24 februari 2017

Opinionsläget februari 2017

Detta blogginlägg är samförfattat av PER OLESKOG TRYGGVASON och HENRIK OSCARSSON


Det är idag femhundrasextiotvå dagar kvar till valet 2018. Under den senaste månaden har vi sett ovanligt stora rörelser i den sömniga mellanvalsopinionen. I det här blogginlägget redovisar vi våra sammanvägningar av opinionsläget i januari och februari (MäMä) och analyserar frågan om huruvida Moderaternas mer pragmatiska inställning till att samarbeta med Sverigedemokraterna kan ha inneburit en väljarflykt av M-sympatisörer till Centerpartiet.


Långt kvar till valetDe regelbundna publiceringarna av väljarbarometrar lider kroniskt av oproportionerlig överexponering och av övertolkningar utan stöd i data. Med dårars envishet vill vi därför först börja med att påminna om några viktiga slutsatser från tidigare analyser av opinionsmätningar som man bör bära med sig. För det första: Prediktionskraften i mätningar som genomförs långt före valet är, åtminstone historiskt sett, relativt liten. Det är först när vi rör oss in ett valår – alltså om ungefär ett år – som prediktionskraften brukar förbättras dramatiskt. Först då börjar valresultatet långsamt frysa fast och mätningarna närma sig något som liknar det slutgiltiga valresultatet. Det är ännu långt kvar till valet 2018. Och först i efterhand brukar man ha tillgång till de data som behövs för att kunna dra slutsatser om när under mandatperioden det inträffat något formativt moment.


För det andra gäller mätningarna en hypotetisk situation om ett tänkt riksdagsval idag. Alltså en situation som inte ens är nära att påminna om den valrörelsekontext under vilken väljare faktiskt fattar sina röstningsbeslut. Som politainment fungerar mätningarna som bränsle för spekulation och spelteoretiska tankeexperiment. Men när allt kommer omkring är mätningar mätningar och valresultat valresultat, en lärdom som under det senaste året efter Brexit, Trump och Isländska skrällval lyckligtvis tycks ha nått spridning även utanför forskningskretsar.


M-utspelet den 19 januari För det tredje bör man vara ytterst försiktig att koppla samman eventuella förändringar med specifika politiska händelser. För det mesta visar det sig vara ytterst svårt att isolera kortsiktiga opinionseffekter av t ex utspel, skandaler, partiledarbyten, partikongresser. Opinionsforskningen visar att förändringar nästan alltid sker gradvis och dessutom med eftersläpningar. Hela opinionen påverkas oftast inte på en och samma gång. Många effekter som kan detekteras omedelbart blir inte permanenta. Elasticiteten i attityder gör att opinionseffekter kan ackumuleras och ”mellanlagras” för att ge utslag först vid ett senare tillfälle (jämför blixtnedslaget som blir utfallet av en mer långvarig elektrisk uppladdningsprocess).


Därför är det notoriskt svårt att dra säkra slutsatser om orsaker till korttidsförändringar. I synnerhet när det gäller resultat från väljarbarometrar eftersom det i dessa undersökningar inte ställs för ändamålet avsedda andra frågor till de svarande. Vi har bara tidsserien att utgå ifrån för att dra slutsatser. Bra för fri spekulation. Mindre bra om man vill dra vetenskapliga slutsatser.
Men den här gången är det lite annorlunda. Förutsättningarna för slutsatser är ovanligt goda. Opinionsinstituten har nämligen behagat förlägga sina fältperioder så att det blir enklare än vanligt att värdera opinionsläget före Anna Kinberg Batras presskonferens den 19 januari – och de direkta negativa reaktionerna från andra allianspartier – och jämföra med opinionsläget efter utspelet. Vår egen sammanvägning – Mätningarnas Mätning – visar att mellan januari och februari blev Moderaternas skattning i väljarbarometrarna klart lägre samtidigt som Centerpartiets blev klart högre. Den senaste sammanvägningen inkluderar Novus mätning från igår och ger följande resultat (Läs mer om MäMä här).


Figur 1     Mätningarnas Mätning den 23 februari 2017 (%).
23-feb-2017-mama_liggande
Ovanligt stora och samstämmiga opinionsförändringarVi har som sagt inga paneldata att tillgå just nu (även om panelstudier faktiskt pågår i skrivande stund och kan komma att bli viktiga såsmåningom). Men sedan den 19 januari har vi har sju opinionsmätningar (från sex institut) som har haft hela eller den absoluta huvuddelen av sina fältperioder efter AKBs presskonferens. I samtliga mätningar, med undantag för Sifos andra extra(?)-mätning under perioden så backar Moderaterna samtidigt som Centerpartiet går framåt. I övrigt finns det lite systematik i förändringarna.


