31 december 2008

Gott nytt år!

Smällare och raketer är ett otyg. Om det hade varit begränsat till några timmar på nyårsafton hade det varit ok. Men nu startar smällandet så fort försäljningen av fyrverkerier börjar. Flera dagar i förväg.

I förrgår fick vi köra iväg Valle till ett pensionat i Bollebygd för att han skulle överleva nyåret. Han blir numera paniskt rädd framför allt för ljusblixtarna och för krutröklukten i samband med påsk och nyår. Att droga ned hunden känns inte som ett alternativ. Men på pensionatet har Valle det mysigt och kul med långa skogspromenader.

Gott nytt år, Valle, och alla ni andra!

30 december 2008

Opinionsutvecklingen 2009

När det nya året sjunger på sista refrängen är det tid att blicka framåt och fundera över vad som ligger framför. Den ekonomiska krisen och den snabbt växande arbetslösheten kommer förstås prägla opinionsutvecklingen. Vad som hände med svenska folkets attityder och värderingar under krisens 1990-tal är mycket väl dokumenterat, bland annat genom SOM-institutets mätningar. Historien upprepar sig förstås aldrig, men jag tror att många erfarenheter går att använda för att ge en hyfsad prognos för kommande år.

1. Sjunkande förtroende för samhällsinstitutioner
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var förtroendet för svenska politiker mycket högt i samband med 2006 års val. Hittills har regeringen kunnat visa krafttag med stödpaket, skälla ut bankerna och se jättebekymrade ut. Men under nästa år kommer de behöva ta de första riktigt tuffa politiska besluten. Och det kommer att vara impopulära beslut. Politikerna och partierna får ta största smällen. Men det behöver knappast sägas att förtroendet för bankerna kommer att rasa precis som det gjorde efter 1992. Som vanligt kommer kungahuset, sjukvården och universiteten klara sig bra förtroendemässigt även under 10-talskrisen.

2. Ökade klyftor
Nittiotalskrisen gjorde Sverige till ett avsevärt mindre jämlikt land med avseende på bland annat inkomstskillnader. Barnen från babyboomen i slutet av 1980-talet fick därför en sämre uppväxt och skolerfarenhet än tidigare generationer. Och nu skall samma generation möta en grym verklighet när de skall kriga till sig ett jobb på arbetsmarknaden. Den här krisen - av Alan Greenspan utnämnd till en händelse som bara inträffar en gång på hundra år - kommer sätta ytterligare spår i sociologernas ginikoefficienter. Skillnaderna mellan rik och fattig kommer att växa.

3. Sjunkande valdeltagande
Sverige har aldrig haft ett större fall i valdeltagande som mellan 1994 och 1998 års val. Delvis berodde raset på att 1998 års val inte blev särskilt spännande och alla visste hur valet skulle gå långt i förväg. Men det ökade soffliggandet hängde samman med protest och misstro mot politiker som länge kommit med enbart dåliga nyheter. Riksdagsvalet 2014 blir antagligen den största utmaningen att mobilisera väljaretill valurnorna.

4. Motvind för miljön
Det finns fortfarande en tydlig motsättning mellan ekonomi/tillväxt-prioriteringar och miljö/klimathot-prioriteringar. Sambandet är tydligt när man undersöker tidsserierna från SOM-mätningarna. Under 1990-talskrisen sjönk miljön som en sten på svenskarnas lista över viktiga samhällsproblem. Efter ett par år högt på agendan riskerar samma sak hända igen. Det blir tufft att övertyga människor om att miljöteknik och miljösatsningar skall göra tillväxtsiffrorna svarta igen. Vikande miljöopinion är ingen bra nyhet för det svenska ordförandeskapet i EU under hösten 2009 då Kyoto skall omförhandlas.

5. Privatekonomisk baksmälla
Svenska folket har aldrig sett så ljust på sin privatekonomi som under valåret 2006 och under hösten 2007. Privatekonomisk fartblindhet har kännetecknat välbeställda medelklassgrupper som leende sett fram emot sänkta skatter, högre löner, fortsatt ökat värde på egna fastigheter, och nyttjande av hushållsnära tjänster. Knappt hade de bytt klart telefonnummer till städfirmor och fönsterputsare med varandra förrän finanskrisen knackade på dörren. "Det tar vi tag i efter jul" är det många som känner. Januari brukar vara ekonomiskt tufft. Januari 2009 blir tuffare. Men de verkliga privatekonomiska effekterna låter sannolikt vänta på sig ett tag till på grund av de tuffa räntesäkningarna. Men snart kommer det gå upp för många - även de med fast förankring på arbetsmarknaden - att det inte bara är Sverige som befinner sig i ekonomiskt trubbel: "Jag och min familj befinner mig i trubbel". Jag förväntar mig en rejäl förändring av svenska folkets bedömningar av framtidsutsikterna för den egna ekonomin.

/Henrik Oscarsson

29 december 2008

24% vet när valet äger rum

Sverige är det EU-land som har störst gap, drygt fyrtio procent, mellan valdeltagande i nationella val och europaparlamentsval. I det senaste eup-valet stannade valdeltagandet på blott 37,9 procent, lägsta noteringen hittills för svenskt vidkommande. Det har visat sig svårt att arbeta upp något större intresse för Europaparlamentsvalen. Alla demokratins huvudaktörer, partier, medier, medborgare, har ett svalare intresse och anser inte att eup-valen är lika viktiga som de nationella valen. Rätt eller fel? kan man diskutera länge.

En eurobarometerrapport från september 2008 kan illustrera uppförsbacken när det gäller att mobilisera svenska folket till valurnorna den 7 juni nästa år: Endast var fjärde svensk (24 procent) kunde korrekt uppge tidpunkten för nästa eup-val! EU27-snittet var 16 procent. I Finland och Storbritannien var det bara 3 procent som kunde uppge när valet äger rum. Eller som rapporten torrt konstaterar: "European citizens are not particularly aware of this event." Skattningen var dock högre än sex månader tidigare, och är sannolikt något högre i skrivande stund. Så visst finns det hopp om att många fler svenskar kommer att bli medvetna om att det är val i juni. Det är liksom en förutsättning för väl fungerande valrörelser att medborgarna känner till att det skall hållas allmänna val.

/Henrik Oscarsson

27 december 2008

Vilka partier vinner på högre valdeltagande?

En gammal sanning i svensk politik - att högt valdeltagande gynnar vänsterpartier i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet - tycks inte längre gälla. Det finns fortfarande ett samband men det är mycket mycket svagt. Enligt våra analyser i boken Regeringsskifte skulle socialdemokraterna haft ett 0,7 procentenheter högre valresultat i 2006 års val om alla medborgare gått och röstat (ett valdeltagande på 100 procent alltså).

Exemplet med 100-procentigt valdeltagande är förstås orealistiskt. Med ett lite mer realistiskt kontrafaktiskt scenario - låt oss säga ett två procentenheter högre valdeltagande än vad som var fallet 2006 - motsvarar vår uppmätta effekt +0,077 procentenheter, alltså inte ens en tiondels procentenhets starkare s-resultat. Resultatet är inte isolerat till 2006 års val. Även analyser av tidigare svenska riksdagsval har visat att effekterna av ett tänkt högre valdeltagande inte är så stora som många tycks tro, inte minst inom socialdemokraternas egna led.

Mot bakgrund av dessa resultat är det numera svårare att argumentera för att fler väljare till valurnorna skulle innebära några dramatiskt annorlunda valresultat. Resultaten från Sverige är inte unika. Ett helt specialnummer av tidskriften Electoral Studies från 2006 visar att det inte finns något generellt samband mellan lågt valdeltagande och svaga resultat för vänsterpartier. Effekterna av varierande valdeltagande på partiernas röststöd i val är i förekommande fall mycket små (vilket i sin tur beror på att valdeltagandenivåer inte varierar särskilt mycket mellan val inom samma land).

