13 september 2014

På god väg mot ökat valdeltagande 2014?

Det här inlägget är samförfattat med Per Oleskog Tryggvason.

Svenska folket förtidsröstar som aldrig förr. I förmiddags (13/9) hade 2 174 545 personer (Valmyndigheten uppdaterar kontinuerligt) tagit sig till någon av Sveriges 3 695 förtidsröstningslokaler. Då valmyndighetens siffror släpar några dagar är en rättvis jämförelse med tidigare års förtidsröstning att titta ett par dagar tillbaks i tiden. I torsdags (11/9) hade till exempel nästan 300 000 fler förtidsröstat jämfört med samtliga förtidsröster i regeringsskiftevalet 2006. 

Också jämfört med valet 2010, då alla tiders förtidsröstningsrekord slogs (både i absoluta tal och sett till de röstberättigade) ser det ljust ut när det gäller möjligheten att valdeltagandet ökar i årets val.

Trots missvisande rapportering i flera medier så hade 196 000 fler väljare förtidsröstat jämfört med samma tidpunkt 2010. Också när det kommer till andel av de röstberättigade så ser vi i år en ökning med drygt två procentenheter (se graf 1).

Tyder den omfattande förtidsröstningen på att vi kan förvänta oss ett höjt valdeltagande?  Det är något som vi vet först imorgon kväll. Det kan till och med dröja till dess att onsdagsrösterna är räknade nästa vecka, men att andelen förtidsröster är så pass hög tyder knappast på ett lägre valdeltagande. Det är dock mycket möjligt att vi ser ett förändrat väljarbeteende, med en allt mer bekväm valmanskår som hellre röstar när det passar in i vardagen än klär upp sig och går till vallokalen på valsöndagen. 

En effekt av ökad förtidsröstning är att vi får fler sent inlämnade förtidsröster som inte hinner fram till vallokalerna för att räknas under valkvällen. Antalet röster som tillkommer valnattsresultatet har ökat mycket i de senaste valen: 72 000 i 2002 års val, 109 000 i 2006 års val och 178 000 röster i 2010 års val. Vi kan lugnt räkna med att minst 200 000 röster kommer att "saknas" i valnattsresultatet. Det motsvarar omkring tre procent av det totala förväntade antalet röster! 


Demokratiska problem med förtidsröstning
Även om den omfattande andelen förtidsröster kan ses som ett friskhetstecken för den svenska demokratin finns det ett normativt demokratiskt problem som riskerar att uppstå.  Det finns ett egenvärde i att väljare ska vara så fullt informerade som möjligt då de går för att avlägga sin röst. De som väljer att lägga sin röst före valdagen riskerar att gå miste om viktig information som uppkomma under valröresen. Vi kan utifrån valmyndighetens siffror konstatera att över en miljon av väljarna redan lagt sin röst när de två statsministerkandidaterna drabbade samman i SVT:s duell förra lördagen. Samma siffror visar att mer än 2 miljoner väljare redan hade röstat inför TV4s partiledarduell i torsdags. 



* På grund av eftersläpningar i Valmyndighetens rapportering om inkomna förtidsröster är skattningen av inkomna röster från Fredag 12 sept en underskattning. Vi förväntar oss att trajektoriet för inkomna förtidsröster följer ungefär samma bana som 2006 och 2010.

Extremt lågt ångerröstande
De demokratiska frågetecken som kan ställas ur ett normativt perspektiv rätas till viss del ut av att det på valdagen finns möjlighet att ångra sin röst. Du har alltså möjligheten att gå till din vallokal och lägga en ny röst på valsöndagen och på så sätt annullera din förtidsröst. Den här teoretiska möjligheten verkar dock främst stanna vid teorin. I 2010 års val var det 5 290 personer av de drygt 2,3 miljoner (2 377 639) förtidsröstande som valde att ångerrösta. Endast 0,2 promille av alla förtidsröstare ångerröstade.  

