29 december 2009

Förväntningar inför 2010

Ett spännande och intensivt valår tar snart sin början. Som bekant erbjuder den historiska statistiken Allianspartierna en rejäl utmaning att försvara regeringsmakten i september 2010. Grundtipset inför framtiden, som baseras på data om alla de demokratiska val som hållits under efterkrigstiden i västerländska demokratier, är att det kommer bli allt svårare för regeringar att behålla regeringsmakten. Långa regeringsinnehav för samma parti(-er) kommer att bli mer sällsynt. Skälet är att väljare blivit piggare på att bestraffa även de regeringar som gör bra ifrån sig. Samtidigt: För ett enskilt riksdagsval i ett specifikt land duger inte att använda den historiska statistiken som kristallkula. Antalet okända parametrar (unknowns) är alltför många.

Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund får trösta sig med att de faktiskt har ett relativt sett bättre opinionsläge denna nyårsafton 2009 (snitt -8 procentenheter) än vad de haft vid de två senaste nyårsaftnarna (2007 -17 procentenheter; 2008 -11 procentenheter). De kan också söka tröst i det faktum att Alliansen varit strängt upptagna med att regera (något som på sikt och i det långa loppet alltså inte är särskilt hälsosamt för opinionssiffror) och ännu inte börjat kampanja. En tredje tröst är att svenska väljare inte brukar titta bakåt när de väljer parti. Det är istället partiernas förmåga att ge en god verklighetsbeskrivning och presentera nya idéer för hur framtidens utmaningar skall tacklas som blir avgörande på valdagen: Vilka samhällsproblem är angelägna att finna lösningar på under perioden 2010-2014? Vem eller vilka är bäst skickade att göra jobbet?

Partierna tillåter opinionssiffror spela en alltför stor roll för humör och framtoning. Jag är övertygad om att det opinionsmässiga underläget kan fungera som bränsle för Allianskamraterna. Att mot alla odds resa sig och bli den bäst spurtande sittande regeringen i den svenska historien är precis sådant stoff av vilket bra berättelser vävs. Utmaningen är att återkalla väljarnas politiska minnen från 2006 års valrörelse och inbjuda dem att bli en del av en sådan berättelse. Jag tänker inte bara på orangea ballonger eller tågturnéer. Alliansen måste presentera en lika konkret och genomarbetad plan för 2010-2014 som man lyckades göra '06. Orkar de regera och visionera samtidigt?

Jag förväntar mig fortfarande en jämn kamp mellan två regeringsalternativ. Vi har under mandatperioden 2006-2010 fått erfara stor dramatik i väljaropinionen. Om ett par månader kan det mycket väl vara jämnare igen. Med ett knäckande högt reformtempo har Alliansregeringen rört om ordentligt i grytan. En mycket stor andel vallöften från '06 har infriats på tre och ett halvt år. Det blir spännande att se vad som händer med väljaropinionen när Alliansen inleder sin kampanj för återval.

Valet 2010 blir en mobiliseringskamp. Vinterns politiska trubbel för regeringen (Vellinge, Saab-nedläggningen, sjukförsäkringsdebatten, Köpenhamnsfiaskot) har eldat på det röda lagets sympatisörer och fått det blåa lagets sympatisörer att kallna. Erlanderregeringen behövde en Pragvår och studentrevolution för rekordspurten 1968. Svårt förstås att sia om vad som kommer krävas den här gången.

19 december 2009

Miljön högt på agendan bra för MP? 1

Finns det ett samband mellan miljöfrågornas placering på samhällsagendan och Miljöpartiets ställning i väljaropinionen? Ökar stödet för MP när många väljare låter miljöfrågorna inta en framskjuten plats i deras tankar?

SOM-institutet har sedan 1986 tillfrågat svenska väljare vilka samhällsproblem de uppfattar som viktigast. Frågan är helt öppen. Respondenterna i postenkäterna har själva fått möjlighet att skriva ned ett par rader om viktiga samhällsproblem. De öppna svaren kodas med ett detaljerat kodschema och kategoriseras sedan. Den blå linjen i figuren visar utvecklingen av andelen svenskar som nämner miljön som viktigt samhällsproblem.

Den röda linjen visar andelen väljare som i samma undersökning uppger Miljöpartiet som bästa parti. För att kunna göra en första okulär besiktning av de båda tidsserierna har används en annan skala (0-14 procent till höger i figuren).


Källa: SOM-institutet 1986-2008.

Resultatet visar att det finns ett tydligt samband, men samtidigt stökar miljöpartiets stora framgångar i samband med Europaparlamentet 1995 till det en del. Sambandet mellan miljöagenda och miljöpartisympatier tycks vara tydligast före 1995 och under 2000-talet. Miljöpartiet fick en extra skjuts i opinionen i samband med EUP-valet 1995, och sedan ligger den effekten kvar under slutet av 1990-talet. När denna "chock" i tidsserien såsmåningom ebbar ut är samvariationen tydligare igen.

Försiktighet påbjudes. Det här är bara ett mycket enkelt sätt att genomföra analysen. Ett slags startpunkt. Bara för att saker och ting samvarierar behöver de inte nödvändigtvis ha med varandra att göra. Fler analyser behövs. Trots att tjugo år är en lång period är det svårt att gå vidare och göra tidsserieanalyser. Men vi (jag, Johan Martinsson & Sverker Jagers) har också tillgång till månatliga opinionssiffror som kan analyseras tillsammans med data om mediernas rapportering om miljöfrågor för hela perioden 1982-2010. Vi tittar på det närmare just nu och om du är nyfiken på svaret så dyker det väl upp här på bloggen under 2010.

15 december 2009

Slopa spärren i personvalet

DN uppmärksammar att regeringen inom kort lägger fram propositionen om en ny grundlag inför riksdagen. Om den skall riksdagen rösta till våren. Sen måste det till ytterligare ett riksdagsbeslut efter valet 2010 för att den nya grundlagen skall träda i kraft den 1 januari 2011.

Som bekant handlar förändringarna bland annat om att sänka personvalsspärren i riksdagsvalet från åtta till fem procent. Mot bakgrund av det minskade intresset för att kryssa i riksdagsvalen och de allt färre verkligt personvalda riksdagsledamöterna är en sänkning från åtta till fem procent otillräckligt för att blåsa liv i en egentligen misslyckad personvalsreform.

Väljarna har genomskådat personsvalssystemet. Kryssandet har minimala effekter. Väljarmakten över vilka personer som väljs till representanter är minimal. Därför bör man antingen slopa personvalssystemet helt eller gå hela vägen och slopa alla spärrarna. Med tanke på att svenskarna är de mest individualiserade folket på planeten lutar det för min del åt att införa personval på riktigt. Utan några spärrar.

Partiernas farhågor om att kändisar skulle ta över politiken om spärrarna slopas är starkt överdriven. Även då skulle partierna behålla stor makt över nomineringsprocessen eftersom de flesta väljare ändå kryssar på kända etablerade personer som partierna placerat på valbar plats. Peder Nielsens forskarrapport inom ramen för Grundlagsutredningen visar att även med en slopad spärr hade den direkta effekten av personvalssystemet varit blygsam: 78 av 349 ledamöter hade kryssats in i Riksdagen i samband med 2006 års val om vi haft ett system utan spärrar. (Med 8-procentspärren som tillämpades 2006 var antalet blott sex)

Jag återupprepar gärna idén från statvetenskapliga institutionens grundlagskonvent: Varför inte låta partierna själva få bestämma vilken personvalsspärr de vill ha? Partierna kan väl anses vara suveräna att själva träffa en balans mellan medlemsmakt och väljarmakt över vilka som skall bli dess valda representanter?

13 december 2009

Mobiliseringsläget

Undvik hypotetiska frågor! Det är ett centralt råd i metodböcker som handlar om konsten att ställa frågor i frågeundersökningar. Hypotetiska frågor riskerar att ge svårtolkade, orealistiska eller otillförlitliga resultat.


Så gott som alla väljarbarometrar använder sig av en högst hypotetisk frågeställning, nämligen hur du skulle rösta om det vore val idag. Alla vet om det. Men det är faktiskt rätt svårt att hitta på bra alternativa frågor att ställa och de metodexperiment vi gjort visar att det inte spelar så stor roll exakt hur man ställer frågan. Icke desto mindre bör man hålla i minnet att resultaten av alla dessa opinionmätningar (som snart närmar sig 200 stycken sedan riksdagsvalet 2006) bygger på svar från en hypotetisk fråga.


Det betyder att opinionsmätningarna snarare ger besked om det aktuella mobiliseringsläget snarare än hur ett tänkt riksdagsval skulle ha gått om vi anordnade ett idag. Resultaten från opinionsmätningarna visar möjligen hur ett riksdagsval skulle ha slutat om vi tänker bort hela valrörelsen, det vill säga hur väljarna skulle agerat utan att först ha upplevt en valsommar, en Almedalsvecka, en fyra veckors intensiv valkamp, partiernas valkampanjer, affischer, TV-reklam och övrig propaganda, partiernas vallöften och partimanifest och valbudskap, alla utfrågningar och debatter på gator och torg och i medierna, alla eventuella skandaler, oväntade händelser och sista minuten-utspel. Samt inte minst, de miljontals politiska diskussioner mellan vänner, arbetskamrater och släktingar som äger rum under en valrörelse.


Valrörelser mobiliserar väljare på två sätt. Dels rekryterar man en mycket stor andel väljare som knappast tänker särskilt mycket på politik förrän just i samband med valrörelser. Hit hör exempelvis de som på en direkt fråga om röstningsintention hade svarat "vet ej" om frågan ställdes idag. Dels leder valrörelser till att väljares politiska informationsprocessande aktiveras vilket innebär en uppstramning och uppdatering av politiska preferenser. Med andra ord: I ett skarpt läge väljer många annorlunda än vad de annars hade gjort. Partisympatier i den politiska vardagen är flyktigt och till intet förpliktigande. Men ett partival får man leva med i fyra år. När det står mycket på spel resonerar vi annorlunda än när det inte står mycket på spel.


