30 januari 2009

400 timmar

Som bäst sitter landets medieredaktioner och planerar bevakningen av Europaparlamentsvalet 2009. Beslut om vilka resurser som skall läggas på mediebevakningen är en första indikator för hur spännande och intressant valet uppfattas. Från min horisont verkar satsningen bli något större än sist. Men det säger inte så mycket. Sedan premiären 1995 har mediebevakningen av Eup-valet minskat för varje gång.

Den magra mediebevakningen har konsekvenser för kunskapsbildningen bland väljarna. En kraftig majoritet av junilistans väljare 2004 uppfattade exempelvis att junilistan slogs för ett svenskt utträde ur EU. Väljarna var märkligt nog kunnigare om EU-frågor i samband med 2002 års riksdagsval än i samband med EUP-valet 2004.

Balansen mellan nyhetsvärde och demokratiskt ansvarstagande är delikat för landets medieredaktioner. SVT sände 400 timmar extra valbevakning inför riksdagsvalet 2006. Hur många blir det den här gången? Mellan skål och vägg lade SVT 50 miljoner på bevakningen av riksdagsvalet 2006. Hur mycket satsas på bevakningen av Europaparlamentsvalet?

/Henrik Oscarsson

26 januari 2009

Piratpartiet 1766


Nya partier brukar vara noggranna med att inte positionera sig längs vänster-högerdimensionen. Man tror att en icke-position längs vh-dimensionen är fördelaktig för partiet. Jag har alltid undrat varför.

Vänster-högerdimensionen är svenska väljares flitigast använda ideologiska kompass. Du kan väcka upp vem som helst mitt i natten och efterfråga en redogörelse om partiernas inbördes placering längs denna ideologiska dimensione. Mellan 25 och 33 procent av svenska väljare har just "mitten" som huvudsaklig ideologisk identifikation, beroende på vilken indikator man väljer att använda. Så varför söka definiera sig vid sidan om? Varför i hela världen väljer inte nya partier att definiera sig som ett mittenparti?

Underliga namn väljer man också. Som inte ger någon ledning om huvudinriktning. Som kanske håller för att dra igång och mobilisera vissa grupper men där man faktiskt gör det svårt att vinna bredare uppslutning. Bättre i fall att använda de kraftfulla tvåhundraåriga rumsliga metaforerna (vänster-mitten-höger) direkt i partinamnet. Det mest effektiva skulle sannolikt vara att kalla sig just för "Mittenpartiet". Alla svenskar skulle omedelbart kunna redogöra för (eller ännu bättre, önsketänka om) huvuddragen i partiets politik innan ett enda ord var sagt om partiets ideologi! Men ofta väljs partinamn som redan från början gör det omöjligt att nå stora grupper av väljare.

Hur väl valt är namnet "Piratpartiet" egentligen? För de invigda i frågor om fildelning, FRA och IPRED fungerar det förstås alldeles utmärkt; namnet ger precis rätt associationer för den intensivt internetanvändande delen av befolkningen. Men för alla de som inte står på informationssamhällets barrikader är det här med Pirat snarare främmande och fördunklande: nyfikenhetströskeln sätts för högt. Men OK. Någon tydlig mittenpolitik annat än noggrant redovisade strategier om hur man skall spela ut de båda blocken mot varandra har inte partiet.

Givet Piratpartiets huvudbudskap (fria informationsflöden, öppenhet, insyn, integritet) skulle kanske en flirt med den svenska historien vara på sin plats. Vår första tryckfrihetsförordning tillkom i slutet av Frihetstiden, redan 1766 - just det, tio år före den amerikanska självständighetsförklaringen och tjugotre år före franska revolutionen! Då grundlagsfäste vi svenskar rätten att få framföra åsikter, muntligt eller i tryck (snacka om ett grundläggande svenskt värde). Då tillkom den för vårt land unika principen om allmänna handlingars offentlighet: Att vem som helst kan begära ut offentliga dokument utan att behöva förklara varför eller legitimera sig. Varför inte "Piratpartiet 1766".

