Därför vann Alliansen 2

En kortare sammanfattning av min och Sören Holmbergs bok "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006" (2008: Norstedts Juridik) publicerades igår på SCBs hemsida under namnet Därför vann Alliansen. En sammanfattning av några resultat från valundersökningen 2006. Här kan Du snabbläsa om våra sju förklaringsfaktorer till varför Allians för Sverige lyckades vinna riksdagsvalet 2006.

/Henrik Oscarsson

100 dagar kvar till EUP-valet

Idag är det hundra dagar kvar till Europaparlamentsvalet den 7 juni. Omfattningen av mediebevakningen i de tre tidigare EUP-valen har en fallande trend. Även den här gången uppträder exempel på märkligheter i nyhetsvärderingen. När GP rapporterade nyheten att moderaterna spikat sin lista förra veckan glömde de liksom bort att tala om hur listan såg ut.

Kul därför att se att somliga medieredaktioner redan tagit sitt demokratiska ansvar och dragit igång en kritisk granskning av EU-kandidaterna. Thomas Nordegren är redan mitt uppe i sin intervjuserie med partiernas toppkandidater. Undantaget som bekräftar regeln eller en indikator på tillnyktring?

/Henrik Oscarsson

Ansikten inget stöd för hågkomst

I e-panelen 2006 genomförde vi ett kul försök med så kallade enkätinbäddade experiment. Webbenkäterna programmerades så att respondenterna randomiserades (slumpades ut) i tre grupper. Grupperna fick besvara en klassisk kunskapsfråga där det gällde att para ihop fyra partiföreträdare med rätt parti. Men vi varierade den information som gavs. Första gruppen fick veta endast namnet på partiföreträdaren (det är den variant som används i de stora nationella valundersökningarna sedan 1982). Andra gruppen fick istället se porträttbilder. Tredje gruppen fick mest information: både namn och porträttbilder.

Rent tekniskt fungerade det bra. Men det blev också ett intressant resultat. Det visade sig att paneldeltagare som endast fick se personernas ansikten hade svårare att placera personerna i rätt parti än paneldeltagare som informerades om deras namn. Den visuella informationen underlättade alltså inte hågkomsterna om vilket parti de olika personerna företräder.


Prova själv. Spikar du namn och partitillhörighet på de fyra välkända ansiktena?

Den här gången handlade det om erövra praktiska kunskaper i hur webbenkäter kan användas för att genomföra experimentella studier: det handlar om helt nödvändig grundforskning inom området opinionsbildning. Experiment som det här enkla exemplet måste som bekant replikeras många många gånger innan det växer fram ett rejält underlag som kan lägga till något till vår kunskap om hur människor exponeras för, värderar och minns politisk information. Just nu pågår ansträngningar att försöka finansiera en infrastruktur för internationellt slagkraftig opinionsforskning vid Göteborgs universitet. Det är en angelägen satsning för att kunna utveckla nya frågeinstrument och datainsamlingsmetoder.

/Henrik Oscarsson

Svensk partiforskning

Partierna är alltjämt och under överskådlig framtid centralaktörer i den representativa valdemokratin. Nittonhundratalet har varit de starka partiernas epok i vår del av världen. Men våra partidemokratier befinner sig i snabb förändring. Jag ser tusen skäl för svenska statsvetare att ägna sig mer åt partiforskning. Förändringen från medlemspartier till kampanjpartier. Partiernas ideologiska, organisatoriska och interndemokratiska förändringar. Framväxten av nya partier längs nya politiska skiljelinjer. Professionaliseringen av partiledningar och kampanjverksamhet.

