Partiledardebatten

Gårdagens partiledardebatt var den första sedan v-s-mp beslutat formera ett gemensamt regeringsalternativ till Allians för Sverige. Som föräldraledig hade jag möjlighet att låta radion stå på hela förmiddagen. Mitt slutintryck är att det inte var roligt eller spännande att lyssna. Regering och opposition talade förbi varandra som aldrig förr - en deliberativ katastrof. Det blev aldrig något samtal eller diskussion. Enbart fotisättningar som är väl kända sedan tidigare. Direkta frågor möttes av motfrågor i andra ämnen.

Vi statsvetare brukar efterfråga debatter om vilket ansvar regeringar egentligen har för rådande samhällsutveckling. Väljarnas möjligheter att kunna göra självständiga bedömningar av ansvar och effekter av förd politik höjer vi ofta till skyarna. Gårdagens partiledardebatt handlade mycket om ansvar. Men någon djupare analys av relationerna mellan internationell konjunktur och Alliansregeringens göranden och låtanden blev det inte. Vi väljare blev inte mycket klokare.

Om det är så här det skall låta att debattera ansvar så längtar jag tillbaka till de mer ideologiska diskussionerna. Och det saknades inte möjligheter. Det är uppenbart att regeringen och s-v-mp har i grunden olika syn på hur mycket och vad staten bör göra i rådande konjunkturläge. Alliansen kunde bemött Sahlins kritik om passivitet med principiella ideologiska argument. Det hade varit kul och intressant.

Partiledardebatterna med sju partier kunde ibland vara riktiga symfonier med en mångfald av perspektiv och argument som bröts mot varandra. Gårdagens partiledardebatt blev ett sprött klingande kvintackord. Den politiska utveckling som tvingat v-s-mp att gå samma väg som de borgerliga partierna har gjort svensk politik fattigare, smalare. Strävandena att uppvisa enighet från båda lagen slipar ned partiernas profiler. När samarbete och enighet måste komma i första rummet finns inte längre tillräckligt politiskt manöverutrymme. Man vågar inte spela ut sitt verkliga register, vågar inte göra det man är bäst på. Lars Ohlys samhällskritik var inte längre utmanande. Peter Eriksson lät som en socialdemokrat. Och Maud Olofsson lät mer som en vice statsminister i en moderatregering (vilket hon ju är) än en centerpartist. Vad vi bevittnar är en partiideologisk kapitalförstöring av historiska proportioner.

Det kändes igår som att den färgstarka bukett som utgjorde det svenska sjupartisystemet vissnat ned.

/Henrik Oscarsson

Kommentarer