29 november 2008

Grattis Mothugg

Idag gratulerar vi Mothugg till doktorstiteln som fixades igår. Mothuggs avhandling heter "Democrats without Borders. A Critique of Transnational Democracy". Stort grattis!

Och det kommer mera. Redan nästa vecka är det dags för Andreas Bågenholm att försvara sin doktorsavhandling "Understanding Governmental Legislative Capacity. Harmonization of EU legislation in Lithuania and Romania." Och 2009 kan bli ett nytt fyrverkeri av nyblivna doktorer från statsvetenskapliga i Göteborg. Martinsson. Pettersson. Dahlberg. Naurin. Zannakis. Håll utkik!

Listan med doktorander krymper snabbt. Handledarna är snart fler än doktoranderna :)

/Henrik Oscarsson

28 november 2008

Vad kostar demokratin?

Vad kostar våra allmänna val i reda pengar? Det är svårt att ge ett exakt svar, eftersom det inte finns några bra systematiska sammanställningar. Min hittills bästa gissning för 2006 års allmänna val är att kostnaden är minst 500-600 miljoner kronor.
  • Valmyndighetens kostnader för att planera och genomföra de allmänna valen uppgick till ca 250 miljoner kronor.
  • Riksdagspartierna gav sig själva ett extra anslag på 50 miljoner för ”särskilda informationsinsatser” i samband med valet.
  • Partiernas kampanjfinansiering är inte offentlig i Sverige men uppskattas till närmare 200 miljoner.
  • Sveriges televisions särskilda kostnader för valbevakningen (400 extra timmar bevakning) har höftats till ungefär 50 miljoner kronor.

Totalkostnaden kan dock vara avsevärt större. Skattningen 500-600 miljoner är sannolikt låg, eftersom vi här inte räknat med kostnader med som and­ra medieaktörer, fackföreningar, tankesmedjor och intresseorganisatio­ner kan ha haft med anledning av valet. Det går heller inte att beräkna vad enskilda personer som engagerat sig i valkampanjen haft för kostnader.

/Henrik Oscarsson

Alla partier är protestpartier

Begreppet protestpartier används ofta slarvigt. Alla nybildade partier får höra att de är protestpartier. Statsvetaren Klaus von Beyme (1985. Political parties in Western democracies) har lärt alla grundstudenter i statsvetenskap att protester mot rådande förhållanden och spjärn mot en pågående samhällsutveckling i själva verket är den enklaste förklaringen till varför partier överhuvudtaget bildas. De etablerade partierna tycks ibland ha glömt bort varför de finns.

Den historiska lärdomen är att alla partier bildas i syfte att att organisera politisk pro­test mot rådande samhällsordning eller för att vara en motkraft mot pågående samhällsförändringar. Liberala partier bildades en gång i tiden för att protestera mot gamla konservativa regimer, arbetarpartier var en protest mot det bor­ger­liga systemet och kapitalismen, kommunistpartier protesterade mot reformistiska socialdemokrater, fascistpartier mot det demokratiska systemet, regionala partier mot centralmakten, kristna partier mot sekulariseringen, småborgerliga missnöjespartier mot den byrå­kra­ti­ska välfärdsstaten och ekologiska partier mot tillväxtsamhället.

Tjugohundratalets protestpartier protesterar förstås mot andra saker än vad de etablerade partierna gjorde när de bildades. Sverigedemokraterna är lättlästa i det här avseendet eftersom de rakt ut talar om att de protesterar mot en utveckling mot ett mångkulturellt samhälle. Feministiskt initiativ protesterar mot den rådande könsmaktsordningen. Junilistan protesterar mot maktförskjutningen från Sverige till Bryssel. Piratpartiet tar spjärn i informationssamhällets nya konfliktlinjer och protesterar mot en utveckling där staten anstränger sig att kontrollera och övervaka det fria flödet av information.

Protest kan leda till elektoral framgång om nya (och ibland nygamla) sociala skiljelinjer kan politiseras framgångsrikt, om partiet lyckas organisera sig effektivt, ordna finansiering, rekrytera medlemmar och, kanske inte minst, vinna stöd från befintliga samhällseliter. Men efter protest och framgång väntar långsiktigt ansvarstagande.

/Henrik Oscarsson

25 november 2008

Sd-väljarna kartlagda

I min och Sören Holmbergs nya bok "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006" genomför vi den hittills mest omfattande kartläggningen av partiernas väljare. Vi har slagit samman resultat från fem riksrepresentativa undersökningar för att erhålla högre träffsäkerhet när det gäller sammansättningen av framför allt små partiers väljare. Många är förstås nyfikna på vilka väljargrupper som valde att rösta på sverigedemokraterna i 2006 års val.