/Henrik Oscarsson

25 januari 2009

Opinionsläget januari 09


Spretande rubriker efter helgens opinionsundersökningar från Novus och Sifo föranleder mig att återigen argumentera för behovet av att alltid ta hänsyn till MÅNGA mätningar när man analyserar opinionsförändringar. När skall inrikesreportrar, opinionsjournalister och ledarredaktioner börja ta sitt ansvar och börja servera sina läsare vettigare analyser av opinionsläget? Vilken medieredaktion blir först i Sverige?

Dagens figur visar opinionsgapet i procentenheter mellan v-s-mp och c-fp-kd-m för sju olika institut sedan september 2006. Med reservation för att hustrun anser mig färgblind har jag använt följande färger för instituten: blå=scb/psu; gul=sifo; lila=novus; röd=synovate; rosa=skop; ljusblå=demoskop; grå=sentio. Alla mätningar väger lika i analysen. Den svarta linjen är en lokalt viktad trendlinje som tar hänsyn till i tiden närliggande mätningar. Denna trend är det enda som är intressant när det gäller att följa kampen mellan blocken i svensk politik just nu.

Slutsatsen är att Allianspartiernas inhämtning fortsätter. Snittavståndet har förändrats från omkring sju procentenheter i september till ungefär 4,5 procentenheter i januari. Återhämtningstakten var snabbast i november. En försiktig tolkning är att takten i opinionsförskjutningen varit lägre under julhelgerna. Men osvuret är förstås bäst.

/Henrik Oscarsson

21 januari 2009

Tolgfors vs Björklund

Tajming betyder som bekant allt när det handlar om opinionsbildning. Årets Folk och försvarsvecka (eller "Ryssen kommer"-konventet) matchades med Fredrik Reinfeldts hemliga resa till de svenska trupperna i Afghanistan. Min första tanke var att dessa båda events blev ett bra tillfälle för Reinfeldt att demonstrera statsmannaskap och för Alliansen att rycka åt sig ett initiativ i den sedan länge avsomnade försvarsfrågan (högerpartiet och moderaterna hade ett historiskt sakägarskap i försvarsfrågorna, men detta ägarskap ligger numera långt tillbaks i tiden. Försvarsfrågorna har sedan 1990 legat mycket mycket lågt på valrörelseagendan).

Men Jan Björklunds mycket uppmärksammade Sälental om att återrusta Gotland och bygga ett starkt invasionsförsvar, följt av (den riktige) försvarsminister Sten Tolgfors underhållande fp-uppläxning på sin nystartade blogg har styrt medier och opinion åt helt andra håll.

Visst pratar svenska folket nu försvarspolitik vid köksbord och under arbetsluncher, men knappast på det sätt som Reinfeldt och Alliansregeringen tänkt sig. Nu vädrar journalister och opposition Allianssplittring i försvars- och säkerhetspolitiken (vilket kommer särskilt olägligt eftersom bland annat just detta varit Alliansens huvudlinje i kritiken av v-s-mp-samarbetet så sent som i partiledardebatten förra veckan).

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen och lyssna på regeringssammanträdet på torsdag. Vad ger regeringskamraterna Björklund för betyg i ordning och uppförande efter den här veckan?

/Henrik Oscarsson

19 januari 2009

Sd och den politiska korrektheten

I blogginlägg, mejl, samtal och i fritextsvar från enkätundersökningar refererar sd-sympatisörer ständigt till "det politiskt korrekta". Det tycks finnas ett märkligt samförstånd kring vad som egentligen menas.

Jag har funderat en del på vad man egentligen avser med denna rätt utslitna etikett. Alltsomoftast används termen för att porträttera dem eller det som man önskar resa protest emot, Motståndaren. "Det politiskt korrekta" brukas som ett slags samlingsbeteckning för en uppsättning åsikter och värderingar (oklart vilka) som är majoritetsnormen, inte kanske i första hand bland befolkningen i stort utan kanske framför allt hos etablerade eliter i samhällets centrum; på nyhetsredaktioner och bland kulturelit, forskare och förtroendevalda.

