27 april 2017

Skördetid

Så här års är det skördetid för analyser av de data som SOM-institutet samlade in i höstas genom de årligen återkommande SOM-undersökningarna. I tisdags var det dags för startskottet för alla redovisningar av nya spännande resultat och analyser i samband med det 24:e SOM-seminariet. SVT Forum direktsände seminariet och du kan se hela seminariet i efterhand här (fyra timmar in i klippet börjar SOM-seminariet).


Alla bilder och presentationer från seminariet kan du hitta på SOM-institutets hemsida: www.som.gu.se. Här två snabblänkar till alla bilder: Förmiddagens presentationer i pdf-format här; Eftermiddagens presentationer i pdf-format här. Nedan ser du några aptitretare. Nu jobbar vi vidare på forskarantologin, den 70:e i ordningen, som släpps lite peu en peu med början i slutet av maj, men nedladdningsbar i sin helhet från den 28 juni. Som vanligt kommer ett drygt fyrtiotal forskare delta med nyskrivna analyser.











24 februari 2017

Opinionsläget februari 2017

Detta blogginlägg är samförfattat av PER OLESKOG TRYGGVASON och HENRIK OSCARSSON


Det är idag femhundrasextiotvå dagar kvar till valet 2018. Under den senaste månaden har vi sett ovanligt stora rörelser i den sömniga mellanvalsopinionen. I det här blogginlägget redovisar vi våra sammanvägningar av opinionsläget i januari och februari (MäMä) och analyserar frågan om huruvida Moderaternas mer pragmatiska inställning till att samarbeta med Sverigedemokraterna kan ha inneburit en väljarflykt av M-sympatisörer till Centerpartiet.


Långt kvar till valetDe regelbundna publiceringarna av väljarbarometrar lider kroniskt av oproportionerlig överexponering och av övertolkningar utan stöd i data. Med dårars envishet vill vi därför först börja med att påminna om några viktiga slutsatser från tidigare analyser av opinionsmätningar som man bör bära med sig. För det första: Prediktionskraften i mätningar som genomförs långt före valet är, åtminstone historiskt sett, relativt liten. Det är först när vi rör oss in ett valår – alltså om ungefär ett år – som prediktionskraften brukar förbättras dramatiskt. Först då börjar valresultatet långsamt frysa fast och mätningarna närma sig något som liknar det slutgiltiga valresultatet. Det är ännu långt kvar till valet 2018. Och först i efterhand brukar man ha tillgång till de data som behövs för att kunna dra slutsatser om när under mandatperioden det inträffat något formativt moment.


För det andra gäller mätningarna en hypotetisk situation om ett tänkt riksdagsval idag. Alltså en situation som inte ens är nära att påminna om den valrörelsekontext under vilken väljare faktiskt fattar sina röstningsbeslut. Som politainment fungerar mätningarna som bränsle för spekulation och spelteoretiska tankeexperiment. Men när allt kommer omkring är mätningar mätningar och valresultat valresultat, en lärdom som under det senaste året efter Brexit, Trump och Isländska skrällval lyckligtvis tycks ha nått spridning även utanför forskningskretsar.


M-utspelet den 19 januari För det tredje bör man vara ytterst försiktig att koppla samman eventuella förändringar med specifika politiska händelser. För det mesta visar det sig vara ytterst svårt att isolera kortsiktiga opinionseffekter av t ex utspel, skandaler, partiledarbyten, partikongresser. Opinionsforskningen visar att förändringar nästan alltid sker gradvis och dessutom med eftersläpningar. Hela opinionen påverkas oftast inte på en och samma gång. Många effekter som kan detekteras omedelbart blir inte permanenta. Elasticiteten i attityder gör att opinionseffekter kan ackumuleras och ”mellanlagras” för att ge utslag först vid ett senare tillfälle (jämför blixtnedslaget som blir utfallet av en mer långvarig elektrisk uppladdningsprocess).