Bland de opinionsinstitut som använder sig av sannolikhetsbaserade urval kan vi konstatera att Moderaternas förändring varit statistiskt säkerställd hos Demoskop och Novus, men inte i någon av Sifos mätningar. Centerpartiets uppgång är säkerställd i Novus och Sifos första mätning, men inte i Demoskops.


Figur 2       Förändringen för respektive parti jämfört med föregående opinionsmätning (sex institut, procentenheters förändring)
figur1.png
Note: Sifo har gjort två undersökningar sedan den 19 januari 2017.


Ser vi till partiernas utveckling över tid kan vi konstatera att Moderaterna haft en nedåtgående trend samtidigt som Centerpartiets siffror pekat uppåt. Men vi kan också se att mätningarna som gjorts efter den 19 januari (de blå och gröna observationerna) accentuerat de båda trenderna. Detta gäller både i de mätningar som använder sig av sannolikhetsbaserade urval och de mätningar som har självrekryterade webpaneler.


Figur 3           Moderaternas och Centerpartiets opinionsutveckling sedan valet 2014 (blå och gröna observationer är resultat där fältperiod varit efter 19 januari)
prob sannolikhet.png
Note: Undersökningar som genomförts från september 2014 till februari 2017. Opinionsinstituten som ingår är: Demoskop, Inizio, Ipsos, Novus, SCB, SKOP, Sentio, Sifo, YouGov. Inizio, Sentio och YouGov ingår i gruppen självrekryterade övriga institut ingår i gruppen sannolikhetsbaserade.


Huruvida det här handlar om en långsiktig trend, en stabilisering eller om vi snart kommer återgå till gamla nivåer får framtida mätningar utvisa.


Vad kan förklara Moderaternas sjunkande stöd?
Vad kan då förklara att Moderaterna tappar väljare efter öppnandet gentemot Sverigedemokraterna? Vi ska självklart vara försiktiga i att spekulera för mycket i konkreta orsakssamband, men vi kan i det här sammanhanget pröva en hypotes att det kan bero på hur Moderata väljare känner inför Sverigedemokraterna som parti. Ms nya linje kom i huvudsak att handla om partiets mer pragmatisk inställning till samarbete med SD även om AKB uppehöll sig mest vid att kritisera regeringen och uttryckte en stark vilja att få till stånd en politisk förändring i Sverige.


Även om Sverigedemokraterna har växt avsevärt i opinionen sedan valet 2014 så är det fortfarande ett parti som väcker mycket starka antipatier i stora delar av väljarkåren och så också inom Moderaterna. I de nationella SOM-undersökningarna ställer vi frågan hur mycket väljarna gillar respektive ogillar de politiska partierna, där respondenterna får använda en skala som går från ”ogillar starkt” (-5), ”varken gillar eller ogillar (0), ”gillar starkt” (+5). I figur 3 nedan redovisar vi andelen av respektive partis sympatisörer som angett det lägsta svarsalternativet, ”ogillar starkt” gentemot samtliga andra partier. Detta för att analysera hur stor andel av partiernas sympatisörer som hyser kraftigast antipatier för övriga partier.


Det är uppenbart att man hyser störst antipatier gentemot Sverigedemokraterna om man sympatiserar med partier till vänster eller med Centerpartiet.


Även om det finns tydliga skillnader mellan partierna i andelen som har de största antipatierna så kan vi konstatera att är en väsentlig andel av moderaternas sympatisörer som tycker mycket illa om Sverigedemokraterna, nämligen 46 procent. Det är till och med så att det är en något större andel av Moderaternas sympatisörer som väljer detta svarsalternativ jämfört med sympatisörer till Liberalerna och Kristdemokraterna. Siffrorna som här redovisas är visserligen från hösten 2015, men beaktar vi att nästan hälften av Moderaternas sympatisörer då hyste starka antipatier mot Sverigedemokraterna är det kanske inte helt överraskande att de några av delar av partiets sympatisörer väljer att söka sig till andra partier när Moderaterna öppnar upp förs samarbete.


Figur 3           Andelen med starka antipatier för respektive parti bland partiernas sympatisörer (procent)
figur3
Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2015 Note: Andelen av respektive partis sympatisörer som anger alternativet -5 "Ogillar starkt" på frågan "Vart skulle du vilja placera Parti".