Det är varje statsvetares uppgift att söka förklara framväxten av nya partier; vilka sociala skiljelinjer och ideologiska dimensioner som är nya partiers raison d'être. Det "politiskt korrekta" tycks vara en central betydelsebärande enhet i partisympatisörernas verklighetsbeskrivning. Jag tänkte därför ta hjälp av bloggläsarna att undersöka närmare med vilken innebörd sd-sympatisörer använder termen "det politiskt korrekta"? Vad uppnås genom att använda detta uttryck? Och vad blir konsekvenserna?

/Henrik Oscarsson

17 januari 2009

Tillgänglighet och mångfald ökade deltagandet

Jag vill pusha för en ny bok från Svenska Valforskningsprogrammet! Tillsammans med Stefan Dahlberg och Richard Öhrvall har jag skrivit en bok som handlar om effekterna av de förändringar av systemet för förtida röstning som genomfördes inför 2006 års val.

Inför 2006 års allmänna val flyttades ansvaret för den förtida röstningen från Posten AB till Sveriges kommuner. Reformen förbättrade många väljares möjligheter att rösta i förtid. I Förtida röstning i Sverige undersöks om en ökad tillgänglighet och mångfald av röstmottagningsställen hade några effekter på enskilda väljares röstbenägenhet: Bidrog förtidsröstningsreformen till ett ökat valdeltagande i Sverige?

Analyserna bygger på de svenska valundersökningarna som genomförs i samband med varje folkomröstning, riksdagsval och Europaparlamentsval i samarbete mellan Statistiska centralbyrån och forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Du kan beställa ett eget exemplar av boken här!

/Henrik Oscarsson

16 januari 2009

Sänkt rösträttsålder

Mitt inlägg om rösträtt för alla medborgare, inklusive alla personer yngre än 18 år, fick ett stort genomslag. Det är ingen ny fråga men ändå ständigt aktuell. De flesta reagerar negativt på förslaget. Att ge barnföräldrar extra röster att lägga för sina underåriga barn (ombudsröstning) uppfattas som minst lika orättvist som att neka rösträtt åt medborgare yngre än 18 år. Bättre alltså med status quo?

Sänkt rösträttsålder till 16 år har länge varit det heta politiska reformförslaget i Sverige. För demokratiutredningens och grundlagsutredningens räkning har jag med hjälp av SOM-institutet undersökt opinionen till sänkt rösträttsålder vid flera tillfällen. Förslaget har ett mycket svagt stöd i befolkningen. Även bland de närmast berörda 16-17-åringarna är det bara en fjärdedel som tycker att förslaget är bra. Den stora majoriteten av 16-17-åringar gör själva bedömningen att de inte är mogna att fatta ett självständigt röstningsbeslut. De vill vänta tills de är 18 år. Så länge inte opinionstrycket för en sänkning av rösträttsåldern är starkare kommer antagligen vi få vänta på reformen.

Den brittiske statsvetaren Mark Franklin är den kanske största auktoriteten när det gäller forskning om valdeltagande i världen. Hans moderna klassiker Voter Turnout and the Dynamics of Electoral Competition in Established Democracies since 1945 ger ett starkt stöd för att sänka rösträttsåldern till 16 år.

Argumentet i korthet: Eftersom vanan att rösta grundläggs i unga år passar det mycket bättre i en ung människas liv att begå röstningsdebuten under eller i anslutning till sin skolutbildning (vid snitt 18 år) än några år senare (snitt 20 år). Ännu i skolåldern har man möjlighet att använda valtillfällena som en del i samhällskunskapsundervisningen och den demokratiska medborgerliga fostran. Men efter gymnasiet är ungdomar en grupp i transition: de flyttar, reser, pluggar, söker livskamrater, skaffar eget boende och bygger upp nya sociala nätverk. I en sådan situation är det mycket svårare, enligt Franklin, att mobilisera unga människor till valurnorna, vilket innebär att många blir soffliggare vid det första möjliga röstningstillfället. Icke-deltagande är också en vana. Franklin kan visa att vanan att ligga på soffan faktiskt etablerats i de kohorter som röstdebuterade i samband med stora sänkningar av rösträttsåldern till 18 år som inträffade ungefär samtidigt (1970-talet) i etablerade västdemokratier.