Läs hela analysen i boken Regeringsskifte (Oscarsson & Holmberg 2008)

23 december 2008

46 miljarder

Brott och straff var ett centralt tema i statsminister Fredrik Reinfeldts jultal för ett par dagar sedan. Märkligt nog nämndes inte med ett enda ord den icke obetydliga ekonomiska brottsligheten. Enligt uppgifter från skatteverket i radioprogrammet Kaliber (det blir mycket P1-lyssnande när man är pappaledig) förlorar vi svenska medborgare 46 miljarder om året i skatteintäkter för att medborgare gömmer undan pengar i olika skatteparadis.

Fyrtiosex miljarder är inte lite pengar. Det motsvarar vad vi lägger på vårt försvar. Om skattepengarna kommit in hade vi kunnat bygga många älvförbindelser, järnvägar, kringleder, broar och tunnlar. Vi hade kunnat satsa flera miljarder extra på vårt rättsväsende för att bekämpa brottslighet. Och hur mycket hade skatten kunnat minskas för alla om dessa skatteintäkter inte smusslats undan?

Extra anmärkningsvärt är att denna skatteflykt ökat så mycket under senare år. Och det är inte längre överklassen som smiter med vår gemensamma egendom. Enmansföretag i klassiska arbetaryrken tillhör de snabbast växande kategorin! Skatteplaneringskonsulter är behjälpliga när det gäller att fixa konton och bolag. Go get them, säger jag. Erfarenheten säger att enheter för ekobrott finansierar sig själva flera gånger om. Sätt upp några till!

I mitt nästa liv skall jag bli kriminolog. Jag är särskilt intresserad av att lära mig mer om sambandet mellan inkomstskillnader och brottslighet. Det flimrade förbi en uppgift om att ökade inkomstskillnader i ett samhälle har ett direkt samband med ökad brottslighet (främst rån, stöld och bedrägerier). Någon påläst därute får gärna sprida ljus över frågan!

/Henrik Oscarsson

21 december 2008

Leijongate

Är det någon som minns nyheten om dataintrånget i socialdemokraternas interna nätverk SAPnet? Skandalen avslöjades av Dagens Industri bara två veckor före riksdagsvalet 2006 och ledde till stor dramatik och upptrissad stämning i slutskedet av valrörelsen. Polisen gjorde husrannsakan på folkpartiets kansli i centrala Stockholm (något som inte hänt i fredstid i Sverige; senaste gången var när statspolisen gjorde husrannsakan i kommunistpartiets lokaler i juni 1941 mitt under brinnande världskrig). Pressekreteraren och partisekreteraren för folkpartiet tvingades lämna sina uppdrag bara en dryg vecka före valdagen.

Förståsigpåare av alla de slag strödde spådomar: Kraftig nedgång i valdeltagandet, stora sympativinster för socialdemokraterna, dramatiskt opinionsfall för folkpartiet, kanske till och med falla ur riksdagen, Leijonborgs omedelbara avgång och, givetvis, valförlust för Alliansen som hittills hade hållt ledningen i opinionsmätningarna. Givet hur stor betydelse de sista två veckorna har för väljares röstningsbeslut (eftersom det är då många slutgiltigt bestämmer sig) var förväntningarna om dramatiska opinionseffekter tydliga.

Nu vet vi att dataintrångsskandalen fick betydligt mindre effekter än vad alla förväntar sig. Resultatet är ytterligare ett i raden som visar på begränsade effekter av dramatiska händelser under valrörelsen. Janne Josefssons valstugereportage 2002 och mordet på Anna Lindh 2003 visar inga eller mycket små effekter på väljarbeteende. Varför? Orsaken går att spåra till grundläggande socialpsykologiska mekanismer, särskilt samspelet mellan människors predispositioner och exponering för nyheter om skandaler: vi människor värderar skeenden efter våra stabila etablerade föreställningar. Vi är sannolikt också ståndaktiga mot påverkan av skandaler och håller oss för goda för att låta oss påverkas.

Så här uttrycker vi oss i boken "Regeringsskifte" s 101.

"De mest tillförlitliga skattningarna av folkpartiets förluster till följd av dataintrånget – de som bygger på uppgifter om röstningsintention – landar någonstans mellan e-panelens -1,2 procentenheter och valundersökningarnas -1,8 procentenheter. Motsvarande förluster för s är mellan ±0,0 och -2,2 procentenheter. I så fall måste man köpa antagandet att alla väljarförluster efter tredje september berodde på dataintrångsskandalen. Fp kan möjligen ha tappat något fler röster än s gjorde under de sista veckorna men nu talar vi om tiondelar. Den balanserade slutsatsen blir att båda partier förlorade lika mycket och därför fick dataintrånget mycket begränsade effekter, om några, på den aggregerade valutgången. Alliansen hade vunnit valet och socialdemokraterna förlorat även om dataintrångsskandalen inte ägt rum."

Det här resultatet är ett viktigt bidrag till våra kunskaper om korttidseffekter på väljarbeteende och utmanar våra föreställningar om vad som händer när väljarna får ny överraskande politisk information i en valrörelsekontext. Tredje person-effekterna är uppenbara i det här fallet: Alla tror att alla andra påverkas av skandaler, men skulle förstås aldrig själva låta sig påverkas. Nästa valrörelseskandal bör ackompanjeras av mer balanserade och försiktiga kommentarer om dess opinionseffekter.

/Henrik Oscarsson

17 december 2008

Intryck av nya grundlagen 1

Här är mina omedelbara reaktioner på grundlagsutredningens egna punkter över viktiga förändringar av valsystemet som presenterades på presskonferensen idag:
  • Spärren för personval till riksdagen sänks till fem procent. Samma spärrnivå kommer därmed att gälla för samtliga val. Informationen till väljarna om personröstens innebörd förstärks.

HO: Redan känt. Kommer antagligen inte räcka för att vitalisera personröstningen i Sverige. Bra med ökad enhetlighet. Också bra att väljarna nu informeras ordentligt om att en utebliven personröst INTE är en röst på partilistan utan en delegering av väljarmakt till de väljare som faktiskt kryssar.

  • Valdagen flyttas till den andra söndagen i september. På detta sätt skapas bättre förutsättningar för en ny regering att hinna sätta sin prägel på sitt första budgetförslag.

HO: Låter som ett dåligt skämt att avskaffa en hundraårig tradition för att få en enda vecka extra tid. Jag tolkar det som att vårvalsförslaget (som bättre harmonierat med budgetprocessen) fått ge vika och man ändå känt sig tvungen att komma med någon nyhet. Ett slags icke-förslag som bara känns konstigt.

  • Det kommunala folkinitiativet förstärks. En rådgivande folkomröstning
    ska hållas om minst tio procent av kommun- eller landstingsinvånarna begär det.

HO: Bakgrunden är förstås att det är väldigt få folkinitiativ som faktiskt leder till folkomröstning eftersom kommunfullmäktige haft sista ordet. Nu måste man ordna en folkomröstning om tio procent av kommuninvånarna kräver det. Förslaget kommer tror jag leda till fler (konstiga) folkomröstningar på lokal nivå, i enlighet med de starka trender som finns i hela västvärlden. Men här får man nog läsa det finstilta: inte kan man folkomrösta om vad som helst? Det måste väl finnas någon som stoppar folkinitativ kring förslag som inte beslutas på kommunal nivå.

  • En bestämmelse om kommunala extra val införs. För att extra val ska hållas krävs att två tredjedelar av ledamöterna i kommun eller landstingsfullmäktige står bakom det.

