30 juni 2009

Socialdemokraternas väljare

S-väljarnas kön- och åldersprofil liknar till stor del valmanskåren som helhet. Könsfördelningen är helt jämn. Men medelåldern bland s-väljarna är något högre (49,8 år) än för valmanskåren som helhet (47,7 år). Socialdemokraterna har färre unga väljare relativt valmanskåren.







Kommentar: Partiernas väljare i riksdagsvalet 2006 hade följande köns- och åldersammansättning (andel kvinnor, genomsnittsålder): vänsterpartiet: 54 procent, 44,7 år; socialdemokraterna 50 procent, 49,8 år; centerpartiet 56 procent, 49,7 år; folkpartiet 51 procent, 47,2 år; moderaterna 46 procent, 47,6 år; kristdemokraterna 57 procent, 52,7 år; miljöpartiet 63 procent, 39,0 år; feministiskt initiativ 78 procent, 42,0 år; junilistan 40 procent, 55,1 år; sverigedemokraterna 35 procent, 44,0 år. Valmanskåren som helhet hade 51 procent kvinnor och medelåldern var 47,7 år. Observera att personer över 85 år inte ingår i den här analysen, varför alla genomsnittsåldrar tenderar att vara systematiskt underskattade.



Enligt valundersökningarnas yrkesgruppskategorisering var andelen arbetare i väljarkåren som helhet närmare 50 procent 1976. Idag, trettio år senare, är motsvarande andel endast 25 procent. Bland s-väljarna har andelen arbetare minskat från 67 procent till 40 procent 2006. Äldre arbetaregenerationer har ”förborgerligats” och avancerat till tjänstemän samtidigt som yngre generationer i kraft av högre utbildning och förändrade samhällsbehov blivit tjänstemän istället för arbetare. Partier som i fortsättningen vill vara med och slåss om regeringsmakten måste tjusa tjänstemän snarare än arbetare.

När det gäller subjektiv yrkesgruppstillhörighet är emellertid de väljare som själva klassificerar sig som arbetare alltjämt i majoritet bland socialdemokraternas väljare (se tabell 12.2). Femtiofyra procent av s-väljarna betraktar sig som arbetare, vilket ger s-väljarna en klart starkare arbetarprägel än valmanskåren som helhet (+16 pe). Bland socialdemokraternas kärnväljare är motsvarande andel ännu högre, 58 procent. De som bekänner sig till olika tjänstemannagrupper utgör 40 procent av socialdemokraternas väljare. De båda medelinkomstkategorierna är överrepresenterade medan det finns klart färre s-väljare med höga inkomster (23 procent) än i valmanskåren som helhet (30 procent).

När det gäller anställningssektor fördelar sig socialdemokraternas väljare ungefär som valmanskåren som helhet. Det finns en svag överrepresentation av väljare anställda i offentlig sektor (+4 pe). Andelen LO-anslutna är dock klart fler bland s-väljarna än i valmanskåren (41 procent; +17 pe).

De socialdemokratiska väljarnas utbildningsnivå är klart lägre än snittet, vilket reflekterar ålderssammansättningen av partiets väljare. Tjugonio procent av s-väljarna har endast obligatorisk utbildning, vilket kan jämföras med tjugo procent i valmanskåren. På motsvarande sätt är andelen högskoleutbildade underrepresenterade bland socialdemokraternas väljare: 13 procent har en examen från universitet/högskola. Motsvarande andel i elektoratet är 20 procent. Utbildningsprofilen liknar valmanskårens till stor del även om inriktningen mot teknik/industri/transport förekommer oftare bland s-väljare än i valmanskåren som helhet (27 procent, +5 pe).

Det finns färre storstadsbor bland socialdemokraternas väljare än i väljarkåren (-5 pe). Väljare som uppger att de växt upp i ett land utanför Europa är överrepresenterade bland s-väljarna, men utgör ändå bara totalt sett två procent av s-väljarna.

Tillitsfulla och lojala. Socialdemokraternas väljare 2006 var totalt sett den väljargrupp som uppgav att de hade störst förtroende för politiker. En knapp majoritet (52 procent) av s-väljarna har mycket eller ganska stort förtroende för politiker. Samtidigt är s-väljarna sedan lång tid tillbaka de mest partiidentifierade partiväljarna: hälften uttrycker anhängarskap till sitt parti, vilket är klart högre än andra partiers väljare. Starka känslomässiga förtroende­band till det egna partiet kontrasteras av lägre skattningar – klart lägre än snittväljaren – när det gäller utbildningsresurser och politisk kunskap.






Läs mer i Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts.

Inga kommentarer: