16 mars 2009

Tidningsdöd, sedan korruption 2

Paul Starr har fått intressanta mothugg när det gäller oron för en flodvåg av korruption på grund av att gamla papperstidningar får packa ihop. Mike Masnick menar att Starr kraftigt överskattar hur mycket grävande journalistik som tidningar egentligen ägnat sig åt. Han menar att grävande journalistik är en tämligen ny företeelse som dessutom aldrig har varit något huvudfokus för nyhetstidningen. Han argumenterar för att väldigt lite resurser har använts för detta ändamål historiskt.

Masnick menar att Starr bortser från att den kraftigt ökande tillgängligheten på information i själva verket innebär att antalet personer som har möjlighet att bidra till övervakningen nu är större än någonsin. Man måste inte vara heltidsanställd reporter för att hålla ögonen på tjänstemän och politiker. (Invändningen är förstås att det är högst osannolikt att information om korrupt beteende regelmässigt skulle läggas ut på Internet). I informationssamhället skulle nätverk av många grävande medborgare kunna vara mycket mer effektiva än enskilda journalister när de tillsammans lägger pussel för att avslöja användande av offentliga medel för privat vinning. FRA-storyn i Sverige är kanske ett utmärkt skolboksexempel på en nyhetsstory som rullas upp i realtid, där många personer bidrar och där berättelsen får ett eget liv. (Frågan är om vi kommer att få se fler svenska exempel från andra sakområden snart?)

Masnick drar alltså motsatt slutsats. Grävande rapporterande kommer att intensifieras med de nya mediernas ankomst. Eftersom det är billigare och mer effektivt att bedriva grävande journalistik i ett informationssamhälle kommer det också bli mer av den varan. Det innebär fler vakthundar som kan avskräcka korrupt beteende. (Man frågar sig förstås om de många amatörerna verkligen kan ersätta professionella, utbildade och erfarna journalister?)

Nu har vi etablerat två olika synsätt (en optimistisk och en pessimistisk) och därmed börjat ringa in vad diskursen handlar om. En kontrovers. Två ringhörnor. Dags att börja fundera ut spännande empiriska studier av hur saker och ting förhåller sig! Kommer det bli lättare eller svårare att fiffla med offentliga medel i ett informationssamhälle med färre och mindre traditionella nyhetsredaktioner? Växer det verkligen fram medborgarnätverk med grävande journalist-wannabees? Är de fria informationsflödenas era en välsignelse eller förbannelse när det gäller att kuva korrupta tendenser?

3 kommentarer:

Erica sa...

Vi får hoppas på mångfald även inom detta område. Jag har svårt för att tro att tidningarna skulle dö ut. En tiding är så mycket lättare att ta med till stranden eller toaletten. Böckerna har ju inte dött ut. Vi får hoppas att även tidingarna överlever. Risken är ju alltid att mängden tidningar begränsas.
Roligt att läsa din blogg/ Erica

Johan sa...

Låt mig bidra med en observation utifrån två nätmediala grävfynd som letat sig in i gammelmedia och fått politiska återverkningar (om än mindre) och som jag själv, ehum, följt på nära håll: FIs mixtrande med statliga bidrag och Littorins bluffexamen 2007.

Ponera att någon snubblar över den sorts information som låg till grund för de nyheterna (fritt tillgänglig på nätet, för övrigt). På gammelmedialt vis skulle den personen i så fall ringa upp eller skriva ett brev, kanske anonymt, till en journalist på en massmedieinstitution, som sedan ska avgöra om storyn håller, därefter sälja in idén till en redaktör som i sin tur ska avgöra om storyn håller (i konkurrens med, säg senaste turerna i schlagerfestivalen, debattartiklar och nyhetstelegram från stora och lilla världen, etc), innan storyn går i tryck och når ut till Allmänheten (dvs tidningsprenumeranter).

De tre trösklarna -- privatpersonens brev, journalisten, redaktören -- har reducerats till en och därefter krympt till den nivå där det inte kostar mer att publicera storyn än att skriva det ursprungliga blogginlägget, som sedan sprids per word of mouth i bloggosfären (där också spridningskostnaden är lägre än kostnaden för att disseminera, säg, en story framgrävd av en tidning till andra) och därefter når ut till de stora medierna (som mellan fall 1 och 2 faktiskt lärde sig att kredda källan). De sociala kostnaderna för att avslöja korruption, mygel och maktmissbruk är ungefär de samma, men de tekniska kostnaderna har kollapsat, och därmed demokratiserats.

Jag ser ingen större anledning till oro därrvidlag. Tvärtom.

Anonym sa...

Tack för ett bra inlägg, Johan!

Tänk globalt. Du och jag lever i ett samhälle där väldigt mycket information faktiskt är tillgängligt på nätet. Offentlighetsprinciper och 24-timmarsmyndigheter underlättar förstås vanliga medborgares möjligheter att "snubbla" över het information. Modellen skall ju fungera i Italien, Indien, Nigeria och Kina också :)

Jag håller med dig om att färre gränsvakter och fler vakthundar ger en potential att snabbt och effektivt avslöja korrupt beteende. Men sedan skall ju informationen ut och här är vi även fortsättningsvis beroende av stora nyhetsmedier, gissar jag. Hade politiker behövt bry sig om FRA-bävningen inte hade nått gammelmedierna?

En annan viktig sak glöms ofta bort i diskussionen om informationssamhället; att det faktiskt inte är nätanvändarna som har den yttersta makten. Av och på-knappen kontrolleras av stater. Lika lätt att tillgängliggöra information, lika lätt är det att strypa den. Vi kan vara rätt säkra på att information om riktigt allvarlig korruption inte kommer att gå att surfa fram oavsett antalet grävande medborgare. /Henrik