HO: Det här är en verklig nyhet som faktiskt inte diskuterats särskilt länge. Frågan blev het efter 2006 års val när sd blev vågmästare i många kommuner, vilket ledde till problem på sina håll. Eftersom parlamentarismens principer inte gäller i våra kommuner (de är mest att betrakta som ett slags konsensus- eller samarbetsdemokratier) kan detta komma att bli en riktig rysare. Man kan bara hoppas att en sund praxis utvecklas så att nyvalsvapnet inte blir alltför populärt. Två tredjedelar är rätt lätt att få ihop. Efter ett val är det många partier som hoppas på bättre lycka nästa gång. Nyvalsmöjligheten kan tyvärr komma att innebära att man inte på allvar försöker lösa eventuella låsningar. Känns som om svensk demokrati mycket väl kunde ha varit utan detta. Kanske är det ett slags eftergift för att det inte blev skilda valdagar: man vill kunna visa på några lyckade kommunala extraval vid sidan av riksdagsvalen innan vi tar steget fullt ut och inför skilda valdagar? (Låter som om man siktar på en ny grundlagsutredning rätt snart i så fall...)

  • En omröstning om statsministern ska hållas efter varje val. Genom omröstningen klargörs den sittande regeringens parlamentariska
    ställning i den nyvalda riksdagen.

HO: Bra. Det här har många statsvetare krävt länge. Vi har haft en märklig ordning här.

Det blev som väntat väldigt få förändringar som har med valsystemet att göra. Eftersom de två stora partierna måste vara överens om spelregelsförändringar så har det inte blivit större förändringar av personvalet, och inga skilda valdagar. Resten av förslagen är resultaten av förhandlingsspel mellan partierna. Det kommer såsmåningom sippra ut detaljer om hur det gick till den här gången. Fyra års utredning gav kosmetiska förändringar av personvalet, en justering av folkinitativet, ett hastigt uppkommet nyvaket förslag på kommunala nyval, och en regel vi borde haft sedan länge om att statsministern skall avgå efter varje riksdagsval. Magert. Frågan är om jag kan ge utredningen godkänt i den här delen.

Mina kommentarer på resten av punkterna tar vi en annan dag :). Vid första genomläsningen ser det dock mycket positivt ut med skrivningar som stärker medborgarnas fri- och rättigheter, minoritetsskyddet, den konstitutionella kontrollen och forskningens frihet. Språket i regeringsformen har moderniserats och det skall bli kul att insupa texten i sin helhet i lugn och ro.

/Henrik Oscarsson

16 december 2008

Demokrati 2.0

I morgon onsdag får vi reda på hur Grundlagsutredningen tänker sig förändra spelreglerna för den svenska demokratin. Under snart trettio år har man patchat och hotfixat men nu presenteras en helt ny version av regeringsformen. Den är som vanligt ett resultat av ett förhandlingsspel mellan riksdagspartierna bakom lyckta dörrar utan att allmänheten har särskilt mycket insyn i arbetet. Parlamentariska kommittéer brukar ibland resultera i märkliga kompromisser. Det blir spännande att se om det överhuvudtaget blir några större förändringar och i så fall vad det kan vara.

En nyhet är redan aviserad: sänkningen av spärren i personvalet från åtta till fem procent. De flesta andra förändringsförslag som har med valsystemet att göra (skilda valdagar, spärrgränser, kommunala nyval, valdagarnas placering) kommer av allt att döma inte att kunna genomföras eftersom alla större förändringar kräver mycket bred enighet. Spelregelförändringar måste alla spelare vara överens om, som bekant. Men vi kanske får förslag om förändringar av valkretsindelningar, teknikaliteter som kan vara nog så viktiga men som sannolikt passerar obemärkt förbi den breda allmänheten.

Någon vidare debatt blev det inte trots goda intentioner och ärliga ansträngningar. Vi får hoppas att det blir lite mer drag i samhällsdebatten kring våra grundlagar när utredningens förslag väl presenterats. Remissrundan lär bli underhållande att ta del av.

/Henrik Oscarsson

14 december 2008

EUs partisystem

Svenska väljare använder sina vänster-högerkompasser flitigt när de röstar. De historiskt framgångsrika rumsliga metaforerna "vänster" och "höger" har visat sig vara mycket effektiva genvägar för att orientera sig i politiska landskap. Väljarna är i stor utsträckning överens om partiernas inbördes positioner längs vänster-högerdimensionen.

Figur: Svenska väljares perceptioner av partiernas positioner längs vänster-högerdimensionen 1979-2006.



Men den europeiska partirymden är betydligt svårare att få grepp om. Jag måste själv läsa på eller ha fusklapp för att komma ihåg vilka partigrupperna är och hur majoritetsförhållandena i parlamentet egentligen ser ut. I allt väsentligt är den europeiska partirymden strukturerad i enlighet med en vänster-högerdimension. Svenska väljare borde alltså ha viss ledning av nedanstående figur (hämtad ur boken Europaval som du kan ladda ned här).












Men då måste ju förkortningarna för partigrupperna förklaras, förstås (vissa förändringar av partigrupperna har ägt rum sedan 2004).
  • EUL(numera GUE/UEL)=Gruppen Europeiska enade vänstern: vänsterpartiet
  • GR/EFA=Gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen: miljöpartiet.
  • PES/ESP=Socialdemokrateiska gruppen i Europaparlamentet: socialdemokraterna
  • ALDE/EDLR=Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa: folkpartiet och centerpartiet.
  • EPP=Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater: moderaterna och kristdemokraterna.
  • UEN=Gruppen Unionen för nationernas Europa : inget svenskt parti
  • IND/DEM= Gruppen Självständighet/Demokrati: junilistan.
Jag har kanske missat informationen, men jag undrar till vilka partigrupper i Europaparlamentet piratpartiet och sverigedemokraterna avser knyta sig om de skulle bli representerade i parlamentet efter valet den 7 juni. Siktar Sverigedemokraterna på UEN precis som dansk folkeparti? Kan piratpartiet känna sig hemma i liberala ALDE tillsammans med fp och c? Om någon vill räta ut mina frågetecken är ni varmt välkomna. Väljarna har rätt att veta före valet.

/Henrik Oscarsson

12 december 2008

Sd-väljarnas ideologi

Svenska väljare är ideologiskt röstande väljare. Ett bra sätt att begripa sig på varför partier når framgångar och motgångar är därför att undersöka den ideologiska profilen på deras väljare - det representerar väljarkårens "svar" på partiernas budskap. Eftersom det uppenbarligen råder svårt underskott på kunskap om sverigedemokraternas väljare (se här) så bjuder jag på ett par smakprov från våra böcker och publikationer.

Vänster-högerideologi
Sverigedemokraternas väljare definierar sig själva som stående i mitten (snittplacering 5,4 på en vänster-högerskala från 0 till 10). Men intressant nog placerar de själva sitt parti långt till höger på den ideologiska vänster-högerskalan. Det betyder att alla svenska väljare associerar partiet till en högerposition (snittplacering 7,7 på samma skala). Sd-väljarnas åsikter i vänster-högerrelaterade sakfrågor om skatter, statligt ägande, storlek på offentlig sektor och privatiseringar spretar rätt ordentligt. Många duckar och svarar vet ej på klassiska vh-frågor. På våra ideologiska skalor (Se nedan) placerar man sig i mitten. Min analys är att partiets positionstaganden på vänster-högerskalan är rätt oviktig både för sd-väljarna själva och för våra möjligheter att förklara röstning på sd. Debatten om huruvida det är etablerade vänstern eller etablerade högern som "bär ansvaret" för sd:s framgångar är enligt min uppfattning helt poänglös.

Skalan för samtliga bilder i det här inlägget går från 0 (mycket dåligt) till 100 (mycket bra). Partier som placerar sig långt till vänster har många väljare som tycker förslaget är dåligt. Och partier som placerar sig långt till höger på skalorna har många väljare som tycker förslaget är bra.