Hur som helst. Det aktuella mobiliseringsläget ser ut så här när dagens Sifo-mätning knackats in. Tills jag fått ordning på alla nätmätningar och nät/telefonmätningar använder jag mig enbart av de fem institut som begagnar sig av telefonintervjuer.



En analys av de fem stora (SCB+Sifo+Novus+Synovate+Demoskop) visar följande opinionsutveckling för Sverigedemokraterna.





Felmarginalen för valresultatet 2010 denna jul är alltså opinionsmätningarna i december plus minus effekterna av en hel vår av händelser och opinionsbildning plus minus effekterna av en genomgången valrörelse. Jag känner ingen som klarar av en sådan ekvation.

12 december 2009

Minaretomröstning i Sverige?

Grundlagsutredningens förslag om ny regeringsform innehåller förändringar av reglerna för kommunala folkomröstningar. En vän frågade mig om en minaretomröstning liknande den i Schweiz nyligen skulle kunna bli verklighet i Sverige. Nej, knappast alls sannolikt med dagens regler för folkinitiativ eftersom det är mycket få folkinitiativ som faktiskt leder till att en folkomröstning hålls. Men med de nya reglerna stärks möjligheterna till folkinitiativ och därmed ökar sannolikheten generellt för att lokala folkomröstningar blir verklighet. (Därmed inte sagt att jag tror på att man skulle få ihop erforderligt antal namnunderskrifter för ett liknande folkinitiativ som i Schweiz).

De nya reglerna (som alltjämt kräver två riksdagsbeslut för att träda i kraft) säger att en folkomröstning måste anordnas i den aktuella frågan om det föreligger underskrifter från tio procent av kommuninvånarna. Måste är dock en sanning med modifikation: Kommunfullmäktige kan stoppa ett folkomröstningsinitiativ genom att a) hävda att förslaget faller utanför den kommunala kompetensen (dvs kommunen har ingen makt att besluta i frågan) eller b) om två tredjedelar (66 procent) av fullmäktigeledamöterna är EMOT förslaget om att ordna folkomröstning i frågan. (Enskilda medborgare skall dessutom kunna begära domstolsprövning i kompetensfrågan).

Beslut om att exempelvis uppföra byggnader faller alltsomoftast inom ramen för den kommunala kompetensen, vilket betyder att en tänkt moskéomröstning sannolikt blir svår att stoppa på formell grund. Den återstående möjligheten är då att formera en kvalificerad majoritet (2/3) för att stoppa folkomröstningen. Det är inte säkert att det är möjligt: i en situation där en tiondel av invånarna i (företrädelsevis folkrika) kommunen skrivit på en namninsamling lär stämningen i kommunen vara rätt agiterad. Resultatet är att en folkomröstning måste anordnas.


I sista skedet är folkomröstningen endast rådgivande. För att ett vinnande förslag från en kommunal folkomröstninge till slut skall gå igenom måste en majoritet av fullmäktige ställa sig bakom den. Det nya folkinitiativet är skräddarsytt för att göra medborgare besvikna genom att det i ett första läge blir lättare att få till stånd en folkomröstning men att det i läge två ändå är upp till kommunfullmäktige att besluta med vanlig majoritet. Vi ser en framtid med många kommunala folkomröstningar vars resultat inte kommer att följas eller respekteras av en folkvald majoritet. Det chimära inslaget av direktdemokrati riskerar att undergräva legitimiteten för det demokratiska systemet.

Minaretomröstningen i Schweiz gav ett tydligt resultat men den schweiziska regeringen kan sannolikt inte hörsamma resultatet eftersom det strider mot schweizisk grundlag. Kan det hända i Sverige? Ja. Principerna om kommunalt självstyre kan i vissa frågor hamna i konflikt med andra delar av grundlagen som rör exempelvis våra fri- och rättigheter. Såvitt jag kan förstå finns inga möjligheter att stoppa en svensk kommun (eller en befolkningsminoritet) från att utlysa folkomröstningar om förslag som, om de genomförs, är grundlagsstridiga. Däremot kommer de beslut som följer på en sådan folkomröstning eventuellt kunna överprövas.

Läs mer om det kaos som kan bli följden av de nya reglerna för beslutande kommunala folkomröstningar här.

10 december 2009

Opinionsläget december

Det är idag tvåhundraåttioen dagar kvar till 2010 års riksdagsval. Idag kom Statististiska Centralbyråns partisympatiundersökning (SCB/PSU) för november. Det är svenska folkets egen partisympatiundersökning. Undersökningen bygger på ett stort befolkningsurval. Panelinslaget i studien gör det möjligt att spåra individrörlighet mellan partier sedan den senaste undersökningen i maj.

I min poll of polls väger SCB/PSU tyngre än andra mätningar eftersom jag viktar efter urvalsstorlek. Knackar man in de nya siffrorna från SCB bekräftas den senaste tidens utveckling med ökande försprång för oppositionspartierna (VSMP) över Allianspartierna (CFPKDM) och med Sverigedemokraterna ovanför riksdagsspärren. Skattningen för oppositionspartierna är hela 50,0 procent. Vore det valresultat skulle VSMP inte bara vara större än Alliansen (I SCB/PSU leder oppositionen med 7,5 pe) utan dessutom vara mycket nära egen majoritet i riksdagen.





I SCB/PSU får Sverigedemokraterna 5,1 procent vilket bekräftar att SD haft något av ett opinionsgenombrott under hösten 2009. Det är först nu vi sett upprepade mätningar där partiet är signifikant större än fyra procent.

Det regeringsbärande partiet har tappat mark sedan i maj. SCB/PSU visar att Moderaterna sedan maj lidit väljarförluster till allianskamraterna Folkpartiet (0,7 pe) och Kristdemokraterna (0,3 pe). Men Moderaternas största nettoförluster är till gruppen vet ej (0,8 pe), en demobilisering av moderata sympatisörer alltså.

Väljarströmmarna då? Miljöpartiet mobiliserar från gruppen "Vet ej" (1,2 pe). I tillägg gör Miljöpartiet små men signifikanta nettovinster från Vänsterpartiet (0,2) och, kanske överraskande, från Moderaterna (0,2). Att det finns en väljarström mellan Moderaterna och Miljöpartiet kan betyda att miljöfrågan spelar en roll. Det kan också betyda att tidigare M-sympatisörer som vänder tillbaka över blockgränsen just nu plockas upp av MP snarare än av S.

08 december 2009

Internet- vs telefonundersökningar

Frågeundersökningar är alltjämt det i särklass vanligaste verktyget inom empirisk samhällsvetenskaplig forskning. Opinionsforskningen har ständigt behövt anpassa sina datainsamlingsmetoder för att kunna erbjuda hög kvalitet i undersökningsresultaten. Fallande svarsfrekvenser, stegrade kostnader, förändringar av livsstilar och mediemöblemang och snabb teknikutveckling står för ständiga utmaningar.

Det är angeläget att åstadkomma en metodutveckling som baserar sig på noggranna systematiska jämförelser och utvärderingar av olika insamlingstekniker. Inom några år kommer vi sannolikt genomföra undersökningar där många olika datainsamlingsmetoder används samtidigt, så kallade Mixed Mode-studier. För att kunna använda resultaten från sådana studier måste vi känna till mycket mer om vilka effekter datainsamlingsmetoderna har på resultaten. Vi vet att sådana effekter finns. Används de inom en och samma studie måste vi lära oss ta hänsyn till dessa effekter.

Givet frågeundersökningars flitiga användning av myndigheter, marknadsundersökningsföretag, medier och forskare bedrivs det på tok för litet forskning kring effekterna av att använda olika typer av undersökningsmetoder.

Lyckligtvis finns det viss vägledning från ett växande antal amerikanska studier. Jon A Krosnick vid Stanford University har genomfört en lång serie studier och experiment för att studera skillnader i representativitet och svarskvalitet hos undersökningar baserade på telefonintervjuer med slumpmässig telefonuppringning, s k Random Digit Dialling, RDD) och de nyare formerna av nätbaserade datainsamlingsmetoder med webbenkäter.

Frågan om kvalitet och användningsområde är särskilt aktuell i Sverige just nu eftersom vi inför valet 2010 kommer att få se mängder av opinionsmätningar som bygger på Internetundersökningar; i huvudsak handlar det då om urval dragna från stora stående paneler av (i huvudsak) självrekryterade individer som oftast belönas för sitt deltagande genom t ex ett poängsystem som kan omsättas i exempelvis varor eller välgörenhet.

Krosnick och hans forskargrupp genomförde ett nationellt fältexperiment i samband med presidentvalet 2000. Samma panelundersökning gick i fält med tre olika datainsamlingstekniker: 1) telefonintervjuer med sannolikhetsurval (RDD), 2) Internetenkät till ett sannolikhetsurval (individer rekryteras till Internetpaneler via RDD och ges då tillgång till Internetuppkoppling via WebTV), 3) Internetenkät till ett icke-sannolikhetsurval som fyllde i enkäter mot ersättning.

Resultaten i punktform:
  • Sannolikhetsurvalen (1+2) var mer representativa för amerikanska folket än icke-sannolikhetsurvalet (3) även efter vägning.
  • Icke-sannolikhetsurvalet (3) var jämfört med sannolikhetsurvalen (1+2) avsevärt mer kunniga om och engagerade i det ämne som enkäten gällde (politik).
  • Telefonundersökningen (1) genererade mer mätfel och mer socialt önskvärda svar (satisficing) än Internetundersökningarna (2+3).
  • Internet-sannolikhetsurvalet (2) uppvisade i sin tur mer mätfel och socialt önskvärda svar än det självrekryterade Interneturvalet (3).
  • Övning/erfarenhet att fylla i enkätundersökningar ökade precisionen i svaren, liksom att delta i undersökningar om ämnen respondenterna var personligen intresserade av.
  • Icke-sannolikhetsurvalet via nätet uppvisade alltså bäst precision men gav samtidigt de mest skeva urvalen. Telefon gav bättre urval men uppvisade sämre svarsprecision (reporting accuracy).

