Sd och den politiska korrektheten

I blogginlägg, mejl, samtal och i fritextsvar från enkätundersökningar refererar sd-sympatisörer ständigt till "det politiskt korrekta". Det tycks finnas ett märkligt samförstånd kring vad som egentligen menas.

Jag har funderat en del på vad man egentligen avser med denna rätt utslitna etikett. Alltsomoftast används termen för att porträttera dem eller det som man önskar resa protest emot, Motståndaren. "Det politiskt korrekta" brukas som ett slags samlingsbeteckning för en uppsättning åsikter och värderingar (oklart vilka) som är majoritetsnormen, inte kanske i första hand bland befolkningen i stort utan kanske framför allt hos etablerade eliter i samhällets centrum; på nyhetsredaktioner och bland kulturelit, forskare och förtroendevalda.

Det är varje statsvetares uppgift att söka förklara framväxten av nya partier; vilka sociala skiljelinjer och ideologiska dimensioner som är nya partiers raison d'être. Det "politiskt korrekta" tycks vara en central betydelsebärande enhet i partisympatisörernas verklighetsbeskrivning. Jag tänkte därför ta hjälp av bloggläsarna att undersöka närmare med vilken innebörd sd-sympatisörer använder termen "det politiskt korrekta"? Vad uppnås genom att använda detta uttryck? Och vad blir konsekvenserna?

/Henrik Oscarsson

Kommentarer

Jörgen L sa…
Min bedömning är nog att det är en populistisk retorisk krumelur.

"Vi som vågar säga det som det är."

Mycket av sd's budskap bygger på att framställa sig som "the underdog", de som blir mobbade för att de säger obekväma sanningar, och genom att spela på och förstärka okunniga människors fördomsfulla och skeva bild av verkligheten.

Det politiskt korrekta är nog till väldigt liten del definierat, det är som du säger benämningen på eliternas verklighet, i opposition mot "folkets", så som den definieras av sd, vilket per definition då är den sanna, verkliga verkligheten.

Det den i grunden uttrycker är en distans mellan eliten och folket av samma slag som politikerförakt i allmänhet.

Jag gissar att dess slagkraft är att den uttrycker något som nog tyvärr har en saklig grund, att folk inte känner sig företrädda av sina politiker och andra eliter, att det finns en stor distans där, att eliterna inte (längre?) talar om den verklighet som vissa (många?) upplever. Och att det då finns ett läge att profitera på denna känsla av distans, vilket sd är väldigt skickliga på.

En annan effekt av att använda uttrycket är att man kan använda det för att avfärda i stort sett vilket argument som helst, oavsett om det är faktamässigt riktigt eller inte. Det är en i grunden antiintellektuell tankefigur som handlar om att det är irrelevant vad man säger, det enda som räknas är ens motiv för att säga det. Om man säger något som är politisk korrekt så räcker det med att påpeka detta, man behöver inte bemöta sakinnehållet. Lite som: "jaja, kom du med dina lärda förklaringar hit och dit, vi vet ju ändå hur det EGENTLIGEN är..."
christina wegel sa…
Att använda begreppet pk i den snäva betydelse som HO tycks mena, dvs. i relation till sd, är olyckligt.

Pk är, som mycket annat, en import från USA. "PC" har där mycket länge kommit att användas av "högern" för att markera avstånd till de "liberala" (alltså vårt "vänster")medierna och deras olika åsiktspaket. Enligt kritikerna sätter dessa medier agendan och markera därmed också var gränserna går för olika "tillåtna" åsikter. Inom dessa gränser finns således det politiskt korrekta. Faller de utanför denna "mainstream" tillhör de en ytterlighet som inte behöver bemötas i sak. HO har rätt i att en del av de åsikter som sd står för i Sverige tillhör denna kategori, dvs. faller utanför pk-området. Det gäller framför allt mediernas sätt att behandla invadrarrelaterad brottslighet.

Det är inte pk att ( och här kan medierna söka stöd i sitt självreglerande etiska system)vid beskriving av brott och gärningsmän ange etnicitet.(Här skiljer sig Sverige tydligt från exempelvis länder som USA,UK, Frankrike och Danmark). Denna återhållsamhet är grogrunden för sds propaganda. Om medierna var tydligare i att ange att bakom den politiskt korrekta termen "ungdomsbrottslighet" döljer sig många gånger invandrarrelaterad brottslighet, skulle sds rasistiska budskap om att "etablissemanget inte vågar säga sanningen" mista sin kraft.