Kartläggningen visar bland mycket annat att sd-väljarna skiljer sig dramatiskt från övriga partiers väljare när det gäller politiskt förtroende, intresse, kunskap och utbildning. Det politiska förtroendet är mycket lågt. Endast 11 procent av sd-väljarna uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker (jämfört med 46 procent bland samtliga väljare). Andelen politiskt intresserade är lägre (45 procent) än snittet i valmanskåren (55 procent). Graden av anhängarskap är också lägre än för alla andra partiväljare: endast tio procent av sverigedemokraternas väljare uppger att de betraktar sig som anhängare av partiet (snittet är 31 procent). Den genomsnittliga politiska kunskapsnivån bland sd-väljarna mätt med ett kunskapsindex med 16 kunskapsfrågor är nästan en standardavvikelseenhet lägre än befolkningssnittet (5,7 poäng jämfört med 7,3 poäng). Och endast nio procent av sverigedemokraternas väljare har examen från en högskoleutbildning (befolkningssnittet i vår jämförelse är 22 procent).

Mer i punktform:
  • Sextiotre procent av sd-väljarna klassificerar sig som arbetare vilket avviker kraftigt från valmanskåren (+25 pe).
  • Andelen LO-anslutna är bland sd-väljarna lika hög (41 procent; +17 pe) som bland socialdemokraternas väljare.
  • Andelen sd-väljare som befinner sig i arbetsmarknadsutbildningar, AMS-jobb eller är arbetslösa totalt sett högre än i valmanskåren som helhet (9 procent; +4 pe).
  • Överrepresenterade utbildningsinriktningar är hotell/restaurang/service (7 procent, +5 pe), teknik/industri/transport (27 procent; +5 pe). Inriktningarna naturvetenskap/matematik/data och pedagogik är klart ovanligare bland sverigedemokraternas väljare än i valmanskåren (-5 respektive -6 pe).
  • Sverigedemokraternas väljare har en klar landsbygdsprofil. Tre av sju sd-väljare uppger att de vuxit upp på landsbygden (+6 pe).
  • En majoritet av sd-väljarna (55 procent) uppger att de aldrig går i kyrkan.

Vår kartläggning av sd-väljarnas sakfrågeåsikter och ideologiska värderingar skriver jag vidare om på den här bloggen en annan gång.


/Henrik Oscarsson

21 november 2008

Mandatlös trots klarad spärr?

Lissabonfördraget ger Sverige 20 platser i Europaparlamentet. Men fördraget har inte trätt i kraft. Enligt valmyndigheten är det därför 18 svenskar som skall ta plats i parlamentet efter eup-valet i juni 2009.

Hela Sverige är en valkrets och det är den vanliga jämkade uddatalsmetoden som används för att fördela mandaten mellan partierna. Om det blir många partier som klarar fyraprocentspärren är det faktiskt inte säkert att mandaten räcker till för att ge alla partier ett mandat. Jag roade mig med att simulera 10 000 000 valresultat där åtta partier klarat 4%-spärren. Syftet var att uppskatta den högsta procentandelen ett parti skulle kunna få i Europaparlamentsvalet 2009 utan att fördenskull vinna ett mandat. Svaret: 4,44523 procent skulle vara den teoretiska maxgränsen för ett parti som klarat fyraprocentspärren men ändå blir utan mandat eftersom 18 mandat inte räcker till.

Risken för ett sådant suboptimalt utfall av vårt valsystem är liten. Under förutsättning att 8 partier klarar spärren skulle detta inträffa endast i 0,06 procent av alla fall: sex gånger på 10000 europaparlamentsval! Den rimliga slutsatsen är att vi nästan helt kan bortse från risken att vårt valsystem inte ger mandat åt partier som klarar spärren.

/Henrik Oscarsson

42 231

Förtroendet för politiker ökar i Sverige. Närmare hälften (49 procent) uppgav att de hade mycket eller ganska högt förtroende för svenska politiker i 2006 års valundersökning. Jämfört med bottennappet 1998 års val (31 procent) är förtroendetillväxten markant. Om trenden fortsätter är vi snart tillbaka på 1960-talsnivåer.

Den stundande lågkonjunkturen kommer sannolikt pröva förhållandet mellan medborgare och politiker igen. Våra förtroendevalda kommer att behöva fatta mängder av obehagliga beslut. Låt oss hoppas att de ges bättre möjligheter än under 1990-talskrisen att faktiskt förklara besluten för medborgarna.

