterna hade inte kommit till makten i 1994 års val och hade förlorat regeringsmakten 2002. Fredrik Reinfeldt hade sluppit förlora alliansmajoriteten 2010. Och Sverige­­demokraterna hade inte kommit in i riksdagen i valet 2010.

 

Analysen ovan är en aptitretare från den nyutkomna boken "Nya svenska väljare" av Henrik Oscarsson & Sören Holmberg. Där kan du läsa mer om hur politiskt kunniga svenska väljare är. Du hittar mer information här.

 

Lästips för den nyfikne:

• Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013). Nya svenska väljare. Stockholm, Norstedts Juridik.
• Oscarsson, Henrik (2007). "A Matter of Fact? Knowledge Effects on the Vote in Swedish General Elections, 1985-2002." Scandinavian Political Studies 30: 301-322.
• Lau, Richard R. & David P. Redlawsk (2001). "Advantages and Disadvantages of Cognitive Heuristics in Political Decision Making." American Journal of Political Science 45(4): 951-971.
• Bartels, Larry M. (1996). "Uninformed Votes: Information Effects in Presidential Elections." American Journal of Political Science 40: 194-230.

Not om folkomröstningar

Sveriges relation till folkomröstningar kunde ha börjat bättre. De tre första historiska folkomröstningarna där Sverige var inblandat ledde till förluster av svenskt territorium. År 1877 röstade 99,7 procent av de röstberättigade på den svenska koloniön S:t Barthélemy ja till en återförening med Frankrike (351 röster mot 1). År 1905 förlorade Sverige nästa territoriella folkomröstning. Då försvann hela Norge. Hela 99,9 procent av norrmännen rapporterades ha röstat ja till att lämna unionen med Sverige. Endast 184 norrmän insåg det framsynta med en fortsatt union och röstade nej till den norska utbrytningen. Hela 368 200 röstade ja och därmed emot unionstanken. Valdeltagandet var imponerande 84,8 procent. År 1919 vann Sverige närapå tillbaka en del av Finland i en folkomröstning på Åland där 96 procent röstade ja till en återförening med Sverige. Men den nya självständiga staten Finland vägrade, så det blev inget. Sverige har inte varit bra på territoriella folkomröstningar - två förlorade folkomröstningar och två förlorade territorier, en vunnen folkomröstning, men inget vunnet territorium. (Källa: Oscarsson & Holmberg (2006) Kampen om euron)

De sex nationella folkomröstningarna vi har haft under den demokratiska tiden imponerar knappast heller. Åtminstone inte de första fyra. Vi har räknat mäns och kvinnors röster separat (1922), använt tre (!) svårtolkade alternativ att välja mellan (1957, 1980) och struntat i en rådgivande folkomröstnings mycket klara resultat utan att ordna en ny folkomröstning (1955). De båda EU/EMU-omröstningarna 1994 och 2003 är kanske våra två mest anständiga folkomröstningar, även om de ekonomiska resurserna var mycket ojämnt fördelade mellan ja- och nej-sidan. I det svenska fallet har fem av sex folkomröstningar slutat med att förändringsförslaget fått stryk. När det gäller lokala folkomröstningar är historien än tristare. Här har vi folkomröstat om kommunalskatter och i frågor där kommuner inte haft beslutskompetens. Och stockholmsregionens trängselskatteomröstningar har kunnat användas som praktexempel i undervisning om den representativa demokratins utmaningar.


Turerna kring en folkomröstningen om trängselavgifter i Göteborg framstår allt mer som ett nytt skolboksexempel på svårigheterna att hantera direktdemokratiska inslag (folkomröstningar) i den svenska representativa demokratin. Den nya grundlagen har givit bättre möjligheter för medborgarna att genom folkinitiativ (namnunderskrifter från 10 procent av medborgarna) tvinga fram beslut om det skall hållas en kommunal folkomröstning. Det krävs sedan 2/3 majoritet för att stoppa en folkomröstning.

Läs mer om folkomröstningar i tidigare inlägg: http://www.henrikoscarsson.com/2009/04/starkt-folkinitiativ-med-ny-grundlag.html

Alla de kända problemen med folkomröstningar aktualiseras ännu en gång: När ett specifikt beslut kring en specifik fråga singlas ut för en folkomröstning, vem har då ansvaret för att beslutet passar ihop med andra beslut? Vem fattar beslut om en lokal folkomröstning handlar om en fråga där kommunen inte har ensam beslutskompetens? Och ska inte alla berörda få folkomrösta, och i så fall, vilka är egentligen berörda? Vem tar det långsiktiga ansvaret för det fattade beslutet? Och hur länge gäller det i så fall? Frågorna är många. Det blir intressant att följa spelet kring trängselavgiftsomröstningen.

Den representativa demokratin har fortfarande de två tyngsta besluten i sin makt, nämligen frågan om NÄR folkomröstningen ska äga rum och, framför allt, HUR frågan för folkomröstning skall formuleras. Möjligheterna är många och fältet ligger öppet för kreativa lösningar (vilket visar med önskvärd tydlighet att direktdemokrati inte alltid samsas lätt med principerna bakom representativ demokrati). Sammanställningar visar att fem av sex folkomröstningar slutar i att status quo-alternativet segrar. I Göteborgsfallet är tidsaspekten med andra ord central: Väntar man tillräckligt länge med att anordna folkomröstningen kommer trängselavgifterna att ha hunnit bli status quo. Det som nu är protestalternativet, att avskaffa trängselavgifterna, kommer att vara förändringsförslaget. Som man frågar får man svar. Och det spekuleras redan om huruvida det ska bli mer än två alternativ.
Tidpunkten för en göteborgsk trängselavgiftsomröstning (eller om det nu blir en västlänkomröstning eller en skattehöjningsomröstning) kan förläggas i samband med Europaparlamentsvalet där valdeltagandet förväntas vara lägre än 50 procent. Vi har inga kvorumregler i Sverige men med ett så lågt valdeltagande är det givetvis lättare för en folkvald församling att tolka utslaget som rådgivande och till intet förpliktigande (och beslutet att inte följa folkomröstningen kan under sådana omständigheter inte fattas förrän EFTER valet i september 2014)
Vad som än händer kommer det finnas stora möjligheter för förlorarna i folkomröstningen att vara missnöjda med procedurerna. Finns det några vinnare? Och vad vinner demokratin egentligen? Frågorna är retoriska (jag drömmer mig tillbaka till de Grundlagskonvent jag var med om att ordna på Statsvetenskapliga institutionen). Innan vi hittat fram till en svensk praxis att hantera lokala folkomröstningar riskerar folkinitiativet så som det idag är utformat att leda till ökad politikermisstro och sjunkande legitimitet för det demokratiska systemet.