Att det blir Centerpartiet som de flyende M-sympatisörerna väljer har ideologiska orsaker. En kraftig polarisering och ökad konfliktnivå längs den nya kulturella dimensionen – som innefattar ideologiska skillnader i syn på nationalstatens gränser, kultur, identitet, traditioner, mångkultur, globalisering, migration och flyktingmottagning – har på kort tid lett till stora spänningar i det svenska partisystemet i allmänhet och mellan Allianspartierna i synnerhet. De socialliberala partiernas kraftiga reaktion är en tydlig indikation på att den nya kulturella dimensionen håller på att stöpa om den svenska partirymden.


Fler analyser behövs, men givet all kunskap om partiernas sympatisörer och om konfliktstrukturen i partisystemet bedömer vi att det är sannolikt att de flyende M-sympatisörerna hör till den grupp som attraherades av Fredrik Reinfeldts kosmopolitiska Moderata budskap. När M nu väljer att justera sin ideologiska kurs är det dessa väljare som rör på sig. Centerpartiet tycks vara det alternativ som tydligast representerar en liberal, tolerant politik för globalisering, öppen ekonomi, frihandel och internationellt samarbete, just sådant som var kännetecknande för Allianspolitiken under Fredrik Reinfeldt. Framtiden – kanske redan marsmätningarna från opinionsinstituten – får utvisa om AKBs utspel från den 19 januari initierat en omfattande väljarvandring mellan allianspartierna eller om Ms väljarförluster begränsas. När kakafonin i opinionssymfonin dundrat på ett tag kan det till och med ske återflöden om Moderaterna lyckas skingra dimridåer om framtida agerande i ex regeringsfrågan och lugnat Reinfeldt-kosmopoliterna så till den grad att de snabbt återvänder.

08 december 2016

Svensk immigrationspolitik i retrospekt: representationsgap men utan folklig kritik mot förd politik


"Vems fel är den havererade immigrationspolitiken?" Det är ett allt vanligare sätt att formulera sig i samhällsdebatten efter November-omsvängningen av svensk immigrationspolitik i spåren av flyktingkatastrofen hösten 2015. Sättet att ställa frågan stärker en verklighetsbild att tidigare förd politik inte fungerat alls, eller ens någonsin. Samtidigt visar frågeställningen ett behov av att söka syndabockar eller åtminstone rimliga förklaringar till hur det kunde bli så fel. De flesta svar söks emellertid inte i dramatiska skeenden i omvärlden som ställt saken på sin spets och lett till omvändelse under galgen. Istället grävs det på hemmaplan. Det är den nationella politiken som varit fel hela tiden. Det främsta argumentet tycks vara att förd politik varit fel eftersom den varit så annorlunda jämfört med andra länder (finns för övrigt en del andra exempel på förd politik i Sverige som också skiljer sig högst väsentligt från andra länder men som vi icke uppfattar som felaktig, åtminstone inte just nu).


Precis som efter finanskrascher eller spruckna bostadsbubblor skapar en ny situation i kombination med eftertankens kranka blekhet utrymme för kommentatorer som med facit i hand menar att varningstecknen nog funnits där länge och att de minnsann haft rätt hela tiden men att ingen lyssnat. Mer djuplodande analyser? Var god dröj. Det här lär ältas ett tag.


Att akuta kriser skapar ett möjlighetsfönster för aktörer att ompröva etablerade rutiner, justera verklighetsuppfattningar, göra upp med tidigare förhållningssätt och på kort tid göra större kursomläggningar är alls inget märkligt. Flyktingsituationen hösten 2015 och Novemberomsvängningen kan i själva verket betraktas som en sådan klassisk critical juncture i historien. Att omständigheter förändras och leder till förändringar av policy finns många exempel på. Förd politik kan ha varit ändamålsenlig fram till November 2015. Och den kan ha varit ändamålsenlig efter November 2015. Det ena utesluter inte det andra. Ej heller att det kan ha funnits folkligt stöd för förd politik både före och efter. Som case betraktat är händelserna hösten 2015 predestinerat att bli föremål för många statsvetenskapliga uppsatser och avhandlingar.