Den optimala kombinationen är att använda Internetenkäter med sannolikhetsurval (2): "These results suggest that Internet data collection from a probability sample yields more accurate results than do telephone interviewing and Internet data collection from non-probability samples." (Chang & Krosnick 2008; publicerat 2009 i Public Opinion Quarterly).

Krosnicks resultat är ytterligare en bekräftelse att avvikelserna mellan telefonurval och internetundersökningar när det gäller skattningen av SDs opinionsstöd (SD skattas systematiskt högre i nätundersökningar än i telefonundersökningar) i huvudsak beror på att resultaten från nätundersökningarna inte påverkas av intervjuareffekten: det är helt enkelt plågsamt att tala om för en intervjuare att man hyser socialt belastande eller avvikande uppfattningar. Sören Holmberg har kallat effekten för "skämmighetseffekten".

Frågan som bör ställas till de institut som genomför Internetmätningar i Sverige är i vilken utsträckning man använder någon form av sannolikhetsurval (befolkningsurval eller RDD) när man rekryterar sina respondenter.

02 december 2009

PP lokomotiv för högt valdeltagande

Statistiska centralbyrån släppte idag sin sedvanliga analys av valdeltagandet i olika befolkningsgrupper i samband med Europaparlamentsvalet 2009. Valet var ett mobiliseringsval där valdeltagandet totalt sett ökade med 7,6 procentenheter. Alla riksdagspartier (utom Vänsterpartiet) lyckades få fler väljare att rösta på dem 2009 än vad som var fallet 2004.

Vad som inte varit känt förrän idag är hur valdeltagandet ser ut i olika befolkningsgrupper. Särskilt intressant är förstås hur stor valdeltagandeökning som ägde rum i de olika ungdomsgrupperna. SCB bekräftar det som många haft på känn. Bland unga män 18-24 år ökade valdeltagandet kraftigt, från 23,5 procent 2004 till hela 37,8 procent 2009. Valdeltagandeökningen är dubbelt så stor (+14,6 pe) i den här gruppen som i befolkningen som helhet.

Med reservation för att framtida mikroanalyser behövs för att göra oss ännu säkrare vågar jag redan dra slutsatsen att Piratpartiets mobilisering av unga i samband med valet varit en starkt bidragande orsak till att valdeltagandet ökade så mycket i just ungdomsgrupperna. Vi vet från SVTs vallokalundersökning att bland väljare under 25 år (korrigerat) blev Piratpartiet största parti. Samtidigt visar ålderssammansättningen av PPs väljare att omkring hälften är äldre än 30 år, vilket också betyder att PP bidrog till högre valdeltagande även bland de äldre åldersgrupperna. Det blir intressant att plocka vidare i detta nu när jag och Sören Holmberg börjar analysera resultaten av 2009 års Europaparlamentsvalundersökning.

Att delta i val är en vaneskapande handling. Rösthandlingen har i sig själv en kraftigt socialiserande effekt. Sannolikheten att man återvänder till valurnorna när man väl har begått sin röstningsdebut är mycket hög. I 2010 års val kommer gruppen unga väljare (18-25 år) vara större än i något tidigare riksdagsval. Att framgångsrikt kunna mobilisera dessa ungdomsgrupper kan innebära skillnaden mellan blå och röd valseger. Piratpartiet har visat att det går att mobilisera även mycket unga väljare även i sammanhang (läs EUP-val) där det historiskt har varit allra svårast.

29 november 2009

Blocköverskridande regering 2010?

Det aktuella opinionsläget med SD som vågmästare har bidragit till förnyade spekulationer om en blocköverskridande regering efter valet 2010. Om inget av de två konkurrerande blocken (VSMP och CFPKDM) skulle få en egen majoritet och ingen av alternativen önskar regera med stöd av SD, vad händer då? I vilken utsträckning är mittenpartierna (det handlar i praktiken om MP, C och FP) beredda att agera för att åstadkomma en blocköverskridande majoritetsregering?

En blocköverskridande regering med aktivt deltagande från partier från de två blocken är enligt min uppfattning osannolik givet laguppställningarna i svensk inrikespolitik inför 2010 års val. Som så många gånger förr kommer det i så fall att handla om en minoritetsregering med ett stödparti från motståndarblocket. Minoritetsregeringar är inte särskilt ovanliga, ungefär 25 procent av alla regeringar i västvärlden under efterkrigstiden har varit minoritetsregeringar. I Sverige vet vi att det fungerar bra: det krävs att man tillsammans med stödpartier kan förhandla fram en budget som vinner en majoritet i riksdagen, precis som vi varit vana vid från perioden 1994-2006. (Att bara vara stödparti är inte så oattraktivt som det kanske låter: man får stort inflytande men behöver inte ta något helhetsansvar; man är med och styr fast ändå inte; partiledaren slipper lägga allt krut på att vara minister och är trots inflytandet fri att agera som ett oppositionsparti.)

Vad vill svenska folket? I valundersökningarna frågar vi sedan 1968 hur väljarnas önskeregering ser ut, det vill säga vilka partier som väljarna tycker bör ingå i regeringen efter valet. I kristider har efterfrågan på blocköverskridande regering varit som störst: I valen 1994 och 1998 var blocköverskridande regeringar i själva verket det vanligaste önskemålet bland väljarna (31 procent 1994 och 24 procent 1998). Även i det senaste valet 2006 samlade kategorin blocköverskridande regeringar störst stöd (24 procent) näst efter en borgerlig tre-fyrapartiregering.

Källa: Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik

Det är sannolikt att stödet för blocköverskridande regeringsalternativ är relativt stort bland väljarna även denna höst. Låt oss gissa att nånstans mellan 25-30 procent av väljarna skulle stödja idén om en blocköverskridande regering alldeles oavsett det parlamentariska läget efter 2010. Om man därtill faktorerar in Sverigedemokraternas eventuella vågmästarställning i opinionen skulle vi tala om en högre andel som ger stöd för en blocköverskridande regering. Vi får väl vänta in opinionsmätningarna i ämnet.

Men är blocköverskridande regeringar bra för demokratin? Nej, stora regnbågskoalitioner brukar ha dramatiskt negativa effekter på ett lands inrikespolitik och får betraktas som verkliga nödlösningar. När de stora konflikterna försvinner och när oppositionen splittras upp i små vänster- och en högerfalanger blir det inte särskilt spännande och intressant att följa inrikespolitiken (Finland och Nederländerna är bra exempel). Folkligt engagemang och valdeltagande faller dramatiskt. Antietablissemangspartier kan ostört samla krafttag mot styrande eliter.

Även därför kommer vi inte att se någon blocköverskridande regering efter 2010 års val, men väl en minoritetsregering som hämtar stöd från något parti från motståndarblocket.

24 november 2009

Uppförandekod för statsvetare

"Statsvetare som Ekot talat med säger...". Behöver statsvetare en uppförandekod för kontakter med medierna? Det här är en gammal inomdisciplinär diskussion som aktualiseras då och då. Debatten brukar handlar om vem som bör uttala sig hur och om vad?

I ett läger finner du de som argumenterar för ett slags "bildningslinje" och betraktar högrankade statsvetare som ett slags vise män (eller kvinnor). I kraft av sitt ämbete, erfarenhet och titulatur bör de kunna uttala sig intressant och bildat om snart sagt varje samhällsfråga. En statsvetare värd sin titel bör helt enkelt kunna ha intressanta nya perspektiv att tillföra en diskussion oavsett om det handlar om kriminalvård, familjepolitik, Mellanösternkonflikten, opinionssiffror, klimathotet, kostråd, organiserad brottslighet, kjolmode, centerpartiets ungdomsförbund, Daniel Westling eller huruvida Pluto skall få kallas planet även fortsättningsvis. Statsvetarens eget samvete får styra vad som känns ok att uttala sig om i medierna.

I andra lägret återfinns de som vill lägga olika moraliska begränsningar på statsvetaren; exempelvis att man helst bör uttala sig endast om sådant som man själv åtminstone någon gång i karriären har haft anledning att bedriva egen forskning kring. Begränsningarna kan göras olika hårda, alltifrån att statsvetaren bör ha fått en rimlig chans att fräscha upp kunskaperna om det aktuella forskningsläget på det aktuella området till att statsvetaren nyligen bör ha publicerat egenproducerad rådsfinansierad forskning i topprankade internationella tidskrifter.

Man kan också vända på resonemanget och fundera kring vilka slags ämnen alla som kallar sig statsvetare borde kunna uttala sig om. Slutligen kan man ha olika uppfattningar om vad statsvetarens roll i medierna egentligen är. Handlar det om att erbjuda underhållning, att öka intresset för ämnet statsvetenskap, att noggrant beskriva det aktuella forskningsläget om det som efterfrågas, att erbjuda kvalificerade gissningar eller att spekulera om framtiden? Kanske är det alltihop detta på en gång?

19 november 2009

Folkpartiets landsmöte

Andelen väljare som någon gång i livet röstat på Folkpartiet i ett riksdagsval torde vara mycket högt. FPs ställning i andrahandsopinionen, det vill säga vilket parti väljarna tycker näst bäst om, har historiskt varit mycket starkt bortsett från en period under slutet av 1990-talet. Efter 2006 års val tronar FP åter som svenska folkets mest omtyckta parti i andra hand. En femtedel av väljarna uttrycker andrahandssympatier för Folkpartiet.

Svårigheterna att omsätta sitt sympatikapital vid valurnorna är en lång följetong för Folkpartiet. Historiskt har partiet haft en säregen förmåga att slarva bort många av sina väljare vid varje riksdagsval. Genomsnittsandelen egna väljare som FP lyckats behålla i riksdagsvalen 1976-2006 är endast 54 procent!