Tolerans/främlingsfientlighet/antiglobalisering
Sverigedemokraternas väljare är särpräglade längs alla de ideologiska dimensioner som har med intolerans, främlingsfientlighet och antiglobalisering att göra. I det här avseendet skiljer sig sd-väljarna dramatiskt från de etablerade partiernas väljare. Avvikelserna går förstås igen också när det gäller mer konkreta sakfrågeåsikter om flyktingmottagning och bistånd. Det är tydligt att sverigedemokraternas protest mot det mångkulturella samhället också delas av deras väljare. Sd-väljarna har i den meningen hittat fram till rätt parti.










Sverigedemokraternas intoleranta attityder gäller även gentemot HBT-grupper. Sd-väljarna är negativa till att stärka rättigheter för homo-, bi- och transsexuella. Sakfrågemässigt slår dessa attityder tydligt igenom när det gäller åsikter om t ex homoadoption och homoäktenskap.






Konservatism
Sverigedemokraternas väljare omfattas av ett slags arbetarklasskonservatism (65 procent av sd-väljarna identifierar sig som arbetare). Valforskningsprogrammets traditionella definition av konservativa värderingar handlar om familjens ställning, lag och ordning och svenska värden. Historiskt är detta ideologiska dimensioner där kristdemokraterna innehaft flankpositionerna. Nu har kristdemokraterna fått konkurrens av sverigedemokraterna. Det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraternas väljare har en mycket konservativ ideologisk profil.










Men samtidigt finns en helt avgörande ideologisk skillnad mellan sverigedemokraternas och kristdemokraternas väljare. Kd-väljarna baserar sin konservativa ideologi på kristna värden. Det gör inte sd-väljarna. De är inte några flitiga kyrkobesökare och håller inte kristna värden särskilt högt, åtminstone inte högre än andra partiers väljare.





EU-motstånd
Sverigedemokraterna intar en flankposition även längs den EU-dimension som varit den näst starkaste åsiktsdimensionen i svensk politik under de senaste femton åren. EU-motståndet är kompakt bland sverigedemokraternas väljare. En klar majoritet av sd-väljarna vill att Sverige utträder ur EU. Det är framför allt i våra Europaparlamentsval som EU-dimensionen gör sig gällande. Att inta en flankposition längs en åsiktsdimension som får stor uppmärksamhet bör, enligt åsiktsröstningsteorier, belöna sig i form av väljarstöd.

Bilderna i det här mastodontinlägget (förlåt!) bygger på resultat hämtade ur boken Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. För fler detaljer hänvisas till denna bok. Här finns fler analyser av sakfrågeåsikter och ideologiska dimensioner i den svenska väljarkåren. Resultaten från valundersökningarna har kunnat bekräftas av andra enkätstudier, bland annat SOM-institutets olika undersökningar hösten 2006.


/Henrik Oscarsson

10 december 2008

SCB/PSU

Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning (SCB/PSU) för november är en trygg hamn efter en stormig höst på folkopinionens hav. Likt en fyr i opinionsmätarmörkret ger den ledning så här i adventstid: Oviktat. Drygt niotusen i urvalet. Renläriga sannolikhetsurval. Små felmarginaler.

Jag skall inte plåga er med fler figurer över opinionsutvecklingen. Intressantast med SCB/PSU är hur s-blockets ledning förändrats under mandatperioden. Själv brukar jag beräkna en differens mellan stödet för s+v+mp och stödet för c+fp+kd+m. Därefter dividerar jag med två för att procenttalen bättre skall motsvara andelen väljare som Alliansen behöver vinna för att det skall bli helt jämnt mellan blocken.

Ledningen för v+s+mp över c+fp+kd+m:
November 2006: +3,4 procentenheter
Maj 2007: +7,4 procentenheter
November 2007: +8,2 procentenheter
Maj 2008: +7,9 procentenheter
November 2008: +6,4 procentenheter

SCB/PSU bekräftar höstens opinionsframgångar för Alliansen, men som vanligt levererar SCB mindre opinionsdramatik. Avståndet mellan blocken är klart större i SCB/PSU än vad många av oktober och november-mätningar har visat. PSU visar att sedan maj har Alliansen tagit in 1,5 procentenheter på s-blocket (vilket motsvarar sisådär 85 000 väljare). Trehundrafemtiotusen väljare skiljer blocken åt. Alliansen måste vinna 17 000 väljare brutto varje månad fram till september 2010 för att hinna ikapp.

/Henrik Oscarsson

08 december 2008

Uppblåsta s-siffror?

Opinionsmätningarna visar en intressant samvariation mellan stödet för socialdemokraterna (y-axeln) och den rapporterade andelen osäkra/vet ej (x-axeln). Ju högre andel osäkra i undersökningarna, desto starkare är stödet för socialdemokraterna. Omvänt gäller att ju fler respondenter som pressas att uppge hur de skulle rösta om det var riksdagsval idag, desto lägre procentandel får socialdemokraterna. Frågan är hur detta skall tolkas? Är socialdemokraternas opinionssiffror uppblåsta i mätningar som rapporterar en hög andel osäkra?

Andelen osäkra i opinionsmätningarna varierar mellan olika institut. I huvudsak beror det på att man ställer olika följdfrågor för att pressa respondenterna att tala om huruvida de lutar åt något särskilt alternativ. Skop har omkring 5-6 procent osäkra. Synovate och Sifo rapporterar i snitt 15-17 procent osäkra/vet ej/vill ej svara. (Även när hänsyn tas till att instituten på grund av metodskillnader genererar olika hög andel osäkra så kvarstår samvariationen mellan andel osäkra och stödet för s.)














Om någon har en bra förklaring, så tas den tacksamt emot. Jag funderar vidare :) Grunddata kan laddas ned från Synovates hemsida (se länk på ett tidigare blogginlägg).
/Henrik Oscarsson

07 december 2008

Laguppställningarna klara

Dagens utspel från s-v-mp om att bygga ett gemensamt regeringsalternativ inför 2010 års riksdagsval innebär en ytterligare cementering av svensk blockpolitik. I vårt nya tvåpartisystem kommer regeringsfrågan än mer i fokus. Två huvudalternativ gör det möjligen enklare att välja men det blir samtidigt svårare att entusiasmera svårmobiliserade väljargrupper till valurnorna: när utbudet minskar går efterfrågan ned. För väljare som inte kommer att attraheras av någondera laguppställning finns få flyktalternativ. Och skulle något av alternativen dessutom leda stort i februari-mars 2010, ja då uteblir spänningen helt (alternativt skiftar fokus till eventuell dramatik kring fyraprocentspärren). Det kan då bli svårt att nå ett valdeltagande högre än 80 procent.

Samtidigt: Mellan en fjärdedel och en tredjedel av de svenska väljarna skulle allra helst se en blocköverskridande regering (bland blockbytarna som avgjorde valet 2006 är andelen ännu högre, hela 44 procent). Det är lätt att tänka sig parlamentariska situationer då vallgraven mellan vänster och höger i svensk politik kan leda in i bekymmer. Oväntade valresultat eller nationella kriser kan plötsligt innebära att det faktiskt krävs blocköverskridande samarbete. Finns det någon reservplan?

/Henrik Oscarsson

04 december 2008

Varifrån kom sd-väljarna?

Analyser av valundersökningarnas tvåvalspaneler ger följande balansräkning för sverigedemokraterna i 2006 års riksdagsval: Sverigedemokraterna gjorde bruttovinster från väljare som röstade blankt (+17 000) eller avstod från att rösta (+5 000) i 2002 års riksdagsval. Trafiken till och från sd och Allianspartierna var tog i huvudsak ut varandra. Bruttovinsterna från partierna i s-blocket var desto större: Sverigedemokraterna vann +17 000 väljare från socialdemokraterna, +9 000 från miljöpartiet och +5 000 från vänsterpartiet. Sd vann omkring 8 000 förstagångsväljare i 2006 års riksdagsval.

Not: Analyserna bygger på 2 654 personer som deltagit i 2002 och 2006 års svenska valundersökningar. Eftersom sverigedemokraternas väljare är något underrepresenterade i 2006 års valundersökning är partiets bruttovinster också något underskattade. Läs mer om väljarrörlighet i boken Regeringsskifte.