Anledningen till det låga ångerröstandet är säkert flera. För det första, de som väljer att gå och förtidsrösta innan valdagen har per definition bestämt sitt partival.  Detta då de väljer att avlägga sin röst vid ett tillfälle som är tidigare än de måste (de kan ju faktiskt allt som oftast vänta tills valstöndagen). För det andra kan det tänkas att möjligeten att ångerrösta är relativt okänd bland väljarna. Man känner helt enkelt inte till möjligheten att ångerrösta. 

Kommer FI! dra upp ångerröstandet?
Det kommer bli intressant att följa om ångerröstning förblir en valanomali också i riksdagsvalet 2014. Årets riksdagsval har utvecklat sig till ett taktiskt spel av sällan skådat slag. Årets valraket, Feministiskt initiativ, har sedan valrörelsens början haft ett opinionsstöd mellan 1.6 och 4.0 procent. Detta har inneburit huvudbry för många rödgröna väljare med ett rosa hjärta. I början av valrörelsen visade de flesta opinionsmätningar att avståndet mellan de rödgröna och allianregeringen låg omkring 10 procent. När gapet förra veckan halverades (länk till opinionsmätningarna) i nästan samtliga mätningar var det säkert många FI-väljare som fick kalla fötter. Nu såg det plötsligt ut som det som varit klart sedan länge, att de rödgröna skulle bli större än alliansen inte längre var en självklarhet. 

Opinionsjournalistiken på vänsterkanten delades in två läger. Å ena sidan, de som direkt eller indirekt uppmanade att inte lägga sin röst på FI då det i deras ögon kunde riskera regeringsmakten. Å andra sidan de som menade att utan ett Feministiskt initiativ i riksdagen så finns ingen möjlighet för en rödgrön majoritetsregering. I ljuset av de fyra senaste opinionsmätningarna (Demoskop, Ipsos, Sifo och Novus) verkar de senare få mest vatten på sin kvarn. Stämmer dessa opinionsmätningar så är FI i behov av åtminstone mellan 6 000 – 60 000 stödröster (1 procentenhet är ca 60 000 röster) för att komma in i riksagen och på så vis lägga grunden för en rödgrön majoritetsregering.  

FI:s balans strax under fyraprocentsspärren skapar förutsättningar för en markant ökning av antalet ångerröstare. Detta både hos grupper som redan har lagt en rosa röst, men som nu får kalla fötter av att Allianspartierna ska kunna spurta förbi de rödgröna. Men kanske framförallt bland de som redan lagt sin röst på ett rödgrönt parti och nu ser en chans att bidra till att skapa ett underlag för en rödgrön majoritet i den kommande riksdagen.



Läs mer om förtidsröstning i boken "Förtida röstning i Sverige"

07 september 2014

Reinfeldt vs Löfven

Vem är statsminister efter riksmötets högtidliga öppnande den 30 september? Är det Fredrik Reinfeldt som blir huvudperson i den nyvalda riksdagens numera obligatoriska omröstning om statsminister? (En sådan omröstning ställer man ju förstås inte gärna upp i om man inte redan vet att man kommer att klara den, undantaget om man vill sätta en ny pedagogisk praxis). Eller är talmannens förslag Stefan Löfven? Blir det han som får läsa upp regeringsförklaringen? 

I Sverige röstar vi på partier och inte på regeringar. Vi väljare får vara med och välja vem som blir regeringsbildare men bara indirekt via våra riksdagsledamöter -- folkets främsta företrädare. Vi har negativ parlamentarism i Sverige. Så länge en riksdagsmajoritet (175 mandat) tolererar statsministern och inte aktivt röstar emot denne, så kan hen fortsätta som regeringschef. Frågan är alltså om det är Löfven eller Reinfeldt som är den mest tolererade?

Ikväll är det duell mellan de två huvudkandidaterna till statsministerposten i SVT. Regeringsbildaren får en nyckelroll i ett parlament som ser ut att bli mer fragmentiserat än tidigare, det vill säga riksdagsmandaten är mer utspridda på fler partier. 

