08 december 2016

Svensk immigrationspolitik i retrospekt: representationsgap men utan folklig kritik mot förd politik


"Vems fel är den havererade immigrationspolitiken?" Det är ett allt vanligare sätt att formulera sig i samhällsdebatten efter November-omsvängningen av svensk immigrationspolitik i spåren av flyktingkatastrofen hösten 2015. Sättet att ställa frågan stärker en verklighetsbild att tidigare förd politik inte fungerat alls, eller ens någonsin. Samtidigt visar frågeställningen ett behov av att söka syndabockar eller åtminstone rimliga förklaringar till hur det kunde bli så fel. De flesta svar söks emellertid inte i dramatiska skeenden i omvärlden som ställt saken på sin spets och lett till omvändelse under galgen. Istället grävs det på hemmaplan. Det är den nationella politiken som varit fel hela tiden. Det främsta argumentet tycks vara att förd politik varit fel eftersom den varit så annorlunda jämfört med andra länder (finns för övrigt en del andra exempel på förd politik i Sverige som också skiljer sig högst väsentligt från andra länder men som vi icke uppfattar som felaktig, åtminstone inte just nu).


Precis som efter finanskrascher eller spruckna bostadsbubblor skapar en ny situation i kombination med eftertankens kranka blekhet utrymme för kommentatorer som med facit i hand menar att varningstecknen nog funnits där länge och att de minnsann haft rätt hela tiden men att ingen lyssnat. Mer djuplodande analyser? Var god dröj. Det här lär ältas ett tag.


Att akuta kriser skapar ett möjlighetsfönster för aktörer att ompröva etablerade rutiner, justera verklighetsuppfattningar, göra upp med tidigare förhållningssätt och på kort tid göra större kursomläggningar är alls inget märkligt. Flyktingsituationen hösten 2015 och Novemberomsvängningen kan i själva verket betraktas som en sådan klassisk critical juncture i historien. Att omständigheter förändras och leder till förändringar av policy finns många exempel på. Förd politik kan ha varit ändamålsenlig fram till November 2015. Och den kan ha varit ändamålsenlig efter November 2015. Det ena utesluter inte det andra. Ej heller att det kan ha funnits folkligt stöd för förd politik både före och efter. Som case betraktat är händelserna hösten 2015 predestinerat att bli föremål för många statsvetenskapliga uppsatser och avhandlingar.


Ett annat mem handlar om att det skulle vara samhällets eliter -- medierna och politikerna -- som systematiskt och fullt medvetet under lång tid valt att ljuga och fört medborgarna bakom ljuset i frågor som rör invandring, integration och flyktingmottagning. Man frågar sig hur det skulle kunna vara möjligt i ett representativt demokratiskt system där kvaliteten på förtroendevalda och beslut knappast kan annat än spegla kvaliteten i väljarnas beslut vid valurnorna (omvänt att väljarna tenderar att få det politiska ledarskap de förtjänar). Valdemokrati är som bekant en elitistiskt selekterande mekanism (annars hade det varit mer bekvämt och billigt att lotta fram medborgare till förtroendeposter). Väljarna har två huvuduppgifter i samband med val: 1) att se till förtroendevalda som visar sig vara lögnaktiga eller världsfrånvända inte ges förnyat förtroende (ansvarsutkrävande) och 2) att varsamt delegera sin väljarmakt till de medborgare som är kunnigare, dugligare, mer erfarna och moraliskt mer högstående än vad de själva är (mandatgivande). Faller inte i så fall en del av kritiken mot det politiska ledarskapet på väljarna själva? Är det i så fall i första hand väljarna som ska lastas för en havererad immigrationspolitik?


Normalt med stora åsiktsglapp mellan väljare och förtroendevaldaVi vet från studier av politisk åsiktsrepresentation att väljare och förtroendevalda i Sverige har hyfsat överensstämmande sakfrågeåsikter i fördelningspolitiska frågor. Men i frågor som rör EU, brott och straff och flyktingmottagning existerar dock sedan länge ett väldokumenterat representationsgap: De personer som vi i fria och allmänna val själva väljer till våra främsta företrädare -- riksdagsledamöterna -- är systematiskt mer positiva till EU, mer toleranta i frågor som rör brott och straff och betydligt mer positivt inställda till flyktingmottagning. För den som är bekant med statsvetenskaplig forskning på området är detta inte något nytt. Representationsgapet finns där. Och har funnits där åtminstone så länge vi har kunnat mäta det.


I figuren nedan redovisas tidsserierna för den svenska befolkningens och de förtroendevalda riksdagsledamöternas inställning till förslaget att "ta emot färre flyktingar", något som kan betraktas som en fullt fungerande indikator på inställning i ett större frågekomplex som rör mångkultur, invandring och integrationsfrågor. Resultaten är hämtade från SOM-institutets undersökningar av personer boende i Sverige mellan 16-85 år och Valforskningsprogrammets undersökningar av nyvalda riksdagsledamöter, Riksdagsundersökningarna. I den mån ett representativt demokratiskt system värdesätter åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda är representationsgapet för just denna enskilda sakfråga en besvärande omständighet. Varför finns gapet till att börja med just i dessa frågor? Och om representativ demokrati är adaptivt självjusterande: Varför verkar det ta så lång tid för åsiktsskillnaderna att minska?


asiktsoverensstammelse2




Ett representativt demokratiskt system med en väljarkår som väljer sina representanter i huvudsak efter ideologiska övertygelser -- de svenska väljarna är nämligen notoriska åsiktsröstare enligt våra valundersökningar -- borde helt enkelt kunna prestera bättre, kan man tycka. Å andra sidan går det väl åt rätt håll om man värderar god åsiktsrepresentation: Sedan 2014 har graden av åsiktsöverensstämmelse ökat väsentligt.


Väljarna har betygsatt immigrationspolitiken positivt i tjugofem år
En pusselbit som hittills har saknats i analyserna av svensk immigrationspolitik är vad väljarna egentligen har tyckt om den förda politiken. Har det verkligen funnits en omfattande och ihärdig kritik bland väljarna som samhällets eliter inte lyckats fånga upp under nästan 30 års tid? Svaret på den frågan är nej.


I de svenska Valundersökningarnas besöksintervjuer låter vi väljarna nämna vilka partier som de tycker har en bra respektive dålig politik på upp till 20 olika områden. Frågan lyder: ”Vilken eller vilka partier tycker du har en bra politik när det gäller [OMRÅDE?]” följt av frågan ”Vilken eller vilka partier tycker du har en dålig politik när det gäller [OMRÅDE?]” . Styrkan i sättet att ställa frågan är att respondenterna är helt fria att associera vilka partier de vill till respektive område och betyg. Partier som inte nämns alls på ett område kan klassificeras som att de uppfattas ha varken bra eller dålig politik.


Ett område vi ställt frågor om ända sedan 1991 är "invandring/flyktingpolitik". I tabellen nedan återfinns svenska väljares betyg på alla partier på området. Vi täcker in den tidsperiod då immigration i form av ökad invandring och flyktingmottagning har synts på radarn i svenska samhällsdebatt. Resultaten visar för det första att en stor majoritet av väljarna inte har haft särskilt kristalliserade åsikter om partiernas invandrings- och flyktingpolitik. Under 1990-talet var det bara var femte väljare som överhuvudtaget spontant nämnde något parti när vi ställde våra frågor. Motsvarande andel 2014 var en av tre väljare.


För det andra visar resultaten att den minoritet som ändå haft en uppfattning och valt att betygsätta partiernas politik på området till övervägande delen är positiva. I takt med att politikområdet blivit hetare och allt fler skaffat sig en uppfattning har betygsbalansen blivit än mer mer positiv. I synnerhet 2010 och 2014 har väljarnas betyg på partierna varit särskilt positivt. Intressant nog finns tecken på polariserade uppfattningar även i väljarnas beröm: Socialdemokraternas invandring- och flyktingpolitik 2014 (+19) och Folkpartiets dito i samband med språktestvalet (+17) är de två bästa betygsbalanserna under hela perioden.


De partier som gått fram med invandringskritiska program -- Ny Demokrati 1991/1994 och Sverigedemokraterna 2010/2014 -- har också fått sin politik på området värderad av betydligt större andelar av väljarkåren. Och då har det handlar om negativa värderingar. Andelen väljare som positivt betygsatt Sverigedemokraternas politik på området invandring/flyktingar har legat mycket nära partiets valresultat i de senaste valen, 7 respektive 14 procent.


väljarnasbetyginvandring19912014.png
Detta är de bästa data jag känner till när det gäller att försöka besvara frågan om hur de svenska väljarna har uppfattat partiernas immigrationspolitik. Bloggläsarna får gärna komma med tips på om det finns andra långa tidsserier tillgängliga någonstans som kan komplettera bilden.


Representationsgap men ingen större kritik mot förd politikVi har nu sett att immigrationspolitiken länge lidit av ett kroniskt representationsgap. Samtidigt har det inte funnits någon alarmerande kritik mot den förda politiken från väljarhåll. Förklaringen är förstås att frågor om immigration, flyktingmottagning, invandring och integration inte placerat sig särskilt högt på dagordningen före 2012 då frågan började klättra på allvar. Medborgarna och de som valts att representera dem har helt enkelt haft annat att tänka på.


Så länge representationsgapet handlar om frågor som inte står högt på dagordningen uppstår inte ett hårt slitage på den representativa demokratin. Men i takt med att skavande frågor klättrar blir det förstås ett större problem. Under de senaste sex, sju åren har den kulturella dimensionen eller GAL-TAN, eller flykting- och invandringsdimensionen om du så vill, tillvuxit i betydelse främst genom ökad synlighet för frågorna på agendan, exogena omvärldsfaktorer och en stark politisk polarisering.


Läs mera:
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016) Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.


Manin, Bernard (1997). The Principles of Representative Government. Cambridge, Cambridge University Press.


https://politologerna.wordpress.com/2015/02/16/om-asiktsrepresentativitet/

01 december 2016

Väljarnas betyg på svenska regeringar och statsministrar 1968-2014

lofvenreinfeldtI ljuset av flyktingkatastrofer och omsvängningar i asyl- och invandringspolitiken är nu Fredrik Reinfeldts statsministergärning föremål för debatt och revision. Synen på Reinfeldts och hans Alliansregeringars popularitet är på sina håll under omprövning. Uttolkningarna av historien används i en pågående intern maktkamp mellan företrädare från en kosmopolitisk nyliberal borgerlighet -- som Reinfeldt så tydligt var en fanbärare för  -- och en mer traditionalistisk och nationalistisk konservativ borgerlighet.


Regeringen Reinfeldt 2006-2010 fick högsta betyget. Ever.
Därför är det särskilt spännande att kunna systematiskt jämföra Reinfeldt-regeringarnas betyg med tidigare regeringar. Valundersökningarna visar att regeringen Reinfeldt 2006-2010 hade det bästa betyget hittills av de svenska regeringar vi låtit väljarna betygsätta sedan 1979. Genomsnittsbetyget på en skala från -5 till +5 var +1,7 (i figuren multiplicerat med 10 för att undvika fula decimaler), vilket är något bättre än bedömningarna från 1988 av de Socialdemokratiska regeringarna 1982-1988 (+1,5). Även om Reinfeldts betyg för den andra regeringsperioden 2010-2014 var klart lägre (+0,7) än den första kan han glädja sig åt att vara på plussidan. Det har inte varit det normala för borgerliga regeringar i historien. Förutom Reinfeldts båda regeringsperioder är det bland borgerliga regeringar endast den lilla kortlivade FP-enpartiregeringen från 1978-1979 som fått ett snitt betyg högre än 0 av de svenska väljarna.


bild80


Reinfeldt nr 1 bland svenska partiledare. Ever.
När det gäller popularitet är Fredrik Reinfeldt den mest gillade partiledaren Sverige har haft. Åtminstone var det så toppåret 2010. På en ogillar-gillarskala från -5 till +5 erhöll Reinfeldt snittbetyget +2,1 (i tabellen har medeltalen multiplicerats med 10 för att undvika decimaler i framställningen). Det är högre än Bengt Westerbergs notering från "Westerbergvalet" 1985 och Ingvar Carlssons notering i valet som följde efter Olof Palmes död, för att sätta in siffran i ett historiskt perspektiv. Väljarna gillade Reinfeldt skarpt 2010.
bild84
Jämför vi Reinfeldts betyg vid de tre val han var M-ledare är det idel höga noteringar (+18, +21 och +16) -- klart högre än någon annan M-ledare sedan 1979 (Carl Bildts bästa notering bland samtliga väljare är från hans sista val 1988 (+13). Bland M-väljarna är Reinfeldt också mer populär än Carl Bildt även om skillnaderna är mycket små. Den enda tidigare M-ledare som tangerar Reinfeldts popularitet i de egna M-leden är Gösta Bohman från 1979.


bild83
Reinfeldt den mest önskade favoritstatsministern. Ever.
I de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer ställer vi helt öppna frågor om vem väljarna helst vill se som statsminister efter valet. Intressant nog får majoriteten av väljarna inte alltid sin vilja igenom. Carlsson var folkets val som statsminister 1991 men de fick Carl Bildt som statsminister. Bildt var folkets val 1998 men då blev Göran Persson statsminister. Och 2014 ville 41 procent av väljarna ha Fredrik Reinfeldt som statsminister -- en lägre andel än 2006 (43 procent) och 2010 (57 procent!) -- men istället blev Stefan Löfven statsminister. Ännu vid förlustvalet 2014 var Fredrik Reinfeldts folkliga stöd bland väljarna alltså intakt.