I 2006 års val lyckades FP endast hålla kvar 30 procent av de väljare som röstade på partiet 2002. Väljarflykten från FP till M var den största väljarströmmen mellan 2002 och 2006 (bruttovinst 273 000 väljare).

Folkpartiet tappade väljare till alla sina Allianskamrater (hela 52 000 väljare till KD och 40 000 väljare till C) men hjälpte samtidigt till att dra väljare över blockgränsen, främst från socialdemokraterna (+36 000 väljare), men även från vänsterpartiet (+7 000 väljare) och miljöpartiet (+5 000 väljare).


Kommentar: Folkpartiets balansräkning för valet 2006 är hämtad från boken Regeringsskifte på s. 27).

I Valundersökningarnas eftervalsintervjuer ställer vi en öppen fråga om vad de olika partierna lade tonvikt på i valrörelsen. Små partier som folkpartiet brukar väljarna sällan associera med mer än två-tre sakfrågor, vilket visar hur svårt det är för små partier att sätta ett bredare avtryck bland väljarna och tränga igenom valrörelsekakafonin. Vi kan därmed analysera hur partiernas sakfrågeprofiler uppfattats av väljarna (ett slags facit på vad partiet lyckades nå ut med i valrörelsen).

I figuren nedan visas hur stor andel av samtliga väljare som spontant ger ett öppet svar om FPs valrörelseprofil som kan föras till respektive sakfrågeområden i samband med 2002 års val (blå staplar) och 2006 års val (röda staplar). Språktestförslaget syns mycket tydligt i FP-profilen från 2002 (56 procent av väljarna uppfattade att FP lade tonvikt vid invandrings- och flyktingpolitiska frågor). År 2006 var det i huvudsak utbildning som associerades med FP (36 procent).


Källa: Svenska valundersökningar 2002 och 2006

Frågan är hur väljarna kommer att uppfatta Folkpartiets valkampanj och valbudskap i samband med 2010 års val? Balansen mellan att vara en god allianspartner och att profilera sig inför väljarna är intrikat. Någon spetsig profilfråga måste man satsa på. FP kommer sannolikt även i fortsättningen att associeras med utbildning. Men hur blir det med profileringen på området energi- och kärnkraft? Eller varför inte bryta helt ny mark: försvars/utrikespolitik/säkerhetspolitik (som ju tidigare varit så liten att den inte är särredovisad i figuren ovan).

15 november 2009

Opinionsgenombrott för SD och MP

Dagens SIFO-mätning presenteras bland annat i GP och SvD . Men det är bara här Du får reda på hur mätningen förhåller sig till alla andra mätningar av väljaropinionen.

Avståndet mellan blocken ligger stabilt kring lite drygt fyra procentenheter i det röda lagets favör (se grafen i bloggens högerkant). Ingen större dramatik där alltså. Den här gången är det två andra partier som stjäl showen.

Miljöpartiet har en stark ställning i väljaropinionen just nu. Det enda parti som uppvisar en statistiskt signifikant förändring från föregående mätning i Sifos mätserie. MP får ett av sina bästa resultat i en opinionsundersökning någonsin med 9,7 procent. Man får gå tillbaka femton år, till 1995, för att hitta ett bättre resultat i en enskild mätning. Sifo bekräftar alltså Miljöpartiets historiskt starka ställning i opinionsmätningarna.

Figur : Poll of Polls för Miljöpartiet, november 2009.


Kommentar: Viktade lokala medelvärden av Sifo+SCB+Synovate+Demoskop+Novus.

Sverigedemokraternas Sifo-skattning (5,8 procent) är den högsta någonsin i en telefonundersökning. SD når dessutom för första gången (i en telefonundersökning) ett resultat som är statistiskt signifikant större än fyra procent. Det här är med andra ord den första mätningen där partiet ligger ovanför riksdagsspärren.

Figur : Poll of Polls för Sverigedemokraterna, november 2009.


Kommentar: Viktade lokala medelvärden av Sifo+SCB+Synovate+Demoskop+Novus.

I kommentarerna till Sifo-mätningen hänvisas till att det skulle finnas ett samband mellan uppmärksamhet/publicitet för ett parti och kortsiktiga omedelbara framgångar i opinionsmätningar. Man är till exempel förvånade över att mediebevakningen av socialdemokraternas kongress ännu inte satt några omedelbara avtryck i väljaropinionen med tanke på den stora medieuppmärksamheten. Samtidigt är det inte konstigt, menar man, att SD ökar i mätningarna på grund av den stora massmediala uppmärksamheten för partiet i samband med Jimmie Åkessons Aftonbladet-artikel.

Jag har fortfarande efter drygt femton år som opinionsforskare inte sett till någon studie som visar att "all publicitet är god publicitet" i de här sammanhangen. Den konventionella visdomen att publicitet och uppmärksamhet per automatik skulle leda till opinionslyft för ett parti är så vitt jag känner till aldrig systematiskt studerat. Det får bli dagens heta tips till uppsatsskrivande statsvetarstudenter. Glöm inte att skicka mig ett exemplar av den färdiga uppsatsen!

11 november 2009

238 Allianslöften

Tvåhundratrettioåtta löften från Alliansens gemensamma manifest inför valet 2006 är (i likhet med tusentals andra vallöften från andra valrörelser) nu snyggt och prydligt kodade och listade med hjälp av textanalysverktyget Atlas.ti. Jag kommer att tillbringa ett stort antal forskardagar i november tillsammans med kollegorna Nicklas Håkansson och Elin Naurin i Statsvetenskapliga institutionens nya faciliteter för lagforskning. (Vem sa att samhällsvetenskaplig forskning nödvändigtvis behöver genomföras i ensamhet?) Just nu pryder Allianslöftena från 2006 whiteboardtavlan som referens i det fortsatta kodningsarbetet.


En av uppgifterna i vårt gemensamma VR-finansierade forskningsprojekt "Att hålla ord" är att systematiskt göra jämförelser mellan a) partiernas vallöften hämtade från valmanifesten, b) mediernas valrörelsebevakning av partiernas vallöften och c) väljarnas uppfattningar om vilka vallöften partierna har givit (och uppfyllt/brutit). När grovjobbet väl är gjort står vi om allt gått som vi tänkt med goda möjligheter att besvara ett stort antal intressanta frågeställningar om vallöftenas roll i den representativa valdemokratin.
Läs mer om vallöftesstudier i tidigare inlägg i den här kategorin.

02 november 2009

Opinionsläget oktober

I denna månadens poll of polls särredovisar jag resultaten för de sju riksdagspartierna (se figuren). SVMP hade i oktober en opinionsledning över CFPKDM som ligger kring fyra procentenheter när man beräknar ett lokalt viktat medelvärde av alla opinionsundersökningar. Men sensommarens trend med ett långsamt växande gap mellan oppositionen och Alliansen tycks ha brutits. Opinionen tövar.



När man plottar ut partiernas opinionsstöd på samma skala (0-50 procent) blir man påmind om hur mycket större S och M är just nu jämfört med sina betydligt mindre stödpartier.

Trots att man tillfört inrikespolitiken flera nya glosor som "Verklighetens folk" och "Åsiktseliten" som fått mycket uppmärksamhet är Kristdemokraterna alltjämt parkerade alldeles i närheten av fyraprocentspärren. Miljöpartiet håller kring 8 procent och Vänsterpartiet strax under 6 procent. Centerpartiets opinionsstöd är också stabilt kring strax över fem procent. Folkpartiet har krupit tillbaka till strax över sju. Socialdemokraterna ligger med näsan strax ovanför valresultatet från 2006 medan Moderaterna ligger i snitt på 28 procent.

30 oktober 2009

Osannolika befolkningsprognoser

På förekommen anledning har jag bett några av landets främsta experter på demografi och befolkningsprognoser ta fram ett hypotetiskt räkneexempel för att belysa frågeställningen hur höga fertilitetstal som skulle krävas för att en liten befolkningsminoritet inom några decennier skulle kunna bli en befolkningsmajoritet.

Framskrivningarna gäller två hypotetiska befolkningar. PopA består av 30 000 individer och PopB består av 300 000 individer. PopA har en yngre åldersstruktur än PopB, medelåldern i PopA är 29 år och i PopB 40 år.

För att kunna räkna ordentligt behöver man göra ett antal antaganden: a) att det inte förekommer någon in- eller utvandring, b) att dödsriskerna är desamma för både PopA och PopB, c) att fertilitetstalen är konstanta över tid, d) att individer från PopA och PopB aldrig bildar familj med varandra.

Befolkningsmajoriteten (PopB) har ett fertilitetstal på 2 barn per kvinna. För att Pop A skall kunna bli en majoritet måste fruktsamhetstalet vara mycket högre i den gruppen under mycket lång tid. För den våldsamma befolkningstillväxt som måste till i PopA krävs att man skruvar upp fruktsamhetstalen rejält.

Två olika scenarior togs fram med olika fruktsamhetstal för Pop A. I Scenario 1 sattes fruktsamhetstalet högt, i snitt 4 barn per kvinna. Som jämförelse kan nämnas att fertilitetstal högre än 4 existerar i endast 40 av världens 195 länder, och alla dessa länder kännetecknas av extrem fattigdom, med mycket låg bruttonationalprodukt och hög barnadödlighet. (Dessutom finns en mycket stark migrationseffekt, vilket innebär att fertilitetstalen för invandrade personer som fötts i ett mycket fattigt land med höga fertilitetstal förväntas snabbt stabilisera sig kring strax över två barn per kvinna.)

Scenario 1
Om Pop A skulle ha ett fruktsamhetstal på 4 barn per kvinna så skulle Pop A inte kunna bli en befolkningsmajoritet under den prognosperiod som används i prognosmodellerna. År 2100 som användes som slutår i beräkningarna så är Pop A 42 procent av hela befolkningen (PopA+PopB).





