14 maj 2015

Stödet för sittande regering under mandatperioderna

Stödet för den sittande regeringen (S+MP) blev 37,9 procent i riksdagsvalet 2014. Sedan dess har stödet minskat något. I senaste sammanvägningen (Mätningarnas Mätning) når regeringspartierna 34,5 procent. Det är en opinionsnedgång på 3,4 procentenheter. Är det normalt? Mycket eller litet?

Frågan vi tar oss an i det här blogginlägget är hur opinionstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna: Vad har vi att vänta när det gäller hur stödet för den sittande minoritetsregeringen S+MP kommer att utvecklas under de 1200 dagar som är kvar till nästa riksdagsval?


Det kostar att regera, det är väl känt. Som vi vet från tidigare blogginlägg tappar regeringar i Sverige i snitt omkring två procentenheter i opinionsstöd på att regera i fyra år. Men detta svenska efterkrigssnitt döljer en hel del variation. I västeuropeiska etablerade demokratier är kostnaderna för att regera i allmänhet betydligt större och här finns också en stark tendens att det kostar allt mer att regera. Vi vet också att efterkrigstiden då regeringar ibland faktiskt kunde gå stärkta eller endast milt försvagade genom regeringsperioder kan ha varit en historisk parentes. Vi är på väg tillbaka till normaltillståndet. Det normala är alltså att det kostar opinionsstöd att regera. Regeringar är rökta, helt enkelt.

Men de jämförelserna gäller valresultat mellan val. Finns det några generella mönster som besvarar frågan om när under mandatperioderna regeringar försvagas?  För att ta reda på det kan man analysera månatliga Sifo-data från 45 år tillbaka.


I figuren nedan har jag standardiserat mandatperioderna (x-axeln) så att skalan går från 0 (starten på mandatperioden) till 100 (slutet på mandatperioden) eftersom vi haft olika långa mandatperioder under perioden 1967-2015. Y-axeln är också standardiserad så att regeringens opinionsstöd sätts i relation till det valresultat som regeringspartierna fick i det senaste valet. Denna kvot är 1 om nivån på opinionsmätningarna är densamma som valresultatet. En kvot större än 1 betyder att regeringen har ett starkare stöd i opinionsmätningarna än i valet och en kvot lägre än 1 betyder att regeringen har ett svagare stöd i opinionsmätningarna än valresultatet. Ett tal på 0,7 kan alltså tolkas som att en regering åtnjuter 70 procent av det röststöd den hade i senaste valet.

Resultaten visar att opinionsstödet för svenska regeringar under de senaste 16 mandatperioderna (tjock streckad linje) börjar minskar gradvis under den första delen av mandatperioden ned mot en nivå kring 90 procent av regeringens stöd från valet, för att sedan vända något tillbaka igen. Utvecklingen tycks vara lika oavsett regeringsfärg.


Kommentar: Figuren visar opinionsstödet för sittande regeringspartier vid olika tidpunkter under 16 mandatperioder 1967-2015. Noll markerar starten på mandatperioden och 100 markerar slutet. Stödet för sittande regering (y-axeln) är här mätt i relation till valresultatet i det senaste valet. Stödet för sittande regering är här operationaliserat utan att ta hänsyn till den stora turbulensen under de borgerliga regeringarna perioden 1976-1982, en period under vilken vissa regeringar (FP) hade ett mycket svagt opinionsstöd vilket får en lite onödigt stor inverkan på resultaten i det här fallet. Istället har jag använt det samlade stödet för C, FP och M under den perioden som operationalisering av regeringsstöd. Om det är korrekt eller ej korrekt kan diskuteras. Ny demokrati har inte räknats in i opinionsstödet för Bildt-regeringen 1991-1994 och stödpartierna till S-regeringen under perioden 1995-2006 har inte heller räknats in. Från september 2015 består regeringens samlade stöd av Miljöpartiet + Socialdemokraterna.