Statsvetare bör, liksom journalister, vara förprogrammerade att studera processer där mycket makt fördelas i samhället. Värdeallokeringen är omfattande inom partierna, det gäller inte minst i nomineringen av kandidater till valda församlingar. Men trots detta är partiforskningen tunn i Sverige, liksom den journalistiska bevakningen av partiernas inre liv. Under 1995-2005 kan man räkna statsvetenskapliga avhandlingar om partier på händernas fingrar. Vi ser få statsvetare i bänkraderna på partikonventen. Det finns politiska journalister som har bättre koll på vissa partier än vad statsvetarna har. Frågan är om det inte är snudd på tjänstefel av den svenska statsvetarkåren. Vi saknar systematisk kunskap om en av den representativa demokratins huvudaktörer: partierna.

Det saknas förstås inte svensk partiforskning. Och det saknas heller inte statsvetare som kallar sig partiforskare även om de ofta inte har sådan forskning som huvudinriktning. Varje gång det kommer en studie så blir det hyperintressant. Partiforskningen ligger klockrent i den statsvetenskapliga huvudfåran.

Gunnar Sjöblom försökte tydligen skapa ett partiforskningsprogram i Sverige under sent sextiotal. Det blev inget av den gången. Men nu är det väl ändå dags. Om inte ett forskningsprogram så ett välorganiserat nätverk? Denna idé kan bära mycket långt i ansökningsomgångarna till de stora forskningsråden framöver.

/Henrik Oscarsson

Fullt informerad väljarkår

Hur hade valen slutat om väljarkåren varit kunnigare om politik? Finns det något samband mellan politisk kunskap och partival? Om just detta har jag skrivit i en artikel i Scandinavian Political Studies. (2007:3)

Analyser av kunskapseffekter är väldigt spännande eftersom effekterna har olika tecken och styrka i olika väljargrupper. Exempel: Bland industriarbetare leder ökad kunskap till en ökad röstningssannolikhet på socialdemokraterna. Men bland tjänstemän är det tvärtom: ökad kunskap minskar sannolikheten för en s-röst. Och så vidare. Kunskap samspelar med både vänster-högerideologi och yrkesgruppstillhörighet. Min tolkning är att kunnigare väljare helt enkelt har bättre kontakt med sina grundläggande ideologiska värderingar och "sanna" intressen och röstar därför oftare i enlighet med dem än vad mindre kunniga väljare gör.

Med hjälp av multinomial logistisk regressionsanalys kan man göra ett seriöst försök att modellera hur en fullt informerad väljarkår hade röstat i svenska riksdagsval under perioden 1985-2002 (i tabellen kan du själv se vilka partier som klarar sig bättre (+) eller sämre (-) i förhållande till sina valresultat i respektive val).

Resultaten från Sverige är mycket lika de som framkommit i liknande kontrafaktiska analyser av amerikanska presidentval. I genomsnitt sett över flera val skulle högerpartier (och framför allt folkpartiet) få ett starkare röststöd om väljarna uppfyllt det normativa idealet att vara "fullt informerade" (här operationaliserat som att de svarat alla rätt på våra kunskapstest). I det svenska fallet är snittvinsterna +2,1 procentenheter för högerpartier (c, fp, kd, m).

De politiska konsekvenserna av en dramatiskt kunnigare väljarkår hade varit stora för svensk del: den socialdemokratiska minoritetsregeringen hade inte vunnit valet 1994 och förlorat valet 2002 om väljarna hade varit fullt informerade. Liknande analyser av euro-folkomröstningen visar att ja-sidan hade segrat om väljarna varit avsevärt kunnigare om politik (läs den analysen i boken Kampen om euron)

/Henrik Oscarsson

Bosse Bus egen hemsida

Gör gärna ett besök på Bo Rothsteins helt nya hemsida. Du hittar den här. Bra jobbat, Bo! Jag tycker det är viktigt att vi samhällsvetare fullgör den tredje uppgiften även med hjälp av bloggar och hemsidor för att sprida forskningsinformation. Om inte annat för att pumpa in lite nytt syrerikt blod i bloggosfären då och då.

/Henrik Oscarsson

Manifest i brevlådan 2010?

