1809

1809 års grundlag firar 200 år. Årtalet representerar den största krisen i Sveriges historia. Det är till och med fullt möjligt att Sverige inte hade funnits om inte detta dokument materialiserats ur kaotiska förhållanden. Vem sa att grundlagen inte spelar någon roll?

Bakgrunden var att Gustav IV lyckats med konststycket att samtidigt göra sig till fiende med Napoleons Frankrike, Ryssland och Danmark/Norge. Finland, Åland och Pommern hade ockuperats av fientlig trupp och ansågs förlorat. Ryssarna ryckte ned från norr till Umeåtrakten. Inbördeskrig hotar. Våra egna västra trupper som bevakade gränsen till Norge vänder och tågar mot Stockholm. Men innan de hinner fram ingriper en grupp officerare och ämbetsmän. De går upp till Stockholms slott, tar ifrån kungen hans värja och fängslar honom. 1809-års revolution var ett faktum.

Nu brinner det i knutarna - bokstavligt talat: Brandröken från Stockholms skärgård känns hela vägen in till strömmen. Det gällde att så snart som möjligt kunna sluta fred och för det behövdes en ny kung, en ny regeringsform och en ny riksdag. Regeringsformen hade i det här sammanhanget mer än ett symbolvärde: Att stifta en grundlag är ett viktigt sätt att visa att man behärskar territoriet. Förhandlingarna med Ryssland och Danmark är stenhårda. För att rädda riket behöver man visa att läget är under kontroll på hemmaplan.

1809 års grundlag gällde ända fram till 1974 och är fortfarande den näst mest varaktiga grundlagen i historien (efter den amerikanska konstitutionen). Nu hör det till saken att vi knappast kan sägas ha levt efter denna lag särskilt länge. Vår tradition av konstitutionell pragmatism kommer sig av att vi behöll 1809 så länge trots att vi i praktiken förändrade vårt statsskick flera gånger, vid parlamentarismens genombrott, vid den allmänna rösträttens införande och när vi avskaffade den reella kungamakten.

Exakt hur det gick till och vilka personer som faktiskt satt och skrev grundlagen är fortfarande omtvistat. Om det inte lyckats hade Sverige möjligen erövrats och styckats av våra fiender. Utan 1809 års grundlag kanske vi inte kallat vårt land för Sverige.

/Henrik Oscarsson

Kommentarer

christina wegel sa…
Införandet av 1974 års grundlag- och därmed upphävadet av 1809 års- var en stor olycka. Vi har nu en monolitisk grundlag - utan nämnvärda spår av maktdelning- som med sin ensidiga betoning av "folksuveränitet" är ensam i sitt slag i västvärlden, sedan de "folkdemokratiska" författningarna bakom järnridån gått i graven.

Den Unckelska grundlagsutredningen innebär förvisso att något litet sker i motsatt riktning men icke nog.

Om inte en klåfingrig och maktberusad socialdemokrati ( och en i det närmaste tillintetgjord borgerlighet som med nöd och näppe lyckades rädda monarkin)varit, hade vi gott kunnat leva med 1809 års grundlag och dess i praxis utvecklade anpassning till moderna förhållanden. Det har gått i USA och hade gått hos oss också!
Christina: Monarkins bevarande var i detta sammanhang snarast en stor olycka. Med en demokratiskt vald statschef hade det varit lättare att argumentera för en maktdelning mellan riksdagen och statschefen direkt eller en regering som statschefen utser. Det argument mot t.ex. lagprövning som socialdemokratin traditionellt sett har använt sig av, nämligen att det förskjuter makten till icke-valda domare, skulle ha gått om intet.

Sen måste man komma ihåg att det gamla tvåkammarsystemet i ett internationellt perspektiv var väldigt dåligt. Antingen har man ett överhus som är indirekt utsett och som har viss makt, antingen fördröjande makt eller bara makt över vissa områden, som i t.ex. Storbritannien, eller så har man ett överhus som delar makten rakt av med underhuset, men som då också har ett direkt demokratiskt mandat, som i USA. Det man inte bör ha är ett indirekt, väldigt långsamt roterande överhus som har ganska stora maktbefogenheter, som vi hade i Sverige.

Sen ska man komma ihåg att den amerikanska konstitutionen, vars ingress ju börjar med "We, the People", har ett språkbruk och en uppbyggnad som är mer förenlig med ett demokratiskt statsskick än 1809 års RF ("Konungen allena äger styra riket" osv.) Så nog skulle vi behövt skriva om 1809 års RF från grunden för att ta in att demokratin och de mänskliga rättigheterna skulle fått hedersplatsen. Problemet var väl snarare tidpunkten hellre än projektet.

