Opinionsläget januari 2012

När Göran Hägglund i helgen blivit omvald för ledare av Kristdemokraterna kan arbetet med att ta fram partiernas laguppställningar inför 2014 års supervalår ta sin början. Dimmorna skingras och det politiska landskapet blir lättare att urskilja. Under våren blir det spännande att se hur partisystemet reagerar på att Stefan Löfvén tagit över som partiordförande för Socialdemokraterna. Att Alliansen nu har tre pånyttfödda oppositionspartier att batalja med bådar gott för partikonkurrensen på väljarmarknaden inför fortsättningen. Alla vi som älskar politik (=värdeallokering) hoppas att den förtroende- och ledarskapskamp som stått i fokus för svensk inrikespolitik sedan valet 2010 kan kompletteras med stimulerande och konstruktiva ideologiska diskussioner om hur viktiga samhällsproblem ska lösas och hur det goda samhället kan se ut.

Opinionsmätningarnas makt i valdemokratin har sannolikt aldrig varit större. I inrikeskommentarerna är det numera mycket sällsynt att se hänvisningar till det faktiska valresultatet från september 2010, ni minns, när sju miljoner röstberättigade senast delegerade sin väljarmakt genom sin rösthandling. Den verkliga väljarmakten -- partiernas verkliga mandat -- tycks inte vara något värt för många partiers politiska självförtroende. De flesta partier låter sig istället nervöst påverkas i sitt humör och sitt beteende av dagsfärska noteringar. Om man väckte upp riksdagsledamöterna mitt i natten; hur många skulle kunna tala om hur stort väljarstöd det egna partiet fick i senaste valet?

Nåväl, en opinionsforskare som jag själv har förstås legitimt skäl att noggrannt studera opinionsförändringar. Det ingår så att säga i arbetsbeskrivningen. De uppdaterade MäMä-diagrammen för den hittillsvarande opinionsutvecklingen för de olika partierna finner du nedan. Mätningarnas mätning (MäMä) är ett viktat genomsnitt för Sifos, Demoskop, Synovate, Novus och SCBs opinionsmätningar av hur väljarna skulle röstat "om det vore val idag" (vilket förstås är en helt hypotetisk fråga eftersom det inte är val idag).

Sverigedemokraterna

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Kristdemokraterna

Moderaterna

Folkpartiet

Miljöpartiet

Centerpartiet

Partiernas profiler 2010 enligt väljarna

I valundersökningarnas eftervalsintervjuer ställer vi den helt öppna frågan "...Kan du säga vilka saker som [parti] lade särskild vikt vid inför årets val?". Väljarna får alltså möjlighet att fritt associera partierna med vad de vill. När vi kategoriserat de öppna svaren kan man betrakta resultaten som ett slags "facit" på partiernas valkampanjer: Vad ledde alla kampanjansträngningar egentligen fram till? Vilken bild av partiet fick genomslag bland väljarna? Partierna och vi andra kan ägna oss åt att fundera över hur intentionerna egentligen överenstämmer med utfallet.

I tabellen nedan redovisas för varje parti de kategorier av svar som samlat mer än fem procent av alla väljare. Procentandelarna visar hur stor andel av samtliga respondenter som nämnt respektive område som något partiet lagt särskild tonvikt vid. Vi lär oss till exempel att Folkpartiet associeras mycket tydligt till ett enda område (55 procent nämner "utbildning" som något FP lade vikt vid i 2010 års val). Sverigedemokraternas profil domineras helt av flyktingar/invandring (68 procent). Och fyrtiotvå procent av väljarna nämnde spontant "miljö" när de fick frågan om vad MP lagt tonvikt vid.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna hade 2010 ovanligt svaga profiler jämfört med tidigare (endast fyra av tio väljare kunde överhuvudtaget nämna något som KD lagt tonvikt vid; se mer i "Åttapartivalet"). Historiskt kan man konstatera att de stora partierna (S och M) associeras till fler områden och oftast saker som sjukvård, välfärd, sysselsättning och skatter, medan mindre partier i praktiken endast kan hoppas på att deras budskap når fram inom ett enda område. Härvidlag hade FP, MP och SD skarpa profiler och en dominerande ställning inom sina egna sakrågedomäner.

