Om regeringspartiers opinionsutveckling sista året

Vad händer med opinionsstödet för de partier som ingår i regeringen under det sista året före ett val? Frågans relevans beror förstås på i vilken utsträckning man tror att historisk statistik är vägledande för framtiden. Min egen uppfattning är att historien skrivs nu. Det finns en begränsad prediktionskraft i historisk statistik. Dess viktigaste funktion är dock att justera våra förväntningar om hur stora opinionsförändringar kan vara under ett sistaår.

Vi vet sedan tidigare att under efterkrigstiden har västeuropeiska regeringar tappat i snitt -3 procentenheter på att regera. Under ekonomiskt goda tider har snittet varit -1 procentenhet. När ekonomin går sämre har snittet varit -4 procentenheter.

Motsvarande efterkrigssnitt för svenska regeringar har varit -2,1 procentenheter. I snitt motsvarar kostnaden att regera (cost of ruling) alltså nästan helt den segermarginal som Alliansregeringen hade i riksdagsvalet 2006. Den historiska statistiken skulle i så fall peka mot ett olidligt spännande riksdagsval i september nästa år såvida inte utmanarpartier blandar sig i leken. Till saken hör att fallet Sverige passar rätt dåligt in på den ekonomiska bestraffnings- och belöningsteorin. Den kan t ex inte förklara varför regeringen Persson föll 2006 när svensk ekonomi var enormt stark.

Att vara i regeringsställning är alltså en förlustaffär. Men sista året före ett val har dock svenska regeringar spottat upp sig. I snitt ökar opinionsstödet för sittande regeringspartier med +1,1 procentenheter från oktober året före ett val fram till valsöndagen i september året därpå. Det är Sifos mätserie som använts i beräkningarna eftersom det är den enda som går tillbaka till 1967. Tretton svenska riksdagsval kan analyseras på det här sättet. Men bakom detta snitt återfinns mycket variation och mycket svensk inrikespolitisk historia.



Not: De många regeringsombildningarna under perioden 1976-1982 krånglar till beräkningarna. I 18 oktober 1978 avgick regeringen Fälldin på kärnkraftsfrågan och ersattes av en folkpartistisk minoritetsregering under Ullsten. Eftersom Sifos oktobermätning 1978 gjordes före ombildningen ingår samtliga borgerliga partier i beräkningarna. I maj 1981 bildades den tredje regeringen Fälldin. Moderaterna lämnades utanför och därför ingår endast centerpartiet och folkpartiet i beräkningarna.

De tre bäst spurtande regeringarna är Erlanderregeringen som gick fram +8,6 procentenheter mellan oktober 1967 och valdagen 1968. Därnäst har vi Fälldin III som gick fram +5,4 procentenheter mellan oktober 1981 och valdagen 1982 (vilket inte räckte för att försvara regeringsmakten). Inte heller S-regeringen Carlssons frammarsch mellan oktober 1990 och valdagen 1991 om +5,3 procentenheter räckte för att försvara regeringsmakten.

När vi skriver oktober 2009 ligger Alliansregeringen under med närmare fyra procentenheter i mätningarna. De måste alltså spurta bra mycket bättre än det historiska snittet för att försvara regeringsmakten. Samtidigt är historisk statistik just historisk statistik.

Kommentarer