Problemet är, liksom alltid när vi kikar på historisk opinionsstatistik, att det knappast finns en särskilt stor lagbundenhet i data. Varje mandatperiod och varje regerings öden och äventyr på folkopinionens stormiga hav är på många sätt en egen unik berättelse och möjligheterna att generalisera är högst begränsade, för att inte tala om möjligheterna att predicera framtiden. Sexton mandatperioder, fyrtiofem år och femhundranio sifomätningar inger förstås repekt. Men samtigt. Vi talar om ett land, ett politiskt system. Och vi talar om att försöka jämföra dynamiken mellan väljare, medier och partier över fem decennier. Det är ett understatement att förutsättningarna för partiernas kamp om väljare och för politisk opinionsbildning ser annorlunda ut idag jämfört med i slutet av 1960-talet.

Punkterna i figuren ovan visar en kraftig spridning över tid, vilket bekräftar att olika regeringar haft väldigt olika opinionsutveckling under mandatperioderna. Låt oss titta närmare på de fyra senaste mandatperioderna med två S-regeringar Persson och två Alliansregeringar Reinfeldt (se grafen nedan). Persson 1998-2002 gick tillbaka inledningsvis, låg stabilt fram till mitten av mandatperioden för att sedan öka starkt inför valåret 2002 men föll sedan tillbaka mot slutet. Persson 2002-2006 började bra men hade en gradvis nedgång i opinionen och lyckades begränsa skadorna något i slutet (men förlorade regeringsmakten).


 

Regeringen Reinfeldt 2006-2010 började som alla kommer ihåg katastrofalt med ministeravgångar och fritt fall i opinionen. Fyrtio procent in i mandatperioden började Alliansen återta mark i opinionen och kunde såsmåningom försvara regeringsmakten med ett procentuellt starkare stöd även om man förlorade majoritetsställningen. Reinfeldt-regeringen 2010-2014 gick kräftgång i opinionsmätningarna från dag 1 och motvinden i opinionen kunde aldrig vändas. 

Fyra regeringar, fyra relativt olika trajektorier. Går vi ännu längre tillbaka i tiden blir det ännu tydligare hur olika en regeringsperiod kan vara när det gäller utvecklingen av opinionsstöd. Palmes regering 1982-1985 visar ett hängmattemönster med nedgång följt av uppgång. Palme/Carlsson 1985-1988 var en högst odramatisk mandatperiod åtminstone tolkat genom opinionsmätningarna. Carlssons regering 1988-1991 blev en tuff resa där stödet sjönk stadigt fram till valåret 1991 då det vände uppåt igen. Bildt-regeringen fick också en tuff opinionsresa under första hälften av mandatperioden men kunde sega sig långsamt uppåt. Carlsson-Perssonregeringen 1994-1998, slutligen, blev också ett dramatiskt fall till en början men med en relativt tidig remobilisering inför valet 1998.


Vi kan dra slutsatsen att det inte är särskilt ovanligt att regeringar tappar opinionsstöd under inledningen av en mandatperiod. Det är heller inte särskilt ovanligt att regeringar vinner opinionsstöd i slutet av en mandatperiod. Frågan är om detta huvudmönster har blivit tydligare över tid. Svaret är att ja, det har det. Hängmattemönstret har varit mer uttalat under perioden efter 1991 (svart streckad linje) än före 1991 (orange linje). Tappet är större i början för moderna regeringar än för regeringar före 1991. Slutfasen av mandatperioderna verkar också vara annorlunda; historiskt har sittande regeringar kunnat mobilisera när det drar ihop sig till nytt val. Samma lycka har inte moderna regeringar haft. I genomsnitt. Minns att variationerna är stora.