Till sist ska man väl komma ihåg att precis som att 1809 års RF hade ett språkbruk som inte matchade verkligheten så har inte 1974 års RF det heller: inte minst införlivandet av Europakonventionen med svensk grundlag innebär ju att folksuveräniteten nu definitivt har sina gränser och att grundläggande mänskliga rättigheter nu är klart överordnade majoritetsviljan. All offentlig makt utgår från folket, och så bör det ju vara i en demokrati, men numera har den sina begränsningar.
christina wegel sa…
David: Statschefens roll för att legitimera maktdelning (lagprövning) är,såvitt jag kan se, neutral. Även en president skulle bara ha en formell roll ( om vi lekte med tanken att Kungen hade kvar sin formella utnämningsmakt sådan den såg ut före 1975) som bekräftelse på vad regeringen hade beslutat. Regeringen som bärare av ett parlamentariskt mandat är ju lika i båda fallen. Att också statschefen kan vara vald tillför ingenting,för såvitt han/hon inte, som i exempelvis USA, är den egentliga bäraren av den verkställande makten, som ju hos oss entydigt ligger hos regeringen. (Frågan om att domare icke är valda brukar inte heller stå i fokus för vänsterkritik mot lagprövning, utan det är snarare det förhållandet, att överhuvudtaget någon kan ifrågastätta vad majoriteten i formell ording har beslutat, dvs. riksdagens makt är gränslös.)

Det ligger i övrigt mycket i Dina synpunkter.

Min poäng vara bara att det hade gått att fortsätta den "konstitutionella praxisvägen" också hos oss. Visst, trots att de är barn av samma uppplysningsanda, finns det stora skillnader mellan USAs författning och 1809 års RF, särkilt vad det gäller maktdelning, men också i hur den verkställande och bikamerala lagstiftande makten utformats. I USA hanteras ju också frågor som exempelvis rätten att bära vapen ( andra tillägget) mot bagrund av en tämligen arkaisk text - vilket i sig ger upphov till olika juridiska tolkningskolor, bokstavstrogna som Scalia och mera teleologiska som Ginsburg, för att ta två i SCOTUS.

Medan vi övergav varje maktdelningstanke 1974( och nu prövar en mycket försiktig teknisk återställare) har just maktdelning stått som modell för alla postkommunistiska författningar utan undantag.

Förvisso, var 1809 års regeringsfom präglad av montesquieusk teori men kom i praktiken att ligga lång ifrån i jämförelse med USA. Med 1974 rensade vi dock medvetet ut det lilla som fanns och står nu ideologiskt tämligen ensamma med vår ensidiga ideologiska betoning av folksuveränitet. Vissa tar det till intäkt för att ingen som helst judiciell kontroll kan förekomma. Grundlagsutredningen har dock förtjänstfullt visat att det går att bygga lagprövning ( maktdelning) också på en sådan ideologisk bas.

Man får vara tacksam för det lilla.
Här blev det liv i luckan. Kul med så initierade och välformulerade inlägg. Tack till Christina och David.

1809 års grundlag låg närmare en Motesquieusk maktdelningsprincip än 1974 (även om den inte genomfördes fullt ut då heller). Problemet var att 1809 så snabbt blev enbart en symbol och klyftan mellan det skrivna (de jure) och statsskicket i praktiken (de facto) blev så stor. Hade det varit bättre att behålla symbolen 1809 och fortsätta som vi gjort? Mitt svar är nej. 1974 års grundlag anpassades rätt mycket till det statsskick som faktiskt vuxit fram i praktiken.

Och Christina, vi har ju i alla fall SO kvar från 1809 (nästan identisk sånär som den kvinnliga tronföljden) :)

Enligt min uppfattning är det viktigt att grundlagen är normerande (anger det grundläggande syftet med statens existens) och fungerar som en nationell symbol, vidare att den beskriver statsskicket såsom det faktiskt fungerar, och att grundlagen verkligen används (våra jurister har sannerligen inte haft särskilt många anledningar att läsa eller åberopa grundlagen).

Vi är inte där än. Men kanske är den nya regeringsformen ett steg i rätt riktning. Jag har inte hunnit smälta den nya texten i sin helhet än, men jag återkommer.