Ett annat mem handlar om att det skulle vara samhällets eliter -- medierna och politikerna -- som systematiskt och fullt medvetet under lång tid valt att ljuga och fört medborgarna bakom ljuset i frågor som rör invandring, integration och flyktingmottagning. Man frågar sig hur det skulle kunna vara möjligt i ett representativt demokratiskt system där kvaliteten på förtroendevalda och beslut knappast kan annat än spegla kvaliteten i väljarnas beslut vid valurnorna (omvänt att väljarna tenderar att få det politiska ledarskap de förtjänar). Valdemokrati är som bekant en elitistiskt selekterande mekanism (annars hade det varit mer bekvämt och billigt att lotta fram medborgare till förtroendeposter). Väljarna har två huvuduppgifter i samband med val: 1) att se till förtroendevalda som visar sig vara lögnaktiga eller världsfrånvända inte ges förnyat förtroende (ansvarsutkrävande) och 2) att varsamt delegera sin väljarmakt till de medborgare som är kunnigare, dugligare, mer erfarna och moraliskt mer högstående än vad de själva är (mandatgivande). Faller inte i så fall en del av kritiken mot det politiska ledarskapet på väljarna själva? Är det i så fall i första hand väljarna som ska lastas för en havererad immigrationspolitik?


Normalt med stora åsiktsglapp mellan väljare och förtroendevaldaVi vet från studier av politisk åsiktsrepresentation att väljare och förtroendevalda i Sverige har hyfsat överensstämmande sakfrågeåsikter i fördelningspolitiska frågor. Men i frågor som rör EU, brott och straff och flyktingmottagning existerar dock sedan länge ett väldokumenterat representationsgap: De personer som vi i fria och allmänna val själva väljer till våra främsta företrädare -- riksdagsledamöterna -- är systematiskt mer positiva till EU, mer toleranta i frågor som rör brott och straff och betydligt mer positivt inställda till flyktingmottagning. För den som är bekant med statsvetenskaplig forskning på området är detta inte något nytt. Representationsgapet finns där. Och har funnits där åtminstone så länge vi har kunnat mäta det.


I figuren nedan redovisas tidsserierna för den svenska befolkningens och de förtroendevalda riksdagsledamöternas inställning till förslaget att "ta emot färre flyktingar", något som kan betraktas som en fullt fungerande indikator på inställning i ett större frågekomplex som rör mångkultur, invandring och integrationsfrågor. Resultaten är hämtade från SOM-institutets undersökningar av personer boende i Sverige mellan 16-85 år och Valforskningsprogrammets undersökningar av nyvalda riksdagsledamöter, Riksdagsundersökningarna. I den mån ett representativt demokratiskt system värdesätter åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda är representationsgapet för just denna enskilda sakfråga en besvärande omständighet. Varför finns gapet till att börja med just i dessa frågor? Och om representativ demokrati är adaptivt självjusterande: Varför verkar det ta så lång tid för åsiktsskillnaderna att minska?


asiktsoverensstammelse2




Ett representativt demokratiskt system med en väljarkår som väljer sina representanter i huvudsak efter ideologiska övertygelser -- de svenska väljarna är nämligen notoriska åsiktsröstare enligt våra valundersökningar -- borde helt enkelt kunna prestera bättre, kan man tycka. Å andra sidan går det väl åt rätt håll om man värderar god åsiktsrepresentation: Sedan 2014 har graden av åsiktsöverensstämmelse ökat väsentligt.


Väljarna har betygsatt immigrationspolitiken positivt i tjugofem år
En pusselbit som hittills har saknats i analyserna av svensk immigrationspolitik är vad väljarna egentligen har tyckt om den förda politiken. Har det verkligen funnits en omfattande och ihärdig kritik bland väljarna som samhällets eliter inte lyckats fånga upp under nästan 30 års tid? Svaret på den frågan är nej.


I de svenska Valundersökningarnas besöksintervjuer låter vi väljarna nämna vilka partier som de tycker har en bra respektive dålig politik på upp till 20 olika områden. Frågan lyder: ”Vilken eller vilka partier tycker du har en bra politik när det gäller [OMRÅDE?]” följt av frågan ”Vilken eller vilka partier tycker du har en dålig politik när det gäller [OMRÅDE?]” . Styrkan i sättet att ställa frågan är att respondenterna är helt fria att associera vilka partier de vill till respektive område och betyg. Partier som inte nämns alls på ett område kan klassificeras som att de uppfattas ha varken bra eller dålig politik.


Ett område vi ställt frågor om ända sedan 1991 är "invandring/flyktingpolitik". I tabellen nedan återfinns svenska väljares betyg på alla partier på området. Vi täcker in den tidsperiod då immigration i form av ökad invandring och flyktingmottagning har synts på radarn i svenska samhällsdebatt. Resultaten visar för det första att en stor majoritet av väljarna inte har haft särskilt kristalliserade åsikter om partiernas invandrings- och flyktingpolitik. Under 1990-talet var det bara var femte väljare som överhuvudtaget spontant nämnde något parti när vi ställde våra frågor. Motsvarande andel 2014 var en av tre väljare.