/Henrik Oscarsson

15 januari 2009

Partiledardebatten

Gårdagens partiledardebatt var den första sedan v-s-mp beslutat formera ett gemensamt regeringsalternativ till Allians för Sverige. Som föräldraledig hade jag möjlighet att låta radion stå på hela förmiddagen. Mitt slutintryck är att det inte var roligt eller spännande att lyssna. Regering och opposition talade förbi varandra som aldrig förr - en deliberativ katastrof. Det blev aldrig något samtal eller diskussion. Enbart fotisättningar som är väl kända sedan tidigare. Direkta frågor möttes av motfrågor i andra ämnen.

Vi statsvetare brukar efterfråga debatter om vilket ansvar regeringar egentligen har för rådande samhällsutveckling. Väljarnas möjligheter att kunna göra självständiga bedömningar av ansvar och effekter av förd politik höjer vi ofta till skyarna. Gårdagens partiledardebatt handlade mycket om ansvar. Men någon djupare analys av relationerna mellan internationell konjunktur och Alliansregeringens göranden och låtanden blev det inte. Vi väljare blev inte mycket klokare.

Om det är så här det skall låta att debattera ansvar så längtar jag tillbaka till de mer ideologiska diskussionerna. Och det saknades inte möjligheter. Det är uppenbart att regeringen och s-v-mp har i grunden olika syn på hur mycket och vad staten bör göra i rådande konjunkturläge. Alliansen kunde bemött Sahlins kritik om passivitet med principiella ideologiska argument. Det hade varit kul och intressant.

Partiledardebatterna med sju partier kunde ibland vara riktiga symfonier med en mångfald av perspektiv och argument som bröts mot varandra. Gårdagens partiledardebatt blev ett sprött klingande kvintackord. Den politiska utveckling som tvingat v-s-mp att gå samma väg som de borgerliga partierna har gjort svensk politik fattigare, smalare. Strävandena att uppvisa enighet från båda lagen slipar ned partiernas profiler. När samarbete och enighet måste komma i första rummet finns inte längre tillräckligt politiskt manöverutrymme. Man vågar inte spela ut sitt verkliga register, vågar inte göra det man är bäst på. Lars Ohlys samhällskritik var inte längre utmanande. Peter Eriksson lät som en socialdemokrat. Och Maud Olofsson lät mer som en vice statsminister i en moderatregering (vilket hon ju är) än en centerpartist. Vad vi bevittnar är en partiideologisk kapitalförstöring av historiska proportioner.

Det kändes igår som att den färgstarka bukett som utgjorde det svenska sjupartisystemet vissnat ned.

/Henrik Oscarsson

14 januari 2009

1809

1809 års grundlag firar 200 år. Årtalet representerar den största krisen i Sveriges historia. Det är till och med fullt möjligt att Sverige inte hade funnits om inte detta dokument materialiserats ur kaotiska förhållanden. Vem sa att grundlagen inte spelar någon roll?

Bakgrunden var att Gustav IV lyckats med konststycket att samtidigt göra sig till fiende med Napoleons Frankrike, Ryssland och Danmark/Norge. Finland, Åland och Pommern hade ockuperats av fientlig trupp och ansågs förlorat. Ryssarna ryckte ned från norr till Umeåtrakten. Inbördeskrig hotar. Våra egna västra trupper som bevakade gränsen till Norge vänder och tågar mot Stockholm. Men innan de hinner fram ingriper en grupp officerare och ämbetsmän. De går upp till Stockholms slott, tar ifrån kungen hans värja och fängslar honom. 1809-års revolution var ett faktum.

