Bosse Bus egen hemsida


Gör gärna ett besök på Bo Rothsteins helt nya hemsida. Du hittar den här. Bra jobbat, Bo! Jag tycker det är viktigt att vi samhällsvetare fullgör den tredje uppgiften även med hjälp av bloggar och hemsidor för att sprida forskningsinformation. Om inte annat för att pumpa in lite nytt syrerikt blod i bloggosfären då och då.


/Henrik Oscarsson

Kommentarer

Med tanke på den kloakstämpel Bo R satte på bloggosfären i sina "debattartiklar" i Göteborgs-Posten för några månader sedan, så undrar jag hur du kommer fram till att han skulle kunna pumpa in lite nytt syrerikt blod i bloggosfären då och då.

Särskilt som hans hemsida inte ens har någon blogg, utan är uppbyggd på det sedvanliga, vertikala informationssättet.
Inget provocerar lika effektivt som när någon säger sanningen till oss, eller hur? Så tolkar jag de gapigaste bloggreaktionerna på Rothsteins kloakutspel. Min egen erfarenhet av att ha en blogg är hittills utomordentligt positiva. Det har varit städade diskussioner och jag har lärt mig nya saker, vilket var syftet.

Nytt blod, ja. Min hypotes är att de flesta bloggare för det mesta endast kommenterar redan färdigpaketerad information från framför allt gammelmedier. Redan existerande information kompileras ihop på nya, ibland innovativa sätt. Tyvärr ser man alltför ofta endast ryggmärgsreaktioner på tidningsrubriker.

Rothstein får mest uppmärksamhet som samhällsdebattör. Hans hemsida kommer, hoppas jag, bidra till att också sprida information om vad han egentligen sysslar med dagarna i ända. Forskningsledaren, vetenskapsmannen och entreprenören Bo Rothstein är Sveriges främste och internationellt mest kände och citerade statsvetare. Men endast en sjättedel av de resurser som de stora elefanterna har på de amerikanska universiteten har han lyckats bedriva internationellt gångbar samhällsvetenskaplig forskning. I Sverige. Vilket med tanke på förutsättningarna är en utomordentlig bedrift i sig självt. De som frågar sig varför hans forskning blivit så uppmärksammad internationellt kan nu besöka hans hemsida och ta reda på mer. Ytterligare ett sätt att uppfylla den så kallade "tredje uppgiften": att informera en bred allmänhet om sin forskning.
Jag vet inte om jag kan tycka att det vittnar om något vidare vetenskapligt sinnelag att döma ut 300.000 svenska bloggare med utgångspunkt från tre kommentarer, varav åtminstone en, den av Mattias Svensson, var fullständigt oigenkännelig på Bos beskrivning. De övriga två har jag inte läst.

Inte heller stämmer min uppfattning om bloggosfären överens med din, så uppenbarligen har vi totalt olika samlingar i våra RSS-läsare.

Exemplet FRA-lagarna visar väl med all önskvärd tydlighet att det inte var bloggarna som uppvisade ryggmärgsreaktioner på tidningsrubriker utan tvärtom: gammelmedia kom ju inte med i matchen förrän den sista veckan innan omröstningen i riksdagen.

Visst finns det hela skalan av olika kvalitet bland alla 300.000 svenska bloggare, men det är ju inte konstigare än att det är skillnad mellan Aftonbladet och Sydsvenskan eller hur?

För att återgå till din närmast helgonförklarade Bo R, så blir jag måttligt imponerad av det dryga halvdussinet artiklar han stolt visar upp på sin hemsida. Men å andra sidan så är jag nog tämligen svårimponerad (vi gamla 60-åriga gubbar tenderar att bli ganska luttrade på ålderns höst). Din blogg och dina skriverier imponerar i så fall betydligt mer...
Visst kan sanningen provocera. Men Rothsteins bloggosfär-spya byggde tyvärr på lögner. Rothsteins signum är att vara spetsig och provocerande, men knappast att värdera sanningen högt. Särskilt försöket att lustmörda Mattias Svensson var en medveten lögn.

Henrik, läs på så kommer du inse att din stora idol är långt från en renodlad sanningssägare. Visst är han vass, en skicklig analytiker, som ofta säger något intressant. Men han dyker ständigt upp i rollen som troll. Han älsklar dessutom att slå på andra, men har ingen tolerans för att någon slår tillbaks (en bloggare påpekar det problematiska att bemöta någon som överspelar rollen som både offer och bödel).
Jag blir alltid lika förundrad över att så många har så bestämda uppfattningar om (och till och med gärna diagnosticerar den mentala hälsan hos) personen Bo Rothstein, trots att de kanske aldrig har träffat honom eller talat med honom. Och knappt läst honom heller, vad det verkar. Varför förtjänar just Bo denna tvivelaktiga ära?