För det andra visar resultaten att den minoritet som ändå haft en uppfattning och valt att betygsätta partiernas politik på området till övervägande delen är positiva. I takt med att politikområdet blivit hetare och allt fler skaffat sig en uppfattning har betygsbalansen blivit än mer mer positiv. I synnerhet 2010 och 2014 har väljarnas betyg på partierna varit särskilt positivt. Intressant nog finns tecken på polariserade uppfattningar även i väljarnas beröm: Socialdemokraternas invandring- och flyktingpolitik 2014 (+19) och Folkpartiets dito i samband med språktestvalet (+17) är de två bästa betygsbalanserna under hela perioden.


De partier som gått fram med invandringskritiska program -- Ny Demokrati 1991/1994 och Sverigedemokraterna 2010/2014 -- har också fått sin politik på området värderad av betydligt större andelar av väljarkåren. Och då har det handlar om negativa värderingar. Andelen väljare som positivt betygsatt Sverigedemokraternas politik på området invandring/flyktingar har legat mycket nära partiets valresultat i de senaste valen, 7 respektive 14 procent.


väljarnasbetyginvandring19912014.png
Detta är de bästa data jag känner till när det gäller att försöka besvara frågan om hur de svenska väljarna har uppfattat partiernas immigrationspolitik. Bloggläsarna får gärna komma med tips på om det finns andra långa tidsserier tillgängliga någonstans som kan komplettera bilden.


Representationsgap men ingen större kritik mot förd politikVi har nu sett att immigrationspolitiken länge lidit av ett kroniskt representationsgap. Samtidigt har det inte funnits någon alarmerande kritik mot den förda politiken från väljarhåll. Förklaringen är förstås att frågor om immigration, flyktingmottagning, invandring och integration inte placerat sig särskilt högt på dagordningen före 2012 då frågan började klättra på allvar. Medborgarna och de som valts att representera dem har helt enkelt haft annat att tänka på.


Så länge representationsgapet handlar om frågor som inte står högt på dagordningen uppstår inte ett hårt slitage på den representativa demokratin. Men i takt med att skavande frågor klättrar blir det förstås ett större problem. Under de senaste sex, sju åren har den kulturella dimensionen eller GAL-TAN, eller flykting- och invandringsdimensionen om du så vill, tillvuxit i betydelse främst genom ökad synlighet för frågorna på agendan, exogena omvärldsfaktorer och en stark politisk polarisering.


Läs mera:
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016) Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.


Manin, Bernard (1997). The Principles of Representative Government. Cambridge, Cambridge University Press.


https://politologerna.wordpress.com/2015/02/16/om-asiktsrepresentativitet/

01 december 2016

Väljarnas betyg på svenska regeringar och statsministrar 1968-2014

lofvenreinfeldtI ljuset av flyktingkatastrofer och omsvängningar i asyl- och invandringspolitiken är nu Fredrik Reinfeldts statsministergärning föremål för debatt och revision. Synen på Reinfeldts och hans Alliansregeringars popularitet är på sina håll under omprövning. Uttolkningarna av historien används i en pågående intern maktkamp mellan företrädare från en kosmopolitisk nyliberal borgerlighet -- som Reinfeldt så tydligt var en fanbärare för  -- och en mer traditionalistisk och nationalistisk konservativ borgerlighet.


Regeringen Reinfeldt 2006-2010 fick högsta betyget. Ever.
Därför är det särskilt spännande att kunna systematiskt jämföra Reinfeldt-regeringarnas betyg med tidigare regeringar. Valundersökningarna visar att regeringen Reinfeldt 2006-2010 hade det bästa betyget hittills av de svenska regeringar vi låtit väljarna betygsätta sedan 1979. Genomsnittsbetyget på en skala från -5 till +5 var +1,7 (i figuren multiplicerat med 10 för att undvika fula decimaler), vilket är något bättre än bedömningarna från 1988 av de Socialdemokratiska regeringarna 1982-1988 (+1,5). Även om Reinfeldts betyg för den andra regeringsperioden 2010-2014 var klart lägre (+0,7) än den första kan han glädja sig åt att vara på plussidan. Det har inte varit det normala för borgerliga regeringar i historien. Förutom Reinfeldts båda regeringsperioder är det bland borgerliga regeringar endast den lilla kortlivade FP-enpartiregeringen från 1978-1979 som fått ett snitt betyg högre än 0 av de svenska väljarna.


