04 mars 2009

Vad är en statsvetare?

"Detta är en nödsituation. Är det någon här som är statsvetare?" Det gamla skämtet om vad man egentligen skall ha en statsvetare till aktualiseras ständigt i diskussioner om disciplinens vadan och varthän. Vad är en statsvetare egentligen? Vad förväntas en statsvetare ha kännedom om? Vilka kvaliteter, färdigheter och egenskaper kännetecknar en person som lyckats erövra en högskoleutbildning i ämnet statsvetenskap? Finns det någon hård kärna i detta brokiga ämne och hur ser den i så fall ut?

Så vitt känt existerar ingen nationell standardisering eller koordinering när det gäller statsvetenskaplig utbildning, snarare handlar det om att lärosäten nischar sig med mer eller mindre märkliga kombinationer. Det finns inga licenser, certifikat eller diplom att utfärda för att ge en tydligare innehållsförteckning på en statsvetare. Någon motsvarighet till advokatsamfundet med livliga diskussioner om uppförandekoder och praxis finns inte i statsvetarskrået.

Frågan är vad arbetsgivare och allmänhet har för förväntningar på en nyutexaminerad pol mag eller fil dr i statsvetenskap. Vad borde en statsvetare kunna tillföra ett arbetslag eller forskarteam? Är det vissa typer av sakkunskaper, särskilda analytiska grepp, vissa typer av perspektiv, en fingertoppskänsla för politik eller kanske en uppsättning metodologiska verktyg? Eller handlar det bara om cynism i manchesterkavaj?

En kär kollega brukar provocera med idén att vi statsvetare står överst i näringskedjan och de andra samhällsvetenskaperna är blott våra hjälpvetenskaper. För samhällsvetenskapens primat är dieten mångsidig. Vi äter sociologi till frukost, juridik till elvakaffet, psykologi till lunch, ekonomisk historia och kulturgeografi till eftermiddagsseminariet, nationalekonomi till middag och journalistik och masskommunikation till efterrätt.

/Henrik Oscarsson

16 kommentarer:

Anonym sa...

Jadu, denna eviga identitetsfråga... Jag har som statsvetare med mycket breda kontaktytor i andra ämnen och andra sammanhang upptäckt att det finns två distinkta bilder av en statsvetare; antingen en skicklig analytiker med örnkoll på de stora svepen i samhället ELLER en inkrökt, konservativ, självtillräcklig bulldozer. I mina olika roller i livet har jag sällan mött så mycket avoghet och märkliga (vanvettiga!) negativa stereotyper som i rollen som statsvetare. En del säger t o m att ja "du, är ju inte sådan men...". Har statsvetare drabbats av ett förfrämligande bland andra vetenskaper? Själv är jag glad, stolt och tacksam över att vara statsvetare, men det verkar vara ännu mer provocerande :-) /Marie D

Stina sa...

Det var roligt att läsa att en docent i statsvetenskap anser att även personer med en magisterexamen i statsvetenskap kan kallas stasvetare. Jag vill minnas att Kjell Goldman för några år sedan skrev en bok om att statsvetenskap som yrke, som jag som nybliven magister glad i hågen öppnade för att se hur arbetslivet skulle bli. Men där var man tvungen att ha disputerat och arbeta som forskare för att räknas. Att gå vidare till en anställning i offentlig eller privat sektor var helt bortdefinierat.

Min uppfattning är att det finns stora likheter mellan statsvetenskapliga utbildningar i Sverige. När jag deltog i Högskoleverkets utvärdering av ämnet 2006, kunde man tro att grundkurserna var kalkerade på varandra med lika delar politisk teori, förvaltning, jämförande politk och internationell politik. Sedan var variationen större på högre nivåer, men fortfarande i de flesta fall inom tydliga ramar. Få universitet eller högskolor hade en särpräglad profil.

Mina erfaranheter av arbetslivet är både att många inte har en susning om vad statsvetare kan (och därför hellre anställer någon från Förvaltningshögskolan). Andra är översvallande positiva och tror att en statsvetare kan göra vad som helst. Förmågan att analysera har dock varit betydligt mer användbar än några teorier, perspektiv eller metoder.

Niclas S sa...

Okej, men ni som nu är statsvetare - vilken är den minsta gemensamma nämnaren mellan Jönköping, Linköping och Arboga?

Anonym sa...

Stina: Det gläder mig att den analytiska förmågan kommer till användning. Det är den jag hoppas att vi utvecklar hos studenterna.

Niclas: Det är väl antalet vokaler...

Marie D

Andreas Bjurström sa...

1) Ett framgångsrikt kvantitativt forskarprogram 2) en massmedial haj, skapar bilden av den Göteborgske statsvetaren.

Men vad är en statsvetares essens?
Kunskapsmässigt finns knappast en hård kärna. Däremot finns det en stark institutionalisering. Standardiserade kurser och kurslitteratur, specialiserade tidskrifter, att ingen på institutionen har bakgrund i annat ämne, tyder på disciplinär slutenhet. Samtidigt som innehållet hämtas från många vetenskaper. Kunskapsrelaterade och sociala-institutionella dimensioner hänger med andra ord inte samman. Statsvetenskap är en institutionaliserad mångvetenskap som monopoliserat ordet statsvetare till de som gått den egna utbildningen.

Att statsvetenskapen skulle stå överst i näringskedjan är ett påstående värdigt ett media-troll.
Det jag ofta saknar från statsvetenskap i den offentliga debatten är seriösa, empiriskt underbyggda forskningspolitiska inlägg med vetenskapssociologiska insikter. Debatten sker alltför ofta på hajens vis, d.v.s. med blodförst och egen vinning som mål.

Anonym sa...

Vad får Andreas Bjurström att påstå sig veta att "ingen på institutionen (statsvetenskap i GBG?) har bakgrund i annat ämne"??/Marie D

Henrik Oscarsson sa...

Andreas, du efterlyser "seriösa, empiriskt underbyggda forskningspolitiska inlägg med vetenskapssociologiska insikter". Jag kan i så fall varmt rekommendera Bo Rothsteins många texter i ämnet ;)

Andreas Bjurström sa...

Mer intressant än min grund, är om påståendet är sant, helt eller huvudsakligen. Så falsifiera gärna påståendet Marie, med exempel på personer som disputerat i andra ämnen och idag har fast anställning på statsvetenskap i Gbg. om du kan visa på flera namn så har du rätt och jag fel. Finns det bara någon enstaka så har jag en god poäng.

ps. Mitt intresse i detta är inte att klandra, utan att fördjupa en diskussion om tvärvetenskap och institutionalisering. Den normativa ståndpunkter i detta bör hållas öppen. ds

Andreas Bjurström sa...

Henrik, tack för tipset :-)

Studera valfri bibliometrisk karta över (samhälls)vetenskapen och återkom kring hjälpvetenskaper, tex denna: http://www.eigenfactor.org/map/maps.htm

Om man betraktar världen från den egna noden så ser världen annorlunda ut jämfört med då man rör sig mellan noderna... Sociologi förefaller t.ex. ha fler hjälpvetenskaper än statsvetenskap. För att inte tala om biokemi, ingen vetenskap har så många länkar som biokemi. Vetenskapen är ett komplext nätverk, och alla vägar bär inte till statsvetenskapen, inte ens särskilt många...

Anonym sa...

Andreas, eftersom man måste (i alla fall i praktiken) ha disputerat i det ämne man skall bli lektor i så är det ju svårt att hitta folk som disputerat i ett annat ämne än det man är anställd i. Det är samma sak på filosofen, på idéhistoria, teologi eller psykologi. Men du skrev bakgrund - och vi är ju flera som har både högskoleexamina i andra ämnen (i mitt fall en examen från JHG) som magister och kandidatexamina med andra huvudämnen än statsvetenskap (i mitt fall i teoretisk filosofi)./Marie D

Andreas Bjurström sa...

Marie, att det stämmer in på många ämnen beror just på att de är institutionaliserade discipliner. Det du säger visar bara att de utestängande mekanismerna blir starkare ju högre upp i systemet man kommer.

Men detta är många gånger inte eftersträvansvärt (stuprörs-system). Vi kan konstatera att de flesta discipliner har stor spridning i kunskapsrelaterat innehåll. Finns det något gott skäl för er att inte anställa t.ex. John Rawls med tanke på att politisk filosofi är en viktig del av statsvetenskapen? Eller skäl att inte anställa en politisk sociolog som är väl bevandrad inom era traditioner och väl publicerad i era tyngsta tidskrifter?

Om kunskaps-relaterade strukturer följd institutionella strukturer så hade det varit en god poäng för kunskaps-specialiserade miljöer med en dylik institutionell utestängningsmekanism. Men så är ju inte fallet.

För ett ämne som studerar interaktion mellan naturliga och sociala system kan det vara bra att ha en professor som disputerat i sociologi och en som disputerat i biologi, vilket mitt ämne, humanekologi har.

Inom naturvetenskapen är disciplinärt blandade institutioner betydligt vanliga än inom samhällsvetenskapen (Finns en koppling här till Kuhns för-paradigmatiska syn på samhällsvetenskapen).

Jag tror även att framgångsrika universitet i USA ligger före Sverige i detta, de är betydligt mindre inriktade på disciplinära etiketter kopplade till institutioner, och mer inriktade på teman och kunskapens innehåll. Max Planch instituten i Tyskland är också exempel på att discipliner kan vara en konstlad låsning och att man kan nå stor framgång genom att inte odla mono-kultur utan utgå från de områden och frågor som ska studeras och bygga forskningsmiljöer utifrån det...

Disciplinära institutioner ses som naturgivna pga vi är så vana att det ska vara så....

Anonym sa...

Du uttalade dig om ett "är" och det du saknade var - precis som du själv säger - logiskt omöjligt. Det blir rätt poänglöst.

Din kritik mot systemet är helt legitim, men ditt uttalande om verkligheten var inte relevant. Det är svårt att anklaga en zebra för att den är randig :-) Men skaffa gärna en åsna istället om du gillar dem bättre!/Marie D

Andreas Bjurström sa...

Marie, med risk att jag missupfattar ditt senaste inlägg, jag ser ingen logisk omöjlighet och menar att mitt ursprungliga inlägg var en korrekt och relevant beskrivning av ett "är" som svar på frågan vad statsvetenskap är: en randig zebra med mångvetenskapligt innehåll som vägrar att gifta in andra zebra-raser och inte accepterar en åsna som målat sig med rätt färger och ränder som en av de egna ;-)

Det finns inga hinder för statsvetenskap att anställa forskare som disputerat i andra ämnen. Det är ni själva som etablerat normerna för er forskningsmiljö. Ni måste inte följa "systemet". Dessutom så följer ni inte systemets gränser idag, eftersom ni expanderar, disputerade forskare från statsvetenskap etablerar sig i andra ämnen. Det finns ett personmässigt utflöde till andra discipliner, men inget inflöde från andra discipliner. Det är en iaktagelse som intresserar mig. En viktig grund till det är givetvis att ni är framgångsrika. Samtidigt så finns risken att ni blir mono-kulturella, vilket har sina fördelar och nackdelar.

En stor del av "anklagelsen" ligger i betraktarens öga. Jag försökte svara på Henriks fråga, vad är en statsvetare? Mitt svar var att det inte finns ett givet innehåll. Däremot så finns det en avgörande social-institutionell nivå, det är på denna nivå som discipliner skapas liksom de identiteter som forskare har. De är alltså i ringa grad kunskapsrelaterade påstår jag. En statsvetare hade ju också kunnat inkludera en person som är väldigt insatt i hur staten fungerar oavsett hur och vad detta var inlärt.

Förresten, institutionen i Lund innehåller även freds- och konfliktforskning. En freds och konfliktsforskare i Lund kan antagligen vara statsvetare. Men kan en freds och konfliktsforskare i Göteborg bli accepterad som statsvetare i Göteborg? Jag misstänker att svaret är nej. Än mindre en förvaltningsforskare, medan statsvetare inte verkar ha problem med att emigrera till förvaltning. Även sådant är intressant, tycker jag. Att försöka förstå alla de universitetspolitisak krig som pågår, tex försöken att utplåna förvaltningshögskolan.

Henrik Oscarsson sa...

Tack Andreas för tänkvärda inlägg. Jag kan ge dig lite tuggmotstånd på några punkter.

1) Metodologisk pluralism!
Att alla statsvetare skulle vara "kvantare" tillhör det förgångna. I femton år har vi på vår forskarutbildning arbetat för att det är forskningsproblemet som måste vara styrande för vilka metoder som används, och inte tvärtom. Arbetet för att bryta den kontraproduktiva vattendelaren mellan kvalitativa och kvantitativa metoder har betalat sig. En klar majoritet av göteborgsdoktoranderna i statsvetenskap under 2000-talet har inte använt sig av statistiska analysemetoder. En nyutexaminerad statsvetare bör vara bekant med hela verktygslådan från regressionsanalys till diskursanalys.

2) Statsvetenskaplig instängdhet.
Monokultur-bilden av statsvetenskap är märklig. Jag upplever förstås att det är precis tvärtom: statsvetenskap lånar så mycket från andra discipliner att vi ibland slår knut på oss själva. Vi samarbetar hejvilt med sociologer, historiker, språkvetare, ekonomer, psykologer, freds- och konfliktforskare. För varje år som går blir interdisciplinära nätverk allt vanligare. Inom grund- och mastersutbildningen utvecklas mängder av fakultetsgemensamma kurser. Att statsvetare som kollektiv inte skulle acceptera personer från andra discipliner är närmast befängt (man kan för övrigt inte stirra sig blind på anställningsförhållanden). Om inte annat behöver vi dem mer än någonsin och är beroende av samarbetet.