En annan intressant spaning är den totala frånvaron av sakfrågor som rör omvärlden (utrikes/säkerhetspolitik, politik, EU, internationella frågor) i 2010 års svenska valrörelse.

Läs mer om partiernas profiler och väljarnas syn på partiernas kampanjinsatser i min och Sören Holmbergs SCB-rapport "Åttapartivalet 2010" som bygger på den senaste valundersökningen.

Stöd- och taktikröstning i svenska val 1968-2010

Redan Anthony Downs (1957) gjorde klart att det ibland kan vara rationellt för väljare att rösta på något annat parti än det parti som de ideologiskt står nära och tycker bäst om. Svenska väljare har historiskt varit flitiga när det gäller att stöd- och taktikrösta. Det ökande taktiserandet hör till de spännande nyheterna när det gäller väljarbeteende i 2010 års val: var sjunde väljare (rekordhöga 16 procent) röstade på ett annat parti än det parti de tycker bäst om. Om detta kan du läsa i Valforskningsprogrammets och Statistiska centralbyråns nya rapport "Åttapartivalet 2010" som jag skrivit tillsammans med Sören Holmberg.

Om väljare inte röstar på sitt bästa parti utan på något annat parti kan man misstänka att de motiverats av något speciellt, till exempel att rädda ett parti över 4-procentsspärren för att därmed få fram en önskad regering som kanske annars inte kunnat bildas. Ett annat skäl att avvika från sin "normala röst" är att väljare vill stödja ett visst parti på grund av någon enskild sakfråga (saktaktikröstning). Ett annat möjligt motiv som var aktuellt i 2010 års val är att väljaren stärka det egna blockets slagkraft genom att stödja blockets största parti (instrumentell röstning, storleksröstning eller styrkeröstning. Under valrörelsens sista vecka, när det stod klart att Alliansen skulle bli större än de rödgröna, uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt till stödröstning på Allianspartierna för att säkra en riksdagsmajoritet så att Sverigedemokraterna inte skulle få en vågmästarställning (majoritetsstödröstning).

Tabellen visar för varje val sedan 1968 hur stor andel av partiernas väljare som röstat på partiet men som egentligen tycker bäst om ett annat parti. Ju högre andelar desto fler av partiets väljare kan betraktas som stödröstare eller taktikröstare. Tabellen berättar att hela 42 procent av VPKs väljare 1982 hade ett annat parti än VPK som bästa parti. Och nästan hälften (48 procent) av Ny Demokratis väljare 1991 bestod av väljare som tyckte bäst om ett annat parti än NyD. I samband med 2010 års val tyckte omkring 30 procent av Centerpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare bäst om ett helt annat parti.

Leker man med tanken att partierna 2010 endast fått röster från väljare som hade dem som bästa parti kan man beräkna ett nytt valresultat under antagande om 100% "sincere voting". Om vi helt hypotetiskt från varje partis officiella valresultat 2010 drar ifrån den andel väljare de fick på grund av taktikröstning (enligt estimaten i tabellen) får vi fram följande resultat per parti (observera att procenten inte summerar till 100): V 5,0; S 27,6; MP 6,4; C 4,7; FP 5,5; KD 3,8; M 25,3 och SD 3,99. Enligt denna hypotetiska beräkning hamnar två partier nära eller alldeles under 4-procentsspärren – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Skattningarna motsvarar helt enkelt den röstandel partiet hade fått om de enbart erhållit röster från väljare som hade partiet som bästa parti.

Väljarnas känsla för S och M

Känslornas betydelse för opinionsbildning och politiskt beteende är ett allt hetare forskningsområde. Teorier om affektiv intelligens (TAI) vinner snabbt terräng (Marcus, Neuman et al. 2000; Redlawsk 2006; Neuman 2007; Sautter 2007; Kiss & Hobolt 2011). Forskningsfältet vilar på nygamla insik­­ter om att känslor – fysiska och psyko­logiska förändringar in kroppen och i hjärnan som är responser på ex­terna, situationsbetingade stimuli – spelar stor roll för hur män­ni­skor hanterar poli­tisk information. Två emotionella system som arbe­tar undermedvetet förväntas ha effekter på vårt beteende: ett dispo­sitions­system och ett övervak­nings­system. Dispositionssystemet vilar på vanor och erfarenhet och hanterar sedan länge inlärda strategier: så länge inga överraskande eller oförväntade stimuli dyker upp följs gällande beteendeplan, ett tillstånd som normalt resulterar i känslor av entusiasm.