Kanske är det dumt att snegla på opinionsstödet för sittande regering för att omvärdera den parlamentariska situationen efter valet 2014. Det tycks nämligen vara helt normalt numera att regeringar tappar opinionsstöd. Ska vi använda historisk statistik från perioden 1991-2014 har vi snarare att vänta oss en fortsatt nedgång i opinionen för S+MP-regeringen, kanske så långt ned som till 85 procent av stödet, som är snittet enligt figuren ovan, vilket motsvarar ungefär 32 procent. Därefter har sittande regering möjlighet att förbättra sitt stöd när nästa val närmar sig, även om valkampanjerna kan tära hårt på opinionsstödet i valspurten. Men väntevärdet för varje regering är fortfarande densamma alldeles oavsett: Rökt.

Varje regering har förstås sitt eget öde i sina händer. Historisk statistik ställer förväntningar och fungerar som en bra bakgrundsfond för att kunna upptäcka nya mönster och anomalier. Men som kristallkula bör man inte ta för allvarsamt på historien. Den skriver sig här och nu.


Länkar/lästips:
Läs mer om cost of ruling i Bengtsson et al (2014) The Nordic Voter: Myths of Exceptionalism. London: ECPR Press. eller i blogginlägget "Regeringar är rökta".

01 maj 2015

Socialdemokraternas väljarmandat

På arbetarrörelsens högtidsdag finns skäl att fundera på vilket mandat -- uppdrag från sina egna väljare -- som det regeringsbärande partiet Socialdemokraterna egentligen har: Hur ser sammansättningen av de väljare som anförtrodde sin väljarmakt till Socialdemokraterna egentligen ut efter valet den 14 september 2014? Den här typen av analys kan förstås göras systematiskt för alla partier om man vill, och dessutom visar jag här endast ett mycket litet axplock av bilder hämtade från analyser av SOM-undersökningarnas data över tid.*

Om vi börjar med hur den demografiska sammansättningen har förändrats är det tydligt hur Socialdemokraternas väljarkår långsamt blivit allt mer ålderstigen. Omkring en tredjedel av S-väljarna är äldre än 65 år, klart större andel än i början av 1990-talet då motsvarande andel var kring 20 procent. Denna utveckling kan till viss del förklaras av den generellt åldrande befolkningen och till viss del av att det har blivit svårare att få unga människor att besvara opinionsundersökningar, men även med hänsyn taget till detta står klart att S-väljarna är äldre idag än vad de var för tjugo år sedan. Partiets mandat (väljaruppdrag) att föra fram äldre väljares krav och åsikter kan alltså -- om man för resonemanget till sin spets -- tolkas som starkare idag än tidigare. 
 

En annan mycket tydlig demografisk förändring av S-väljarna har med utbildningsnivå att göra. S-väljaren anno 2014 är klart mer högutbildad (examen från universitet/högskola). Bland de som röstade på S i valet 1988 var bara 9 procent högutbildade. Motsvarande andel vid det senaste valet 2014 var 30 procent. I befolkningen som helhet har förstås andelen högutbildade också vuxit under samma period, från 19 till 41 procent. Men tillväxttakten har alltså varit procentuellt starkare bland S-väljarna.



När det gäller klassidentifikation finns fortfarande en stark arbetarklassromantik bland väljarna. Fortfarande är det omkring hälften av väljarna som uppger att beskrivningen "arbetarhem" passar bäst in på deras eget hem, trots att andelen väljare som med lite god vilja kan yrkesklassificeras som arbetare passerat ned under 25 procent.

Utvecklingen över tid visar att andelen väljare med "arbetarhem"-identifikation långsamt minskar även bland S-väljarna, År 2014 var den hittills lägsta andelen S-väljare som kallar sitt hem för ett arbetarhem (59 procent) samtidigt som kategorin "tjänstemannahem" också når ett nytt högstavärde (37 procent). Utvecklingen är förstås inte märklig eftersom vi ser ungefär samma förändring i väljarkåren som helhet.