/Henrik Oscarsson

03 december 2008

s notoriska svagspurtare

Utvecklingen av partiernas väljarstöd under de sista fyra veckorna inför valen brukar ibland anses avgörande för valutgången. Nästan alla våra partier varvar framgångsrika valrörelser med mindre lyckade dito. Nya systematiska analyser av valspurten i svenska valrörelser 1956-2006 visar emellertid att det finns ett parti som konsekvent har backat i valrörelserna. Snittförlusterna är -2,1 procentenheter. Partiet är socialdemokraterna.

Analysen visar alltså att s konsekvent har haft ett betydligt större sparat kapital i form av röstningsintention (vilket parti tänker du rösta på?) och partisympati (bästa parti) än vad partiet lyckats omsätta i röster på valdagen (partival). Resultaten bygger på paneljämförelser mellan valundersökningarnas förvalsintervjuer och eftervalsenkäter. Effekten kan delvis förklaras av att s är ett stort parti och det understundom har funnits gott om skäl för s-sympatisörer att ibland, av taktiska eller politiska skäl, rösta på ett annat parti än sitt favoritparti. Den spännande frågan är hur det blir 2010? Kommer socialdemokraterna att kunna mobilisera alla potentiella väljare att rösta på partiet?

/Henrik Oscarsson

02 december 2008

Samhällskontrakt omförhandlas

Spänningen stiger inför Grundlagsutredningens betänkande som skall presenteras senast 31 december. Kommittén kommer med ett förslag till ny grundlag; en uppsättning nya spelregler för den svenska demokratin, helt enkelt. Förslagen till förändringar av regeringsformen skall, åtminstone enligt direktiven, utformas för att stärka medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar, öka förtroendet för politik och höja valdeltagandet.

Författningspolitiska frågor kan ibland vara tekniskt komplicerade. Samtidigt har vi lärt av historien att även mycket små, till synes triviala, förändringar av valsystemets utformning kan ha mycket stora konsekvenser för maktfördelningen i samhället. Ett aktuellt exempel är på sin plats: om vi exempelvis bara hade haft hälften så många ledamöter i riksdagen (och hälften så många utjämningsmandat) så hade det blivit en majoritet i riksdagen för v+s+mp efter 2006 års riksdagsval. Detta trots att Alliansen fick 119 000 fler röster!

/Henrik Oscarsson

01 december 2008

E-panelrekrytering inledd

Nu påbörjar Valforskningsprogrammet nyrekryteringen till vår medborgarpanel -- e-panelen -- inför 2009 års europaparlamentsval. Det blir den fjärde kampanjpanelstudien baserad på webbenkäter sedan 2002. Omkring 3 000 personer deltar regelbundet i panelen för att stötta svensk forskning om opinionsbildning och väljarbeteende. Bakom undersökningen står forskare verksamma vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Svaren från undersökningen ligger till grund för viktig metodutveckling. En mängd analyser av paneldata i vetenskapliga rapporter, uppsatser och avhandlingar har redan publicerats, senast i boken Regeringsskifte. Läs mer på Valforskningsprogrammets hemsida!

Du anmäler Dig till e-panelen genom att fylla i rekryteringsenkäten som finns här!

/Henrik Oscarsson

29 november 2008

Grattis Mothugg

Idag gratulerar vi Mothugg till doktorstiteln som fixades igår. Mothuggs avhandling heter "Democrats without Borders. A Critique of Transnational Democracy". Stort grattis!

Och det kommer mera. Redan nästa vecka är det dags för Andreas Bågenholm att försvara sin doktorsavhandling "Understanding Governmental Legislative Capacity. Harmonization of EU legislation in Lithuania and Romania." Och 2009 kan bli ett nytt fyrverkeri av nyblivna doktorer från statsvetenskapliga i Göteborg. Martinsson. Pettersson. Dahlberg. Naurin. Zannakis. Håll utkik!

Listan med doktorander krymper snabbt. Handledarna är snart fler än doktoranderna :)

/Henrik Oscarsson

28 november 2008

Vad kostar demokratin?

Vad kostar våra allmänna val i reda pengar? Det är svårt att ge ett exakt svar, eftersom det inte finns några bra systematiska sammanställningar. Min hittills bästa gissning för 2006 års allmänna val är att kostnaden är minst 500-600 miljoner kronor.
  • Valmyndighetens kostnader för att planera och genomföra de allmänna valen uppgick till ca 250 miljoner kronor.
  • Riksdagspartierna gav sig själva ett extra anslag på 50 miljoner för ”särskilda informationsinsatser” i samband med valet.
  • Partiernas kampanjfinansiering är inte offentlig i Sverige men uppskattas till närmare 200 miljoner.
  • Sveriges televisions särskilda kostnader för valbevakningen (400 extra timmar bevakning) har höftats till ungefär 50 miljoner kronor.

Totalkostnaden kan dock vara avsevärt större. Skattningen 500-600 miljoner är sannolikt låg, eftersom vi här inte räknat med kostnader med som and­ra medieaktörer, fackföreningar, tankesmedjor och intresseorganisatio­ner kan ha haft med anledning av valet. Det går heller inte att beräkna vad enskilda personer som engagerat sig i valkampanjen haft för kostnader.

/Henrik Oscarsson

Alla partier är protestpartier

Begreppet protestpartier används ofta slarvigt. Alla nybildade partier får höra att de är protestpartier. Statsvetaren Klaus von Beyme (1985. Political parties in Western democracies) har lärt alla grundstudenter i statsvetenskap att protester mot rådande förhållanden och spjärn mot en pågående samhällsutveckling i själva verket är den enklaste förklaringen till varför partier överhuvudtaget bildas. De etablerade partierna tycks ibland ha glömt bort varför de finns.

Den historiska lärdomen är att alla partier bildas i syfte att att organisera politisk pro­test mot rådande samhällsordning eller för att vara en motkraft mot pågående samhällsförändringar. Liberala partier bildades en gång i tiden för att protestera mot gamla konservativa regimer, arbetarpartier var en protest mot det bor­ger­liga systemet och kapitalismen, kommunistpartier protesterade mot reformistiska socialdemokrater, fascistpartier mot det demokratiska systemet, regionala partier mot centralmakten, kristna partier mot sekulariseringen, småborgerliga missnöjespartier mot den byrå­kra­ti­ska välfärdsstaten och ekologiska partier mot tillväxtsamhället.

Tjugohundratalets protestpartier protesterar förstås mot andra saker än vad de etablerade partierna gjorde när de bildades. Sverigedemokraterna är lättlästa i det här avseendet eftersom de rakt ut talar om att de protesterar mot en utveckling mot ett mångkulturellt samhälle. Feministiskt initiativ protesterar mot den rådande könsmaktsordningen. Junilistan protesterar mot maktförskjutningen från Sverige till Bryssel. Piratpartiet tar spjärn i informationssamhällets nya konfliktlinjer och protesterar mot en utveckling där staten anstränger sig att kontrollera och övervaka det fria flödet av information.

Protest kan leda till elektoral framgång om nya (och ibland nygamla) sociala skiljelinjer kan politiseras framgångsrikt, om partiet lyckas organisera sig effektivt, ordna finansiering, rekrytera medlemmar och, kanske inte minst, vinna stöd från befintliga samhällseliter. Men efter protest och framgång väntar långsiktigt ansvarstagande.

/Henrik Oscarsson

25 november 2008

Sd-väljarna kartlagda

I min och Sören Holmbergs nya bok "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006" genomför vi den hittills mest omfattande kartläggningen av partiernas väljare. Vi har slagit samman resultat från fem riksrepresentativa undersökningar för att erhålla högre träffsäkerhet när det gäller sammansättningen av framför allt små partiers väljare. Många är förstås nyfikna på vilka väljargrupper som valde att rösta på sverigedemokraterna i 2006 års val.