bild80


Reinfeldt nr 1 bland svenska partiledare. Ever.
När det gäller popularitet är Fredrik Reinfeldt den mest gillade partiledaren Sverige har haft. Åtminstone var det så toppåret 2010. På en ogillar-gillarskala från -5 till +5 erhöll Reinfeldt snittbetyget +2,1 (i tabellen har medeltalen multiplicerats med 10 för att undvika decimaler i framställningen). Det är högre än Bengt Westerbergs notering från "Westerbergvalet" 1985 och Ingvar Carlssons notering i valet som följde efter Olof Palmes död, för att sätta in siffran i ett historiskt perspektiv. Väljarna gillade Reinfeldt skarpt 2010.
bild84
Jämför vi Reinfeldts betyg vid de tre val han var M-ledare är det idel höga noteringar (+18, +21 och +16) -- klart högre än någon annan M-ledare sedan 1979 (Carl Bildts bästa notering bland samtliga väljare är från hans sista val 1988 (+13). Bland M-väljarna är Reinfeldt också mer populär än Carl Bildt även om skillnaderna är mycket små. Den enda tidigare M-ledare som tangerar Reinfeldts popularitet i de egna M-leden är Gösta Bohman från 1979.


bild83
Reinfeldt den mest önskade favoritstatsministern. Ever.
I de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer ställer vi helt öppna frågor om vem väljarna helst vill se som statsminister efter valet. Intressant nog får majoriteten av väljarna inte alltid sin vilja igenom. Carlsson var folkets val som statsminister 1991 men de fick Carl Bildt som statsminister. Bildt var folkets val 1998 men då blev Göran Persson statsminister. Och 2014 ville 41 procent av väljarna ha Fredrik Reinfeldt som statsminister -- en lägre andel än 2006 (43 procent) och 2010 (57 procent!) -- men istället blev Stefan Löfven statsminister. Ännu vid förlustvalet 2014 var Fredrik Reinfeldts folkliga stöd bland väljarna alltså intakt.


bild87
Så slutligen till väljarnas önskeregeringar. Vi ställer en öppen fråga i våra förvalsintervjuer där väljarna får tala om vilka partier de vill se i regeringen efter valet. Den mest dramatiska utvecklingen i våra tidsserier är andelen som önskar sig en enpartiregering bestående av ett enda parti -- Socialdemokraterna. Andelen har minskat från 36 procent 1968 till bara 4 procent 2014. Det vanligaste svaret 2014 var inte en borgerlig koalition (16 procent) och inte heller en rödgrön koalition (21 procent) utan en blocköverskridande koalition (26 procent). Trots ett val med så fastlåsta laguppställningar var det alltså ändå var fjärde väljare som önskade sig en blocköverskridande koalition (i så fall med Fredrik Reinfeldt som statsminister om man lutar sig mot resultaten om favoritstatsminister).
bild81
Även om stödet för Alliansregeringen krympte ihop inför valet 2014 vidmakthöll alltså Fredrik Reinfeldt sin popularitet som partiledare och statsministerkandidat "ända in i kaklet". Väljarnas betyg på hans Alliansregeringar var i historisk jämförelse högre än någon annan mer långlivad borgerlig regering. Även internt i partiet är det bara Gösta Bohman fyrtio år tillbaka i tiden som visat liknande popularitetssiffror som Reinfeldt -- och då var Moderaterna ett betydligt mindre parti. Mot bakgrund av systematisk insamlad statistik som den här -- som vilar på teorier och mätinstrument som utvecklats helt oberoende av dagens svenska politiska kontext -- är det särskilt intressant att följa Reinfeldt-bashandet i dagens debatt. Fredrik Reinfeldts, Moderaternas och Alliansens ideologiska utgångspunkter och förda politik må vara ifrågasatt i efterhand. Men under tiden vid makten fanns ett starkt folkligt stöd som i många avseenden var historiskt.


:::


Källan till de grafer och tabeller i detta inlägg är hämtade från boken "Svenska väljare" där du kan läsa betydligt mer elaborerade och längre analyser av exempelvis effekterna av partiledarpopularitet, önskeregeringar och regeringsbetyg på svenskt väljarbeteende. Alla data är från de svenska Valundersökningarna som görs tillgängliga för utbildning och forskning via Svensk Nationell Datatjänst (www.snd.gu.se).