Själv är jag sociolog från början, och min egen ståndpunkt är att sociologi är samhällsvetenskapens ursprung och kärna. (Jag brukar ha med Durkheims självmordsstudie på mina metodkurser). Olika ämnen är olika starka och har olika inriktning och tradition i olika länder. Många av mina kollegor internationellt som studerar väljarbeteende är just sociologer eller socialpsykologer.

3) Mång- och tvärvetenskap
Jag är inte odelat positiv till mång- och tvärvetenskapliga satsningar. Framför allt inte när det gäller doktorandnivå. Jag tror tvärtom att man måste vara fast förankrad i en egen ämnesidentitet för att på riktigt kunna skörda frukterna av korsbefruktning med andra discipliner. Satsningarna på mångvetenskapliga forskarskolor och post doc-tjänster i tvärvetenskapliga miljöer får en intressant oönskad effekt, nämligen att det blir svårt att använda dessa personer på grundutbildningen i det egna ämnet, helt enkelt eftersom de inte behärskar sitt eget ämne tillräckligt bra för att lära ut grunderna till andra. Vi riskerar att göra unga människor i tvärvetenskapliga satsningar en rejäl otjänst längre fram i karriären, inte minst eftersom framgång i det internationella forskningslandskapet (konferenser, tidskrifter) ofta förutsätter att man har en fast förankring i en disciplin.

Andreas Bjurström sa...

Henrik, tack för genomtänkta svar. En sista replik från min sida:

1) Jag instämmer i din metodsyn
och beskrivning av forskarutbildningen (jag har läst er metodkurs som doktorand, vilket var den bästa kurs jag läst, tack Marie och Jan).

3) Jag är inte heller odelat positiv till mång och tvärvetenskap inom forskarutbildning. jag har omfattande negativa erfarenheter av problem som det medför.

Samtidigt så är jag inte odelat positiv till disciplinär forskarutbildning heller.

Varför är disciplinär identitet så viktigt? jag har svårt att se det som ett tungt argument. Då är bristen på specialisering med ytlig kunskap ett betydligt viktigare argument. Samtidigt som mina resonemang om kunskap kontra institutioner medför att en mång-disciplinär forskarskola kan vara mer specialiserad än en disciplinär forskarutbildning. Det gör att det inte känns motiverat att stirra sig blind på de institutionella gränserna...

Jag har diskuterat "framgång i det internationella forskningslandskapet" med Bo Rothstein och han använde samma argument som dig. Mitt motargument är att ni har rätt i många fall, men att detta varierar mellan fält. Inom miljöforskningen t.ex. finns det stora fält som är icke-disciplinära. Jämför bibliometrisk karaktäristik på t.ex. statsvetenskap eller geovetenskap kontra miljövetenskap så kommer du se att det senare har en helt annan struktur och därmed ett annat internationellt forskningslandskap med följer för karriärvägar. Det gör att det är farligt att generalisera för långt vad gäller disciplinaritet och karriär.

David sa...

Jag ber om ursäkt för att jag kommer in lite sent i den här diskussionen, men den är väldigt intressant. Jag vill nog hålla med Andreas om att man skapar sina egna stuprör. Det är inte alls givet att man bara ska anställa lektorer med samma ämnesbakgrund, och det är absolut inte givet att man bara t.ex. ska anta folk med rätt ämnesbakgrund till mastersprogram eller forskarutbildningar - i andra länder är det t.ex. inte så alls. Att som politisk filosof kunna gå t.ex. mellan filosofiska och statsvetenskapliga (och till och med rättsvetenskapliga!) institutioner är vanligt förekommande i t.ex. USA och England (där jag är doktorand i filosofi), låt vara att de flesta håller sig inom sitt fack. Sen beror det väl på vilken profil och storlek de olika institutionerna har - Uppsala kan hålla sig med renodlade politiska filosofer/teoretiker på ett sätt som inte Högskolan i Gävle kan.

För att gå tillbaka till Henriks inlägg: det är svårt att exakt säga varför statsvetare har en ganska svag disciplinär identitet. Man kan peka på avsaknaden av ett enhetligt teoretiskt ramverk, men sociologerna spretar ungefär lika mycket, och de har en starkare identitet. (Eller har de?) Och jag tror inte att ämnesområdet är för suddigt: återigen kan sociologerna (och nationalekonomerna) studera nästan precis vadsomhelst, liksom filosoferna (det finns nästan alltid en "Philosophy of X", där X är en godtycklig företeelse i universum), medan studiet av politik åtminstone på ytan verkar tydligare avgränsat (därmed inte nödvändigtvis smalt, vilket är en annan sak). Möjligen är det avsaknaden av en kanon (Machiavelli blir liksom aldrig riktigt statsvetenskapens Comte/Smith/Sokrates/Linné, oavsett att han ibland framställs som den förste moderne statsvetaren). Jag vet inte.