Därför är det notoriskt svårt att dra säkra slutsatser om orsaker till korttidsförändringar. I synnerhet när det gäller resultat från väljarbarometrar eftersom det i dessa undersökningar inte ställs för ändamålet avsedda andra frågor till de svarande. Vi har bara tidsserien att utgå ifrån för att dra slutsatser. Bra för fri spekulation. Mindre bra om man vill dra vetenskapliga slutsatser.
Men den här gången är det lite annorlunda. Förutsättningarna för slutsatser är ovanligt goda. Opinionsinstituten har nämligen behagat förlägga sina fältperioder så att det blir enklare än vanligt att värdera opinionsläget före Anna Kinberg Batras presskonferens den 19 januari – och de direkta negativa reaktionerna från andra allianspartier – och jämföra med opinionsläget efter utspelet. Vår egen sammanvägning – Mätningarnas Mätning – visar att mellan januari och februari blev Moderaternas skattning i väljarbarometrarna klart lägre samtidigt som Centerpartiets blev klart högre. Den senaste sammanvägningen inkluderar Novus mätning från igår och ger följande resultat (Läs mer om MäMä här).


Figur 1     Mätningarnas Mätning den 23 februari 2017 (%).
23-feb-2017-mama_liggande
Ovanligt stora och samstämmiga opinionsförändringarVi har som sagt inga paneldata att tillgå just nu (även om panelstudier faktiskt pågår i skrivande stund och kan komma att bli viktiga såsmåningom). Men sedan den 19 januari har vi har sju opinionsmätningar (från sex institut) som har haft hela eller den absoluta huvuddelen av sina fältperioder efter AKBs presskonferens. I samtliga mätningar, med undantag för Sifos andra extra(?)-mätning under perioden så backar Moderaterna samtidigt som Centerpartiet går framåt. I övrigt finns det lite systematik i förändringarna.


Bland de opinionsinstitut som använder sig av sannolikhetsbaserade urval kan vi konstatera att Moderaternas förändring varit statistiskt säkerställd hos Demoskop och Novus, men inte i någon av Sifos mätningar. Centerpartiets uppgång är säkerställd i Novus och Sifos första mätning, men inte i Demoskops.


Figur 2       Förändringen för respektive parti jämfört med föregående opinionsmätning (sex institut, procentenheters förändring)
figur1.png
Note: Sifo har gjort två undersökningar sedan den 19 januari 2017.


Ser vi till partiernas utveckling över tid kan vi konstatera att Moderaterna haft en nedåtgående trend samtidigt som Centerpartiets siffror pekat uppåt. Men vi kan också se att mätningarna som gjorts efter den 19 januari (de blå och gröna observationerna) accentuerat de båda trenderna. Detta gäller både i de mätningar som använder sig av sannolikhetsbaserade urval och de mätningar som har självrekryterade webpaneler.


Figur 3           Moderaternas och Centerpartiets opinionsutveckling sedan valet 2014 (blå och gröna observationer är resultat där fältperiod varit efter 19 januari)
prob sannolikhet.png
Note: Undersökningar som genomförts från september 2014 till februari 2017. Opinionsinstituten som ingår är: Demoskop, Inizio, Ipsos, Novus, SCB, SKOP, Sentio, Sifo, YouGov. Inizio, Sentio och YouGov ingår i gruppen självrekryterade övriga institut ingår i gruppen sannolikhetsbaserade.


Huruvida det här handlar om en långsiktig trend, en stabilisering eller om vi snart kommer återgå till gamla nivåer får framtida mätningar utvisa.


Vad kan förklara Moderaternas sjunkande stöd?
Vad kan då förklara att Moderaterna tappar väljare efter öppnandet gentemot Sverigedemokraterna? Vi ska självklart vara försiktiga i att spekulera för mycket i konkreta orsakssamband, men vi kan i det här sammanhanget pröva en hypotes att det kan bero på hur Moderata väljare känner inför Sverigedemokraterna som parti. Ms nya linje kom i huvudsak att handla om partiets mer pragmatisk inställning till samarbete med SD även om AKB uppehöll sig mest vid att kritisera regeringen och uttryckte en stark vilja att få till stånd en politisk förändring i Sverige.


Även om Sverigedemokraterna har växt avsevärt i opinionen sedan valet 2014 så är det fortfarande ett parti som väcker mycket starka antipatier i stora delar av väljarkåren och så också inom Moderaterna. I de nationella SOM-undersökningarna ställer vi frågan hur mycket väljarna gillar respektive ogillar de politiska partierna, där respondenterna får använda en skala som går från ”ogillar starkt” (-5), ”varken gillar eller ogillar (0), ”gillar starkt” (+5). I figur 3 nedan redovisar vi andelen av respektive partis sympatisörer som angett det lägsta svarsalternativet, ”ogillar starkt” gentemot samtliga andra partier. Detta för att analysera hur stor andel av partiernas sympatisörer som hyser kraftigast antipatier för övriga partier.


Det är uppenbart att man hyser störst antipatier gentemot Sverigedemokraterna om man sympatiserar med partier till vänster eller med Centerpartiet.


Även om det finns tydliga skillnader mellan partierna i andelen som har de största antipatierna så kan vi konstatera att är en väsentlig andel av moderaternas sympatisörer som tycker mycket illa om Sverigedemokraterna, nämligen 46 procent. Det är till och med så att det är en något större andel av Moderaternas sympatisörer som väljer detta svarsalternativ jämfört med sympatisörer till Liberalerna och Kristdemokraterna. Siffrorna som här redovisas är visserligen från hösten 2015, men beaktar vi att nästan hälften av Moderaternas sympatisörer då hyste starka antipatier mot Sverigedemokraterna är det kanske inte helt överraskande att de några av delar av partiets sympatisörer väljer att söka sig till andra partier när Moderaterna öppnar upp förs samarbete.


Figur 3           Andelen med starka antipatier för respektive parti bland partiernas sympatisörer (procent)
figur3
Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2015 Note: Andelen av respektive partis sympatisörer som anger alternativet -5 "Ogillar starkt" på frågan "Vart skulle du vilja placera Parti".


Att det blir Centerpartiet som de flyende M-sympatisörerna väljer har ideologiska orsaker. En kraftig polarisering och ökad konfliktnivå längs den nya kulturella dimensionen – som innefattar ideologiska skillnader i syn på nationalstatens gränser, kultur, identitet, traditioner, mångkultur, globalisering, migration och flyktingmottagning – har på kort tid lett till stora spänningar i det svenska partisystemet i allmänhet och mellan Allianspartierna i synnerhet. De socialliberala partiernas kraftiga reaktion är en tydlig indikation på att den nya kulturella dimensionen håller på att stöpa om den svenska partirymden.


Fler analyser behövs, men givet all kunskap om partiernas sympatisörer och om konfliktstrukturen i partisystemet bedömer vi att det är sannolikt att de flyende M-sympatisörerna hör till den grupp som attraherades av Fredrik Reinfeldts kosmopolitiska Moderata budskap. När M nu väljer att justera sin ideologiska kurs är det dessa väljare som rör på sig. Centerpartiet tycks vara det alternativ som tydligast representerar en liberal, tolerant politik för globalisering, öppen ekonomi, frihandel och internationellt samarbete, just sådant som var kännetecknande för Allianspolitiken under Fredrik Reinfeldt. Framtiden – kanske redan marsmätningarna från opinionsinstituten – får utvisa om AKBs utspel från den 19 januari initierat en omfattande väljarvandring mellan allianspartierna eller om Ms väljarförluster begränsas. När kakafonin i opinionssymfonin dundrat på ett tag kan det till och med ske återflöden om Moderaterna lyckas skingra dimridåer om framtida agerande i ex regeringsfrågan och lugnat Reinfeldt-kosmopoliterna så till den grad att de snabbt återvänder.

08 december 2016

Svensk immigrationspolitik i retrospekt: representationsgap men utan folklig kritik mot förd politik


"Vems fel är den havererade immigrationspolitiken?" Det är ett allt vanligare sätt att formulera sig i samhällsdebatten efter November-omsvängningen av svensk immigrationspolitik i spåren av flyktingkatastrofen hösten 2015. Sättet att ställa frågan stärker en verklighetsbild att tidigare förd politik inte fungerat alls, eller ens någonsin. Samtidigt visar frågeställningen ett behov av att söka syndabockar eller åtminstone rimliga förklaringar till hur det kunde bli så fel. De flesta svar söks emellertid inte i dramatiska skeenden i omvärlden som ställt saken på sin spets och lett till omvändelse under galgen. Istället grävs det på hemmaplan. Det är den nationella politiken som varit fel hela tiden. Det främsta argumentet tycks vara att förd politik varit fel eftersom den varit så annorlunda jämfört med andra länder (finns för övrigt en del andra exempel på förd politik i Sverige som också skiljer sig högst väsentligt från andra länder men som vi icke uppfattar som felaktig, åtminstone inte just nu).


Precis som efter finanskrascher eller spruckna bostadsbubblor skapar en ny situation i kombination med eftertankens kranka blekhet utrymme för kommentatorer som med facit i hand menar att varningstecknen nog funnits där länge och att de minnsann haft rätt hela tiden men att ingen lyssnat. Mer djuplodande analyser? Var god dröj. Det här lär ältas ett tag.