Men ser vi till yrkestillhörighet var det ett tag sedan det fanns en övervägande del arbetare i Socialdemokraternas led. Det socialdemokratiska tjänstemannapartiet är en mer träffande beskrivning numera. Ett större problem för arbetarepartiidentiteten är att det är färre S-väljare som är förvärvsarbetande idag jämfört med tidigare. År 1988 var 69 procent av S-väljarna förvärvsarbetande. Sedan dess har framför allt kategorin pensionärer vuxit främst förstås på grund av den förändrade ålderssammansättningen. Utvecklingen innebär att endast 50 procent av S-väljarna tillhört kategorin förvärvsarbetande i samband med de två senaste valen 2010 och 2014.



När det gäller sektorstillhörighet är det fortfarande en dryg tredjedel av S-väljarna som är anställda inom kommuner och landsting. Sammansättningen har inte förändrats särskilt mycket under de senaste tjugo åren. En dryg majoritet av S-väljarna är alltfort anställda inom den privata sektorn.


Hur ser det då ut med Socialdemokraternas åsiktsmandat, det vill säga hur har S-väljarnas uppfattningar i politiska sakfrågor förändrats under de senaste tjugo åren fram till idag? Här finns förstås en hel hög med sakfrågor att analysera närmare. Vänster-högerfrågorna är fortfarande de som har starkast prediktionskraft i studiet av svenskt väljarbeteende. S-väljarnas inställning till att bedriva mer av sjukvården i privat regi, för att ta ett exempel, har sett en del dramatik. Stödet för förslaget var klart starkast i 1990-talets inledning men sedan dess finns ingen större entusiasm. I den senaste skaran av S-väljare från 2014 års val återfinns mycket svagt stöd för att bedriva mer av sjukvården i privat regi. I själva verket har S-väljarna aldrig bestått av fler motståndare till ökad privatisering av sjukvård.



En sakfråga som är särskilt aktuell idag är frågan om flyktingmottagning. Här har S-väljarna -- liksom väljarkåren som helhet -- genomgått en tydlig förändring i mer generös riktning. I väljarkåren som helhet har andelen som tycker förslaget att ta emot färre flyktingar i Sverige minskat från drygt 60 procent i 1990-talets inledning till omkring 40-45 procent under de senaste åren. Inom gruppen S-väljare är förändringen i generös riktning ännu något mer omfattande. År 1994 var 59 procent av S-väljarna positiva till minskad flyktingmottagning. I samband med 2014 års val var motsvarande andel endast 36 procent.


Kärnkraftsfrågan är en annan intressant sakfråga som blivit mer aktuell igen efter de senaste dagarnas nyheter om stängning av kärnkraftsreaktorer i Ringhals med hänvisning till beslutade ökade energiskatter. Har Socialdemokraterna sina väljare bakom sig när det gäller avvecklingen av kärnkraft? Svaret är ja, även om det varit en dramatisk händelseutveckling under de senaste tio åren. Bland S-väljarna efter 2006 och 2010 års val fanns ett flertal positiva till att använda kärnkraften. Men 2014 är det en klart större andel som vill avveckla (59 procent) än använda (26 procent).



Vilka väljargrupper som vanns av ett parti kan ses som ett slags facit på väljarnas slutsatser av partiernas valbudskap. Det är de vunna väljarnas intressen och åsikter som skall representeras efter valet, åtminstone om man tänker sig en representationsmodell som går "från botten och upp". Det finns flera intressanta frågor att ställa med utgångspunkt från den här typen av analyser av sammansättningen av partiernas väljare. För det första: i vilken utsträckning är partierna medvetna om vilka väljargrupper de representerar? Och för det andra: på vilket sätt visar detta sig i deras ageranden under mandatperioden? Spelar det ens någon roll?




* Tack till Per Oleskog Tryggvason som gjort de fina illustrationerna av hur S-väljarnas sammansättning förändrats över tid. Data är hämtade från SOM-undersökningarna valåren 1988-2014.

