Ökad rörlighet, men varför?

Under nästan femton år var det inte ens särskilt sant. Under 1990-talet ökade inte rörligheten i väljarkåren särskilt mycket utan hängde stabilt strax över 30 procent. Vi fick ändå höra att väljarna blev allt rörligare. Först i samband med valet 2006 ökade andelen partibytare till 37 procent.

Så nu är det faktiskt sant. Mellanvalsrörligheten har blivit större. Nu talas om den rörliga valmanskåren igen. Jag noterar att i så gott som samtliga kommentarer omtalas väljarna i förklenande ordalag. Väljarna är otrogna, ombytliga, förvirrade, tuvhoppande, nyckfulla. Medborgarna får ta hela "skulden" när partier och ledarredaktioner ojar sig över att medborgarna ena dagen sympatiserar med ett parti och andra dagen med ett annat. Oj oj.


Få ställer de intressanta frågorna om varför vi noterar en ökad rörlighet bland väljarna. Den makrosociologiska förklaringen är att Modernisering i betydelsen individualisering och kognitiv mobilisering har gjort medborgarna mer självständiga i förhållande till alla slags kollektiv. Antalet partier i partisystemet spelar också roll: förutsättningarna för stor väljarrörlighet är självklart högre i system där det finns många partier. Långsamt krympande ideologiska avstånd mellan partierna spelar också in; depolariserade partisystem har färre partiidentifierade och det är psykologiskt lättare för väljarna att byta.

Förklaringar som sällan används men som också är viktiga är att partierna har blivit rörligare. Partiernas ideologiska rotfäste och sakfrågeståndpunkter är inte lika stabila som tidigare. Man byter politik och ledare oftare. Det kan till och med vara så att väljarna är mer stabila än vad partierna är! Så mycket av den ökade väljarrörligheten beror på att villkoren för partipolitik förändras. Konkurrensen om väljarna är stenhård och det sätter spår i partiernas strategiska agerande. Dessutom produceras det mycket mycket mer politik per tidsenhet idag än vad det gjorde för trettio år sedan. Det högre tempot, störtfloden av politisk information som når väljarna, innebär att det potentiellt finns mer saker för väljarna att "störa sig på" när det gäller favoritpartiet = lättare att byta.


/Henrik Oscarsson

Kommentarer

Jörgen L sa…
Exakt så känner jag. Mina grundvärderingar står fast och har gjort det i 30 år, och jag försöker hitta ett parti som jag tror passar att driva nån aspekt av dem som jag tror kan få genomslag. Just nu uppfattar jag att demokratiska fundamenta är i svajning genom hotet att vi glider alltmer mot ett övervakningssamhälle. Då blir det piratpartiet. Hade det inte varit så hade det blivit något parti i den rödgröna alliansen.

De stora partiernas trianguleringsprocess gör det valet lättare, skillnaden i praktisk politik blir ju mera en procentsats här eller ett tidsintervall där, inte den allmänna färdriktningen.

Jag vill påstå att väljaren är rationell, men inte i första hand för den egna plånbokens skull, utan i stor grad utifrån sina värderingar. Kan det beläggas i statistiken?
mikael sa…
Henrik,
Du tycks utgå ifrån att valet gäller parti, kanske (förhoppningsvis) handlar det mer om policy, där ideologi och parti får en allt mer underordnad betydelse. Ifrån ett demokratiskt perspektiv borde vi välkommna en högre grad av medvetenhet vid valurorna. Inte minst efter årets FRA debatt som visade att uttalade ideologiska ståndpunkter lätt försvinner ibland riskdagens partilojalister.
Det skulle bli intressant att mäta personvals betydelsen 2010, inte minst bland borgerliga partier.
Mvh
Mikael
Mikael, jag håller med. Problemet är att väljarrörlighet nästan alltid tolkas i negativa ordalag. Det uppfattas som ett stort problem att det råder stor rörlighet i väljarkåren. Men föränderlighet betyder inte nödvändigtvis, menar jag, att väljarna är villrådiga eller osäkra. /H
Hej Jörgen, och tack för ditt inlägg. Det är ofta svårt att hitta starka belägg för att kortsiktigt plånboksröstande skulle vara utbrett (se tidigare inlägg om plånboksröstning på den här bloggen). Därmed inte sagt att egenintresse inte skulle vara en bakomliggande drivkraft till väljarbeteende: det intressanta är är att detta initiala egenintresse tenderar att vävas ihop till stabila, väl sammanhållna värderingar och ideologier (som för många väljare alltså är mer stabila än vad partiernas ideologier är...)

Internationella jämförelser visar att sambandet mellan ideologi och partival är mycket mycket starkt i Sverige. Svenska väljare är ideologiskt röstande väljare. Om detta kan du läsa mer om på www.valforskning.pol.gu.se !