Konsten att vinna ett riksdagsval

Även i tider då många väljare uppger att de slutligen bestämmer partivalet nära inpå valen (I Sverige uppger sex av tio väljare att de bestämmer partivalet under valrörelsen) har världens valforskare svårt att isolera direkta och påtagliga kampanjeffekter på väljares partival. Föreställningarna om att demokratiska val avgörs helt och hållet i de sista skälvande dagarna har förblivit en myt.

När kampanjeffekter väl uppträder handlar forskningen om vad som egentligen förklarar förändringarna. Spatiala modeller är populära redskap som dessutom visat sig vara mycket framgångsrika. Grundfrågan som brukar ställas är om kampanjen (partiernas samlade valbudskap) fått väljarna att röra på sig eller om det är partierna som rört sig, eller om det är möjligen både väljarna och partierna som rört på sig.

Frågan får ett litet oväntat svar i en nyutkommen artikel i Electoral Studies skriven av min gamle lärare från sommarskolan i Ann Arbor, William Jacoby. Med hjälp av samma analystekniker som jag använde i min egen avhandling i statsvetenskap, multidimensionell unfoldinganalys, genomför han en analys av data från en kampanjpanelstudie genomförd i samband med presidentvalskampanjen 1980.

Förändringar av de amerikanska väljarnas värderingar av presidentkandidaterna under kampanjen ägde rum eftersom det ideologiska rummet förändrade sin form, inte på grund av att partier och väljare förflyttade sig i rummet. Partier och väljare hade mycket stabila positioner genom hela kampanjen. Huvuddelen av all förändring kunde förklaras av att de olika ideologiska åsiktsdimensionerna förändrade sin relativa betydelse. Inte av att partier och väljare flyter omkring.


Vad säger Jacobys resultat om partiers möjligheter att vinna många väljare i samband med 2010 års valrörelse? Rätt mycket om ni frågar mig.

Vill man ro hem många väljare under valrörelsen 2010 kan man inte räkna med att snabbt kunna manövrera partiet till en mer fördelaktig position längs centrala ideologiska dimensioner (det borde man i så fall gjort långt tidigare; partiers ideologiska positioner är ofta inte möjliga att förändra särskilt snabbt). Inte heller kan man räkna med att valbudskapen i kampanjerna kommer att kunna förändra väljarnas ideologiska positioner längs olika åsiktsdimensioner. Det rimmar väl med den gamla sanningen inom opinionsbildning att man egentligen inte kan förändra människors sakfrågeåsikter annat än indirekt, genom att förändra sättet att tänka eller formulera problemet på ett nytt sätt.

Figuren visar tre exempel på tvådimensionella ideologiska rum där partiernas positioner är identiska men där de ideologiska dimensionerna tilldelats olika vikt eller betydelse.


Källa: Oscarsson, Henrik (1998) Partierna i rymden. s 196.

Vad man som parti kan rikta in sig på är alltså att försöka förändra det politiska rum i vilket partikonkurrensen äger rum. Genom att töja ut vissa åsiktsdimensioner och krympa andra åsiktsdimensioner kan partiers idealpunkter förskjutas så att relativt sett fler väljare befinner sig tillräckligt nära i det ideologiska rummet för att rösta på partiet (vem sa att inflationskosmologi och väljarbeteende inte är relaterade till varandra?). Eftersom spelarnas (väljares och partiers) positioner är såpass fixa finns inte så många andra partistrategier att följa än att försöka förändra spelplanens utseende.


Källa: Jacoby, William G. 2009. "Public Opinion During a Presidential Campaign: Distinguishing the Effects of Environmental Evolution and Attitude Change." Electoral Studies.

Kommentarer

Paul sa…
Mycket intressant. Påminner lite om relativitetsteorin inom fysiken. Om du skulle göra en kvalificerat gissning finns det några tecken att liknade saker sker inom svenska riksdagsval? Finns det något konktret exempel hur et parti töjt på "spelplanen"
Erik sa…
En annan fråga som bör ställas av politiker som vill töja det politiska rummet är hur man gör?

Min bild är att PP lyckades skapa ett nytt politiskt område genom att just töja ut definitionen av mänskliga rättigheter och integritet, och visa att det fria internet är hotat.

Men deras framgång var också helt beroende av deras kampanjmetod, dvs att organisera människor som tillbringar mycket tid på internet.

De traditionella politiska partiernas kampanjer har ju som främsta mål att trycka ut ett visst designat budskap. Men det är svårt att veta om trappstuds, affischer och flygblad fungerar.

Finns det någon forskning om vilka kampanjmetoder som fungerar, och hur de står i relation till budskapet?
Ulf Bjereld sa…
Låter som en strid om det diskursiva rummets gränser, men i kvantifierad form.

Kvantitativ diskursanalys. Något för nästa upplaga av Metodpraktikan?
Erik: sättet att "töja rummet" har traditionellt varit att försöka öka uppmärksamheten för de åsiktsdimensioner där det egna partiet har en fördelaktig position visavi väljarmarknaden, det vill säga snacka upp de sakfrågor man "äger" högre upp på agendan. Moderna valrörelser är i mångt och mycket en agendakamp.

Och jodå, det finns tonvis med forskning, det mesta från USA men lärdomarna går att anpassa till svenska förhållanden. Jag försöker beta av så mycket jag kan här på bloggen :)

Ulf: har haft en ansökan inne på VR två år i rad som just behandlar något som faktiskt bäst beskrivs som en kvantitativ diskursanalys. Alliansens framgångsrika omdefiniering av sysselsättningspolitik under åren 2004-2006 är ett bra exempel på hur man genom aktiv långsiktig opinionsbildning faktiskt kan förändra spelplanens form till egen fördel.

2010 års val kan bli ett jämlikhetsval om jag tolkar s-budskapen rätt just nu. Genom att argumentera för att Alliansens politik lett till större klyftor och att stora samhällsklyftor är något dåligt för alla (även medelklassen i storstäderna) försöker socialdemokraterna blåsa upp de åsiktsdimensioner som handlar om jämlikhet. Verklighetsbeskrivningen är att Sverige krackelerar och analysen är att den ökade ojämlikheten ger oss alla ett sämre utgångsläge för tillväxt och välfärd. Lösningen: Sverige måste hållas ihop.