Partimanifesten bästa kristallkulan

Regeringen och oppositionen anklagar varandra för uteblivna besked om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem under nästa mandatperiod 2010-2014. Grisen i säcken-debatter ger dock mycket litet ledning för väljarna när de skall försöka förutse vad som kommer hända i ett Sverige som styrs vidare av Alliansen eller regeras av de rödgröna efter den 19 september. Beställs nya kärnkraftverk? Läggs FRA ned? Blir det en ny folkomröstning om euron? Rullas jobbskatteavdraget tillbaka? Och hur blir det med vargjakt, järnvägar, fastighetsskatt, kvotering i företagsstyrelser?

Vallöftesforskningen visar att det finns dokument som historiskt visat sig ha ett mycket högt prediktionsvärde när det gäller att förutse vad som kommer att hända under nästa mandatperiod: partimanifesten. Konkreta löften och utfästelser i dessa dokument har en hög uppfyllandegrad och torde vara det bästa beslutsunderlaget för de väljare som i praktiken har regeringsfrågan i sin hand.

Därför är det bekymmersamt att partimanifesten oftast presenteras först inför slutspurten av Inför valet 2006 presenterade Alliansen sitt valmanifest den 23 augusti, fyra veckor före valet. Inför 2010 har Alliansen pressen på sig att prestera ett lika konkret dokument som 2006 (manifestet innehöll 238 mätbara vallöften).

Alla förväntar sig givetvis att även den rödgröna oppositionen presenterar ett gemensamt manifest. Allt annat vore att lämna walk over i grenen regeringsduglighet. När Alliansmanifestet och det rödgröna manifestet väl finns på plats kommer väljarna ha utomordentliga möjligheter att utvärdera alternativen.

Givet partimanifestens status som väljarnas bästa prediktionsinstrument inför framtiden är det rimligt att alla väljare har möjlighet att ta del av dessa dokument. En valdemokrati med ambitioner att utvecklas borde se till att partimanifesten når alla hushåll inför den 19 september 2010. Inför valrörelserna brukar partierna se till att ge sig själva nya pengar för olika ändamål. Jag säger: Använd dem för att distribuera partimanifesten till alla hushåll. Och om inte det blir verklighet: Låt den svenska tidningspressen ta initiativet till en ny valtradition i Sverige och låta partimanifesten gå med som bilaga när valrörelsen tar sin början i slutet av augusti!

Farväl anhängarskap?

En av Valforskningsprogrammets mest kända tidsserier visar hur andelen partiidentifierade väljare har minskat sedan 1950-talet. Andelen väljare som betraktar sig själva som anhängare av ett specifikt parti (blå linje) har minskat dramatiskt från 65 procent 1968 till 31 procent 2006. Och andelen som betraktar sig som starkt övertygade anhängare (röd linje) har minskat från 53 procent 1960 till blott 15 procent idag. Grundtipset är förstås att trenden fortsätter nedåt även i 2010 års val.

Andel väljare som betraktar sig som anhängare respektive starkt övertygad anhängare av ett politiskt parti (procent).

Källa: SCB/Valforskningsprogrammet, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.


Försvagade känslomässiga band mellan partier och medborgare hänger samman med andra stora samhällsförändringar som Modernisering och Individualisering som i sin tur genererat andra utvecklingslinjer som kognitiv mobilisering och minskande auktoritetstro. Inom politiken ser vi tydligt effekterna i form av minskad klassröstning, ökad väljarrörlighet, senare röstningsbeslut och minskande förtroende för politiker.

Fel att valår är tätare

Stämmer det verkligen att val i Sverige brukar bli jämna? Nej, åtminstone inte om man med jämnt val menar att det är jämnt mellan blocken. Det finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår.

En analys av Sifos 445 mätningar sedan 1967 visar att det snarare är precis tvärtom. De absoluta blockskillnaderna är faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant. Att valår skulle tendera att vara mer spännande än icke-valår är en felaktig generalisering.

Gör man om samma analys för perioden efter 1990 krossas myten om de mer spännande valåren definitivt. I genomsnitt har de 40 valårsmätningarna (första nio månader av valåren) visat 10,4 procentenheters blockskillnad. Det är klart större avstånd mellan blocken än de 167 icke-valårsmätningar som visat 7,4 procentenheters blockskillnad. Förklaringen till resultatet är förstås, vilket många tycks ha glömt, att valen 1994, 1998 och 2002 nästan helt saknade spänning när det gällde regeringsfrågan.

Men utvecklingen under själva valåren då? Finns det generella tendenser till ett "tighter race" ju närmare valen vi kommer? Visar till exempel augusti- och septembermätningarna inför valen mindre blockdifferenser än januari- och februarimätningarna? Svaret är ja. Men det handlar samtidigt om blygsamma och icke statistiskt signifikanta förändringar. I snitt har blockdifferenserna tidigt under valåren blivit 1,5 procentenhet mindre när valrörelsen kommer in i sitt slutskede. Men variationerna från val till val är mycket stora.