13 oktober 2009

Inför FRA-omröstningen: Läs detta först!

Med anledning av att Riksdagen i morgon onsdag röstar på nytt om FRA-lagen vill jag uppmana våra förtroendevalda ledamöter av den svenska Riksdagen att ta del av min och Ann-Marie Ekengrens historiska studie Det röda hotet: De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. En nyhet för dagen är att boken finns att läsa i sin helhet här.

Historien har mycket att lära oss om hur vi i Sverige tidigare har hanterat nationella säkerhetshot och övervakningsfrågor. Eftersom grundkonflikten mellan säkerhet och demokratiska fri- och rättigheter är desamma är parallellerna många mellan dåtid och nutid. Övervakarnas entusiasm inför ny teknik (Dimafonapparater) som gjorde telefonavlyssning möjlig (men som visade sig ge mycket litet intressant information för de enorma investeringarna). Lösningarna för att värna medborgarnas personliga integritet genom inrättande av demokratiskt valda organ för att övervaka övervakarna.

Övervakningen av övervakarna fungerade inte
De oförvitliga vise riksdagsmän som utsågs för att övervaka övervakarna kunde i praktiken inte göra särskilt mycket för att förhindra de omfattande övergrepp mot enskilda svenska medborgares integritet som pågick under kalla krigets inledning.

Det gick slentrian i tillståndsgivandet
Rättsstaten klarade heller inte av att vara vakthund åt medborgerliga fri- och rättigheter. En slentrianmässig tillståndsgivning från åklagare för telefonavlyssning av enskilda medborgare pågick långt in på 1960-talet.

Initiala hotbilder bet sig fast i decennier
De hotbilder som var förhärskande strax efter det andra världskriget, vid själva upprättandet av de militära och polisiära övervakningsapparaterna, visade sig vara mycket seglivade. Hotbilderna som växte fram under de första efterkrigsåren levde sitt eget liv, växte såsmåningom helt fast i de oföränderliga organisationsstrukturerna och uppdaterades inte oavsett vad som hände inom riket eller utomlands. Expansion blev ett självändamål för övervakningsorganisationerna.

Bokens huvudslutsats formulerar vi i två principer som också tål att upprepas i det här sammanhanget: 1) undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation och 2) använd aldrig annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Hotbilderna i början av det kalla kriget var mycket konkreta. Det handlade om ett inre hot från kommunismen och ett yttre invasionshot från Sovjet. Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är. Det säger sig självt att vi medborgare skulle kunna acceptera (tillfälliga) inskränkningar av våra fri- och rättigheter om vi får en bra redogörelse för hotbilderna.

Det är vagheten i hotbilderna, igenkänningen av den överdrivna entusiasmen för ny teknik, likheterna när det gäller att organisera övervakningen av övervakarna samt karaktären av ett permanent upprättat övervakningssystem som gör mig mycket tveksam till FRA-lagen. Ingreppen i medborgerliga friheter står inte i proportion till säkerhetshoten.

I den ständigt närvarande konflikten mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter företräder sveriges riksdagsledamöter medborgarna. Inte staten. Det hoppas jag att de kommer ihåg i morgon. Eftervärldens dom kan annars bli hård.

6 kommentarer:

Rick Falkvinge (pp) sa...

Hej Henrik,

mycket intressant, ska läsa den närmare. Men bara på din översikt ser jag att det finns ett annat, liknande dokument, som också tar upp samma saker. Det är den s.k. Säkerhetstjänstkommissionens rapport om IB-affären, som presenterade sin 2000-sidiga rapport ... tror det var 2002. Eller kanske 1999. Minns inte på vilken sida av 11 september det var, och det är relevant.

Hur som helst, så konstaterar den rapporten (om IB och samtida säkerhetstjänst):

- det gick slentrian i avlyssning och motsvarande;

- ju ljusskyggare verksamhet, desto sämre kontroll;

- även en notering i marginalen som aldrig används mot individen i något sammanhang är en kränkning av den individen.

