09 april 2018

Varifrån kom Sverigedemokraternas väljare?

En av de vanligast förekommande frågorna när man är ute och föreläser om svenskt väljarbeteende handlar om från vilka andra partier Sverigedemokraternas väljare kommer. Ofta finns en baktanke med frågeställningen: debattörer och åhörare vill samla information för att kunna plocka billiga poänger på att avgöra skuldfrågan om vilka partier som i störst utsträckning har bidragit till att förse SD med väljare.
Det akademiska intresset för partibyten handlar mer om att först försöka uppskatta nivåer och flöden så bra som möjligt för att sedan ge sig i kast att förklara varför väljarna flyter mellan partier. Med hjälp av data från de fyra senaste stora Valundersökningarna kan vi ge ett relativt precist svar på varifrån SD-väljarna har kommit i samband med valen 2006, 2010 och 2014. Bytarmatriserna från Valundersökningarna är flitigt analyserade och avrapporterade -- inte minst i rapporten "Flytande väljare" -- eftersom de till hälften bygger på åtråvärda paneldata: Hälften av de som ingår i de rullande tvåstegspanelerna återintervjuas nämligen i samband med nästföljande val. Därför kan vi kompensera för de minnesfel som tenderar att uppträda när man ber väljare försöka minnas hur de röstade för fyra år sedan (minnesfelet brukar ligga kring 25 procent; var fjärde väljare kommer inte ihåg eller minns partivalet fel).
I Valforskningsprogrammets faktabladserie finns en hel del svar på vanliga frågor vi får om svenskt väljarbeteende. Det senaste tillskottet i serien ger ett kort svar på frågan om varifrån SD-väljarna kommit vid de tre senaste valen. För att man ska få en känsla för hur många väljare det rör sig om har vi räknat om skattningarna av partiernas vinster- och förluster (nettorörlighet) till tusentals väljare. För detaljer om tillvägagångssätt hänvisas till väljarböckerna som kommer ut efter varje val. Den senaste heter "Svenska väljare" (och rymmer för övrigt även ett kapitel med en samlad analys av varför väljare röstar på SD).
Resultaten visar att SD-väljarna kommit främst från de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Mellan 2002-2006 och 2006-2010 kom flest från Socialdemokraterna (+17 000 respektive +27 000 väljare). Mellan 2010-2014 var flödena allra störst från Moderaterna (omkring 163 000 väljare).

 

Väljare kommer inte bara från andra partier, de kan också mobiliseras från grupper som tidigare inte röstat eller från gruppen blankröstare. Dessutom får partier förstås påfyllning av väljare från grupper som inte tidigare haft rösträtt -- i det här fallet de unga förstagångsväljarna. I Sverigedemokraternas fall går väljartillströmningen från dessa grupper inte att bortse ifrån om man vill ge en så bra bild som möjligt av varifrån SD-väljarna kommit. I 2006, 2010 och 2014 års val har SD nettovunnit väljare från "soffan" (+5000, +21 000 respektive +53 000 väljare) och även vunnit många väljare från gruppen 1:agångsväljare (+12 000, +25 000 respektive +25 000 väljare).
SDs stora framgångsval 2014 var det alltså tre betydande strömmar: SD nettovann från Moderaterna (+163 000 väljare), från Socialdemokraterna (+97 000 väljare) och från gruppen icke-röstare (+53 000 väljare). Klicka här om du vill ladda ned faktabladet i PDF-format istället.

Missa inga faktablad från Valforskningsprogrammet! Följ vår forskning på hemsidan (www.valforskning.pol.gu.se); twitter: @valforskning och på Facebook (Valforskningsprogrammet).

01 april 2018

Konsten att klara fyraprocentspärren

Fyraprocentspärren till riksdagen har blivit föremål för diskussion genom Lars Tobisons debattartikel "Bäst att helt slopa spärrgränsen" i Dagens Nyheter från den 29 mars. Opinionsläget just nu pekar mot att fyra partier ligger i närheten av spärren. Det innebär att risken är större än i tidigare val att det blir fyraprocentspärren och inte väljarna som avgör utgången av riksdagsvalet.

Precis som Tobisson påpekar är svenska väljare vana vid att ta hänsyn till fyraprocentspärren. Det strategiska tänkandet och agerandet från Kamrat, Kyrkobroder, Traktor, Skogsmulle och Syster fyra procent har vi kunnat kartlägga väl i de stora Valundersökningarna genom åren. Med undantag från Alf Svenssons succéval 1998 har Kristdemokraterna vunnit representation i alla riksdagsval sedan 1991 tack vare strategiskt röstande väljare. För att ta ett exempel.

Men när det är flera favoritpartier som ängsligt blickar nedåt mot spärren blir det svårare för väljarna att agera som rationella röststrateger. Och eftersom fyraprocentspärren kan bli avgörande även för regeringsfrågan blir det helt naturligt ett större fokus på hur den strategiska kontexten ser ut alldeles i valrörelsens slutskede. Tobisson talar om att valrörelsen riskerar att förvandlas till ett sällskapsspel.

En av fem väljare röstar inte på sitt bästa parti
Hur vore det istället om väljarna fick ägna sig åt helhjärtad preferensröstning, eller så kallad ärlig röstning som det kallas inom valforskningen (sincere voting). Med en sänkt eller slopad spärr skulle de 14-20 procent av väljarna som idag röstar på andra partier än det som de tycker bäst om istället kunna preferensrösta på sitt bästa parti. Vore inte det en bättre ordning?





Låt säga att två partier missar spärren samtidigt om något större litet parti gör ett hyfsat valresultat. Det är inte ett otänkbart scenario som i praktiken i så fall betyder att närmare en väljare av tio  "slänger bort" sin röst i valet 2018. Våra sentida ansträngningar att ytterligare öka proportionaliteten i valsystemet -- så att antalet röster ett parti får i så stor utsträckning som möjligt står i relation till hur många mandat det erhåller -- skulle kännas som ha varit förgäves i valet 2018. Rekordmånga väljare skulle inte ha någon representant bland folkets främsta företrädare. (Något liknande har faktiskt redan hänt, i 2009 års svenska Europaparlamentsval, men det väckte då inte särskilt stor uppmärksamhet).

Belöningen är minst fjorton mandat
Till fyraprocentsspärrens försvar kan framhållas att "belöningen" i form av minst 14 mandat som blir resultatet av att klara 4,0 är betydelsefullt för partiets möjligheter att kunna vara närvarande vid alla de möten i den politiska vardagen där en mycket stor del av förd politik blir verklighet -- i riksdagens utskott. Med fjorton mandat kan ett parti spela roll genom närvarons politik i nästan alla våra 16 riksdagsutskott. Spärren har alltså en bortglömd förtjänst. Man skulle kunna tro att nivån på spärren från början sattes just för detta syfte. Men det var det förstås ingen som tänkte på. Det var andra hänsyn som sattes i främsta rummet när fyraprocentspärren uppfanns inför övergången till enkammarsystem 1970.

Då vaknar förstås lusten att diskutera alternativ till dagens ordning. Kan man behålla spärren utan att riskera att valresultatet inte blir proportionellt och att många väljare står utan representation? Ja det kan man.


Enkel överförbar röst
Det finns många lösningar i den statsvetenskapliga verktygslådan när det gäller att försöka balansera olika värden. Den enklaste lösningen skulle vara att använda en variant av ett valsystem som redan är i bruk i länder som Irland, Nordirland, Nya Zeeland och Australien: att införa något som kallas enkel överförbar röst (single transferable vote, STV). Grundidén är busenkel. Anpassat till ett svenskt proportionellt valsystem där väljarna i huvudsak väljer partier skulle det se ut ungefär så här: väljarna ombeds i samband med valet lägga två röster, en förstapreferens och en andrapreferens. Om det parti väljaren röstat på i första hand inte klarar spärren så aktiveras väljarens andrahandsröst. Det betyder att väljarna kan ägna sig åt helhjärtad ärlig preferensröstning i första "omgången", utan att behöva tänka in spärrgränser. Skulle favoritpartiet inte klara spärren kan man fortfarande -- genom ett slags "andra chansen" -- få möjlighet att sända en signal till det politiska systemet via valsedeln. Allt genomförs smidigt i en valomgång. Precis som idag skulle vi räkna klart ett preliminärt riksdagsval på ett par tre timmar.

