Blocköverskridande regering 2010?

Det aktuella opinionsläget med SD som vågmästare har bidragit till förnyade spekulationer om en blocköverskridande regering efter valet 2010. Om inget av de två konkurrerande blocken (VSMP och CFPKDM) skulle få en egen majoritet och ingen av alternativen önskar regera med stöd av SD, vad händer då? I vilken utsträckning är mittenpartierna (det handlar i praktiken om MP, C och FP) beredda att agera för att åstadkomma en blocköverskridande majoritetsregering?

En blocköverskridande regering med aktivt deltagande från partier från de två blocken är enligt min uppfattning osannolik givet laguppställningarna i svensk inrikespolitik inför 2010 års val. Som så många gånger förr kommer det i så fall att handla om en minoritetsregering med ett stödparti från motståndarblocket. Minoritetsregeringar är inte särskilt ovanliga, ungefär 25 procent av alla regeringar i västvärlden under efterkrigstiden har varit minoritetsregeringar. I Sverige vet vi att det fungerar bra: det krävs att man tillsammans med stödpartier kan förhandla fram en budget som vinner en majoritet i riksdagen, precis som vi varit vana vid från perioden 1994-2006. (Att bara vara stödparti är inte så oattraktivt som det kanske låter: man får stort inflytande men behöver inte ta något helhetsansvar; man är med och styr fast ändå inte; partiledaren slipper lägga allt krut på att vara minister och är trots inflytandet fri att agera som ett oppositionsparti.)

Vad vill svenska folket? I valundersökningarna frågar vi sedan 1968 hur väljarnas önskeregering ser ut, det vill säga vilka partier som väljarna tycker bör ingå i regeringen efter valet. I kristider har efterfrågan på blocköverskridande regering varit som störst: I valen 1994 och 1998 var blocköverskridande regeringar i själva verket det vanligaste önskemålet bland väljarna (31 procent 1994 och 24 procent 1998). Även i det senaste valet 2006 samlade kategorin blocköverskridande regeringar störst stöd (24 procent) näst efter en borgerlig tre-fyrapartiregering.

Källa: Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik

Det är sannolikt att stödet för blocköverskridande regeringsalternativ är relativt stort bland väljarna även denna höst. Låt oss gissa att nånstans mellan 25-30 procent av väljarna skulle stödja idén om en blocköverskridande regering alldeles oavsett det parlamentariska läget efter 2010. Om man därtill faktorerar in Sverigedemokraternas eventuella vågmästarställning i opinionen skulle vi tala om en högre andel som ger stöd för en blocköverskridande regering. Vi får väl vänta in opinionsmätningarna i ämnet.

Men är blocköverskridande regeringar bra för demokratin? Nej, stora regnbågskoalitioner brukar ha dramatiskt negativa effekter på ett lands inrikespolitik och får betraktas som verkliga nödlösningar. När de stora konflikterna försvinner och när oppositionen splittras upp i små vänster- och en högerfalanger blir det inte särskilt spännande och intressant att följa inrikespolitiken (Finland och Nederländerna är bra exempel). Folkligt engagemang och valdeltagande faller dramatiskt. Antietablissemangspartier kan ostört samla krafttag mot styrande eliter.

Även därför kommer vi inte att se någon blocköverskridande regering efter 2010 års val, men väl en minoritetsregering som hämtar stöd från något parti från motståndarblocket.

Kommentarer

Roger sa…
Hej,

Vad är förklaringen till att data saknas för perioden 85-94 i diagrammet?
Anonym sa…
Frågan om önskeregering ingick helt enkelt inte i undersökningen under den perioden. Man kan ju inte fråga om allt jämt... /Henrik
Anonym sa…
Off topic - men ändå aktuellt: Finns det någon forskning om huruvida folkomröstningar ger en mer (moral)konservativ politik än vanlig parlamentarism?

Man brukar ju t.ex. tala om att det finns en stor klyfta mellan väljare och valda i många politiska frågor och då framförallt sådana som rör invandring, jämställdhet, straff etc.

För att ta ett konkret exempel - förklaras skillnaden i svensk och schweizisk politik gentemot islam bäst av att folken i de två länderna har olika inställning till islam, eller förklaras den bäst av att Schweiz politiska system ger folket ger mer inflytande.

GUNNAR
Hej Gunnar. Folkomröstningar tenderar att vara konserverande i så måtto att status quo-alternativet (som innebär minst förändring) brukar vinna mycket oftare än förändringsalternativet. I Australien har i snitt fem av sex folkomröstningar under 1900-talet slutat med seger för "nej"-alternativet. I Sverige har fem av de sex nationella folkomröstningar som hållits slutat med att det mest radikala förändringsalternativet förlorat. EU-medlemskapsomröstningen 1994 är fortfarande det enda exemplet på en renodlad "ja"-seger.

Den schweiziska folkomröstningen om minareter ställer demokratiska värden (folkinflytande) mot demokratiska rättsuppfattningar (mänskliga rättigheter), vilket förstås är mycket utmanande. Folkviljans förverkligande på kort sikt står i konflikt med demokratiskt fattade högre principer. Har förstås inte lusläst den schweiziska konstitutionen men har förstått att religionsfriheten står inskriven där vilket gör folkomröstningsresultatet olagligt att implementera.
Anna Ardin sa…
är det inte troligt att SD ger passivt stöd till alliansen utan att få något tillbaka (officiellt)? att SD ens skulle överväga att stötta de rödgröna verkar väl högst otroligt. Jag ser dem iaf inte som vågmästare eftersom de för mig är ett tydligt borgerligt alternativ.