Kartläggningen visar bland mycket annat att sd-väljarna skiljer sig dramatiskt från övriga partiers väljare när det gäller politiskt förtroende, intresse, kunskap och utbildning. Det politiska förtroendet är mycket lågt. Endast 11 procent av sd-väljarna uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker (jämfört med 46 procent bland samtliga väljare). Andelen politiskt intresserade är lägre (45 procent) än snittet i valmanskåren (55 procent). Graden av anhängarskap är också lägre än för alla andra partiväljare: endast tio procent av sverigedemokraternas väljare uppger att de betraktar sig som anhängare av partiet (snittet är 31 procent). Den genomsnittliga politiska kunskapsnivån bland sd-väljarna mätt med ett kunskapsindex med 16 kunskapsfrågor är nästan en standardavvikelseenhet lägre än befolkningssnittet (5,7 poäng jämfört med 7,3 poäng). Och endast nio procent av sverigedemokraternas väljare har examen från en högskoleutbildning (befolkningssnittet i vår jämförelse är 22 procent).

Mer i punktform:
  • Sextiotre procent av sd-väljarna klassificerar sig som arbetare vilket avviker kraftigt från valmanskåren (+25 pe).
  • Andelen LO-anslutna är bland sd-väljarna lika hög (41 procent; +17 pe) som bland socialdemokraternas väljare.
  • Andelen sd-väljare som befinner sig i arbetsmarknadsutbildningar, AMS-jobb eller är arbetslösa totalt sett högre än i valmanskåren som helhet (9 procent; +4 pe).
  • Överrepresenterade utbildningsinriktningar är hotell/restaurang/service (7 procent, +5 pe), teknik/industri/transport (27 procent; +5 pe). Inriktningarna naturvetenskap/matematik/data och pedagogik är klart ovanligare bland sverigedemokraternas väljare än i valmanskåren (-5 respektive -6 pe).
  • Sverigedemokraternas väljare har en klar landsbygdsprofil. Tre av sju sd-väljare uppger att de vuxit upp på landsbygden (+6 pe).
  • En majoritet av sd-väljarna (55 procent) uppger att de aldrig går i kyrkan.

Vår kartläggning av sd-väljarnas sakfrågeåsikter och ideologiska värderingar skriver jag vidare om på den här bloggen en annan gång.


/Henrik Oscarsson

21 november 2008

Mandatlös trots klarad spärr?

Lissabonfördraget ger Sverige 20 platser i Europaparlamentet. Men fördraget har inte trätt i kraft. Enligt valmyndigheten är det därför 18 svenskar som skall ta plats i parlamentet efter eup-valet i juni 2009.

Hela Sverige är en valkrets och det är den vanliga jämkade uddatalsmetoden som används för att fördela mandaten mellan partierna. Om det blir många partier som klarar fyraprocentspärren är det faktiskt inte säkert att mandaten räcker till för att ge alla partier ett mandat. Jag roade mig med att simulera 10 000 000 valresultat där åtta partier klarat 4%-spärren. Syftet var att uppskatta den högsta procentandelen ett parti skulle kunna få i Europaparlamentsvalet 2009 utan att fördenskull vinna ett mandat. Svaret: 4,44523 procent skulle vara den teoretiska maxgränsen för ett parti som klarat fyraprocentspärren men ändå blir utan mandat eftersom 18 mandat inte räcker till.

Risken för ett sådant suboptimalt utfall av vårt valsystem är liten. Under förutsättning att 8 partier klarar spärren skulle detta inträffa endast i 0,06 procent av alla fall: sex gånger på 10000 europaparlamentsval! Den rimliga slutsatsen är att vi nästan helt kan bortse från risken att vårt valsystem inte ger mandat åt partier som klarar spärren.

/Henrik Oscarsson

42 231

Förtroendet för politiker ökar i Sverige. Närmare hälften (49 procent) uppgav att de hade mycket eller ganska högt förtroende för svenska politiker i 2006 års valundersökning. Jämfört med bottennappet 1998 års val (31 procent) är förtroendetillväxten markant. Om trenden fortsätter är vi snart tillbaka på 1960-talsnivåer.

Den stundande lågkonjunkturen kommer sannolikt pröva förhållandet mellan medborgare och politiker igen. Våra förtroendevalda kommer att behöva fatta mängder av obehagliga beslut. Låt oss hoppas att de ges bättre möjligheter än under 1990-talskrisen att faktiskt förklara besluten för medborgarna.

Fortfarande har omkring var tionde väljare ett mycket lågt förtroende för politiker. Svaren på öppna frågor om varför gör gällande att politiker för det första "lovar runt och håller tunt". För det andra är politiker i första hand ute efter att "sko sig själva" ekonomiskt. Ingen av dessa föreställningar visar sig dock hålla för systematisk empirisk granskning. Politiker har nämligen -- och det gäller i hela västvärlden -- en stark tendens att faktiskt följa de vallöften de utställt i valrörelserna. Och av de 42 231 kommunalt förtroendevalda politikerna i vårt land; gissa hur många som är deltids- eller heltidsarvoderade? Två komma fyra procent. Två komma fyra procent (läs mer i SCBs rapport om förtroendevalda).

/Henrik Oscarsson

20 november 2008

Klarar partierna nyrekryteringen?

Vem är statsminister i Sverige om 25 år? Kan partierna verkligen klara rekryteringen av framtidens kloka ledare, förtroendevalda och beslutsfattare på egen hand?

Partierna är unika organisationer. Det finns inte några andra organisationerna än partierna som har som huvuduppgift att aggregera och smälta samman människors behov och önskningar till en fungerande helhet, omforma preferenser till praktiskt genomförbar politik och sedan, som om det inte vore nog, också ta långsiktigt ansvar för den förda politiken. Intresseorganisationer, lobbygrupper och tankesmedjor i all ära. De finns för att framföra ett intresse i taget. De slipper förhandla, kompromissa eller uppfinna kreativa lösningar under ibland hopplösa omständigheter.

Men för att partierna framgångsrikt skall kunna fullfölja sina plikter i framtiden krävs många duktiga människor. Historiskt har partierna haft ytterligare en central uppgift i en demokrati -att rekrytera och fostra morgondagens beslutsfattare. Med sjunkande medlemstal (mindre än 300 000 svenskar är medlemmar i ett politiskt parti) hur skall detta egentligen gå till? Finns det en undre smärtgräns för hur litet rekryteringsunderlaget kan vara för att vi skall kunna få fram kompetent politiskt ledarskap i framtiden?

Behövs det en särskild universitetsutbildning i praktisk politik? En utbildning med inslag av statsvetenskap, sociologi, juridik, journalistik och masskommunikation. Som rustar morgondagens förtroendevalda, NGO-tjänstemän, hjälparbetare, diplomater och förhandlare. I förhandlingsteknik, budgetarbete, vältalighet, nätverksbyggande, marknadsföring och medielogik (kanske också ränksmideri och faktionsbildning?). Ja, alla de förmågor som kan anses krävas för ett politiknära jobb på kommunal, regional, nationell eller global nivå.

Visst luktar det elitism och inte folkrörelse om förslaget. Med tanke på snedrekryteringen till högskolan kan man fundera över hur sammansättningen av en sådan studentgrupp skulle se ut på examensdagen. Den stora fördelen är att unga politiskt intresserade människor inte behöver välja en politisk karriärväg (via ungdomsförbund och ett parti) så förtvivlat tidigt i livet. Och träningen behöver inte ta femton år utan fem. Och när träningen är klar är man attraktiv inte bara för partierna utan för ett mycket stort antal organisationer.