Scenario 2
I Scenario 2 sattes fruktsamheten i Pop A till ett än mer orimligt värde, hela 9 barn per kvinna. I snitt! Det finns inget land i världen där fruktsamhetstalet är så högt; maxvärdet är Nigerias 7,2 (ett land som ligger på plats fem i världen i barnadödlighet med 253 barn per 1000 första fem levnadsåren).

Om Pop A skulle ha ett konstant högt fruktsamhetstal på 9 barn per kvinna så skulle de kunna bli en majoritet först år 2058.

Källa: Prognosinstitutet, SCB.

28 oktober 2009

Vad journalister vet om sin publik

På fredag 30 oktober disputerar Ulrika Andersson, forskare och lärare vid institutionen för journalistik och masskommunikation, med avhandlingen Journalister och deras publik. Förhållningssätt bland svenska journalister. Andersson analyserar svenska journalisters publiksyn, publikkontakter, publikorientering och publikkunskaper med hjälp av bland annat Journalistundersökningarna från perioden 1989-2005.

Ett intressant resultat från studien är att journalister "inte alltid har en ackurat uppfattning om hur intresserad publiken är att ta del av seriöst respektive lättsamt innehåll" (s. 247). Äldre manliga journalister är mest i otakt med sin publik. Ansvariga utgivare och yngre kvinnliga journalister är bättre på att "...ta publikens intressen och behov i beaktande i det journalistiska arbetet" (s. 241).

Vill du själv läsa i avhandlingen kan du ladda ned som pdf från Göteborgs universitet här. Press om avhandlingen hittar du här. Mer om Ulrika hittar du här.

25 oktober 2009

Inför S-kongressen

Demokratiska val avgörs inte de sista veckorna av valrörelsen. Grunden läggs tidigare, och opinionsförändringar som äger rum under mobiliseringsfasen i valrörelserna blir nästan undantagslöst "mer av samma sak". Alliansen hade exempelvis räknat in ungefär hälften av sina nyvunna väljare långt före Almedalen 2006. Varken utrikesministermord, valstugereportage eller dataintrångsskandaler har kunnat övertyga om att effekter av utspel och händelser under svenska valrörelser är särskilt stora (se böckerna Kampen om euron, Väljare och Regeringsskifte).

Den långsiktiga opinionsbildningen är hörnstenen i alla framgångsrika valkampanjer. Kom ihåg att Alliansen använde två år för att övertyga väljarna om att deras analys av svensk arbetsmarknad var bättre med verkligheten överensstämmande än socialdemokraternas.

Alla som följer svensk inrikespolitik med intresse och spänning har därför mycket högt ställda förväntningar inför den socialdemokratiska kongressen. När det största oppositionspartiet ställer till kongress ett år före ett val förväntar vi oss närmast en kavalkad av nyheter i form av ny politik, nya sätt att tänka, nya spännande grepp, nya språkliga innovationer (språk är makt), nya konkreta politiska förslag kring de samhällsproblem som behöver lösas under nästa mandatperiod). Förslag som kan få väljarna nyfikna på en socialdemokrati som i opinionen fortfarande försöker höja sig från ett katastrofalt valresultat 2006.

SVMP kan säkert vinna valet 2010 på regeringsmissnöje enbart. Men hur kul är det egentligen för socialdemokratin? Opinionsledningen för de rödgröna är just nu ungefär 4,5 procentenheter (se min poll of polls i bloggens högerspalt), vilket förstås är ett utmärkt utgångsläge elva månader före ett riksdagsval. Men för socialdemokraterna står mer på spel. Förändringsarbetet och rådslagen skall staka ut en politik på längre sikt. Vi väntar fortfarande på klarhet i vart socialdemokraterna är på väg under Mona Sahlins ledarskap. I helgen får vi svaren.

Även på Allianssidan mobiliserar man för att komma rustade med ny spännande politik inför valet 2010. Man vill visa att man inte är färdiga, att man har fler nya idéer och ledarkraften att genomföra dem. Den hårdnande kampen om regeringsmakten är någonting bra för Sveriges medborgare. Ideologiutveckling och politikutveckling, idéer, innovation och kreativitet inom partiorganisationerna är mekanismer som genererar större lyhördhet för medborgarna och en bättre representativitet mellan väljare och valda.

22 oktober 2009

Vem tar vem 2010?

Spekulationerna är redan i full gång om hur regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2010 kommer att gestalta sig och om det finns utrymme för överraskningar i händelse ingen av de båda blocken har egen majoritet. Lite tidigt för spekulation, kan man tycka. Vi vet ju faktiskt inte hur opinionsutvecklingen kommer att se ut under vintern och våren. Något av blocken kan t ex ha skaffat sig en ointaglig opinionsledning när sommaren kommer.

Enligt den nuvarande regeringsformen behöver inte statsministern avgå efter ett val. Det är alltså helt upp till Fredrik Reinfeldt att göra en första egen bedömning av valutslaget. Han kan välja att avgå på basis av en egen tolkning av valutslaget. Men han måste alltså inte.

En förlorad riksdagsmajoritet för Allianspartierna innebär alltså inte nödvändigtvis att Alliansregeringen faller, såvida inte samarbetspartierna (VSMP) har fått fler mandat än Allianspartierna. Då kommer Reinfeldt förstås ha press på sig att avgå. Men han måste inte förrän han förlorat en misstroendeomröstning i den nya Riksdagen. Í en sådan situation skulle Reinfeldt i princip kunna klamra sig kvar vid makten tills han lyckats försäkrat sig om att inte förlora en eventuell misstroendeomröstningen, exempelvis genom att söka stöd från ett eventuellt nytt riksdagsparti som inte hör till något av blocken.

Oavsett vad som händer är det alltid talmannens uppgift att efter alla riksdagsval kalla partiernas företrädare till samråd. På basis av partiledaröverläggningarna tar talmännen fram ett förslag om ny statsminister (i dessa förhandlingar spelar det förstås roll att talman och sittande statsminister tillhör samma parti).

"När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom Riksdagen till samråd. Talmannenöverlägger med vice talmännen och avgiver sedan förslag till riksdagen."

Praxis (men inget krav) är att talmannens förslag om statsminister samtidigt omtalar vilka partier som skall ingå i den föreslagna statsministerns regering. Endast om en majoritet i Riksdagen avfärdar förslaget om ny statsminister faller förslaget. Det är inte något helt osannolikt scenario att Reinfeldt och Allianspartierna bildar en minoritetsregering med passivt stöd (nedlagda röster) från ett nytt riksdagsparti (även om Alliansen fått färre röster än samarbetspartierna). Så länge det inte finns en majoritet för att fälla regeringen sitter den kvar.

I den nya regeringsformen som Grundlagsutredningen tagit fram finns dock en nyhet som gäller statsministeromröstning efter val. Den nya regel är en obligatorisk statsministeromröstning inom två veckor efter ett val. Nyordningen är principiellt viktig i en parlamentarisk demokrati eftersom den institutionaliserar att en nyvald riksdag aktivt måste ställa sig bakom den gamla riksdagens statsminister.
"En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej på denna fråga, ska statsministern entledigas. Omröstningen ska inte hållas om statsministern redan har entledigats."

Denna nya regel om statsministeromröstning efter val kommer dock inte att gälla förrän nästa riksdag har klubbat den nya regeringsformen, alltså sannolikt först efter 2014 års riksdagsval om det inte skulle inträffa något extraval.

19 oktober 2009

Om regeringspartiers opinionsutveckling sista året

Vad händer med opinionsstödet för de partier som ingår i regeringen under det sista året före ett val? Frågans relevans beror förstås på i vilken utsträckning man tror att historisk statistik är vägledande för framtiden. Min egen uppfattning är att historien skrivs nu. Det finns en begränsad prediktionskraft i historisk statistik. Dess viktigaste funktion är dock att justera våra förväntningar om hur stora opinionsförändringar kan vara under ett sistaår.

Vi vet sedan tidigare att under efterkrigstiden har västeuropeiska regeringar tappat i snitt -3 procentenheter på att regera. Under ekonomiskt goda tider har snittet varit -1 procentenhet. När ekonomin går sämre har snittet varit -4 procentenheter.

Motsvarande efterkrigssnitt för svenska regeringar har varit -2,1 procentenheter. I snitt motsvarar kostnaden att regera (cost of ruling) alltså nästan helt den segermarginal som Alliansregeringen hade i riksdagsvalet 2006. Den historiska statistiken skulle i så fall peka mot ett olidligt spännande riksdagsval i september nästa år såvida inte utmanarpartier blandar sig i leken. Till saken hör att fallet Sverige passar rätt dåligt in på den ekonomiska bestraffnings- och belöningsteorin. Den kan t ex inte förklara varför regeringen Persson föll 2006 när svensk ekonomi var enormt stark.

Att vara i regeringsställning är alltså en förlustaffär. Men sista året före ett val har dock svenska regeringar spottat upp sig. I snitt ökar opinionsstödet för sittande regeringspartier med +1,1 procentenheter från oktober året före ett val fram till valsöndagen i september året därpå. Det är Sifos mätserie som använts i beräkningarna eftersom det är den enda som går tillbaka till 1967. Tretton svenska riksdagsval kan analyseras på det här sättet. Men bakom detta snitt återfinns mycket variation och mycket svensk inrikespolitisk historia.



Not: De många regeringsombildningarna under perioden 1976-1982 krånglar till beräkningarna. I 18 oktober 1978 avgick regeringen Fälldin på kärnkraftsfrågan och ersattes av en folkpartistisk minoritetsregering under Ullsten. Eftersom Sifos oktobermätning 1978 gjordes före ombildningen ingår samtliga borgerliga partier i beräkningarna. I maj 1981 bildades den tredje regeringen Fälldin. Moderaterna lämnades utanför och därför ingår endast centerpartiet och folkpartiet i beräkningarna.