Fortfarande har omkring var tionde väljare ett mycket lågt förtroende för politiker. Svaren på öppna frågor om varför gör gällande att politiker för det första "lovar runt och håller tunt". För det andra är politiker i första hand ute efter att "sko sig själva" ekonomiskt. Ingen av dessa föreställningar visar sig dock hålla för systematisk empirisk granskning. Politiker har nämligen -- och det gäller i hela västvärlden -- en stark tendens att faktiskt följa de vallöften de utställt i valrörelserna. Och av de 42 231 kommunalt förtroendevalda politikerna i vårt land; gissa hur många som är deltids- eller heltidsarvoderade? Två komma fyra procent. Två komma fyra procent (läs mer i SCBs rapport om förtroendevalda).

/Henrik Oscarsson

20 november 2008

Klarar partierna nyrekryteringen?

Vem är statsminister i Sverige om 25 år? Kan partierna verkligen klara rekryteringen av framtidens kloka ledare, förtroendevalda och beslutsfattare på egen hand?

Partierna är unika organisationer. Det finns inte några andra organisationerna än partierna som har som huvuduppgift att aggregera och smälta samman människors behov och önskningar till en fungerande helhet, omforma preferenser till praktiskt genomförbar politik och sedan, som om det inte vore nog, också ta långsiktigt ansvar för den förda politiken. Intresseorganisationer, lobbygrupper och tankesmedjor i all ära. De finns för att framföra ett intresse i taget. De slipper förhandla, kompromissa eller uppfinna kreativa lösningar under ibland hopplösa omständigheter.

Men för att partierna framgångsrikt skall kunna fullfölja sina plikter i framtiden krävs många duktiga människor. Historiskt har partierna haft ytterligare en central uppgift i en demokrati -att rekrytera och fostra morgondagens beslutsfattare. Med sjunkande medlemstal (mindre än 300 000 svenskar är medlemmar i ett politiskt parti) hur skall detta egentligen gå till? Finns det en undre smärtgräns för hur litet rekryteringsunderlaget kan vara för att vi skall kunna få fram kompetent politiskt ledarskap i framtiden?

Behövs det en särskild universitetsutbildning i praktisk politik? En utbildning med inslag av statsvetenskap, sociologi, juridik, journalistik och masskommunikation. Som rustar morgondagens förtroendevalda, NGO-tjänstemän, hjälparbetare, diplomater och förhandlare. I förhandlingsteknik, budgetarbete, vältalighet, nätverksbyggande, marknadsföring och medielogik (kanske också ränksmideri och faktionsbildning?). Ja, alla de förmågor som kan anses krävas för ett politiknära jobb på kommunal, regional, nationell eller global nivå.

Visst luktar det elitism och inte folkrörelse om förslaget. Med tanke på snedrekryteringen till högskolan kan man fundera över hur sammansättningen av en sådan studentgrupp skulle se ut på examensdagen. Den stora fördelen är att unga politiskt intresserade människor inte behöver välja en politisk karriärväg (via ungdomsförbund och ett parti) så förtvivlat tidigt i livet. Och träningen behöver inte ta femton år utan fem. Och när träningen är klar är man attraktiv inte bara för partierna utan för ett mycket stort antal organisationer.

/Henrik Oscarsson

19 november 2008

Tvåhundra dagar kvar

Den 7 juni 2009 är det val till Europaparlamentet. Planeringsarbetet inför alla de studier som skall genomföras i samband med valet är sedan länge i full gång. Svenska valforskningsprogrammet deltar i EU-nätverket PIREDEU som kommer att genomföra fem större koordinerade datainsamlingar i EUs 27 medlemsländer: 1) en europeisk väljarundersökning, 2) en kandidatundersökning, 3) innehållsanalyser av mediernas valrörelsebevakning, 4) innehållsanalyser av alla partiers valmanifest och 5) insamling av kontextuella makrodata. Den största satsningen hittills inom europeisk valforskning.