/Henrik Oscarsson

19 november 2008

Tvåhundra dagar kvar

Den 7 juni 2009 är det val till Europaparlamentet. Planeringsarbetet inför alla de studier som skall genomföras i samband med valet är sedan länge i full gång. Svenska valforskningsprogrammet deltar i EU-nätverket PIREDEU som kommer att genomföra fem större koordinerade datainsamlingar i EUs 27 medlemsländer: 1) en europeisk väljarundersökning, 2) en kandidatundersökning, 3) innehållsanalyser av mediernas valrörelsebevakning, 4) innehållsanalyser av alla partiers valmanifest och 5) insamling av kontextuella makrodata. Den största satsningen hittills inom europeisk valforskning.

Den svenska europaparlamentsvalundersökningen 2009 blir den fjärde i ordningen. Det blir en stor besöksintervjuundersökning med ett urval på 2 700 personer. Fältarbetet startar måndagen efter valet. Sist hade vi 78 procent svarsfrekvens (formulär och kodböcker kan du fördjupa dig i på http://www.valforskning.pol.gu.se/)

Europaparlamentsvalen är en utmaning för alla demokratins huvudaktörer, och så även för statsvetare. Det forskningsmässigt mest spännande med eup-valen är att de erbjuder en möjlighet att närstudera väljarbeteende i ett sammanhang som är så olikt ett nationellt riksdagsval som man kan tänka sig: eup-valet är förlagt till en högst olämplig tidpunkt på året mellan skolavslutningar och midsommarafton, valtemperaturen är avsevärt lägre än i riksdagsvalen, agendan är annorlunda, medierna satsar mindre på bevakning, partierna satsar mindre på kampanjande och väljarna är avsevärt mer avvaktande. Väljarna är desamma och valalternativen (någorlunda) desamma som i ett vanligt riksdagsval, men kontexten är annorlunda. Vi vill veta ännu mer om vilka kontextfaktorer som förklarar varför väljarna beter sig annorlunda vid eup-val än i samband med riksdagsval.

I den timslånga besöksintervjun gör vi den här gången särskilda satsningar på bland annat frågebatterier om väljarnas politiska kunskaper, ideologiska grundvärderingar, användning av Internet och partitest, utvärdering av den sittande regeringen, åsikter om ytterligare utvidgning av EU, bedömningar av ekonomi och arbetsmarknad samt om personliga erfarenheter av arbetslöshet. Om du tycker vi missat något, tveka inte att tipsa oss om relevanta frågeställningar inför eup-valet 2009.

/Henrik Oscarsson

18 november 2008

Oborstat debattklimat i bloggosfären?

De flesta blogg inlägg och kommentarer kommer till snabbt framför datorn utan att andra människor är i närheten. Det är väl belagt att åsiktsuttryck blir mer oborstade när vi inte har andra människor omkring oss. I postenkätundersökningar tenderar vi att ge mer egenintresserade, intoleranta, introverta och främlingsfientliga svar än vad vi gör om det sitter en intervjuare hos oss och ställer exakt samma frågor. Befinner vi oss inte i samma rum som eller kan se in i ögonen på en annan människa använder människor sätt att uttrycka sig som de inte hade gjort annars. I direktkommunikation måste vi ta ett omedelbart ansvar för våra ståndpunkter och vårt sätt att uttrycka oss.

Vem som helst får lämna inlägg på min blogg. På min blogg räknar jag med att alla håller sig till några enkla regler för kommunikation. Om inte, förbehåller jag mig rätten att ta bort inlägget.
  • Var inte anonym. Skriv vem du är. Friheten att uttrycka åsikter är kopplat till ansvar.
  • Håll dig till ämnet. Gör inte irrelevanta utsvävningar som saknar koppling till vad som diskuteras.
  • Blanda inte ihop sak och person. Det som spelar roll är VAD som sägs, inte VEM som säger det. Håll fokus på sakargumenten.
  • Inga personangrepp eller kränkande kommentarer. Här ställs inga diagnoser om människors mentala hälsa.
  • Försök att inte ägna kraft på att ifrågasätta människors bakomliggande motiv till varför de säger som de gör. Håll fokus på vad som faktiskt sägs och bemöt detta.

/Henrik Oscarsson

15 november 2008

Bloggosfären bloggar om bloggande

Snackisen på jobbet i veckan handlade om Bo Rothsteins artikel på GP kultur "Bloggar utan spärrar". Reaktionerna från bloggkollektivet har varit övervägande starkt negativa. En genomgång av dessa inlägg visar att få bemödar sig att bemöta Rothstein i sak. Istället för att framföra fler och nya argument i en spännande debatt kring bloggandets effekter på debattklimat och samhällsdebatt valde många att helt enkelt framlägga fler sorgliga bevis för att Rothstein har en viktig poäng. "Den som inte är med oss måste vara emot oss"-logiken samlade snabbt ett slags ohelig allians av bloggare av allsköns schattering. En virtuell mobb? Huvudlinjen i många inlägg var att Rothstein säger som han säger för att han tillhör ett etablissemang som skulle vara hårt trängd av att bloggosfären existerar och det därför inte längre behövs en professorstitel för att få något sagt i svensk samhällsdebatt (En annan kul kommentar som vi snabbt kan sortera in under rubriken "sten i glashus" är att Rothstein skulle ägna sig åt effektsökeri).

Generaliseringen att hela bloggosfären är en kloak är förstås grymt överdrivet (det finns även porlande forsar, vackra vattenfall och reningsverk i kretsloppet). Men grundfrågeställningarna som ligger i botten är angeläget att söka svar på. Hur fungerar bloggandet som arena för samhällsdebatt egentligen? Lär sig läsarna något nytt av varandra? Kommer fler argument och perspektiv verkligen upp på bordet? Bryts de mot varandra på ett konstruktivt sätt? Äger det rum någon förädling av åsikter och ståndpunkter? I vad mån äger det rum en opinionspåverkan?

Arenan bloggosfären har i teorin goda möjligheter att fungera som en katalysator för många av de goda effekter som omtalas i deliberativ demokratiteori. Frågan är om, och i vilken utsträckning och i vilka sammanhang som dessa effekter blir synliga. Vi kan nog enas om att frågorna är viktiga. Och jag är säker på att de flesta bloggare sekundsnabbt kan redovisa sin uppfattning om hur långt verkligen ligger från detta ideal. Men för att lära oss mer finns bara en väg: systematisk empirisk vetenskaplig forskning på området.

/Henrik Oscarsson

11 november 2008

Opinionsjournalistiken har långt kvar

Resultat från nya opinionsmätningar är underhållande att ta del av. Detsamma kan tyvärr inte (alltid) sägas om ledarredaktionernas tolkningar och analyser av resultaten. Kommentarerna tenderar att vara i yvigaste laget för en försiktig opinionsforskare som jag själv. Betraktar man dem över längre tidsperioder framstår de snarare som en lång rad osystematiska ad hoc-tolkningar om vad de ofta högst eventuella upp- och nedgångarna absolut måste bero på. Vilka tolkningsramar som används beror på resultaten i den aktuella undersökningen. Det går helt enkelt inte bli klok på hur de tänker sig att opinionsbildning egentligen går till. Bristen på explicita kriterier för slutsatsdragande om den svenska väljaropinionen hade givit ledarskribenterna ett underkänt betyg om det hade varit en b-uppsats i statsvetenskap.

Frågan är när svenska opinionsjournalister skall upphöra att dra (alltför stora) växlar på och hämta hem billiga dagspolitiska poänger med utgångspunkt i enstaka opinionsmätningar. Nej, lär av de stora amerikanska TV-bolagens bevakning av opinionsmätningar i samband med det amerikanska presidentvalet. De använder förstås alla mätningar som finns och beräknar genomsnitt för att leverera en så god bild av väljaropinionen som möjligt. Det är väldigt enkelt. I figuren nedan ser vi utvecklingen av väljaropinionen från riksdagsvalet fram till den 8 november 2008 (en bearbetning av Synovates fina sammanställning av alla mätningar sedan valet). I just de här beräkningarna väger alla opinionsinstitutens mätningar lika i analysen.