Att akuta kriser skapar ett möjlighetsfönster för aktörer att ompröva etablerade rutiner, justera verklighetsuppfattningar, göra upp med tidigare förhållningssätt och på kort tid göra större kursomläggningar är alls inget märkligt. Flyktingsituationen hösten 2015 och Novemberomsvängningen kan i själva verket betraktas som en sådan klassisk critical juncture i historien. Att omständigheter förändras och leder till förändringar av policy finns många exempel på. Förd politik kan ha varit ändamålsenlig fram till November 2015. Och den kan ha varit ändamålsenlig efter November 2015. Det ena utesluter inte det andra. Ej heller att det kan ha funnits folkligt stöd för förd politik både före och efter. Som case betraktat är händelserna hösten 2015 predestinerat att bli föremål för många statsvetenskapliga uppsatser och avhandlingar.


Ett annat mem handlar om att det skulle vara samhällets eliter -- medierna och politikerna -- som systematiskt och fullt medvetet under lång tid valt att ljuga och fört medborgarna bakom ljuset i frågor som rör invandring, integration och flyktingmottagning. Man frågar sig hur det skulle kunna vara möjligt i ett representativt demokratiskt system där kvaliteten på förtroendevalda och beslut knappast kan annat än spegla kvaliteten i väljarnas beslut vid valurnorna (omvänt att väljarna tenderar att få det politiska ledarskap de förtjänar). Valdemokrati är som bekant en elitistiskt selekterande mekanism (annars hade det varit mer bekvämt och billigt att lotta fram medborgare till förtroendeposter). Väljarna har två huvuduppgifter i samband med val: 1) att se till förtroendevalda som visar sig vara lögnaktiga eller världsfrånvända inte ges förnyat förtroende (ansvarsutkrävande) och 2) att varsamt delegera sin väljarmakt till de medborgare som är kunnigare, dugligare, mer erfarna och moraliskt mer högstående än vad de själva är (mandatgivande). Faller inte i så fall en del av kritiken mot det politiska ledarskapet på väljarna själva? Är det i så fall i första hand väljarna som ska lastas för en havererad immigrationspolitik?


Normalt med stora åsiktsglapp mellan väljare och förtroendevaldaVi vet från studier av politisk åsiktsrepresentation att väljare och förtroendevalda i Sverige har hyfsat överensstämmande sakfrågeåsikter i fördelningspolitiska frågor. Men i frågor som rör EU, brott och straff och flyktingmottagning existerar dock sedan länge ett väldokumenterat representationsgap: De personer som vi i fria och allmänna val själva väljer till våra främsta företrädare -- riksdagsledamöterna -- är systematiskt mer positiva till EU, mer toleranta i frågor som rör brott och straff och betydligt mer positivt inställda till flyktingmottagning. För den som är bekant med statsvetenskaplig forskning på området är detta inte något nytt. Representationsgapet finns där. Och har funnits där åtminstone så länge vi har kunnat mäta det.


I figuren nedan redovisas tidsserierna för den svenska befolkningens och de förtroendevalda riksdagsledamöternas inställning till förslaget att "ta emot färre flyktingar", något som kan betraktas som en fullt fungerande indikator på inställning i ett större frågekomplex som rör mångkultur, invandring och integrationsfrågor. Resultaten är hämtade från SOM-institutets undersökningar av personer boende i Sverige mellan 16-85 år och Valforskningsprogrammets undersökningar av nyvalda riksdagsledamöter, Riksdagsundersökningarna. I den mån ett representativt demokratiskt system värdesätter åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda är representationsgapet för just denna enskilda sakfråga en besvärande omständighet. Varför finns gapet till att börja med just i dessa frågor? Och om representativ demokrati är adaptivt självjusterande: Varför verkar det ta så lång tid för åsiktsskillnaderna att minska?


asiktsoverensstammelse2




Ett representativt demokratiskt system med en väljarkår som väljer sina representanter i huvudsak efter ideologiska övertygelser -- de svenska väljarna är nämligen notoriska åsiktsröstare enligt våra valundersökningar -- borde helt enkelt kunna prestera bättre, kan man tycka. Å andra sidan går det väl åt rätt håll om man värderar god åsiktsrepresentation: Sedan 2014 har graden av åsiktsöverensstämmelse ökat väsentligt.