Den svenska europaparlamentsvalundersökningen 2009 blir den fjärde i ordningen. Det blir en stor besöksintervjuundersökning med ett urval på 2 700 personer. Fältarbetet startar måndagen efter valet. Sist hade vi 78 procent svarsfrekvens (formulär och kodböcker kan du fördjupa dig i på http://www.valforskning.pol.gu.se/)

Europaparlamentsvalen är en utmaning för alla demokratins huvudaktörer, och så även för statsvetare. Det forskningsmässigt mest spännande med eup-valen är att de erbjuder en möjlighet att närstudera väljarbeteende i ett sammanhang som är så olikt ett nationellt riksdagsval som man kan tänka sig: eup-valet är förlagt till en högst olämplig tidpunkt på året mellan skolavslutningar och midsommarafton, valtemperaturen är avsevärt lägre än i riksdagsvalen, agendan är annorlunda, medierna satsar mindre på bevakning, partierna satsar mindre på kampanjande och väljarna är avsevärt mer avvaktande. Väljarna är desamma och valalternativen (någorlunda) desamma som i ett vanligt riksdagsval, men kontexten är annorlunda. Vi vill veta ännu mer om vilka kontextfaktorer som förklarar varför väljarna beter sig annorlunda vid eup-val än i samband med riksdagsval.

I den timslånga besöksintervjun gör vi den här gången särskilda satsningar på bland annat frågebatterier om väljarnas politiska kunskaper, ideologiska grundvärderingar, användning av Internet och partitest, utvärdering av den sittande regeringen, åsikter om ytterligare utvidgning av EU, bedömningar av ekonomi och arbetsmarknad samt om personliga erfarenheter av arbetslöshet. Om du tycker vi missat något, tveka inte att tipsa oss om relevanta frågeställningar inför eup-valet 2009.

/Henrik Oscarsson

18 november 2008

Oborstat debattklimat i bloggosfären?

De flesta blogg inlägg och kommentarer kommer till snabbt framför datorn utan att andra människor är i närheten. Det är väl belagt att åsiktsuttryck blir mer oborstade när vi inte har andra människor omkring oss. I postenkätundersökningar tenderar vi att ge mer egenintresserade, intoleranta, introverta och främlingsfientliga svar än vad vi gör om det sitter en intervjuare hos oss och ställer exakt samma frågor. Befinner vi oss inte i samma rum som eller kan se in i ögonen på en annan människa använder människor sätt att uttrycka sig som de inte hade gjort annars. I direktkommunikation måste vi ta ett omedelbart ansvar för våra ståndpunkter och vårt sätt att uttrycka oss.

Vem som helst får lämna inlägg på min blogg. På min blogg räknar jag med att alla håller sig till några enkla regler för kommunikation. Om inte, förbehåller jag mig rätten att ta bort inlägget.
  • Var inte anonym. Skriv vem du är. Friheten att uttrycka åsikter är kopplat till ansvar.
  • Håll dig till ämnet. Gör inte irrelevanta utsvävningar som saknar koppling till vad som diskuteras.
  • Blanda inte ihop sak och person. Det som spelar roll är VAD som sägs, inte VEM som säger det. Håll fokus på sakargumenten.
  • Inga personangrepp eller kränkande kommentarer. Här ställs inga diagnoser om människors mentala hälsa.
  • Försök att inte ägna kraft på att ifrågasätta människors bakomliggande motiv till varför de säger som de gör. Håll fokus på vad som faktiskt sägs och bemöt detta.

/Henrik Oscarsson

15 november 2008

Bloggosfären bloggar om bloggande

Snackisen på jobbet i veckan handlade om Bo Rothsteins artikel på GP kultur "Bloggar utan spärrar". Reaktionerna från bloggkollektivet har varit övervägande starkt negativa. En genomgång av dessa inlägg visar att få bemödar sig att bemöta Rothstein i sak. Istället för att framföra fler och nya argument i en spännande debatt kring bloggandets effekter på debattklimat och samhällsdebatt valde många att helt enkelt framlägga fler sorgliga bevis för att Rothstein har en viktig poäng. "Den som inte är med oss måste vara emot oss"-logiken samlade snabbt ett slags ohelig allians av bloggare av allsköns schattering. En virtuell mobb? Huvudlinjen i många inlägg var att Rothstein säger som han säger för att han tillhör ett etablissemang som skulle vara hårt trängd av att bloggosfären existerar och det därför inte längre behövs en professorstitel för att få något sagt i svensk samhällsdebatt (En annan kul kommentar som vi snabbt kan sortera in under rubriken "sten i glashus" är att Rothstein skulle ägna sig åt effektsökeri).

Generaliseringen att hela bloggosfären är en kloak är förstås grymt överdrivet (det finns även porlande forsar, vackra vattenfall och reningsverk i kretsloppet). Men grundfrågeställningarna som ligger i botten är angeläget att söka svar på. Hur fungerar bloggandet som arena för samhällsdebatt egentligen? Lär sig läsarna något nytt av varandra? Kommer fler argument och perspektiv verkligen upp på bordet? Bryts de mot varandra på ett konstruktivt sätt? Äger det rum någon förädling av åsikter och ståndpunkter? I vad mån äger det rum en opinionspåverkan?

