Varför litar vi allt mer på våra politiker?

En vanligt förekommande föreställning är att svenskarnas förtroende för politiker befinner sig på fallrepet. Problemet är att det knappast går att finna något som helst stöd för denna uppfattning i någon tillgänglig mätserier över svenskarnas politikerförtroende. Tvärtom har förtroendet för politiker ökat avsevärt sedan slutet av 1990-talet. I tio års tid har vi sett ett växande förtroende för politiker i Sverige. Det vet vi tack vare att vi i Sverige har så god tillgång på systematiska återkommande studier med god jämförbarhet över tid.

Från valundersökningarna kan vi spåra politikerförtroendet med två olika frågeinstrument, ett som gäller allmänt politikerförtroende som använts sedan 1988 och ett där respondenterna sedan 1968 fått ta ställning till ett par cyniska påståenden om politiker. Båda mätserierna visar att bottennivåerna i politikerförtroende nåddes i samband med valet 1998. Det var efter den långa ekonomiska krisen under vilken våra förtroendevalda under en lång följd av år hade tvingats besluta och genomföra tuffa besparningar och nedskärningar.

Sedan 1998 har politikerförtroendet vuxit stadigt. I samband med valet 2010 uppgav 61 procent av svenskarna att de hade mycket eller ganska stort förtroende för politiker, jämfört med endast 31 procent i samband med bottenåret 1998. Återhämtningen av politikerförtroendet går brant och är även kopplad till ökat förtroende för en lång rad politiska institutioner.

Källa: Resultaten är hämtade från Valundersökningarna 1988-2010. Tabellen är från Oscarsson & Holmberg (2011) Åttapartivalet. Stockholm: SCB. Läs mer på www.valforskning.pol.gu.se.

Källa: Två påståenden om politiker har använts för att mäta politikerförtroende i Valundersökningarna under perioden 1968-2010: "De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte tillräcklig hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker" samt "Partierna är bara intresserade av folks röster, inte av deras åsikter". I figuren visar andelen som svarar "delvis motsatt åsikt" eller "helt motsatt åsikt".

Nivån på politikerförtroendet 2010 är tillbaka på samma nivå som det var i mitten på 1970-talet. Det är fråga om en rejäl comeback för politiken som förtroendebransch. Att tala om politikerförakt har alltid varit en överdrift i Sverige – nu är det direkt felaktigt.

Orsakerna därtill är ännu inte systematiskt studerade och torde vara ett mycket lämpligt tema för ett forskningsrådsfinansierat projekt. Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning de potentiella förklaringar till det växande politikerförtroendet som vi kan beläggas. Hur stor roll spelade terrorhandlingarna den nionde september 2001 för att vända trenden? Har vi gradvis fått mer professionella politiker som bättre kan kommunicera sina roller och sina utgångspunkter? Ökad fokus på partiernas (faktiskt) uppfyllda vallöften? Alliansens hantering av finanskrisen? En förändrad mediebild av politiker? Stabilare svenska statsfinanser? Förbättrade levnadsvillkor och ekonomiska framgångar för en välmående medelklass som blivit miljonärer bara på att äga sina egna bostäder? Fyll gärna på listan!

Läs mer om politikerförtroendets effekter på allsköns politiskt beteende i min och Sören Holmbergs rapport Åttapartivalet 2010.

Vad är Löfveneffekten?

Håkan Juholt valdes till ny partiledare på partiets extrakongress den 25 mars 2011. Vid den tidpunkten låg Socialdemokraterna strax under 30 procent i Mätningarnas Mätning. Drygt två månader senare noterade S 34 procent i SCB/PSUs maj-mätning. Plus fyra procentenheter. Faktiskt talades om en Juholt-effekt. Minnet är som bekant mycket kort.

Socialdemokraterna har sedan Stefan Löfven blev vald till partiordförande den 27 januari stärkt sin ställning i opinionsmätningarna, i sammanvägningarna från omkring 25 procent till närmare 28 procent. Med lite god vilja handlar det om tre procentenheter plus. Socialdemokraternas uppgång efter de två senaste ledarskiftena liknar alltså varandra en hel del även om utgångsläget är svårare men uppgången möjligen något snabbare i fallet Löfven än i fallet Juholt.



Det saknas stora mängder information för att kunna genomföra en ordentlig analys av de egentliga orsakerna bakom kortsiktiga opinionseffekter av det här slaget. Att attribuera hela opinionseffekten till Stefan Lövfen -- "En Löfven-effekt" som aldrig definieras vad för slags effekt det skulle handla om --  är vagt i överkant och förefaller knappast särskilt intressant från ett opinionsforskningsperspektiv.

Vad man vill veta är saker som exakt vad i händelsen/elitbudskapet (dvs ledarskiftet) som har producerat hur stora opinionseffekter i vilken riktning bland vilka väljare? För att kunna ta reda på sådana väsentligheter behöver man förstås genomföra betydligt mer ambitiösa empiriska undersökningar än de som bara samlar in uppgifter om bästa parti om det vore val idag. Man behöver veta på om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet? Sånt behöver man ha stora mängder jämförelsematerial (tidsserier) till hands för att kunna göra. Opinionsinstituten skulle med små handgrepp mycket väl kunna förse oss även med sådant; problemet är att deras uppdragsgivare på medieredaktioner och bland ledarskribenter inte verkar tillräckligt intresserade.

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat "Håkan" med "Stefan" under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara "allmänt känd". Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de "varumärken" man mäter egentligen är.

Många väljares relationer till partiet Socialdemokraterna bygger på livslånga egna erfarenheter som orimligen kan kan mäta sig med väljarnas samlade erfarenheter av Stefan Löfven. Min huvudpoäng är att det finns en hel hög med alternativa förklaringar till Socialdemokraternas treprocentiga lyft i opinionen under senaste månaden som vi tyvärr inte har möjlighet att pröva systematiskt i brist på relevant empiriskt underlag. Ledarskiftet har inte minst inneburit även ett skifte när det gäller mediernas bevakning, granskning och gestaltning av Alliansregeringen. Det känns dock främmande att betitla även den typen av förklaringar som en Löfven-effekt.

Så nästa gång du själv skriver Lööf-effekt eller Löfven-effekt eller vore det roligt att höra vad du menar mer exakt med en sådan effekt, gärna ackompanjerat med en beskrivning av hur du tror att effekten producerats.