Hur ändrar vi valsystemet?
Det är ett intressant tankeexperiment hur ett införande av STV skulle kunna gå till i Sverige. Min analys är att det inte kan göras utan att samtidigt ändra på en del andra saker. Det blir helt nödvändigt att tänka om det mesta och göra flera samtidiga förändringar av valsystemet. Vi får tänka bort det faktum att det är spelarna själva -- de politiska partierna -- som har makten över spelreglerna. (Därför kommer det förstås inte hända någonting eftersom partierna lätt faller in i det historiska mönstret att se till sina partiintressen och idka riskaversion med en svår status quo bias). Men ändå:

Med en svensk STV-variant skulle man till och med kunna höja spärrgränsen (!) från fyra till kanske fem procent om man exempelvis vill göra det lättare att bilda stabila riksdagsmajoriteter. Färre partier betyder mindre koordineringsproblematik och kan underlätta parlamentariska samarbeten.

Med en femprocentspärr skulle man kunna minska ett av världens största parlament från 349 till kanske 299 ledamöter utan att ett riksdagsparti skulle behöva riskera att inte bli representerat i alla riksdagsutskott. Om man samtidigt minskar antalet valkretsar från 29 till 15 så kan man dessutom göra sig av med de märkliga utjämningsmandaten -- de behövs inte eftersom valresultatet blir riksproportionellt så det räcker med de fasta mandaten. Samtidigt kunde man passa på att stärka den representativa demokratin genom att inte längre tillåta otyget att en riksdagskandidat/ledamot inte behöver vara bosatt i den valkrets hen representerar. En representant för en valkrets ska givetvis komma från den valkretsen!

Med samtidiga val till tre nivåer blir ett STV-system med första- och andrahandsröster förstås väldigt tungrott och kanske rentav förvirrande (första- och andrahandsalternativ x 3 val!). Det behöver förstås förenklas. Mycket.

Börja med att skilja valdagarna åt så vi får kommun- och riksdagsval på olika tidpunkter (Vi vet att det kommer kosta i valdeltagande på den lokala nivån men vi hämtar kanske igen det i bättre möjligheter till ansvarsutkrävande (Huvudtrenden i den representativa demokratin är ett allt större fokus på bakåtblickande utvärdering av uppnådda politiska resultat och ansvarsutkrävande). Inför indirekta val till regionfullmäktige så skalar vi bort ett helt val till och så blir kommunvalen ännu viktigare -- kanske kan den kommunala självstyrelsen stärkas på kuppen.




Som sista åtgärd behöver vi hitta på ett bättre system med valsedlar än de nuvarande (dagens system kräver onödigt långa förberedelser och många sedlar, dessutom är den öppna valsedelshanteringen i vallokalerna ett sänke för valhemligheten). När vi ändå lägger om till STV så kan vi passa på att utveckla en enkel generisk valsedel där väljarna kan kryssa i sina första- och andrahandsval. Med tanke på att den svenska representativa demokratins största akilleshäl är den utomordentligt svaga kandidatkännedomen kan vi dessutom göra som i Finland och göra det obligatoriskt att kryssa en person på valsedeln. Vid varje val behöver den svenska väljaren göra två insatser med pennan: fyll i ett kandidatnummer som förstapreferens och ett kandidatnummer som andrapreferens. Lägg i valsedeln och klistra igen kuvertet. Klart!

Efter dessa funderingar önskar jag alla bloggläsare en Glad Påsk!


Läs mer:

Fredén, Annika & Henrik Oscarsson (2015). Skäl att rösta strategiskt i riksdagsval. I Bergström, Annika, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson, Red. (2015). Fragment. SOM-rapport 63. Göteborgs universitet, SOM-institutet.









Varifrån kom Sverigedemokraternas väljare?

En av de vanligast förekommande frågorna när man är ute och föreläser om svenskt väljarbeteende handlar om från vilka andra partier Sverige...