När grundplanen fallerar varnar övervakningssystemet oss att helt nya och potentiellt hotande stimuli dykt upp. Det avbryter vanemässiga rutiner och aktiverar tankeverksamhet. Att förlita sig på vanor är då inte längre aktuellt, istället ökar vår uppmärksamhet, vårt informationssökande och vårt medvetna resonerande.

Opinionsforskningen som hämtar inspiration från politisk psykologi ser inte längre den motsättning mellan kän­sla och förnuft som tidigare varit konventionell visdom. Utgångspunkten är istället att känslor är en direkt förutsättning för att människor ska kunna ta ställning till politiska sakfrågor och kandidater på ett förnuftsmässigt sätt. 

Frågor om vilka känslor kandidater och partier genererar hos väljare har därför blivit vanligare i nationella valundersökningar runt om i världen. I 2010 års svenska valundersökning valde vi att inkludera för första gången en fråga om ”… olika känslor som poli­tiska partier kan ge upphov till”. Av utrymmesskäl begränsades våra känslomätningar till de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna (men alla partier och ledare finns mätta i vår E-panel och publiceras här på bloggen under våren 2012). Vi har valt använt en elvagradig intensitetsskala från 0 (”inte alls”) till 10 (”i mycket stor utsträckning”). De sex känslorna är tänkta att fånga in de tre dimensioner som i opinionsforskningen identifierats som viktigaste känslorna i analyser av opinionsbildning: ilska, oro och entusiasm.

Partierna tycks inte väcka särskilt intensiva känslor hos svenska väljare under valrörelsen. Det är genomgående låga medeltal på våra känsloskalor. Socialdemokraterna väckte starkast känslor när det gäller ”orolig” (medeltal 3,00) och Moderaterna starkast känslor för ”hoppfullhet” (3,35). Socialdemokraterna väckte oro och Moderaterna hopp bland väljarna i 2010 års valrörelse. Resultaten visar också att Moderaterna gjorde väljarna mer rädda och illa till mods än vad Socialdemokraternas gjorde, medan Moderaterna gav upphov till starkare känslor av entusiasm än Socialdemokraterna (2,63 jämfört med 1,75).

Effektanalyser där vi modellerar känslors betydelse för politiskt beteende (t ex partival) kräver mer tid och forskningsresurser och låter därför vänta på sig. Bloggläsarna får hålla ut. För en bakgrund till mätningarna, referenser till litteraturen, alla detaljer om Valundersökningarna och mer analyser av olika väljargruppers känslor inför Socialdemokraterna och Moderaterna i 2010 års valrörelse finns i vår nya rapport "Åttapartivalet 2010". Ladda ned den här och bläddra fram till sidan 21.

Metodpraktikan 4e upplagan

Så har då Metodpraktikan 4e upplagan anlänt från tryckeriet. Det är alltid lika roligt förstås att hålla nya publikationer i sin hand. Denna upplaga är chockrosa och svart. Tack alla ni på bloggen och Facebook som hjälpte till att välja ny färg på nya upplagan.

 

I bokens inledning introducerar vi i sju punkter det vetenskapliga ideal som vi uppfattar som styrande för huvudparten av empirisk forskning inom modern samhällsvetenskap. Snabblistan nedan är hämtad från kapitel 1 "Vad är forskning?"

1. Forskning är teoretisk i betydelsen kumulativ
2. Forskning är teoretisk i betydelsen använder sig av ett vetenskapligt språk
3. Forskning är empirisk i betydelsen att observationer av verkligheten fäller avgörandet
4. Forskning är empirisk i betydelsen genomför systematiska och hederliga undersökningar
5. Forskning är intersubjektiv i betydelsen forskaroberoende, genomskinlig och värderingsfri
6. Forskning har i princip förklarande ambitioner
7. Forskning har i princip generaliserande ambitioner

Den nya upplagan finns att beställa från Norstedts Juridik AB.