De tre bäst spurtande regeringarna är Erlanderregeringen som gick fram +8,6 procentenheter mellan oktober 1967 och valdagen 1968. Därnäst har vi Fälldin III som gick fram +5,4 procentenheter mellan oktober 1981 och valdagen 1982 (vilket inte räckte för att försvara regeringsmakten). Inte heller S-regeringen Carlssons frammarsch mellan oktober 1990 och valdagen 1991 om +5,3 procentenheter räckte för att försvara regeringsmakten.

När vi skriver oktober 2009 ligger Alliansregeringen under med närmare fyra procentenheter i mätningarna. De måste alltså spurta bra mycket bättre än det historiska snittet för att försvara regeringsmakten. Samtidigt är historisk statistik just historisk statistik.

15 oktober 2009

Voices from the Welfare State

I morgon fredag disputerar Maria Solevid med sin avhandling Voices from the Welfare State. Dissatisfaction and Political Action. Maria visar bland annat att det är särskilt inom skolområdet välfärdsmissnöjet har starkast effekter på svenska folkets politiska beteende.

Studien ger ytterligare understöd till tidigare forskning av bland andra Staffan Kumlin som visat att välfärdsmissnöje som har sin grund i (dåliga) personliga erfarenheter av offentlig service har mycket starka effekter på politiska attityder och beteenden. Det gäller allt ifrån allmänt politiskt förtroende till stödet för sittande regering. Det välfärdsmissnöje som nu sakta börjar spira i Sverige (Göteborgs kommun skall spara en halv miljard enligt Göteborgs-Posten) sätter ytterligare press på Alliansregeringen. När det gäller effekter på opinionsstöd för sittande regering är välfärdsmissnöje minst lika betydelsefull faktor som t ex bedömningar av hur det går för den egna ekonomin.


När regeringars insatser värderas tycks det alltså spela minst lika stor roll om väljarna upplever att välfärdsstaten levererar vad man förväntat sig som hur det är ställt med den personliga plånboken. Besvikelser i mötet med offentlig service kan alltså snabbt radera ut glädjen att ha fått ta del av inkomstskattesänkningar. Just därför är Maria Solevids avhandling hyperaktuell i svensk inrikespolitisk debatt.

13 oktober 2009

Inför FRA-omröstningen: Läs detta först!

Med anledning av att Riksdagen i morgon onsdag röstar på nytt om FRA-lagen vill jag uppmana våra förtroendevalda ledamöter av den svenska Riksdagen att ta del av min och Ann-Marie Ekengrens historiska studie Det röda hotet: De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. En nyhet för dagen är att boken finns att läsa i sin helhet här.

Historien har mycket att lära oss om hur vi i Sverige tidigare har hanterat nationella säkerhetshot och övervakningsfrågor. Eftersom grundkonflikten mellan säkerhet och demokratiska fri- och rättigheter är desamma är parallellerna många mellan dåtid och nutid. Övervakarnas entusiasm inför ny teknik (Dimafonapparater) som gjorde telefonavlyssning möjlig (men som visade sig ge mycket litet intressant information för de enorma investeringarna). Lösningarna för att värna medborgarnas personliga integritet genom inrättande av demokratiskt valda organ för att övervaka övervakarna.

Övervakningen av övervakarna fungerade inte
De oförvitliga vise riksdagsmän som utsågs för att övervaka övervakarna kunde i praktiken inte göra särskilt mycket för att förhindra de omfattande övergrepp mot enskilda svenska medborgares integritet som pågick under kalla krigets inledning.

Det gick slentrian i tillståndsgivandet
Rättsstaten klarade heller inte av att vara vakthund åt medborgerliga fri- och rättigheter. En slentrianmässig tillståndsgivning från åklagare för telefonavlyssning av enskilda medborgare pågick långt in på 1960-talet.

Initiala hotbilder bet sig fast i decennier
De hotbilder som var förhärskande strax efter det andra världskriget, vid själva upprättandet av de militära och polisiära övervakningsapparaterna, visade sig vara mycket seglivade. Hotbilderna som växte fram under de första efterkrigsåren levde sitt eget liv, växte såsmåningom helt fast i de oföränderliga organisationsstrukturerna och uppdaterades inte oavsett vad som hände inom riket eller utomlands. Expansion blev ett självändamål för övervakningsorganisationerna.

Bokens huvudslutsats formulerar vi i två principer som också tål att upprepas i det här sammanhanget: 1) undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation och 2) använd aldrig annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Hotbilderna i början av det kalla kriget var mycket konkreta. Det handlade om ett inre hot från kommunismen och ett yttre invasionshot från Sovjet. Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är. Det säger sig självt att vi medborgare skulle kunna acceptera (tillfälliga) inskränkningar av våra fri- och rättigheter om vi får en bra redogörelse för hotbilderna.

Det är vagheten i hotbilderna, igenkänningen av den överdrivna entusiasmen för ny teknik, likheterna när det gäller att organisera övervakningen av övervakarna samt karaktären av ett permanent upprättat övervakningssystem som gör mig mycket tveksam till FRA-lagen. Ingreppen i medborgerliga friheter står inte i proportion till säkerhetshoten.

I den ständigt närvarande konflikten mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter företräder sveriges riksdagsledamöter medborgarna. Inte staten. Det hoppas jag att de kommer ihåg i morgon. Eftervärldens dom kan annars bli hård.

11 oktober 2009

Känslor och partival

Att politik till stor del handlar om känslor är knappast någon nyhet. Vrede, förtvivlan, ilska, frustration, bitterhet, förnöjsamhet, kampglöd, tillförsikt, lust, glädje, hopp. Listan kan göras mycket lång. Fyll gärna på den.

Icke desto mindre betraktas det fortfarande som någonting fult att utforma politiska budskap som appellerar till väljares känslor. Att använda känslomässiga argument för att övertyga väljare betraktas som ett smutsigt trick, ett slag under bältet, ett sabotage mot en förnuftsstyrd debatt. En känslostyrd väljare är en väljare som är lätt att förleda, lura och hjärntvätta.

Vi lever med förhärskande idéer om den kyligt nyttokalkylerande rationelle väljaren som noggrant räknar på alla politiska alternativ och sedan väljer det som ger mest tillbaka. Eller idén om den rakt igenom sakliga valdebatten där alla rationella argument kommer upp på bordet, bryts mot varandra och där de bästa till slut avgår med segern. Väljarna skall på valdagen vara upplysta och ha tagit del av en allsidig och omfattande medievalrörelse som kännetecknas av saklighet, bredd och djup.

Känslornas betydelse för väljares partival har nyligen uppmärksammats i (minst) två intressanta böcker: The Emotional Voter och The Affect Effect. Huvudidén är att det inte ens är möjligt för individer att fatta rationella beslut utan att ta sina känslor till hjälp. I huvuddelen av alla situationer tenderar individer att välja beslutsstrategier som lutar sig på samspel mellan emotioner och kognitioner. Att låta hjärtat vara med är för det mesta det mest förnuftiga vi kan göra.

Kunskaper om hur kännande (feeling) och tänkande (thinking) interagerar hos individer är starkt inspirerat av neurologi och kognitiv experimentell psykologi. I statsvetenskaplig forskning går teorin under beteckningen teorin om affektiv intelligens. Teorin är inte enbart till namnet utmanande för rational choice-perspektivet på flera punkter. Kanske närmar vi oss ett paradigmskifte i sättet att studera politiskt beteeende? Målsättningen är en mer komplett och realistisk modell som inkluderar den emotionella sidan av mänsklig bedömning.

Teorin om affektiv intelligens förutsätter existensen av två omedvetna system för aktivt informationsprocessande och inlärning: ett system för dispositioner (disposition system) och ett övervakningssystem (surveillance system). Teorin inspireras av kognitiv forskning som kunnat visa att känslomässiga reaktioner mycket ofta uppkommer före medveten kognition. Det kastar om kausaliteten i de klassiska tänk först känn sedan-modellerna. Emotionella responser föregår alltså högre medvetna kognitiva processer.

Systemet för dispositioner styr vår vanemässiga och erfarenhetsbaserade repertoar av handlingar. Systemet är beroende av kontinuerliga omedvetna emotionella bedömningar för att kontrollera vardagliga beteenden och rutinarbeten. Vi upprätthåller de vanor som vi förknippar med entusiasm och överger sådana vanor som vi förknippar med uppgivenhet (despair). Precis som att vi lär oss att gå utan att behöva tänka lär vi oss att välja kläder eller beställa mat på restaurang utan att behöva tänka för mycket. Inom politiken lär vi oss vilka tidningar, vilka nyhetsprogram, idéer och lojaliteter som kommer betala sig och vilka som inte kommer att göra det.

Övervakningssystemet skall varna oss för överraskningar. Dess uppgift är att scanna omgivningen. Inkommande sensorisk information (från våra sinnen) jämförs ständigt med inlärda förväntningar (från vanor och tidigare erfarenheter). Brist på avvikelser mellan det förväntade och det observerade signaleras genom känslor av att vara lugn och tillfreds (calm). Men om övervakningssystemet upptäcker avvikelser i form av hotande eller icke förväntade stimuli signaleras detta också med känslor: graden av ångest och oro ökar (anxiety). Då avbryts pågående aktiviteter. Allt fokus riktas mot det överraskande eller hotande. Denna mekanism är särskilt intressant för att förstå bedömningar av politisk information.

Teorin om affektiv intelligens har mycket att lära oss om hur människor hanterar och värderar ny och gammal politisk information och om de grundläggande kognitiva processer som ligger till grund för opinionsbildning och väljarbeteende. Teorin har konsekvenser för människors reaktioner på politisk påverkan, politisk propaganda, partiers valbudskap och negativt kampanjande (övervakningssystemet tycks t ex triggas lättare av negativt kampanjande).