Nu brinner det i knutarna - bokstavligt talat: Brandröken från Stockholms skärgård känns hela vägen in till strömmen. Det gällde att så snart som möjligt kunna sluta fred och för det behövdes en ny kung, en ny regeringsform och en ny riksdag. Regeringsformen hade i det här sammanhanget mer än ett symbolvärde: Att stifta en grundlag är ett viktigt sätt att visa att man behärskar territoriet. Förhandlingarna med Ryssland och Danmark är stenhårda. För att rädda riket behöver man visa att läget är under kontroll på hemmaplan.

1809 års grundlag gällde ända fram till 1974 och är fortfarande den näst mest varaktiga grundlagen i historien (efter den amerikanska konstitutionen). Nu hör det till saken att vi knappast kan sägas ha levt efter denna lag särskilt länge. Vår tradition av konstitutionell pragmatism kommer sig av att vi behöll 1809 så länge trots att vi i praktiken förändrade vårt statsskick flera gånger, vid parlamentarismens genombrott, vid den allmänna rösträttens införande och när vi avskaffade den reella kungamakten.

Exakt hur det gick till och vilka personer som faktiskt satt och skrev grundlagen är fortfarande omtvistat. Om det inte lyckats hade Sverige möjligen erövrats och styckats av våra fiender. Utan 1809 års grundlag kanske vi inte kallat vårt land för Sverige.

/Henrik Oscarsson

13 januari 2009

Gymnasiereformen 1994 misslyckades

I mitten av 1990-talet genomfördes en stor reform av det svenska gymnasiesystemet som syftade till social utjämning under parollen "en skola för alla". I den nya enhetliga gymnasieskolan förlängdes praktiska utbildningar från två till tre år. En direkt konsekvens blev att även studenter på praktiska utbildningar fick en betydligt mer omfattande (100 timmar) träning i samhällskunskap, en typ av utbildning som tidigare endast förekommit i mycket blygsam omfattning.

En central målsättningen med reformen var att försöka minska den stora klyftan i politiskt förtroende, deltagande och kunskaper som konstaterats mellan studenter på praktiska och teoretiska gymnasielinjer. Även konventionell visdom från pedagoger och skolforskare säger att en så omfattande ökning av så kallad civic education bör leda till mätbara effekter, framför allt genom ett ordentligt lyft i kunskap och deltagande bland studenter på yrkesinriktade utbildningar.

Men etablerade föreställningar skall som bekant utsättas för hårda prov -- det är samhällsvetenskapens primära uppgift. Mikael Persson och jag har genomfört en mycket omfattande undersökning om huruvida detta gap minskade som en effekt av gymnasiereformen. Svaret är ett rungande nej. Inte på någon punkt har reformen lyckats med sitt mål. Kunskaps-, deltagande- och förtroendegapet mellan studenter på yrkesinriktade och teoretiska gymnasieutbildningar kvarstår helt oförändrat.

Hur vi gjorde? Läs vårt arbetspapper här. En kortare variant ligger just nu för anonym kollegial bedömning vid en internationell tidskrift.


/Henrik Oscarsson

12 januari 2009

Om barns rösträtt

Mer än två miljoner svenska medborgare förvägras fortfarande den demokratiska rättigheten att delta i allmänna val. Medborgare under 18 år har inte rösträtt. Jag tror att frågan om barns rösträtt kommer att bli rösträttsstriden i vår livstid.

Diskussioner under Grundlagskonventet och ett antal studentuppsatser på senare år har övertygat mig om att nästan alla argument varför vi skall ha en åldersgräns för att rösta egentligen väger ganska lätt när allt kommer omkring. Varför bör valbarhetsålder och rösträttsålder gå hand i hand egentligen? Och är inte mognadsargumentet ogiltigt eftersom den demokratiska rösträtten är just en rättighet som inte förvärvas enligt meritokratiska principer (det finns väl gott om väljare äldre än 18 år som inte heller är mogna att rösta i så fall).

De praktiska problemen med att utvidga rösträtten till alla medborgare är överskattade. Vårdnadshavarna kan ombudsrösta. Finns fler vårdnadshavare än en kan de dela på röstvikten för de barn under 16 som de har vårdnaden av. Krångligare system har man sett.