Väljarna har betygsatt immigrationspolitiken positivt i tjugofem år
En pusselbit som hittills har saknats i analyserna av svensk immigrationspolitik är vad väljarna egentligen har tyckt om den förda politiken. Har det verkligen funnits en omfattande och ihärdig kritik bland väljarna som samhällets eliter inte lyckats fånga upp under nästan 30 års tid? Svaret på den frågan är nej.


I de svenska Valundersökningarnas besöksintervjuer låter vi väljarna nämna vilka partier som de tycker har en bra respektive dålig politik på upp till 20 olika områden. Frågan lyder: ”Vilken eller vilka partier tycker du har en bra politik när det gäller [OMRÅDE?]” följt av frågan ”Vilken eller vilka partier tycker du har en dålig politik när det gäller [OMRÅDE?]” . Styrkan i sättet att ställa frågan är att respondenterna är helt fria att associera vilka partier de vill till respektive område och betyg. Partier som inte nämns alls på ett område kan klassificeras som att de uppfattas ha varken bra eller dålig politik.


Ett område vi ställt frågor om ända sedan 1991 är "invandring/flyktingpolitik". I tabellen nedan återfinns svenska väljares betyg på alla partier på området. Vi täcker in den tidsperiod då immigration i form av ökad invandring och flyktingmottagning har synts på radarn i svenska samhällsdebatt. Resultaten visar för det första att en stor majoritet av väljarna inte har haft särskilt kristalliserade åsikter om partiernas invandrings- och flyktingpolitik. Under 1990-talet var det bara var femte väljare som överhuvudtaget spontant nämnde något parti när vi ställde våra frågor. Motsvarande andel 2014 var en av tre väljare.


För det andra visar resultaten att den minoritet som ändå haft en uppfattning och valt att betygsätta partiernas politik på området till övervägande delen är positiva. I takt med att politikområdet blivit hetare och allt fler skaffat sig en uppfattning har betygsbalansen blivit än mer mer positiv. I synnerhet 2010 och 2014 har väljarnas betyg på partierna varit särskilt positivt. Intressant nog finns tecken på polariserade uppfattningar även i väljarnas beröm: Socialdemokraternas invandring- och flyktingpolitik 2014 (+19) och Folkpartiets dito i samband med språktestvalet (+17) är de två bästa betygsbalanserna under hela perioden.


De partier som gått fram med invandringskritiska program -- Ny Demokrati 1991/1994 och Sverigedemokraterna 2010/2014 -- har också fått sin politik på området värderad av betydligt större andelar av väljarkåren. Och då har det handlar om negativa värderingar. Andelen väljare som positivt betygsatt Sverigedemokraternas politik på området invandring/flyktingar har legat mycket nära partiets valresultat i de senaste valen, 7 respektive 14 procent.


väljarnasbetyginvandring19912014.png
Detta är de bästa data jag känner till när det gäller att försöka besvara frågan om hur de svenska väljarna har uppfattat partiernas immigrationspolitik. Bloggläsarna får gärna komma med tips på om det finns andra långa tidsserier tillgängliga någonstans som kan komplettera bilden.


Representationsgap men ingen större kritik mot förd politikVi har nu sett att immigrationspolitiken länge lidit av ett kroniskt representationsgap. Samtidigt har det inte funnits någon alarmerande kritik mot den förda politiken från väljarhåll. Förklaringen är förstås att frågor om immigration, flyktingmottagning, invandring och integration inte placerat sig särskilt högt på dagordningen före 2012 då frågan började klättra på allvar. Medborgarna och de som valts att representera dem har helt enkelt haft annat att tänka på.


Så länge representationsgapet handlar om frågor som inte står högt på dagordningen uppstår inte ett hårt slitage på den representativa demokratin. Men i takt med att skavande frågor klättrar blir det förstås ett större problem. Under de senaste sex, sju åren har den kulturella dimensionen eller GAL-TAN, eller flykting- och invandringsdimensionen om du så vill, tillvuxit i betydelse främst genom ökad synlighet för frågorna på agendan, exogena omvärldsfaktorer och en stark politisk polarisering.


Läs mera:
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016) Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.


Manin, Bernard (1997). The Principles of Representative Government. Cambridge, Cambridge University Press.


https://politologerna.wordpress.com/2015/02/16/om-asiktsrepresentativitet/