Även om vattendelaren mellan gammelmedier och bloggosfären tycks vara i upplösning efterlyser jag ändå lite mer av självkritik. Jag önskar fler exempel än FRA på vad bloggosfären bidragit med när det gäller deliberation, opinionsbildning & grävande "bloggistik". I vad mån kan bloggosfären leva upp till de högt ställda förväntningarna om att vara en femte statsmakt (fifth estate).
Henrik, varför bilden X skapas av Bo är en empirisk fråga, där Bos media-beteende sannolikt är en viktig orsak (egenintresserade haj-attacker och hat-kampanjer kan säkert vara kul bland Bosse bus fan-club, men känns säkerligen som våldtäkt bland vissa attack-offer, ibland med fog, ibland inte) + "medialogiken" + mottagarna måste granskas för att förstå (men både kritiker och idol-läktaren är högst ensidiga i sin moralism).

Båda jag och Björn lyfter fram en medveten lögn som Bo utnyttjar i ett försök till lustmord, men du väljer att blunda i sak. Du uppvisar tyvärr endast en okritisk lojalitet som antagligen beror på att ni är arbetskamrater (i en lojal, hierarkisk kultur av beroendeförhållanden).
Anonym sa…
Mattias Svenssons blogginlägg efter bokmässan:
http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4755308

Rothsteins debattartikel i GP:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=457670
Läs mer om Bo Rothsteins syn på bloggosfären här:

http://www.rothstein.dinstudio.se/text1_11.html
Efter tre månaders bloggande fick jag idag för första gången ta bort ett blogginlägg. Inlägget var kryddat med för diskussionen ovidkommande slutsatser om personliga egenskaper hos en person.
Sak-frågan om när person får diskuteras intresserar mig. Se även tidigare kommentar från mig på bloggen om detta (Jag skrev ej den borttagna kommentaren + Det var säkert välmotiverat att ta bort den).

Det upprätthålls ofta inom akademin en typ av upplysningsfilosofisk idealism (i brist på bättre ord) att sanningen (oftast) finns i ren form. När det i själva verket är enkelt att visa vilken stark koppling som person och sak oftast har. Att kirurgiskt koppla loss person får ofta ytlig förståelse som följd. Dessutom är akademin full av uppblåsta ballloger som anser att allt som berör dem är person-angrepp. Dessa ballong-människor ger sig dock ofta rätten att attackera andra, oftast svagare personer. Det gör det hela blir en makt-fråga.

För att återigen återgå till bloggosfär-spya-debatten (som har en viktig maktdimension):
1: Bo framför en medveten lögn om Mattias Svensson (baserad på sociala normer hämtade från akademi och övre medelklass ungefär).
2: Svensson får möjlighet att bemöta denna och svarar att Bo vantolkat hans påstående och att det hela grundar sig bla. i att Svensson har en mer avspänd och ungdomlig syn på språk i jämförelse med Rothstein.
3: Bo vidhåller att hans tolkning är hela sanningen och förvärrar dessutom sin lögn genom att säga att Svensson har som vana att säga sådana saker utan att ha någon sakligt att komma med. Bo kräver en ursäkt, men utan att vilja erkänna egna fel.
4: Bo säger i andra vändan att det ursprungliga inlägget var ett forskningsförsök där han använde svenska folket som försökskaniner, med syftet att leda i bevis att världen är rasistisk mm. Dessutom delvis kopplat till att han är ett offer för detta, kanske även att Rothstein är jude och därför är förföljd av kloakernas invånare?

Jag har svårt att förstå skeendet utan att koppla in person-relaterade aspekter. Det är t.ex. uppenbart att Bo inte intar en jämlik position till Svensson. Bo kräver ursäkter, kräver tolkningsföreträde, sätter villkor, kräver att Svensson ska tiga och lyda. Bo kräver helt enkelt rätten att vara överordnad. Bortser man från det missar man något mycket relevant eftersom debatten handlar just om demokrati och möjlighet att yttra sig.

I en annan artikel i media får Bo frågan om det inte är ett problem att han får uttala sig medan många andra endast har tillgång till kloakerna.
Bo svarar att det är en missuppfattning eftersom Bo även hade god tillgång till media-utrymme innan han blev professor.
jag har svårt att tolka det som en mycket egenintresserad ingång till frågan. Vilket är högst relevant i sammanhanget.
Eftersom jag främst är intresserad av sakfrågan (hur och på vilket sätt bloggosfären bidrar till ett öppet liberalt demokratiskt samhälle och fri åsiktsbildning) så är det lite synd att Bos huvudpoänger kom bort. Det pågår en växande inomvetenskaplig debatt just om detta. Och det vore förstås kul och bra om bloggarna själva deltog i den diskussionen.

Allt fokus är på de tre exemplen han gav på ovårdat språk/plumpa personangrepp (som alla berörde honom själv, vilket kanske var ett olyckligt grepp i sammanhanget men också själva ursprungsanledningen till artikeln). Man kan givetvis mycket lätt hitta många fler och andra exempel. Vi väntar fortfarande på en rejäl kartläggning av förekomsten av

Det är Bos provokativa slutsats som väckt mest anstöt. Att döma ut bloggosfären på tre exempel kan man förstås göra om man ställer samma krav på bloggosfären som man gör i många andra sammanhang (debattartiklar, insändare i gammelmedier, ring P1 eller akademiska seminarier) nämligen en nolltolerans mot ovårdat språk och personangrepp. Det finns saker som skrivs i bloggosfären som aldrig hade kunnat passera kollegial granskning, ansvariga utgivare, arbetsdomstolen, diskrimineringsombudsmannen eller vår egen svenska grundlag. Här har vi Bos huvudpoäng som tyvärr har kommit bort helt. Sagt på annat ställe än i bloggosfären hade du kunnat bli bötfälld eller förlorat jobbet för samma uttalanden.

Nu kan man förstås inta positionen att nolltolerans på bloggosfären är antingen orimligt (på grund av bloggosfärens natur) eller, vilket kanske är svårare, inte är önskvärt. Jag har dock själv svårt att acceptera tanken på att "lite skit får man räkna med". Den demokratiska rätten att uttala sig om vad som helst hur som helst är faktiskt begränsad (se stycket ovan).

Jag håller med Andreas om att det finns en maktdimension: det akademiska högdjuret mot den enkle bloggaren. Just därför, just därför är det viktigt att särskilt och ännu en gång framhålla idealet om att skilja på sak och person. Att tänka bort vem som skriver och ta in det som faktiskt skrivs är utomordentligt svårt. Det är ett generellt problem i bloggvärlden att människor verkar behöva veta vem som skrivit (gärna med partitillhörighet eller bifogad etikett) och varför innan de kan gå vidare och värdera vad som skrivs (och då är uppfattningarna redan formade många gånger).

Bäst argumentation vinner (saklighet, bredd, djup och koherens). Inte akademiska titlar (även om det ofta finns en stark samvariation mellan akademisk upphöjelse och skicklighet i argumentation). Vem som avgör vilket argument som är starkast är publiken, som då helst inte bör ta hänsyn till att ett visst argument kommer från en professor och ett annat från en grundstudent. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att ett sakargument inte bör bli tyngre bara för det uttalas av en viss person.

Jag tror inte på att det finns någon absolut sanning. Jag brukar kalla det för "preliminära hittills bästa svar". Genom att utsätta oss själva för motbilder, motargument och andra obehagligheter (jo, det finns belägg för att vi fysiskt mår dåligt av detta) kan vi förädla, ge korrektiv, ställa upp svåra utmaningar mot de preliminära hittills bästa-svar som vi stöter på, i forskning eller samhällsdebatt. Som Popperian tror jag på att de föreställningar som klarar upprepade hårda test faktiskt förtjänar sin plats som preliminära hittills bästa-svar. Man måste dock vara ödmjuk: rätt ofta är det hittills bästa svaret att vi inte vet eller är mycket osäkra. Detta förhållande måste förstås kommuniceras lika väl som mer etablerade forskningsresultat.

Jag kanske är dum i överkant eller förblindad av kollegial lojalitet, men vari består den medvetna lögnen? Svensson är väl korrekt citerad även om jag håller med om att det är lite off att kalla detta onämnbara uttalande för ett huvudargument?

Jag har nu själv bloggat i tre månader. Min blogg är, liksom många andras, till helt för min egen skull. Jag använder den för att öva mig att skriva kort och populärvetenskapligt. Och jag lär mig nya saker av de som läser och lämnar kommentarer. Det har varit kul. Jag har en tvåhundrafemtio unika besökare i veckan (enligt Bloggtoppen) och de flesta verkar vara gamla studenter, statsvetarkollegor, politiker och andra bloggare. Det är en snabbare och friare form än vad jag som akademiker är van vid, vilket är på gott och ont (det tar till exempel inte sju år innan det där bokkapitlet på engelska faktiskt publiceras...). På gott eftersom man snabbt kan dela med sig av funderingar man har. På ont eftersom det snabba mediet ibland gör att man faktiskt slarvar med bakgrundsinfo, dubellkoll av fakta eller sätt att uttrycka sig.

/Henrik Oscarsson
Det var klokt, ödmjukt och intressant sagt.

Den medvetna lögnen består i att Rothstein plockar en mening ur sitt sammanhang och sedan diktar upp ett nytt sammanhang som han placerar meningen i (ett sammanhang som endast består av fula ord). Detta är ett fult debatt-knep och det vet Rothstein. Genom att göra så framställs Svensson som en idiot som endast kastar ur sig fula ord och aldrig tänker till eller bidrar något intressant i sak. Detta är sannolikt Rothsteins åsikt om Svensson. Men detta är sätt från positionen av ett akademiskt högdjur som ser ned på något han föraktar. För ett genomsnittligt kloakdjur däremot är Svensson en någorlunda välputsad, belevad och välartikulerad person som både tänker och argumenterar. Men en kuk får Rothstein att missa detta :-)

Ja, sakfrågan är viktig. Bloggande har sina fördelar och nackdelar. Liksom gammelmedia. Detta borde lyftas fram på ett nyanserat sätt. Man får t.ex. inte ha övertro på att gränsvakter sköter sitt jobb "objektivt", inte heller akademiska gränsvakter. T.ex. bibliometrisk forskning som isolerar variabeln institutionell tillhörighet visar att denna har påverkan på förmåga att få in forskningsmedel. En bra forskare (tex mätt med citeringar) på en dålig institution har alltså svårare att få in pengar än en sämre forskare på en bra institution. Kompetens är långt från den enda faktorn som styr. jag tror tyvärr inte att det bästa argumentet alltid vinner, det finns många tjuvknep inom retoriken och samhällsvetenskapliga professorer är ofta väldrillade i den konsten, som endast har en avlägsen koppling till sanningsproblematiken. och vad styr mediadebatt, det vet nog JMG en del om...
Min syn på vad som filtreras ut som sanning är något mer dyster än din Popperian-bild...

Frågan är också i vilken form skiten kommer. Fin-skit kan göra minst lika ont som fula ord. Carl Bildt t.ex. använder säkert inte fula ord, men verkar vara en jäkel på att mobba medarbetare han inte gillar (av mediarapporteringen att döma. vilka rapportera detta delvis för att det är snaskigt när fint folk är utstuderat elaka)...

Jag ser det hela som ett kommunikations-problem. Rothstein tar ofta i från tårna och reaktionen blir därefter. jag brottas med samma problem. jag blir så upprörd och vass att folk ser svart och vägrar lyssna och diskutera, trots att det kan vara viktigt. Att ett akademiska högdjur som ofta solar sig i finmedia använder liknelsen med kloaker är t.ex. ett olyckligt grepp eftersom det då lätt uppfattas som att Bo anser dessa vara mindervärdiga. även person-exemplen liksom språk-moralism känns som fel grepp (enligt mig som inte gillar kraven på finspråk och tycker att svordomar kan vara bra att använda ibland). Språk är bl.a. kopplat till klass och att ställa krav på akademiskt seminariespråk blir därmed en form av maktfråga. Varför ska t.ex. inte språket på Volvos fabriksgolv vara norm för bloggar?
Det var alltså mitt inlägg som plockades bort? Det kallas annars i dagligt tal för censur.

Det var skrivet med största respekt för bloggägaren, Henrik, men med (som jag betraktar som berättigad) kritik mot Bosse Bus.

Det smärtar mig att se att din lojalitet mot Bo är större än den mot dina bloggkommentatorer, Henrik. Det smärtar mig alltid lika djupt varje gång en person som jag haft största respekt för inte längre visat sig förtjäna den.

Varför inte lägga upp min kommentar några dagar igen, och låta övriga läsare avgöra om den var så fruktansvärd som du påstår?

Eller du kanske rent av föredrar att censurera även den här kommentaren, för censur är ju alltid lika trevligt att ta till när argumenten tryter, eller hur...?
Björn, om du vill busa som Bosse, rentav ännu busigare, med Bosse som bus-offer, ska du kanske välja ett annat forum för det ;-)
Jo, uppenbarligen. Trodde ju att det var tillräckligt högt i tak här, men det var tydligen fel.

Och BR är inte tillräckligt intressant för att jag skulle skriva en egen bloggpost om honom, så jag lägger ner det här nu.