07 oktober 2009

Om politisk vadslagning 2

Det som är bra med att ha en egen forskarblogg är att man har möjlighet att i efterhand komplettera nyhetsinslag och intervjuer med ytterligare information som inte fick plats eller kom fram. Måndagens intervju i TV8 fick med mycket men förstås inte allt!

Politisk vadslagning är en form av politainment - politik som underhållning - som sannolikt kommer att bli populärt i grupper som är politiskt intresserade och som normalt exponerar sig mycket för politik i alla dess former, även genom de nya sociala medierna.

Vad människor vill ägna sig åt som underhållning är det förstås svårt att ha några som helst synpunkter på. Men skulle mediernas valrörelsebevakning komma att helt domineras av spekulationer kring vadslagningsbyråernas politiska odds är det förstås en annan sak. Spelorienterad valrörelsebevakning tränger undan den sakorienterade valrörelsebevakningen. Valrörelser skall inte bara underhålla, intressera, engagera och mobilisera väljarna, utan även upplysa dem om de politiska alternativen. För mycket hästkapplöpningsjournalistik (vem leder, vem klarar spärren, vem tar vem i regeringsförhandlingarna) är inte bra. Men samma fara finns ju med bevakningen av alla våra opinionsmätningar (170 publicerade opinionsmätningar sedan september 2006!)

Man måste vara medveten om att spelbolagens satsning på politisk vadslagning är strategiskt viktig för dem: det är en effektiv metod för att väcka uppmärksamhet och bedriva långsiktig opinionsbildning för att såsmåningom komma åt de riktigt stora intäkterna. Den svenska spelmarknaden är en guldgruva som man vill kunna få tillgång till.

Min uppfattning är att om vi skall ha politisk vadslagning skall det göras ordentligt. Iowa Electronic Market (IEM) startades i mitten av 1980-talet inom universitetsvärlden i syfte att användas för forskning och undervisning. Det är tack vare dessa data som vi vet att den marknad som köper och säljer på IEM har genererat prediktioner (andelen röstande på de olika presidentkandidaterna genom åren) som fram till 100 dagar före valet slår opinionsmätningarna varje gång. Resultaten är mycket övertygande, även om jag kan hålla med de forskare som anser att jämförelsen mellan opinionsmätningar och marknader är högst orättvis. Aggregerade prediktioner av framtida händelser jämförs med momentana mätningar av röstningsintention. Det är inte samma sak.

Den genomsynliga, starkt reglerade oddsbörs som föregångaren IEM representerar kräver resurser och förtroendekapital som ett utländskt spelbolag sannolikt kommer ha svårt att matcha. Min bedömning är att det endast är någon av våra handelshögskolor som kommer att kunna sätta upp en liknande oddsbörs i Sverige. Om den sedan kommer att fungerar i den lilla svenska marknaden och med vårt flerpartisystem med 8-12 partier är en annan fråga. Som inte får sitt definitiva svar förrän om ytterligare tjugo år.

Finanskrisen påminner oss om att marknader inte alltid fungerar som i teorin. Jag vädrar övertro på vad en marknad av kollektiva spelare skulle kunna åstadkomma när det gäller att predicera svenska partiers röstetal i ett svenskt riksdagsval. Storleken på marknaden och sammansättningen av spelarna kan vi just nu bara gissa oss till.

När presidentvalen går in i sitt slutskede är IEMs förmåga att predicera valresultatet nämligen inte alls lika imponerande längre. Spelmarknaden tenderar att överskatta opinionseffekter som beror av vad som händer dag-för-dag i kampanjen. Helhetsbilden går förlorad i valkampens hetta. Där marknaderna går bort sig i nervös finanspsykologisk flockmentalitet håller sig fru Fortuna lika lugn som alltid: Veckorna före valet ger Slumpen och opinionsmätningarna ett bättre svar på hur det kommer att gå. Spelmarknadernas styrka tycks alltså ligga i prediktioner av händelser som ligger halvlångt framåt i tiden.

Den begränsade erfarenheten jag har av att anordna valtips bland statsvetare visar att graden av önsketänkande när människor tippar är mycket stor även om det ibland har stått mycket ära på spel när det gäller att komma närmast valresultatet. Frågan är om viljan att tjäna pengar är starkare än människors ideologiska predispositioner?

En sista kommentar är att vi är bortskämda med bra opinionsmätningar i Sverige. Trots att vi statsvetare ofta gnäller har vi i internationell jämförelse träffsäkra mätningar i Sverige. Om en oddsbörs liknande den i IEM skall slå våra opinionsinstitut på fingrarna så krävs en enorm precision.

05 oktober 2009

Uteblivna effekter av gymnasiereformen 1994

Jag har skrivit om studien tidigare på bloggen. Det tog tjugo månader från idé till verklighet. Nu är Mikael Perssons och min artikel alltså äntligen publicerad i Scandinavian Political Studies (on-line). Du kan läsa hela artikeln här!


ABSTRACT
In the mid-1990s an extensive reform of the Swedish educational system was initiated in order to create a 'school for everyone' intended to function like a 'social equaliser'. The new unified gymnasium initiated longer educational programmes with an extended curriculum of social science courses. This article examines whether the well documented gap in levels of democratic citizenship indicators between students in theoretical and vocational gymnasium study programmes persisted after this massive reform. Given the vast amount of empirical research that has shown that education promotes democratic citizenship, the reform could be expected to result in a decreased civic gap. However, contrary to the conventional wisdom in research on the impact of education, little evidence is found linking the initiation of longer educational programmes with more social science courses to an increase in the levels of the examined dimensions of democratic citizenship. The egalitarian reform of the Swedish gymnasium, which provided more civic education, did not produce hypothesised positive effects on any of the dimensions under study (i.e., political participation, political knowledge and political attentiveness). Rather, results support the pre-adult socialisation models since the gap between citizens from theoretical and vocational gymnasium study programmes remained after the unification of the educational system.

02 oktober 2009

Promising Democracy

Today, Elin Naurin defends her thesis Promising Democracy. Parties, Citizens, and Election Promises.

Text taken from the book cover: "Everyone knows a promise is a promise. The saying is used all over the world and indicates that broken promises stir up feelings in most situation. This book sheds light on a controversial kind of promise, namely those that are given from political representatives to citizens before elections, so called election promises. The focus is what seems to be a puzzling controversy between scholars and citizens whether or not politicians actually keep their election promises. While scholars in political science claim that parties tend to act on most of their election promises citizens are presumed to hold the opposite view: that parties usually break their promises. This "Pledge Puzzle" guides Elin Naurin in her analyses of the often referred to, but not empirically investigated, "conventional wisdom" about election promises. What is meant by the importan notion of election promises that is tossed around in the societal and scholarly debate?

The author uses a wide range of methods and asks several questions of importance for our understanding of representative democracy: Do parties keep their election promises? How wide-spread is the image of the promise breaking politician? What is a broken election promise in the eyes of the citizens? Will parties be called promise breakers no matter what they actually say and do?"

01 oktober 2009

Svenskarna mer tveksamma till tvångsmedel 2

Här kommer mer detaljer från min och Ulf Bjerelds analys av svenskarnas inställning till olika tvångsmedel som presenterades i gårdagens DN. Siffrorna i de gula (2002) och blå (2008) kolumnerna visar andelen svenskar som anser att respektive tvångsmedel "aldrig bör kunna användas". I de gröna kolumnerna har jag beräknat en differens mellan 2002 och 2008. Positiva siffror visar här att en viss grupp blivit mer restriktiv (högre andel "aldrig") mellan 2002 och 2008, medan negativa siffror visar att gruppen blivit mindre restriktiv till tvångsmedelsanvändning.

Genomsnittet för ett sammanfattande additivt index för de sex jämförbara indikatorerna presenteras också. Indexet går mellan -6 (negativa attityder till tvångsmedel) och +6 (positiva attityder till tvångsmedel). Minussiffror i den gröna index-kolumnen skvallrar alltså om att attityderna blivit mer negativa till statlig användning av olika tvångsmedel när den nationella säkerheten är hotad (kanske inte det mest pedagogiska sättet att redovisa, men ändå).

För att kunna läsa tabellen behöver du klicka på den!


Källa: RiksSOM-undersökningen 2002 och 2008.

Opinionsutvecklingen mellan 2002 och 2008 ser klart olika ut inom olika grupper av partisympatisörer. Centerpartiets sympatisörer har blivit klart mindre positiva till användande av tvångsmedel och står för den största opinionsförändringen (indexförändring -.75).

Intressant att notera är också att medan väljaropinionen som helhet blivit mer restriktiv i sin hållning till tvångsmedelsanvändning har personer som ideologiskt identifierar sig långt till höger blivit mer tillåtande sedan 2002 (indexförändring +.18). Den yttersta högern är alltså i fullständig otakt med opinionen i de här frågorna, vilket är en huvudförklaring till att sambandet mellan vänster-högerideologi och tvångsmedelsopinion blivit starkare mellan 2002 och 2008.

Alla dessa skillnader och utvecklingslinjer skulle accentueras om man väljer att utesluta kameraövervakning från indexet (eftersom inställningen till kameraövervakning faktiskt blivit mer positiv sedan 2002). Ser dock inget vettigt teoretiskt skäl att göra så. Därför är kameraövervakning med i mitt index.

Notera också att alla de gruppskillnader (mellan män och kvinnor, mellan låg- och högutbildade etc) som syns i tabellen fortfarande finns kvar vid en multivariat analys.

30 september 2009

Svenskarna mer tveksamma till tvångsmedel

DN-debatt idag presenterar jag och Ulf Bjereld pinfärska analyser av opinionsläget när det gäller svenska folkets inställning till tvångsmedel. Frågeställningarna knyter an till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter och till samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Med vilka medel bör staten kunna (tillfälligt) begränsa sina medborgares fri- och rättigheter när den demokratiska rättsstaten är hotad? Frågeserien utvecklades från början inom ramen för forskningsprogrammet Övervakningssverige och användes första gången 2002.

