Väckarklockedemokrati?

Röra om i grytan. En väckarklocka. En spark i ändan. En käpp i hjulet. En nagel i ögat. Missnöje med etablerade partiers göranden och låtanden får ofta sitt utlopp i sådana motiveringar från väljare som valt att överge etablerade partier och istället stödja utmanarpartier som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ eller Junilistan.

Motiveringarna har lite olika ursprung: allt från de omsorgskännande som önskar att deras egentliga bästa parti i Riksdagen skall vakna upp, tänka om och agera i någon specifik sakfråga till de skadeglada som inget hellre önskar än att ställa till så mycket jävelskap och oreda som möjligt för det politiska etablissemanget. Från fingervisning till en rejäl känga.

Liknande Vote with the Boot-förklaringar förekommer ibland, och kanske också allt oftare, som delförklaring till små partiers framgångar i val. Huvudidén är att väljare ibland proteströstar på vissa partier i syfte att ge andra aktörer en tankeställare; man skickar en varningssignal till det politiska etablissemanget om att uppmärksamma vissa frågor eller hörsamma vissa krav. Ibland till och med för att demonstrera genuin omtanke om något av de etablerade partierna. En sådan instrumentell proteströst på små partier är inte en preferensröst. Snarare kalkylerar de "uppstudsiga" väljarna med att det lilla partiets framgång i sig kommer att ha ett stort signalvärde och därmed utöva en större påverkan än andra vägar.

Vote with the Boot-förklaringarna till partival är intressanta men kan förstås ifrågasättas. Är det verkligen realistiskt att många väljare skulle tänka så instrumentellt? Väger väljarna verkligen in effektverkan av sin valhandling på ett så sofistikerat sätt? Anteciperar väljarna den medieuppmärksamhet och bestörtning från etablissemanget som ett litet partis opinions- eller valframgångar sannolikt genererar? Och även om vi kan hitta några enstaka väljare som tänker så här kan man ifrågasätta om det verkligen är tillräckligt vanligt sätt att resonera för att det skall ha någon betydelse i det stora hela. Forskning pågår.

Under tiden kan man fundera vidare kring hur en väckarklockedemokrati egentligen skulle fungera. För tänk om idén vinner genklang i fler sektorer i samhället. Det finns ju mängder av intensiva minoriteter bakom mängder av intresseorganisationer. Tänk om alla lärare gjorde slag i saken och bildade ett skolparti? Eller alla byrådirektörer i statlig tjänst?

Vi behöver påminna om att politiska partier inte är detsamma som intresseorganisationer eller lobbygrupper. Politiska partier har uppgifter i ett demokratiskt samhälle som andra typer av organisationer faktiskt inte kan fylla. Partiers uppgift är att ta långsiktigt ansvar för helheter. Partier kan inte enbart ägna sig åt att artikulera intressen och ståndpunkter här och nu. De måste också aggregera - det vill säga smälta samman - medborgarnas preferenser och intressen till sammanhållna politiska program som inbegriper många politikområden och sträcker sig längre än nästa mandatperiod. Här ingår att göra nödvändiga och ibland plågsamma prioriteringar och att samarbeta med andra partier, inte sällan under pragmatismens och kompromissviljans fana. I vårt politiska system har partierna dessutom ytterligare en huvuduppgift som ingen annan sköter: att rekrytera och träna morgondagens förtroendevalda.

Piratpartirepresentanter som figurerat på denna bloggen menar att de bildat PP just för att det uppfattas som en effektivare påverkansmetod än att agera som en traditionell påtryckargrupp eller intresseorganisation. Instrumentella motiveringar igen, med andra ord. Det är enbart genom att hota etablissemangets fundament genom att stjäla röster från dem i allmänna val som partiet effektivt kan få uppmärksamhet och gensvar från det politiska systemet, menar man. Analysen är intressant framför allt eftersom den är så uttalad.

Piratpartiet har en uttalad strategi för hur de planerar att agera om de vinner en vågmästarposition i Riksdagen eller till och med en regeringsplats efter 2010 års val. Frågan man ställer sig är hur långsiktigt politiskt ansvarstagande egentligen är möjligt om vi skulle få många partier med liknande utpressningsstrategier? Hur fungerar ett parlament om vissa aktörer systematiskt avstår från att agera eller självmant väljer att enbart vara en bricka i ett partipolitiskt spel? Om PP skulle bli framgångsrika med sin strategi är det inte omöjligt att vi får se fler väckarklockepartier. Att agera väckarklocka kräver per definition att det finns etablerade partier att väcka upp.

Samtidigt kan man fundera över varför etablerade partier, med sitt stora övertag i form av resurser, organisation, nätverk och erfarenhet, inte bättre förmår att kanalisera och artikulera de medborgarprotester som ligger till grund för bildandet av nya partier. Varför kan inte riksdagspartierna utnyttja den energi och det engagemang som nu skänker opinionsframgångar åt nya politiska partier? En anpassning till den nya tidens otåliga politiska engagemang och snabba händelseförlopp bär med sig hopp om framgångar i kommande val för de gamla trötta (?)partiorganisationer som mäktar med.

Kommentarer

mikael sa…
Henrik,

Lade tydligen min kommentar tidigare under fel inlägg, sorry.