Vilken ledare är bäst?
Systematiska mätningar av svenska partiledares image har pågått inom ramen för Valforskningsprogrammet sedan 1980-talet. Mätningarna är inspirerade från amerikanska motsvarigheter och ingår i svenska valundersökningar och i SOM-undersökningar sedan dess. Jag analyserar dem tillsammans med Dieter Ohr i ett av kapitlen i Political Leaders and Democratic Elections. Av utrymmesskäl har man oftast valt att endast mäta image för de två största partiernas ledare (undantag finns; såväl Westerberg, Johansson, Werner och, faktiskt, Wachtmeister fanns med i de tidigaste mätningarna). Bedömningar av ledarnas pålitlighet har haft störst effekter på röstningsbeteende i svenska val, läs mer här.

Nedan redovisas andelen väljare som i de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer uppgett att olika påståenden om ledare "stämmer mycket bra" (procent). Jag har grönmarkerat den ledare som av väljarna fått det högre betyget. Det är rätt belysande att följa Carl Bildts ledarkarriär uttolkat av väljarna med starkare siffror för varje val på alla egenskaper utom folklighet (Bildt lyckades aldrig övertyga väljarna om att han "vet hur vanligt folk tycker och tänker"). 

Även Göran Perssons förvandling från buffel- till trivsel-Persson mellan valen 1998 och 2002 är spännande. I 2002 års val upplevde nästan halva valmanskåren (49 procent) Persson som en stark ledare. Ännu mer intressant är att väljarna faktiskt gjorde en mycket likartad bedömning av Perssons ledaregenskaper vid förlustvalet 2006. Persson höll ställningarna för de flesta egenskaper men Reinfeldt uppfattades som mer inspirerande, pålitlig och sympatisk än Persson.







Reinfeldt stärkte sina aktier hos väljarna mellan 2006 och 2010 när det gäller kunnighetpålitlighet och stark ledare men faktiskt backat något när det gäller inspirerande. Skillnaderna i väljarnas bedömningar av stark ledare talar sitt tydliga språk: En majoritet av väljarna tyckte att stark ledare stämmer mycket bra" på Fredrik Reinfeldt (55 procent). Motsvarande siffra för Sahlin var blott fem procent. Reinfeldt vann alltså matchen mot Sahlin mycket mycket klart på alla indikatorer utom när det gäller vet hur vanligt folk tycker och tänker och talar så folk förstår.

I tabellen nedan redovisas motsvarande mätserie för Ingvar Carlsson och Carl Bildt hämtat från SOM-institutets undersökningar. Den visar hur egenskapsmatchen mellan Carlsson och Bildt utvecklade sig under åren 1987-1995.


Läs mer om partiledarimage och partiledareffekter i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik.


06 september 2014

Partiernas spurtvinster och spurtförluster 1968-2010

Redan för några veckor sedan skrev jag några texter på SVTs valwebb för att ge lite perspektiv på svenska väljares ökade rörlighet: 1. Väljarna är allt rörligare, 2. Ovanligt med valraketer och 3. Väljare får kalla fötter. Texterna bygger på analyser vi gjort inom Valforskningsprogrammet. Data är hämtade från den långa serien av svenska Valundersökningar. Den tjugonionde nationella Valundersökningen -- den för 2014 års val -- pågår just nu, med stora urval (4 000) och timslånga besöksintervjuer med väljare. Fältarbetet som alltid i kompetent regi av Statistiska centralbyrån.

Nedan bjuder jag på lite grafik som visar partiernas historiska spurtvinster och spurtförluster i svenska riksdagsval sedan 1968. Den ger ett bra bakgrundsunderlag till de funderingar som alla har just nu: Hur mycket kan Alliansen hämta ikapp de rödgrönas opinionsförsprång under den vecka som återstår av 2014 års valrörelse.

Historisk statistik från gångna valrörelser visar att det har varit ovanligt med valraketer. De spurtvinster och -förluster som varit störst är också de som vi minns bäst. Men i vetenskapliga sammanhang har vi inte lyxen att bara dra slutsatser enbart utifrån hågkomst. Tar vi lika hänsyn till alla fall visar det sig att merparten av alla vinster och förluster partier gjort under valrörelser varit mindre än +/- 1 procentenheter. Nedan ser ni lite grafik över 10-i-topp-listan av vinster- och förluster samt parti-för-parti. Mycket nöje!