De politiska konsekvenserna av att införa rösträtt från födseln är sannolikt relativt begränsade. Simuleringar vi har gjort inom Valforskningsprogrammet visar att valresultaten skulle förändras marginellt om föräldrar med omyndiga barn i hushållet gavs lika många röster som de hade barn. Barnfamiljer röstar och prioriterar nämligen ungefär likadant som väljarna som helhet (se Gunnel Gustafssons redaktörsbok Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga?). Farhågorna om att våra valrörelser skulle komma att bli helt fokuserade på gruppen barnfamiljer är också överdrivna: barnfamiljerna utgör redan idag närmare 35 procent av valmanskåren och valrörelserna är redan starkt fokuserade på att vinna marginalväljare i just denna grupp.

En medborgare - en röst!

/Henrik Oscarsson

10 januari 2009

Gammal vet bäst?

Ja, så är det. Åtminstone när det gäller politisk kunskap. Och män är kunnigare än kvinnor (i hela världen faktiskt). Gruppen män 60+ vet mest om politik. De har snittpoäng i närheten av 10 på valundersökningarnas kunskapsindex med 17 kunskapsfrågor. Unga förstagångsväljare börjar mycket svagt. I genomsnitt klarar 18-22 åringar av att svara rätt på i bästa fall fem av sjutton frågor. Kunskapstillväxten pågår sedan hela livet och följer alltså samma livscykel som exempelvis politiskt intresse, exponering för nyheter och valdeltagande.

Kunskapsindexet
Vilka frågor som ställs? Hälften av frågorna har med personkännedom att göra. Uppgiften är att placera personer som t ex Bosse Ringholm, Jan Eliasson, Carin Jämtin och Karin Pilsäter i rätt parti. Resterande frågor handlar om sakkunskaper; att tala om huruvida påståenden är korrekta eller felaktiga. Påståenden som användes 2006 är t ex "Den öppna arbetslösheten i Sverige är idag mindre än 5 procent", "Sjukersättningen från försäkringskassan är idag 90 procent av lönen från den första sjukdagen", "Spanien är med i EU", "Sveriges Riksdag har 349 ledamöter", "Betyg i skolan får tidigast ges på höstterminen i årskurs 8" eller "Under valperioden 1998 – 2002 hade Sverige en socialdemokratisk enpartiregering".

Kunskapsmätningar av det här slaget kan kritiseras i oändlighet. Vad är politisk kunskap? Vad är relevant för väljarna att känna till egentligen? Varför skall just den här kalenderbitarkunskapen visa att en väljare är politiskt sofistikerad? Just därför är det en utmaning att analysera politisk kunskap. Vi har kunnat visa att politisk kunskap är endimensionellt: Personkunskaper, systemkunskaper, partiståndpunktskunskaper och sakkunskaper går hand i hand. Intressant nog är samvariationen med formell utbildning väldigt låg i Sverige.

Läs mer om våra analyser av politisk kunskap på http://www.valforskning.pol.gu.se/. Se även artikeln "A Matter of Fact. Knowledge Effects on the Vote in Swedish General Elections" i Scandinavian Political Studies 2007:3.


/Henrik Oscarsson

09 januari 2009

Lund +1 : Göteborg -1

Under (alltför) lång tid har man inom Göteborgs universitet stött och blött frågan om huruvida GU skall inrätta ett Göteborg Institute for Advanced Studies. Idén har väckt stor entusiasm bland GUs forskare. GIAS var tänkt att attrahera de bästa toppkrafterna inom internationell forskning i form av kortare eller längre besök i den göteborgska forskningsmiljön. Unga göteborgsforskare skulle få en personlig direktkontakt med forskningsfronten på sin egen hemmaplan och därmed ges strålande möjligheter att utveckla sina idéer, nätverk och färdigheter.