Den nuvarande pk-hållningen göder istället sd på detta fält, eftersom det är ett faktum, att en mycket stor del av den brottslighet som är knuten till olika storstadsområden är just invandrarrelaterad. Detta vet poliser,journalister och framför allt de som på olika sätt drabbats av brottsligheten.

Den missriktade pk-hållningen blir alltså kontraproduktiv och legitimerar, trots sitt syfte att delegitimera, sd. "Om de har rätt på detta område, har de kanske också rätt på andra...".
Det finns alltså skäl att ibland punktera det politiskt korrekta för att värna övergripande "politiskt korrekta" värden, såsom antirasism.

Pk kan förstås användas som allmän term för att skilja ut alla åsikter som inte sammanfaller med de egna - men skall man vara trogen den ursprungliga amerikanska tolkningen hamnar man oundgängligen på höger-vänsterskalan, där pk blir ett skällsord för allt som är vänster ("liberal" eller "mainstream media").

I Sverige saknar vi en företeelse, "talk radio" (jfr Rush Limbaugh), som från höger håller liv i PK-attackerna på vänstern. Vi har endast "bloggosfären", som ju tycks vara kraftfullast på högersidan( dvs. vår "liberal" jfr FRA-debatten). I denna sfär spelar sd ingen roll. Därtill tycks dess intellektuella förmåga vara för liten.

För att sammanfatta: Sd kan väl användas för att illustrera hur pk kan sättas in i en svensk kontext men är som företeelse inte tillräckligt betydelsefull för att ge hela vidden av vad "pk" kan stå för.
ville sa…
Jag tycker att Christinas inlägg är väldigt intressant och viktigt, särskilt när du/hon tar exemplet invandrarrelaterad brottslighet som medierna inte skriver särskilt mycket om. Det blir då en grogrund för SD:s opinionsbildning.
I skolans värld fanns länge en inställning att elevers dåliga beteende måste förstås och förklaras utifrån deras etniska eller kulturella bakgrund. Denna hållning är nog inte så frekvent idag utan nu säger vi oftast "en buse är en buse" och skit samma varifrån han/hon kommer. Vi går alltså oftast direkt på beteendet och sen får vi ta i de etniska/kultureela faktorerna

Ville
Bra inlägg. (Vem sa att bloggosfären mest var en kloak?).

Jörgen: klockren analys
Christina: intressant om vad pk betyder i en amerikansk kontext.

Båda inläggen fokuserar på verklighetsbeskrivningar: makten över hur vi beskriver och förklarar världen. Det är på sätt och vis naturligt att samhällets eliter (medier, forskare, förtroendevalda, kulturfolk) har ett problemformuleringsprivilegium (längsta ordet hittills på min blogg?).

En hypotes från valet 2006 är att de partier som blev framgångsrika (läs: moderaterna) var de som beskrev verkligheten på ett sätt som många kände igen sig i. Göran Perssons verklighetsbeskrivning uppfattades inte som lika trovärdig som Reinfeldts när det gällde utanförskapet på arbetsmarknaden. Kanske gäller detsamma på andra politiska områden: de partier vinner stöd som levererar den mest balanserade verklighetsbeskrivningen?
Jörgen L sa…
"Mest balanserade" är väl att ta i, "ger intryck av att vara mest balanserad" kanske är bättre...

I god materialistisk anda vill jag påstå att verkligheten försiggår oberoende av hur vi uppfattar den, och den allmänna uppfattningen om hur den ser ut är inte med nödvändighet kopplad till hur den VERKLIGEN är.

Ska man vara lite cynisk så handlar i så fall framgång inte om att tala om hur det är, utan att bekräfta folks egna uppfattning om hur det är, alldeles oavsett om den stämmer eller inte...
Luke sa…
Exempel 1 på PK: att pixelera en bild på en mörkhyad fotbollsspelare när denne är inblandad i bakrån. Dessutom gör man dessa pixlar så ljusa att det ser ut som en ljushyvad person.
Exempel 2 på PK. En dömd bankrånare med ariskt klingande namn kallas för "Gustav" i Metro.
Samtidigt namnges etniska svenskar redan innan de är dömda.