Henrik Oscarsson sa...

Ja, "Det röda hotet" ingick i underlaget till säkerhetstjänstkommissionens rapport om åren 1945-1960, SOU 2002:88
http://www.regeringen.se/content/1/c4/04/57/e63c0bbb.pdf

http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/457

Lars sa...

"Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är."

Tusentals döda i New York, London och Madrid är väl ett rätt påtagligt bevis för att det finns en reell hotbild. Alla dessa terror-svenskar som grips lite varstans i världen är ännu ett belägg. På vilket sätt menar du att FRA skulle göra oproportionerliga ingrepp i de medborgerliga friheterna? Finns det någon säkerhetstjänst av rang i den moderna världen som inte använder signalspaning? Hur bör den här frågan lösas enligt dig?

Henrik Oscarsson sa...

För det första: bara att behålla det gamla kalla kriget-namnet FRA är en kommunikationsmiss av stora mått som vittnar om att organisationen inte riktigt anpassat sig till vårt nya informations- och nätverkssamhälle. Lägg ned. Börja om. Döp om.

De historiska erfarenheterna från "Röda Hotet"-analyserna pekar på följande lösningar:

Skapa en ny, flexibel, modern militär underrättelsetjänst för tjugohundratalet som är lika bra på att dela information som att analysera den. Största möjliga öppenhet köper den medborgerliga legitimitet som verksamheten kräver (märkligt att man inte insett detta).

-Skapa ett snillrikt system för övervakning av övervakarna som tillåter högt i tak, en ständig nyrekrytering av kvalificerad personal, en kontinuerlig diskussion om nationell säkerhet och en snabb anpassning av organisationen till nya hot.

-inför en regelbundet återkommande sanktionspunkt (riksdagsomröstning vartannat år?) inte minst för att markera att signalspaningen faktiskt är ett avsteg från ett normalläge. Medborgarna kan mycket väl komma att acceptera avsteg om de är tillfälliga och om de motiveras väl med hänsyn till en uppdaterad hotbild.

-För att hotbilderna inte skall bita sig fast krävs institutionaliserad återkommande debatt om huruvida balansen mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter är korrekt satt.

-Låt våra vanliga oberoende domstolar sköta tillståndsprövningen, inte en särskilt inrättad försvarsunderrättelsedomstol (just denna lösning gör mig riktigt orolig).

Apan sa...

Jag tror att du avsevärt överskattar riksdagsledamöternas vilja och förmåga att ta till sig ett komplext material och göra sig en egen saklig bedömning. De är hårt hållna av sina partiledningar och när ledningen som i denna fråga låst fast sig i irrationella beslut blir det inget utrymme för individuella beslut - minsta tendens till eget tänkande straffas hårt. Det råder ju också ett slags analogi till det naturliga urvalet här: de som har böjelser till självständigt omdöme selekteras bort under den långa vägen till en upphöjd position i partiet. Naturligtvis förekommer undantag, men i huvudsak är ledamöterna föga kunniga om vad en komplicerad sak som FRA-lagen egentligen innebär. Somliga av dem är t.o.m. lite stolta över att inte vara så "duktiga" som lagens kritiker, de koketterar på sina bloggar med sin bristande kännedom om vad lagen medger ifråga om trafiklagring och informationsutbyte med främmande makt. Det är ett vämjeligt skådespel.

Lars M Hermansson sa...

Den bästa lösningen på problemet är inrättande av en författningsdomstol som kontrollerar att lagar håller sig inom grundlagens bud. Tyvärr vill inte dagens sju riksdagspartier detta.
Det är djupt beklagligt!
Dessutom borde riksdagen endast kunna begränsa fri- och rättigheter med kvalificerad majoritet eller genom grundlag. Om riksdagen därtill åter fick två kamrar skulle ytterligare en fördröjningsmekanism införas som gör det svårare att snabbt lagstifta. Då vore mycket vunnet!