GU skulle dramatiskt höja sin ambitionsnivå och öka sin synlighet och närvaro internationellt. GIAS skulle i ett slag ha kunnat innebära ett rejält kvalitetslyft och en helt nödvändig internationalisering för forskningen vid Hum-Sam-Utbildningsvetenskap-Handelshögskolan. Bra forskning ger bra utbildning. Bra utbildning ger studenter i världsklass. Studenter i världsklass skänker innovationskraft till staden Göteborg.

Men. Målmedvetenhet, ambition och handlingskraft krävs för att förverkliga goda idéer. Av någon outgrundlig anledning tycks dessa kvalitéer saknas hos Göteborgs universitet. Nu har Lunds universitet "snott" idén. Jag kan bara gratulera Lund till deras nya satsning på ett Institute for advanced studies. Grattis, Lund!

Det här är förstås allvarligt inte bara för Göteborgs universitet att bli omsprunget av Lund även här (Lund fortsätter kamma hem starka forskningsmiljö-medel från Linnéstödet). För Göteborg är det förödande när innovationer för att attrahera hjärnkraft till regionen inte tas till vara. Göteborg kan inte överleva enbart som evenemangsstad. Vad skall vi ha ett av europas största universitet till om vi bara vill spela i andradivisionen?

/Henrik Oscarsson

08 januari 2009

Lycka livet igenom

Hur nöjd är du med ditt liv? Lyckoforskningen är mycket omfattande och alltid intressant att följa. SOM-institutet har mätt livstillfredsställelse sedan 1996. Figuren nedan är en sammanställning av hur nöjda män och kvinnor är med sina liv. Den visar hur stor andel som svarat att de är "mycket nöjda" med sina liv för varje åldersgrupp mellan 15 och 85 år (n=24000 personer 1996-2003).

Det visar sig att vi inte är lika lyckliga hela livet. Och män och kvinnor har olika lyckoutveckling genom livet. Unga män i 15-18-årsåldern startar mycket lyckliga (mer än 40 procent nöjda med livet) men därefter följer två stora ras, först mellan 20-25 år (ned till 27 procent) och sedan, mellan 35-45 år, ned mot 22 procent. Efter 45 blir män allt lyckligare med ökad ålder. Män har sin längsta sammanhängande lyckoperiod mellan 65-70 år.

Kvinnor är lyckligare än män under hela livet med undantag av åldrarna 15-20 år. Lyckoraset kommer tidigare för kvinnor (30-35 årsåldern) och är inte lika stort som för män. Efter 50-årsstrecket följs män och kvinnor åt när det gäller andelen nöjda med livet.

Figuren är rätt kul att fundera vidare kring. Bakom resultaten gömmer sig förstås många förklaringar till variationer i mänsklig lycka och livstillfredsställelse. Vi blir t ex lyckligare av gemenskap, vänner, livskamrater, giftermål och pengar (men mindre lyckliga av att skaffa barn). Hur tolkar du figuren?

/Henrik Oscarsson

07 januari 2009

Hur finanskriser undviks

Hade finanskrisen gått att undvika? Med bättre kunskaper, bättre fungerande institutioner, bättre regelverk, bättre övervakning och bättre prognosmakeri? Ja. Jag är övertygad om det. Men vi står ännu inte tillräckligt rustade. Sällan har man känt behovet av forskning och innovation inom de ekonomiska vetenskaperna större än nu. Krisen känns onödig. Vi behöver intelligent konstruerade institutioner och regelverk för att hantera liknande händelser i framtiden. Och sådana innovationer dimper inte ned från himlen. Sådant måste uppfinnas, precis som botemedel mot cancer eller högeffektiva solceller.

Ekonomer och andra samhällsvetare borde ha haft resurserna för att producera just de uppfinningar och forskningsgenombrott (inom t ex internationell ekonomi, finanspsykologi och nationalekonomi) som hade hjälpt oss att helt undvika eller åtminstone dämpa effekterna av den globala finansmarknadens sammanbrott. För att nå dit behöver man rimligen göra forskningssatsningar i nivå med de som kommer naturvetenskap, medicin och teknik till del (discipliner som oftast har en, två eller till och med tre nollor mer i forskningsanslag än de socialvetenskapliga). Denna insikt är tyvärr inte allmänt utbredd. Nuvarande forskningspolitik lämnar socialvetenskaperna i strykklass, däribland ekonomi.

