Uppförandekod för statsvetare

"Statsvetare som Ekot talat med säger...". Behöver statsvetare en uppförandekod för kontakter med medierna? Det här är en gammal inomdisciplinär diskussion som aktualiseras då och då. Debatten brukar handlar om vem som bör uttala sig hur och om vad?

I ett läger finner du de som argumenterar för ett slags "bildningslinje" och betraktar högrankade statsvetare som ett slags vise män (eller kvinnor). I kraft av sitt ämbete, erfarenhet och titulatur bör de kunna uttala sig intressant och bildat om snart sagt varje samhällsfråga. En statsvetare värd sin titel bör helt enkelt kunna ha intressanta nya perspektiv att tillföra en diskussion oavsett om det handlar om kriminalvård, familjepolitik, Mellanösternkonflikten, opinionssiffror, klimathotet, kostråd, organiserad brottslighet, kjolmode, centerpartiets ungdomsförbund, Daniel Westling eller huruvida Pluto skall få kallas planet även fortsättningsvis. Statsvetarens eget samvete får styra vad som känns ok att uttala sig om i medierna.

I andra lägret återfinns de som vill lägga olika moraliska begränsningar på statsvetaren; exempelvis att man helst bör uttala sig endast om sådant som man själv åtminstone någon gång i karriären har haft anledning att bedriva egen forskning kring. Begränsningarna kan göras olika hårda, alltifrån att statsvetaren bör ha fått en rimlig chans att fräscha upp kunskaperna om det aktuella forskningsläget på det aktuella området till att statsvetaren nyligen bör ha publicerat egenproducerad rådsfinansierad forskning i topprankade internationella tidskrifter.

Man kan också vända på resonemanget och fundera kring vilka slags ämnen alla som kallar sig statsvetare borde kunna uttala sig om. Slutligen kan man ha olika uppfattningar om vad statsvetarens roll i medierna egentligen är. Handlar det om att erbjuda underhållning, att öka intresset för ämnet statsvetenskap, att noggrant beskriva det aktuella forskningsläget om det som efterfrågas, att erbjuda kvalificerade gissningar eller att spekulera om framtiden? Kanske är det alltihop detta på en gång?

Kommentarer

Anonym sa…
Jag antar att du räknar dig själv till en av de sistnämnda grupperna.

Skulle du kunna ge några exempel på statsvetare från den förstnämnda gruppen? Gärna sådana som uttalar sig i frågor som de inte vet något om. Det hade varit extra roligt om du kunde ge något exempel på när det blivit helt fel och man har uttalat sig i strid mot rådande forskningsresultat!

/Erik
Anonym sa…
Hur ser förresten journalister på er statsvetare?

Jag antar att du genom åren har fått en mängd erbjudanden om att uttala dig i media. Känns det som att journalisterna verkligen vill veta vad forskningen säger, eller vill de bara få sina fördomar bekräftade?

Om det senare är fallet - vad gör de om du krossar deras fördomar. Publicerar de dina svar, ringer de någon annan statsvetare (som ger dem vad de vill ha) eller struntar de i vad du säger.

Antar att det beror på vem det är som frågar - men det kan ju vara intressant att höra lite om dina allmänna intryck om hur media ser på er forskare.

/Erik
Visst finns det många märkliga uttalanden från statsvetare. Jag kallar det för statsvälska när uttalanden går på tvärs mot rådande forskningsläge. Läs exempelvis här: http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/statsvalska.html
Anonym sa…
Kjell Goldmann har skrivit en bra bok på temat.

Om jag inte minns fel framhåller han Ulf Bjereld som avskräckande exempel och Sören Holmberg som föredöme.

Krakel spektakel