11 november 2008

Opinionsjournalistiken har långt kvar

Resultat från nya opinionsmätningar är underhållande att ta del av. Detsamma kan tyvärr inte (alltid) sägas om ledarredaktionernas tolkningar och analyser av resultaten. Kommentarerna tenderar att vara i yvigaste laget för en försiktig opinionsforskare som jag själv. Betraktar man dem över längre tidsperioder framstår de snarare som en lång rad osystematiska ad hoc-tolkningar om vad de ofta högst eventuella upp- och nedgångarna absolut måste bero på. Vilka tolkningsramar som används beror på resultaten i den aktuella undersökningen. Det går helt enkelt inte bli klok på hur de tänker sig att opinionsbildning egentligen går till. Bristen på explicita kriterier för slutsatsdragande om den svenska väljaropinionen hade givit ledarskribenterna ett underkänt betyg om det hade varit en b-uppsats i statsvetenskap.

Frågan är när svenska opinionsjournalister skall upphöra att dra (alltför stora) växlar på och hämta hem billiga dagspolitiska poänger med utgångspunkt i enstaka opinionsmätningar. Nej, lär av de stora amerikanska TV-bolagens bevakning av opinionsmätningar i samband med det amerikanska presidentvalet. De använder förstås alla mätningar som finns och beräknar genomsnitt för att leverera en så god bild av väljaropinionen som möjligt. Det är väldigt enkelt. I figuren nedan ser vi utvecklingen av väljaropinionen från riksdagsvalet fram till den 8 november 2008 (en bearbetning av Synovates fina sammanställning av alla mätningar sedan valet). I just de här beräkningarna väger alla opinionsinstitutens mätningar lika i analysen.



Röd linje = opinionsstödet för v, s och mp
Blå linje = opinionsstödet för c, fp, kd och m

En mätning i taget informerar oss inte tillräckligt om det som vi faktiskt vill veta: vilka är trenderna i väljaropinionen just nu? Någon av våra mer ambitiösa medieredaktioner borde väl kunna leverera en systematisk redovisning av det aktuella opinionsläget? Eller också är bättre överblick inte lika lätt att göra nyheter/politik på... Eller så är man journalistiskt låst att använda endast de mätningar man prenumererar på, vilket knappast gör saken bättre.

/ Henrik Oscarsson

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra rutet men vilken är målgruppen? De behöver väl ha synpunkterna? T ex via en debattartikel, även GP duger men fr allt satsa på Aftonbladet.
Kurvdiagrammet kan förklaras bättre.
Ville

Hagevi sa...

Hej Henrik
Eftersom jag själv tycker att den uppmätta opinionsförändringen mycket väl kan tolkas som en effekt av politiska händelser så har jag funderat på din bloggpost. Jag vill nog inte försvara ledarskribenter eller opinionsjournalister generellt (deras tankar om orsak och verkan kan vara väldigt tvärsäkra). Men lite som en ledare skulle platsa som en b-uppsats, skulle en b-uppsats platsa som ledare. Detta är att jämföra äpplen och päron.

Till yttermera visso ser jag en skillnad mellan att i efterhand se förklaringar på en opinionsförändring och på förhand (innan opinionsmätningen är presenterad) se en möjlig opinionsförändring på grund av att vissa politiska händelser inträffat. När sådana prognostiserade förändringar sedan inträffar får dessa antaganden stöd. Detta innebär inte att risken försvinner för att det egentligen är något annat som påverkar opinionen, men det lägger sordin på lusten till vildsinta spekulationer i efterhand.

Låt oss utgå från två enkla antaganden. 1. En krisbekämpning som av många uppfattas som effektiv kan initialt ge regeringen stöd. 2. När ett regeringsalternativ har samarbetsproblem minskar dess stöd opinionen. Det är då inte orimligt att de nu uppmätta opinionsförändringarna kan vara kopplade till olika konkreta politiska händelser i svensk politik.

I framtiden kan det vara så att arbetslösheten stiger (eller något annat som är negativt för samhället). Detta brukar uppfattas som negativt bland väljarna som ofta då ställer regeringen till ansvar för utvecklingen. Utifrån detta kan det vara möjligt att opinionsstödet för regeringen i framtiden sviktar.

Ett problem med att bara analysera långsiktiga trender över tid är risken att missa tillfällen när opinionen "går fram och tillbaka". I detta fall är det möjligt att det socialdemokratiska tappet följs av en opinionsvåg tillbaka till socialdemokraterna om arbetslösheten stiger. Att då komma med slutsatsen ”ingenting har hänt” är också ett felslut.