Finanskrisen har gjort oss alla rejält fattigare och kommer fortsätta skada oss under lång tid. Har vi råd att inte satsa mer på forskning i framtiden? En sund reglerad global ekonomi är ju en förutsättning för att allt det andra goda vi vill åstadkomma med forskningen skall kunna bli verklighet.

/Henrik Oscarsson

04 januari 2009

Återinför kungaval

Monarki/republik-debatten tycker jag alltsomoftast är rätt trist, mest för att det inte längre dyker upp fler argument för respektive emot. En intressant idé som framfördes på statsvetenskapliga institutionens Grundlagskonvent är att helt enkelt låta svenska folket regelbundet välja kung/drottning. Då skulle monarken kunna åtnjuta ett slags demokratisk legitimitet, vilket bättre harmonierar med vårt demokratiska styrelseskick.

Låt oss säga att ett sådant kungaval skulle hållas vart tionde år eller närhelst succession blir aktuellt. Självklart skulle folket kunna ställa upp fler kandidater än den som är aktuell med dagens system. Utgången den här gången skulle förstås vara given: svenska folket skulle naturligtvis med stor majoritet välja Viktoria till drottning. Skenbar valdemokrati, säger någon? Nej, det är principen som är det intressanta, och det intellektuellt utmanande.

Traditionen att välja kung går sannolikt tillbaka till 800-900 talet, alltså långt innan något som kan kallas Sverige existerade. Varför inte hålla valvakan från samma plats som då, Mora Stenar?

/Henrik Oscarsson

03 januari 2009

Ökad rörlighet, men varför?

Under nästan femton år var det inte ens särskilt sant. Under 1990-talet ökade inte rörligheten i väljarkåren särskilt mycket utan hängde stabilt strax över 30 procent. Vi fick ändå höra att väljarna blev allt rörligare. Först i samband med valet 2006 ökade andelen partibytare till 37 procent.

Så nu är det faktiskt sant. Mellanvalsrörligheten har blivit större. Nu talas om den rörliga valmanskåren igen. Jag noterar att i så gott som samtliga kommentarer omtalas väljarna i förklenande ordalag. Väljarna är otrogna, ombytliga, förvirrade, tuvhoppande, nyckfulla. Medborgarna får ta hela "skulden" när partier och ledarredaktioner ojar sig över att medborgarna ena dagen sympatiserar med ett parti och andra dagen med ett annat. Oj oj.


Få ställer de intressanta frågorna om varför vi noterar en ökad rörlighet bland väljarna. Den makrosociologiska förklaringen är att Modernisering i betydelsen individualisering och kognitiv mobilisering har gjort medborgarna mer självständiga i förhållande till alla slags kollektiv. Antalet partier i partisystemet spelar också roll: förutsättningarna för stor väljarrörlighet är självklart högre i system där det finns många partier. Långsamt krympande ideologiska avstånd mellan partierna spelar också in; depolariserade partisystem har färre partiidentifierade och det är psykologiskt lättare för väljarna att byta.

Förklaringar som sällan används men som också är viktiga är att partierna har blivit rörligare. Partiernas ideologiska rotfäste och sakfrågeståndpunkter är inte lika stabila som tidigare. Man byter politik och ledare oftare. Det kan till och med vara så att väljarna är mer stabila än vad partierna är! Så mycket av den ökade väljarrörligheten beror på att villkoren för partipolitik förändras. Konkurrensen om väljarna är stenhård och det sätter spår i partiernas strategiska agerande. Dessutom produceras det mycket mycket mer politik per tidsenhet idag än vad det gjorde för trettio år sedan. Det högre tempot, störtfloden av politisk information som når väljarna, innebär att det potentiellt finns mer saker för väljarna att "störa sig på" när det gäller favoritpartiet = lättare att byta.


/Henrik Oscarsson