24 april 2015

Varför kan Folkpartiet inte växa?

Partisystemets Hallsberg. En väntsal för partibytare. Partisystemets vändkors. Folkpartiet innehar ett närmast oslagbart rekord i svensk politik när det gäller att misslyckas med att få tidigare väljare att stödja partiet ännu en gång. Andelen folkpartiväljare som röstat på FP även i föregående val är enligt tidigare analyser av partibyten i de svenska Valundersökningarna följande: 63 procent 1979 (Holmberg 1981), 44 procent 1982 (Holmberg 1984), 83 procent 1985 (Holmberg & Gilljam 1987), 54 procent 1988 (Gilljam & Holmberg 1990), 46 procent 1991 (Gilljam & Holmberg 1993), 41 procent 1994 (Gilljam & Holmberg 1995), 42 procent 1998 (Holmberg 2000), 74 procent 2002 (Holmberg & Oscarsson 2004) och 30 procent 2006 (Oscarsson & Holmberg 2008). Snittet under perioden 1979-2006 är 54 procent. Med undantag av framgångsvalen 1985 och 2002 har partiet systematiskt underpresterat jämfört med andra partier i den helt nödvändiga uppgiften att återmobilisera redan vunna väljare.

Mönstret går igen även i de två senaste riksdagsvalen. Ett mindretal av Folkpartiets väljare 2006 valde att rösta på FP 2010 – endast 38 procent. Och eländet fortsätter. De preliminära partibytarmatriserna för väljarströmmar mellan 2010 och 2014 är ytterligare en upprepning. Enligt SVTs vallokalundersökning var det bara 39 procent av Folkpartiväljarna från 2010 som valde att rösta på FP även 2014. Väljartappet gick den här gången liksom många andra gånger tidigare till Moderaterna (19 procent), men även till Centerpartiet (11 procent) och Sverigedemokraterna (8 procent).



Källa: Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten att vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Valforskningsprogrammets arbetsrapportserie 2014:13. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.



Det vore en fantastisk uppgift att försöka ta reda på hur stor andel av den nuvarande väljarkåren som någon gång i livet valt att rösta på Folkpartiet. Partiet var under lång tid, tillsammans med Centerpartiet, svenska folkets bästa parti i andra hand (se t ex här). FP är fortfarande ett parti som är tolererat och uppskattat av många och som bevisligen har kunnat fånga nya väljare i val efter val. Att behålla väljare har dock visat sig vara betydligt svårare. Folkpartiet har många sympatisörer men tycks alltså ha svårare att arbeta upp några starkare emotionella lojalitetsband till sina väljare. Kanske ligger huvudförklaringen i den ideologiska profilen för partiet och de budskap partiet för fram. Det finns en inbyggd motsättning mellan ett frihetligt liberalt budskap och ett mer uppfordrande, dogmatiskt appellerande till kollektiva intressen och grupplojaliteter. Lika fritt och lätt det är att stödja partiet för allmänborgerliga väljare, lika fritt och lätt är det att välja något annat nästa gång?


Referenser


Gilljam, Mikael & Sören Holmberg, Red. (1990). Rött, blått, grönt. En bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm, Bonniers.
Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1993). Väljarna inför 1990-talet. Stockholm, Norstedts Juridik.
Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1995). Väljarnas val. Stockholm, Norstedts.
Holmberg, Sören (1981). Svenska väljare. Stockholm, LiberFörlag.
Holmberg, Sören (1984). Väljare i förändring. Stockholm, Liber.
Holmberg, Sören (2000). Välja parti. Stockholm, Norstedts Juridik.
Holmberg, Sören & Mikael Gilljam (1987). Väljare och val i Sverige. Stockholm, Bonniers.
Holmberg, Sören & Henrik Oscarsson (2004). Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år. Stockholm, Norstedts Juridik.
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013). Nya svenska väljare. Stockholm, Norstedts Juridik.