Arenan bloggosfären har i teorin goda möjligheter att fungera som en katalysator för många av de goda effekter som omtalas i deliberativ demokratiteori. Frågan är om, och i vilken utsträckning och i vilka sammanhang som dessa effekter blir synliga. Vi kan nog enas om att frågorna är viktiga. Och jag är säker på att de flesta bloggare sekundsnabbt kan redovisa sin uppfattning om hur långt verkligen ligger från detta ideal. Men för att lära oss mer finns bara en väg: systematisk empirisk vetenskaplig forskning på området.

/Henrik Oscarsson

11 november 2008

Opinionsjournalistiken har långt kvar

Resultat från nya opinionsmätningar är underhållande att ta del av. Detsamma kan tyvärr inte (alltid) sägas om ledarredaktionernas tolkningar och analyser av resultaten. Kommentarerna tenderar att vara i yvigaste laget för en försiktig opinionsforskare som jag själv. Betraktar man dem över längre tidsperioder framstår de snarare som en lång rad osystematiska ad hoc-tolkningar om vad de ofta högst eventuella upp- och nedgångarna absolut måste bero på. Vilka tolkningsramar som används beror på resultaten i den aktuella undersökningen. Det går helt enkelt inte bli klok på hur de tänker sig att opinionsbildning egentligen går till. Bristen på explicita kriterier för slutsatsdragande om den svenska väljaropinionen hade givit ledarskribenterna ett underkänt betyg om det hade varit en b-uppsats i statsvetenskap.

Frågan är när svenska opinionsjournalister skall upphöra att dra (alltför stora) växlar på och hämta hem billiga dagspolitiska poänger med utgångspunkt i enstaka opinionsmätningar. Nej, lär av de stora amerikanska TV-bolagens bevakning av opinionsmätningar i samband med det amerikanska presidentvalet. De använder förstås alla mätningar som finns och beräknar genomsnitt för att leverera en så god bild av väljaropinionen som möjligt. Det är väldigt enkelt. I figuren nedan ser vi utvecklingen av väljaropinionen från riksdagsvalet fram till den 8 november 2008 (en bearbetning av Synovates fina sammanställning av alla mätningar sedan valet). I just de här beräkningarna väger alla opinionsinstitutens mätningar lika i analysen.



Röd linje = opinionsstödet för v, s och mp
Blå linje = opinionsstödet för c, fp, kd och m

En mätning i taget informerar oss inte tillräckligt om det som vi faktiskt vill veta: vilka är trenderna i väljaropinionen just nu? Någon av våra mer ambitiösa medieredaktioner borde väl kunna leverera en systematisk redovisning av det aktuella opinionsläget? Eller också är bättre överblick inte lika lätt att göra nyheter/politik på... Eller så är man journalistiskt låst att använda endast de mätningar man prenumererar på, vilket knappast gör saken bättre.

/ Henrik Oscarsson

08 november 2008

Ny personvalsspärr räcker inte

Vi nås nu av ett väntat besked från Grundlagsutredningen att riksdagsspärren i personvalssystemet sänks från åtta till fem procent. Det är trist. Det räcker ju inte på långa vägar för att vitalisera ett i grunden misslyckat personvalssystem (med en fempartispärr applicerad på 2006 års valresultat hade antalet genuint personvalda rd-ledamöter ökat från sex till 13). Inslaget av personröstning i det svenska valsystemet förblir marginellt.

Tänk om man vågat mer? 1700-talsuppfinningen representativ demokrati bygger på starka personliga band mellan väljare och representanter. Men det mesta av makten över nomineringar och listplaceringar stannar i huvudsak kvar hos partierna även fortsättningsvis.

  • Endast 22 procent personröstade i riksdagsvalet 2006. Andelen minskar för varje val.
  • Hälften av de personröstande (11 procent av väljarna) kunde efter valet namnge den person de kryssat för.
  • Blott sex riksdagsledamöter av våra 349 kan tacka personvalssystemet för sina parlamentsplatser.
  • Endast var tredje väljare kan korrekt uppge namnet på en riksdagskandidat från den egna valkretsen. På 1950-talet var det närmare sex av tio som klarade det.

/Henrik Oscarsson

06 november 2008

Därför vann Alliansen




HO : Nu är "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006" äntligen här. Känns skönt att mentalt kunna lämna valrörelsen 2006 bakom mig till slut. En bra start på föräldraledigheten! Nu skall jag och lilltjejen kampera ihop ända fram till augusti 09.