Rådande hotbilder styr i stor utsträckning hur mycket tvångsmedelsanvändning som medborgarna anser är berättigat. Sedan vi första gången mätte tvångsmedelsopinionen 2002 har hotbilderna mot den nationella säkerheten blivit mindre svarta. Det är huvudförklaringen till den opinionsförskjutning i mer restriktiv riktning som ägt rum. Hösten 2008 var svenska folket betydligt mer tveksamma till tvångsmedelsanvändning.

Figur 1 : Andel svenskar som anser att olika tvångsmedel "aldrig bör kunna användas" för att motverka hot mot Sveriges nationella säkerhet 2003 och 2008 (procent).



En mer detaljerad sammanställning av resultaten finns i tabellen nedan. För att se tabellen bättre kan du klicka på den.




Opinionsförändringarna mellan 2002 och 2008 är olika stora i olika grupper. I figurerna nedan illustreras hur sambandet mellan ålder och inställning till tvångsmedel bland män (rött) och kvinnor (blått) har förändrats mellan 2002 och 2008. Här har de sex jämförbara indikatorerna (se ovan) slagits samman till ett index mellan -6 (restriktiv inställning till tvångsmedelsanvändning) och +6 (tolerant inställning till tvångsmedelsanvändning). Förändringarna i mer restriktiv riktning har varit större bland äldre kvinnor och yngre män.



Mer tabellmaterial kommer inom kort. Läs mer om SOM-undersökningarna på http://www.som.gu.se/

28 september 2009

Om PPs framgångar bland unga män

Analyserna av 2009 års Europaparlamentsval kan snart påbörjas på allvar. Jag har hittills fått rådata från SVTs vallokalundersökning och svenska data från European Election Study (EES). Vi har också tillgång till E-panelen, en fyrstegs kampanjpanelundersökning som samlades in med hjälp av webenkäter i samband med EUP-valet i juni. Och längre fram i höst kan vi se fram emot den svenska Europaparlamentsvalundersökningen, den sedvanliga besöksintervjustudie som Valforskningsprogrammet alltid genomför tillsammans med Statistiska centralbyrån.

Det stora internationella intresset för Piratpartiets framgångar kommer förstås innebära att vi lägger särskilt fokus på denna nykomling i våra analyser av väljarbeteende. Som tidigare redovisat har Piratpartiet en av de mest extrema åldersprofilerna när det gäller sammansättningen av partiets väljare. Det finns också ett särpräglat könsgap i röstning på Piratpartiet. I figuren nedan visas sannolikheten för röstning på Piratpartiet 2009 bland män (mörkblått) och kvinnor (ljusblått) i olika åldrar.




Källa: SVT Valu 2009

I tabellform kan informationen sammanfattas så här för alla partier (se nedan). Bland förstagångsväljande män röstade hela 37 procent på Piratpartiet. Uppslutningen bland unga kvinnor var beskedligare, 11 procent.

Ur forskningsperspektiv är det kul och intressant att väljarbeteendet skiljer sig så dramatiskt mellan riksdagsval och Europaparlamentsval. Bland manliga väljare under 30 år var Piratpartiet största parti. Bland kvinnliga väljare under 30 år var Miljöpartiet största parti.

Källa: SVT Valu 2009

Om dynamisk processpårning

Väljarnas informationsprocessande under en valrörelse kan beskrivas som kaotisk. Enorma mängder politisk information finns tillgänglig. Men för de allra flesta väljare är det endast en mindre del av all denna information som kommer till användning i röstningsbeslutet.

För att modellera detta intensiva och kaotiska informationsflöde under en valkampanj är statsvetarna David Redlawsk och Richard Lau i färd med att ta fram en särskild mjukvara för så kallad dynamisk processpårning (Dynamic Process Tracing). Idén är att valrörelsetypisk information om partier och kandidater presenteras för undersökningspersoner på en informationstavla där rubriker i snabb takt fladdrar förbi i synfältet. Det hela är ett allvarligt försök att simulera det kontinuerliga och nyckfulla informationsflödet under en valrörelse. I likhet med en verklig valrörelse randomiseras vilken information som är tillgänglig i vilken ordning och hur länge den är tillgänglig. Mjukvaran (Dynamic Process Tracing Environment)håller förstås reda på hur exponerad undersökningspersonerna är för vilken slags valrörelseinformation.


Vill undersökningspersonerna veta mer om något kan de själva klicka fram mer detaljerad information och ta del av den. Eftersom rubrikerna endast visas under begränsad tid kan detaljerad information inte längre tas fram så fort rubriken har försvunnit. Då är möjligheten att få mer information i just det ämnet förlorad tills rubriken kanske dyker upp igen. Eftersom röstningsbeslut fattas under tidspress finns en klocka som räknar ned. Tiden att informera sig är begränsad.


DPT kan användas för att undersöka informationseffekter på röstningsbeteende men också för att kartlägga de strategier väljare använder för att söka information under en valrörelse. Målsättningen är förstås att bättre begripa oss på hur röstningsbeslutet kommer till. Simuleringarna kan göras för fiktiva kandidater eller partier när som helst. Men själv ser jag den största användningen av DPT för verklig information under verkliga valrörelser.


Mjukvaran kommer att vara färdig för användning vid årsskiftet. Det finns alldeles särskilda skäl att genomföra studier i en icke-amerikansk kontext. I nästa svenska valrörelse är det tio partier som kommer bombardera oss med valbudskap. Sannolikt kommer mediebevakningen av valrörelsen att slå nya rekord. Partier kommer att använda nya medier och nya kampanjtekniker för att nå oss väljare med information.

Inför 2010 års val är det förstås lite sent att söka forskningsmedel för att genomföra en svensk studie. Men vi har ändå anmält vårt intresse att använda DPTE i Sverige i samband med valrörelsen. I Göteborgsmiljön finns kunnandet för att genomföra en sådan unik studie. Men inte forskningsmedlen. Om någon är intresserad av att veta mer eller hjälpa till, tveka inte att kontakta mig på henrik.oscarsson@pol.gu.se !

27 september 2009

EB-konferens i Göteborg

I morgon måndag börjar den tredje Eurobarometerkonferensen. Göteborgs universitet står som värd för två spännande och lärorika dagar. Konferensen är väl värd att bevaka. Medierna kommer kunna frottera sig i spännande nyheter.

24 september 2009

Opinionsläget september

Septembermätningarna från opinionsinstituten har varit mycket samstämmiga. Snittledningen för oppositionspartierna (VSMP) över Alliansen (MCFPKD) har passerat fyra procentenheter i min poll of polls. Opinionshösten 2009 har alltså börjat bra för oppositionspartierna.



Kommentar: För detaljer om hur opinionsmätningarna vägs samman, se tidigare inlägg + kommentarer under rubriken "opinionsmätningar".

Att bära ledartröjan är psykologiskt viktigt eftersom det höjer humöret hos oppositionen (inga aktörer följer opinionsmätningar så noga som partierna själva). Men regeringsfrågan kommer att väga allt tyngre in i väljarnas bedömningar allteftersom valet närmar sig. Förtroendet för regeringsbildaren in spe, Mona Sahlin, är fortfarande lågt även bland socialdemokraternas egna sympatisörer. Jag misstänker starkt att väljarnas förtroende för Mona Sahlin är intimt knutet till uppfattningar om hur samarbetet med V och MP fungerar. Än så länge finns inte så mycket information om vad samarbetet innebär rent sakpolitiskt. Under denna väntan står väljaropinionen neutral. De tänker förstås inte belöna Sahlin och oppositionen med sitt förtroende förrän man vet mer. Fått besked.

Precis som Alliansen lyckades göra under åren före 2006 års val behöver samarbetspartierna kunna övertyga väljarna om att man är samspelta, att man gillar varandra, att samarbetet bär frukt, att man håller sams och kan komma överens även i kniviga frågor.

I mejl jag får från journalister kallas riksdagsvalet 2010 redan (357 dagar kvar!) för "det stundande valet". Uttrycket är signifikativt för tillståndet i svensk inrikespolitik. Vi befinner oss redan i ett slags lågintensiv valrörelse. Fokus ligger redan på den där blåsiga (?) höstsöndagen den 19 september 2010.

23 september 2009

(S)torstäderna

Socialdemokraterna har uppehållit sig mycket kring problematiken att partiet förlorade så stort i storstäderna i samband med 2006 års val. Riksdagsvalet 2010 utmålas därför redan som ett slag om storstädernas tjänstemannaväljare. Våra analyser av väljarbeteende visar att det också var dessa relativt välbärgade väljargrupper i städerna som S tappade över blockgränsen 2006. Nu skall de vinnas tillbaka, tänker man sig. Annars blir det inget nytt regeringsskifte.

Problembeskrivningen är delvis rätt. De socialdemokratiska valvindarna blåste snålt i hela landet men framför allt i storstäderna. På kartan nedan visas förändringarna av socialdemokraternas röststöd i riksdagsvalet mellan 2002 och 2006. Ju blåare färg desto större S-väljarförluster. Ju rödare färg desto större väljarvinster (jo, socialdemokraterna gick framåt i en del kommuner i norr och i delar av Jämtland fast där bor inte så många väljare).


Men. Det är alltid viktigt att ha med sig historien i analyser av väljarbeteende. I historiens ljus ter sig socialdemokraternas satsning på att "vinna tillbaka storstäderna" lite märklig. Relativt sett har socialdemokraterna nämligen aldrig varit särskilt starka i storstäderna (se gul linje i diagrammet nedan). Socialdemokraternas starkaste fästen har istället varit bruksorterna och de små och medelstora städerna (röd och grön linje i diagrammet). Återtåget till storstäderna är alltså inget återtåg, utan snarare en hägrande ny erövring för socialdemokratin.


Källa: Svenska valforskningsprogrammet. Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik.