16 januari 2009

Sänkt rösträttsålder

Mitt inlägg om rösträtt för alla medborgare, inklusive alla personer yngre än 18 år, fick ett stort genomslag. Det är ingen ny fråga men ändå ständigt aktuell. De flesta reagerar negativt på förslaget. Att ge barnföräldrar extra röster att lägga för sina underåriga barn (ombudsröstning) uppfattas som minst lika orättvist som att neka rösträtt åt medborgare yngre än 18 år. Bättre alltså med status quo?

Sänkt rösträttsålder till 16 år har länge varit det heta politiska reformförslaget i Sverige. För demokratiutredningens och grundlagsutredningens räkning har jag med hjälp av SOM-institutet undersökt opinionen till sänkt rösträttsålder vid flera tillfällen. Förslaget har ett mycket svagt stöd i befolkningen. Även bland de närmast berörda 16-17-åringarna är det bara en fjärdedel som tycker att förslaget är bra. Den stora majoriteten av 16-17-åringar gör själva bedömningen att de inte är mogna att fatta ett självständigt röstningsbeslut. De vill vänta tills de är 18 år. Så länge inte opinionstrycket för en sänkning av rösträttsåldern är starkare kommer antagligen vi få vänta på reformen.

Den brittiske statsvetaren Mark Franklin är den kanske största auktoriteten när det gäller forskning om valdeltagande i världen. Hans moderna klassiker Voter Turnout and the Dynamics of Electoral Competition in Established Democracies since 1945 ger ett starkt stöd för att sänka rösträttsåldern till 16 år.

Argumentet i korthet: Eftersom vanan att rösta grundläggs i unga år passar det mycket bättre i en ung människas liv att begå röstningsdebuten under eller i anslutning till sin skolutbildning (vid snitt 18 år) än några år senare (snitt 20 år). Ännu i skolåldern har man möjlighet att använda valtillfällena som en del i samhällskunskapsundervisningen och den demokratiska medborgerliga fostran. Men efter gymnasiet är ungdomar en grupp i transition: de flyttar, reser, pluggar, söker livskamrater, skaffar eget boende och bygger upp nya sociala nätverk. I en sådan situation är det mycket svårare, enligt Franklin, att mobilisera unga människor till valurnorna, vilket innebär att många blir soffliggare vid det första möjliga röstningstillfället. Icke-deltagande är också en vana. Franklin kan visa att vanan att ligga på soffan faktiskt etablerats i de kohorter som röstdebuterade i samband med stora sänkningar av rösträttsåldern till 18 år som inträffade ungefär samtidigt (1970-talet) i etablerade västdemokratier.

/Henrik Oscarsson

1 kommentar:

Jörgen L sa...

Borde inte den ökade livslängden i befolkningen i sig vara ett argument för en sänkning av rösträttsåldern?

Om man betraktar det över tiden så borde ju medianåldern hos de röstande ha stigit efter hand. I ett samhälle som förändras allt fortare så kan i vart fall jag se att mina tonåringar på många sätt är väsentligt mera i takt med tiden än mina gamla föräldrar...