Röd linje = opinionsstödet för v, s och mp
Blå linje = opinionsstödet för c, fp, kd och m

En mätning i taget informerar oss inte tillräckligt om det som vi faktiskt vill veta: vilka är trenderna i väljaropinionen just nu? Någon av våra mer ambitiösa medieredaktioner borde väl kunna leverera en systematisk redovisning av det aktuella opinionsläget? Eller också är bättre överblick inte lika lätt att göra nyheter/politik på... Eller så är man journalistiskt låst att använda endast de mätningar man prenumererar på, vilket knappast gör saken bättre.

/ Henrik Oscarsson

08 november 2008

Ny personvalsspärr räcker inte

Vi nås nu av ett väntat besked från Grundlagsutredningen att riksdagsspärren i personvalssystemet sänks från åtta till fem procent. Det är trist. Det räcker ju inte på långa vägar för att vitalisera ett i grunden misslyckat personvalssystem (med en fempartispärr applicerad på 2006 års valresultat hade antalet genuint personvalda rd-ledamöter ökat från sex till 13). Inslaget av personröstning i det svenska valsystemet förblir marginellt.

Tänk om man vågat mer? 1700-talsuppfinningen representativ demokrati bygger på starka personliga band mellan väljare och representanter. Men det mesta av makten över nomineringar och listplaceringar stannar i huvudsak kvar hos partierna även fortsättningsvis.

  • Endast 22 procent personröstade i riksdagsvalet 2006. Andelen minskar för varje val.
  • Hälften av de personröstande (11 procent av väljarna) kunde efter valet namnge den person de kryssat för.
  • Blott sex riksdagsledamöter av våra 349 kan tacka personvalssystemet för sina parlamentsplatser.
  • Endast var tredje väljare kan korrekt uppge namnet på en riksdagskandidat från den egna valkretsen. På 1950-talet var det närmare sex av tio som klarade det.

/Henrik Oscarsson

06 november 2008

Därför vann Alliansen




HO : Nu är "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006" äntligen här. Känns skönt att mentalt kunna lämna valrörelsen 2006 bakom mig till slut. En bra start på föräldraledigheten! Nu skall jag och lilltjejen kampera ihop ända fram till augusti 09.





29 oktober 2008

Partitest: förbannelse eller välsignelse?

HO : Drygt var fjärde väljare (27 procent) genomförde ett s k partitest under valrörelsen 2006. För väljarna blev därmed användandet av partitest för att matcha egna åsikter mot partiernas den i särklass vanligaste informationsinhämtningen via Internet. Surfande på något av riksdagspartiernas hemsidor nådde endast upp till 14 procent. Och bara två procent besökte en riksdagskandidats hemsida för att söka information.

Det mest anmärkningsvärda är att genombrottet för partitest påverkade valutgången. De väljare som uppger att de genomfört ett eller flera partitest - och dessutom säger sig ha använt informationen som en grund för sitt röstningsbeslut - röstade nämligen klart annorlunda jämfört med väljare som antingen inte gjort test alls eller bara använt partitesten som politainment.

De aggregerade effekterna av att många väljare gjorde partitest och tog dem på allvar är anmärkningsvärt stora. Socialdemokraterna blev de stora förlorarna (ca -1,6 procentenheter) medan centerpartiet var den största vinnaren (ca +1,3 procentenheter) på partitest. Resultaten indikerar att en stor del av centerpartiets vinster på grund av partitest vanns bland flitigt partitestande ungdomar mellan 22-30 år. Här gjorde partiet också en historisk framryckning. (Effekterna av partitest kvarstår oavsett om man plockar in en mängd kända alternativa förklaringar till partival).

Även om vi ännu så länge endast har en enda erfarenhet av partitest förefaller det rimligt att hålla ett öga på partitestanvändningen i framtida valrörelser. Effekterna av partitest är överraskande stora (våra bästa uppskattningar av effekterna av nyheten om folkpartiets dataintrång i SAPnet är att fp förlorade mellan -1,2 och -1,8 procentenheter). Partitesteffekterna kan alltså ha varit i samma nivå som en av de största valrörelseskandalerna i historien.

Läs hela analysen i boken Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006.

26 oktober 2008

Forskningspropositionen

HO : Ämnet statsvetenskap kommenteras i en enda mening i Alliansregeringens forskningsproposition. I det avsnitt som lyfter fram områden där svensk samhällsvetenskap är stark och internationellt konkurrenskraftig sägs:
"Svensk statsvetenskap har t ex en särskild styrka i den demokrati, väljar-, och opinionsforskning som bedrivs främst vid Göteborgs universitet" (s 42).
Kul att forskningsområdet uppmärksammas. Samtidigt kan man fundera på om inte samhället borde satsa mer ekonomiska resurser på forskning om demokrati. För om den demokratiska rättsstaten inte skulle klara kommande utmaningar, ja vad ska vi då med partikelacceleratorer, miljöteknik och mediciner? Man glömmer lätt bort att all välstånds- och tillväxtgenerande forskning inom naturvetenskap och medicin är möjlig endast i samhällen som är politiskt stabila demokratiska rättsstater.

Förvirrande om plånboksröstning

HO : Häromdagen utkom rapporten "Selfish and prospective - theory and evidence of pocket book voting" på Institutet för Näringslivsstudier. Rapporten är skriven av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara. Resultaten har presenterats tidigare i form av konferenspapper. Analysen är en utmärkt fallstudie av effekterna av socialdemokraternas valrörelseutspel om maxtaxa tätt inför 1998 års riksdagsval (skattningen från rapporten är att s+v vann omkring 1,5 procentenheter på utspelet om maxtaxan). Det är kul för mig att se en så finurlig analys av data från de svenska valundersökningarna.

Rubriken på IFNs pressutskick var att "Svenska väljare själviska och framåtblickande". Rubriksättningen blev inte bättre när press och radio fick sätta tänderna i denna nyhet. Svenska väljare styrs av plånboken, fick vi höra och läsa. Att bygga en sådan generell slutsats om drivkrafterna bakom ALLA väljare röstningsbeteende på en enda studie tyckte jag var magstarkt. Särskilt som den internationella forskningen om ekonomisk röstning och plånboksröstning berättar en helt annan historia.

Gåtan brukar formuleras så här: Om väljare verkligen varit kortsiktigt nyttomaximerande och stirrat stint ned i sin egen plånbok - varför är då sambandet mellan väljares ekonomiska bedömningar av den egna ekonomin och partival så förtvivlat lågt? I Sverige dessutom sjunkande, visar jag och Sören Holmberg i vår bok Regeringsskifte som utkommer nästa vecka. I själva verket tycks väljarna bättre passa in på benämningen sociotroper: de låter bedömningar av landets ekonomi väga mycket tyngre i sina röstningskalkyler än bedömningar av den egna ekonomin.

Att det finns ett klart samband mellan egenintresse och politiska attityder och beteende är förstås kartlagt sedan länge (nyckläckta föräldrar tillhör för övrigt en av de mest egenintresserade väljargrupperna). Läs Staffan Kumlins fantastiska avhandling The Personal and The Political så får du en rejäl aha-upplevelse. Johan Martinssons kommande avhandling om ekonomisk röstning och sakägarskap blir något att se fram emot under 2009.

Det här ämnet räcker nog för att blogga ett tag. Det här var ett alldeles för långt inlägg. Skall försöka bli kortare :)

25 oktober 2008

Så här skulle min blogg se ut om jag hade någon

Så har jag då själv tagit första steget in i det stora självbespeglandets tidevarv. Med en blogg! Tyckokratin. Bloggosfären. Där tyckandet och kommentarerna inte nödvändigtvis åtföljs av helhetsperspektiv eller långsiktigt ansvarstagande. Där frihet är att kunna tycka något helt annat en annan dag. Låt självterapin börja!