Vem tar vem 2010?

Spekulationerna är redan i full gång om hur regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2010 kommer att gestalta sig och om det finns utrymme för överraskningar i händelse ingen av de båda blocken har egen majoritet. Lite tidigt för spekulation, kan man tycka. Vi vet ju faktiskt inte hur opinionsutvecklingen kommer att se ut under vintern och våren. Något av blocken kan t ex ha skaffat sig en ointaglig opinionsledning när sommaren kommer.

Enligt den nuvarande regeringsformen behöver inte statsministern avgå efter ett val. Det är alltså helt upp till Fredrik Reinfeldt att göra en första egen bedömning av valutslaget. Han kan välja att avgå på basis av en egen tolkning av valutslaget. Men han måste alltså inte.

En förlorad riksdagsmajoritet för Allianspartierna innebär alltså inte nödvändigtvis att Alliansregeringen faller, såvida inte samarbetspartierna (VSMP) har fått fler mandat än Allianspartierna. Då kommer Reinfeldt förstås ha press på sig att avgå. Men han måste inte förrän han förlorat en misstroendeomröstning i den nya Riksdagen. Í en sådan situation skulle Reinfeldt i princip kunna klamra sig kvar vid makten tills han lyckats försäkrat sig om att inte förlora en eventuell misstroendeomröstningen, exempelvis genom att söka stöd från ett eventuellt nytt riksdagsparti som inte hör till något av blocken.

Oavsett vad som händer är det alltid talmannens uppgift att efter alla riksdagsval kalla partiernas företrädare till samråd. På basis av partiledaröverläggningarna tar talmännen fram ett förslag om ny statsminister (i dessa förhandlingar spelar det förstås roll att talman och sittande statsminister tillhör samma parti).

"När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom Riksdagen till samråd. Talmannenöverlägger med vice talmännen och avgiver sedan förslag till riksdagen."

Praxis (men inget krav) är att talmannens förslag om statsminister samtidigt omtalar vilka partier som skall ingå i den föreslagna statsministerns regering. Endast om en majoritet i Riksdagen avfärdar förslaget om ny statsminister faller förslaget. Det är inte något helt osannolikt scenario att Reinfeldt och Allianspartierna bildar en minoritetsregering med passivt stöd (nedlagda röster) från ett nytt riksdagsparti (även om Alliansen fått färre röster än samarbetspartierna). Så länge det inte finns en majoritet för att fälla regeringen sitter den kvar.

I den nya regeringsformen som Grundlagsutredningen tagit fram finns dock en nyhet som gäller statsministeromröstning efter val. Den nya regel är en obligatorisk statsministeromröstning inom två veckor efter ett val. Nyordningen är principiellt viktig i en parlamentarisk demokrati eftersom den institutionaliserar att en nyvald riksdag aktivt måste ställa sig bakom den gamla riksdagens statsminister.
"En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej på denna fråga, ska statsministern entledigas. Omröstningen ska inte hållas om statsministern redan har entledigats."

Denna nya regel om statsministeromröstning efter val kommer dock inte att gälla förrän nästa riksdag har klubbat den nya regeringsformen, alltså sannolikt först efter 2014 års riksdagsval om det inte skulle inträffa något extraval.

Kommentarer

Anonym sa…
Varifrån kommer begreppet "samarbetspartierna" om S V MP? Det gängse begreppet är väl "de rödgröna"?
Hej Anonym:
Det finns inga gängse termer enligt min uppfattning. Vad man väljer att kalla VSMP är mycket känsligt och verkar närmast vara en politisk handling i sig självt.

Jag försöker använda synonymer så ofta jag kan för att undvika problem (se tidigare inlägg om detta på bloggen) eller mer neutrala beteckningar som "oppositionspartiernas regeringsalternativ" eller bara akronymerna VSMP.

"Samarbetspartierna", "Vänsterkartellen", eller "De rödgröna" väcker förstås helt olika känslor beroende på vem läsaren är.
Lars M Hermansson sa…
Resonemanget visar på den orimlighet som regeringsformen har, nämligen att en partipolitiker - dvs. talmannen - skall utpeka regeringsbildare. Det naturliga vore givetvis att denna uppgift flyttade tillbaka till monarken som står över partipolitiken och därför kan verka som neutral aktör i sammanhanget. Talmannen kan gynna sitt parti och block!
När det gäller Sverigedemokraterna måste jag framhålla att det är ett oerhört märkligt beteende av de etablerade partierna att redan i dag avvisa allt samarbete med SD, om de kommer in i riksdagen, vilket de säkert gör.
Det innebär brist på respekt för väljarkåren.
Vad då bristande respekt för väljarkåren? Alliansen samarbetar inte idag med det största partiet, nämligen socialdemokraterna. Varför skulle det vara respektlöst att inte inte samarbeta med SD?
Lars M Hermansson sa…
Svar till Cecilia Wigström:
Jag anser det vara brist på respekt för väljarkåren om denna röstar in SD i riksdagen och man sedan inte vill acceptera väljarnas vilja och därför söker isolera SD. Det stämmer ju inte heller att alliansen inte samarbetar med (S). Det har man gjort genom pensionsöverenskommelsen, EU:s Lissabonfördrag, EMU/Euro-omröstningen (där dock Centern hade en annan åsikt), grundlagsfrågorna (där man enades om att säga nej till författningsdomstol, vilket jag anser vara ett olyckligt ställningstagande)m.m. Att sedan de båda blocken behöver varandra för att ha en "fiendebild" att spegla sig i är en annan sak.
Hej Lars: Om en mycket klar majoritet av svenska folket önskar att ett litet främlingsfientligt anti-immigrationsparti "isoleras" från inflytande så är det väl rimligt att en majoritet av våra förtroendevalda riksdagsledamöter i så fall gör det.
Lars M Hermansson sa…
Jag anser att man verkligen diskutera begreppet "främlingsfientligt" och dessutom vet vi ju inte heller hur stora SD blir - det ser ju ut somom det kan bli större än flera av de nuvarande riksdagspartierna.
Svenska folket har ju heller inte heller ansett att SD skall isoleras. Speciellt om partiet väljs in i riksdagen kan det ju med fog sägas att väljarkåren tvärtom önskar ge SD verkligt inflytande. Om båda blocken enbart avvisar samarbete med SD avvisar de ju även den opinionsströmmning som SD representerar och visar förakt för väljarnas utslag.