bild87
Så slutligen till väljarnas önskeregeringar. Vi ställer en öppen fråga i våra förvalsintervjuer där väljarna får tala om vilka partier de vill se i regeringen efter valet. Den mest dramatiska utvecklingen i våra tidsserier är andelen som önskar sig en enpartiregering bestående av ett enda parti -- Socialdemokraterna. Andelen har minskat från 36 procent 1968 till bara 4 procent 2014. Det vanligaste svaret 2014 var inte en borgerlig koalition (16 procent) och inte heller en rödgrön koalition (21 procent) utan en blocköverskridande koalition (26 procent). Trots ett val med så fastlåsta laguppställningar var det alltså ändå var fjärde väljare som önskade sig en blocköverskridande koalition (i så fall med Fredrik Reinfeldt som statsminister om man lutar sig mot resultaten om favoritstatsminister).
bild81
Även om stödet för Alliansregeringen krympte ihop inför valet 2014 vidmakthöll alltså Fredrik Reinfeldt sin popularitet som partiledare och statsministerkandidat "ända in i kaklet". Väljarnas betyg på hans Alliansregeringar var i historisk jämförelse högre än någon annan mer långlivad borgerlig regering. Även internt i partiet är det bara Gösta Bohman fyrtio år tillbaka i tiden som visat liknande popularitetssiffror som Reinfeldt -- och då var Moderaterna ett betydligt mindre parti. Mot bakgrund av systematisk insamlad statistik som den här -- som vilar på teorier och mätinstrument som utvecklats helt oberoende av dagens svenska politiska kontext -- är det särskilt intressant att följa Reinfeldt-bashandet i dagens debatt. Fredrik Reinfeldts, Moderaternas och Alliansens ideologiska utgångspunkter och förda politik må vara ifrågasatt i efterhand. Men under tiden vid makten fanns ett starkt folkligt stöd som i många avseenden var historiskt.


:::


Källan till de grafer och tabeller i detta inlägg är hämtade från boken "Svenska väljare" där du kan läsa betydligt mer elaborerade och längre analyser av exempelvis effekterna av partiledarpopularitet, önskeregeringar och regeringsbetyg på svenskt väljarbeteende. Alla data är från de svenska Valundersökningarna som görs tillgängliga för utbildning och forskning via Svensk Nationell Datatjänst (www.snd.gu.se).

























23 september 2016

Vad svenska väljare kan om politik och varför det spelar roll 1

I västerländsk idétradition har förnuftet alltid haft något av en särställning. I väl fungerande demokratier förväntas kvaliteten i beslut stå i relation till graden av sofistikation hos beslutsfattaren. Upplysningsidealet gäller givetvis även för väljar­na. Valdemokratins idealmedborgare behöver vara politiskt sofistikerad för att kunna begripa sig på vad som händer i politiken och för att kunna utfö­ra sina två huvuduppgifter – mandatgivande och ansvarsutkrävande – på ett sätt som ligger i linje med hur en re­presen­tativ demokrati är tänkt att fungera. Väljarna bör åtminstone ha tillräck­liga kunskaper för att självständigt kunna matcha sina intressen och åsikter med rätt partier innan de i förtroende delegerar väljar­makt till sina representanter (mandatgivande). På samma sätt bör väljarna vara till­räck­ligt kapabla för att i efterhand kunna utvärdera de styrandes prestationer och upplyst ställa förtroendevalda till svars för (o)upp­nådda politiska resultat (ansvarsutkrävande).


Demokratiska medborgares politiska kunskaper är ett spännande forskningsfält med många olösta tvister. Kontroverserna handlar om allt ifrån hur väljarkunskap eller sofistikation bör definieras, hur kunskaper egentligen bör eller kan mätas, huruvida kunskapsnivåer skiljer sig mellan olika länders väljare, om och hur kunskapsnivåer förändras över tid, till vilka effekter den stora variationen av kunskap har på väljares politiska preferenser och partival. Mest intellektuellt utmanande (eller provocerande) är analyser om väljarna hade tyckt eller röstat annorlunda om de varit bättre informerade om politik? Hade demokratiska val slutat på annat sätt om kunskaperna i väljarkåren varit bättre än vad de är? Under hösten hoppas jag kunna återkomma med lite analyser av väljarkunskap som "blivit över" från arbetet med den senaste väljarboken från Valforskningsprogrammet.