Väl iakttaget och väl formulerat, men jag tror att i fallet piratpartiet glömmer du en tredje kategori, nämligen den grupp sympatisörer som tidigare inte vare sig engagerat sig politiskt eller ens tagit ställning i val. Jag skulle vilja säga att de senaste årets närmast medborgarfientliga politiska agenda i hög grad bidragit till ett uppsving för politisk medvetenhet, inte minst bland unga.

Vi får se på valdeltagandet i kategorin 18-35 i juni, men jag är övertygad om att det kommer att slå rekord i ett EP val.

När det gäller utmanar- eller missnöjespartier av den sort du radar upp tror jag att du överdriver problematiken runt långsiktigt ansvarstagande. För det första är det väldigt få ämnesområden som kan mobilisera ett signifikant väljarstöd, i fallet Piratpartiet är det medborgarrätt, men jag tror att det finns få andra områden som berör på djupet. Så risken för att vi få en uppsjö av fokuspartier är obetydlig. Förr eller senare kommer antingen Piratpartiet att bredda sig, eller kommer deras fokusfrågor att absorberas av andra partiet, det senare verkar mest troligt.

Dock är det närmast chockerande hur de etablerade partierna verkar oförmögna att förstå den ilska och känslan av att bli kränkt som medborgare på det sett som nu sker. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle behöva uppleva denna dag när en borgerlig regering totalt kissar i sina sympatisörers frukostflingor, att jag som aktiv Centermedlem skulle vara beredd att överge mitt parti för att ledningen inte längre respekterar vare sig eget partiprogram eller grundlagens andemening.
Instämmer i ovanstående - du bortser från smärtan som krävs för att rösta på ett parti som pp - det krävs att

* de frågor partiet står för är viktigare än *summan* av alla andra frågor, och
* de andra partierna *systematiskt* försummar frågan.

Jag kan inte se att pensionärspartier, lärarpartier, eller andra partier kan uppbåda samma stöd.

PP uttalar ju dessutom uttryckligen att man tycker att de andra partierna sköter fördelningspolitiken bra själva.

Sen ska man komma ihåg att pp inte bara står för vissa frågor, utan för ett nytt sätt att bedriva politik - det är ingen slump att diskussionerna om "gammelmedia" nu börjar spilla över i diskussioner om "gammelpolitiker".
”Utmanarpartiernas” är ju inte intresse-organisationer för t.ex. någon begränsad yrkesgrupp eller någon minoritet utan deras framgångar i Sverige på det stora demokratiska underskott som råder i viktiga frågor där de etablerade partiernas åsikter inte stämmer med dem som majoriteten, eller stora delar, av befolkning har: migrations/integrations-frågan (Sverigedemokraterna), integritetsfrågorna (Piratpartiet) och EU-frågan (Junilistan). Det är frågor som skär rätt igenom den traditionella höger-vänster skalan.

Den enda möjlighet som de flesta medborgare ser att få tillstånd en förändring i dessa frågor är att lägga sin röst på ”utmanarpartierna”. Att engagera sig i något etablerat parti för att ändra dess inställning är ju för de allra flesta inget alternativ.

Det är mer en kris för den svenska representativa demokratin som inte lyckas återspegla svenska befolkningens åsikter än för något specifikt parti. I ett mer direktdemokratiskt system (typ Schweiz) där medborgarna har stora möjligheter att direkt besluta i sakfrågor skulle det inte behövas några ”utmanar”- eller ”enfråge”-partier.
Dina väckarklockepartier, enfrågepartier och allt vad de kallas får inte förväxlas med specialistpartier, Henrik.

Inom sjukvården klarar allmänläkare bra av att hantera de flesta sjukdomsfall. Inom skolan klarar en enda lärare av att utbilda eleverna de första årskurserna.

Men om du får en hjärtinfarkt eller en hjärntumör respektive när du kommer högre upp i årskurserna så börjar det bli dags att kalla in specialisterna.

Nu när alla våra politiska diversearbetare så uppenbart bevisat att de inte begriper ett skvatt om nya teknologierna såsom internet, så är det dags att kalla in experterna.

Och experterna på den nya spännande, hittills föga inmutade, vildmark som internet innebär är just piratpartisterna.

Lika lite som att en hjärtkirurg ägnar sig åt fotsvamp och klamydia, eller en mattelärare på högstadiet åt religionskunskap, så ägnar vi piratpartister oss åt patientrörlighet och visumfågor i EU eller dagisköer och a-kassans procentsatser i riksdagen -- dessa frågor litar vi på att de vanliga, allmänpraktiserande politikerna sköter om.
Lars sa…
Det vore verkligen ett nederlag för vårt demokratiska system om ett så illa organiserat enfrågeparti som Piratpartiet skulle få inflytande över landets styrelse (exemplen Ny demokrati och nu Junilistan torde vara avskräckande nog, vilka efter en överraskande valframgång snabbt kollapsat och övergivits av väljarna), men som tur är finns det ju inte så mycket som tyder på att det virtuella Piratpartiet kommer att ha en chans 2010. Deras smala frågor ses inte som viktiga i några breda väljargrupper och har knappast potential att lyfta ett nytt parti in i riksdagen. Då ser det betydligt bättre ut för SD, som ju på alla sätt är mer som ett etablerat parti, och som sakta men säkert byggt upp en bas att stå på genom valframgångar lokalt och regionalt.