I tabellerna nedan redovisas svenska väljares sakkunskaper, systemkunskaper och personkunskaper i riksdagsvalen 1985-2014. Alla data är hämtade från de stora återkommande Valundersökningarna från Valforskningsprogrammet i Göteborg. Undersökningarna bygger på besöksintervjuer med väljare. Procenttalen visar andelen av samtliga svarande i undersökningarna som uppgav ett korrekt svar på kunskapsfrågorna. Sammanställningen är en bra illustration på hur väljarforskare runt om i världen har valt att mäta politisk kunskap i sina undersökningar.


En snabbsummering av forskningläget är att kunskap kan mätas på ett effektivt sätt genom quiz-liknande frågebatterier, åtminstone så länge man accepterar definitionen av politisk kunskap som dominerar i litteraturen (Delli Carpini & Keeter 1996:10). Det är faktakunskap som efterfrågas. Politisk kunskap refererar till "den faktiska information om politik som finns lagrad i longtidsminnet". Men man behöver använda många indikatorer, gärna ett tjugotal, för att det ska fungera på ett tillfredsställande sätt . Helst ska flervalsfrågor användas där det finns fler svarsalternativ än två för att kunskapsmätningarna inte ska försämras av att en del personer (läs: män) hellre gissar än vidgår att de inte känner till svaren. Svaren på kunskapsfrågorna blir till ett fungerande kunskapsindex med god skalbarhet i en dimension.


Internationella forskare blir alltid lite imponerande av resultaten från svenska kunskapsmätningar. Antagligen -- länderjämförelser är notoriskt svåra att genomföra -- tillhör väljare i nordeuropeiska flerpartisystem till de mer informerade. Amerikanska väljare brukar ha stora problem att svara på kunskapsfrågor om politik och tillhör sannolikt de minst informerade väljarna. I tabellerna nedan varierar kunskapsnivåerna från sex procent (andelen som kände till att Frederick Federley tillhörde Centerpartiet i 2002 års val) och 95 procent (andelen som i 2010 års undersökning kände till att vi hade en borgerlig fyrpartiregering under mandatperioden 2006-2010).


normPolitisk kunskap i Sverige uppvisar som i de allra flesta andra länder en tjusig normalfördelning. De flesta väljare klarar att svara rätt på omkring hälften av frågorna i våra Valundersökningar. Somliga, företrädelsevis ungdomar och personer med lägre intresse och exponering för politik, är klart sämre. Andra, företrädelsevis äldre, flitigare nyhetskonsumenter och politiskt engagerade är duktigare. Internationella jämförelser visar tydligt att svenska väljare är klart bättre på sakkunskap och systemkunskap än vad de är på personkunskap. Kandidat- och personkännedom är akilleshälen för de svenska väljarna rent kunskapsmässigt. Partiers ståndpunktskunskaper och vänster-högerpositioner är vi klart bättre på (redovisas ej här).

Tabell: Andelen korrekta svar på politiska kunskapsfrågor hämtade från svenska Valundersökningar 1985-2014 (procent).

know1
know2




know3


Spelar politiska kunskaper någon roll för politiska attityder och beteenden? Det korta svaret är ja, kunskapsnivåer (awareness) är helt avgörande för hur människor processar ny politisk information. Våra kunskaper styr hur vi låter oss exponeras för information och hur vi använder den för att uppdatera våra politiska preferenser. Det går att finna många exempel på analyser som övertygande visar att det existerar kunskapseffekter på attityder och beteenden. Om detta hoppas jag snart kunna återkomma med en ny text. För den som inte kan hålla sig hänvisas till litteraturen nedan.




Läs mer om politisk kunskap:
Arnold, J. R. (2012). “The electoral consequences of voter ignorance”. Electoral Studies 31(4): 796–815
Delli Carpini, M. X. and Keeter, S. (1996). What Americans Know About Politics and Why It Matters (New Haven, CT.: Yale University Press).
Oscarsson, Henrik (2007). "A Matter of Fact? Knowledge Effects on the Vote in Swedish General Elections, 1985-2002." Scandinavian Political Studies 30: 301-322
Kapitlet "Okunniga väljare" i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2012) Nya svenska väljare: Stockholm: Norstedts juridik.
Oscarsson, Henrik (2006). Valdemokratins idealmedborgare. I Bäck, Hanna & Mikael Gilljam, Red. (2006). Valets mekanismer. Malmö, Liber
Oscarsson, Henrik & Lauri Rapeli (2017) Citizen's political sophistication. In Handbook of Political Behavior. Oxford: Oxford university press (kommande).
Weith, Paul (2016). Information effects across the globe. Does political knowledge matter, and how do we know it? Doctoral School of Political Science, Public Policy. Budapest, Central European University