När det börjar bli dags för riksdagsval brukar partierna besluta om att ge sig själva lite extra pengar att kampanja för. Oftast har det handlar om olika "gå och rösta"-kampanjer riktade mot specifika grupper eller områden. Vad det blir den här gången vet vi inte, men idéer saknas förstås inte.
Ni som följer den här bloggen vet att jag propagerar för att partiernas valmanifest bör sändas ut per post till alla röstberättigade inför valet 2010. Partimanifesten är en underskattad och underutnyttjad form av direktkommunikation mellan partier och väljare. Dokumenten är klart bättre än sitt rykte och förtjänar en större spridning.

Vi som genomför analyser av manifesten kan intyga att de innehåller värdefulla konkretiseringar av partiernas ideologiska program i form av vallöften. Vallöftesanalyser visar att vallöftena har en betydligt högre prediktionskraft på ett partis göranden under den kommande mandatperioden än vad väljarna tror.

Inför PPM-valet hösten 2000 fick 4,4 miljoner svenska medborgare ett valpaket som bland anat innehöll tjock broschyr med information om tillgängliga pensionsfonder.

Självklart borde väljarna informeras lika ambitiöst när det gäller valet av parti i ett riksdagsval.
PPM-utskicket kostade 63 miljoner kronor. Partimanifesten är mycket tunnare än PPM-broschyrerna så jag kan inte tänka mig att kostnaderna för ett massutskick blir mer än högst hälften, kanske trettio miljoner kronor. Någon som vill räkna vidare?


/Henrik Oscarsson

335 930

Enligt SCBs nysläppta statistik om röstberättigade i Europaparlamentsvalet är det mer än tre hundra tusen ungdomar som har möjlighet att begå sin röstningsdebut den 7 juni. Om denna grupp nyckläckta medborgare beter sig som denna grupp gjort i tidigare EUP-val kommer endast omkring var fjärde av dem att rösta. Eup-valet är det första demokratiska val där de är röstberättigade.

Att delta i valen är ett vanemässigt politiskt beteende som grundläggs i unga år. En kvarts miljon (252 000) ungdomar kommer att begå sin politiska röstningsdebut genom att stanna hemma på sofflocket. Det riskerar att påverka sannolikheten att delta i allmänna val senare i livet. Eftersom vi har så stora kullar av förstagångsväljare just nu kan effekterna sitta i under många generationer framåt. Läs mer om valdeltagande i EUP-val i boken Europaval som du kan ladda ned här.

/Henrik Oscarsson

Anders Björck, FUN & FRA

Anders Björck är en av Sveriges mest erfarna politiker med mer än tre decennier som förtroendevald riksdagsman bakom sig. Han har varit försvarsminister och vice talman. Han har i tolv år varit ordförande i Försvarets underrättelsenämnd (FUN) som är de demokratiskt folkvaldas huvudsakliga kontrollorgan över den militära underrättelsetjänsten.

Få torde vara lika välinformerade om de villkor och förutsättningar som gäller för att försvara rikets säkerhet som Björck. Själv har jag varit minst sagt bekymrad över att intelligent och påläst folk har ansett sig behöva lagstifta om att införa radikalare tvångsmedel än under beredskapstiden (då öppnade vi enbart postförsändelser till och från Tyskland); i så fall måste hotbilden mot den demokratiska staten och Sveriges medborgare rimligen vara långt allvarligare än vad man har velat avslöja.

Men nu klarnar bilden. De sista kvarvarande tvivlen har skingrats. För om inte ens Anders Björck kan övertygas om att rådande hotbild kräver den nuvarande FRA-lagen med brokiga tillbehör då måste det betyda att tunga argument saknas. Kabelspaning mot all trafik må vara en våt dröm för varje underrättelsetjänst. Men det kostar för mycket pengar. Det är för många organ inblandade. Det är inte effektivt. Och det utgör ett hot mot det öppna demokratiska samhälle som underrättelsetjänsten är till för att försvara.

Läs mer om svenska statens övervakning av svenska medborgare under inledningen av det kalla kriget i min och Ann-Marie Ekengrens bok "Det röda hotet" (2002; Historisk Media).

/Henrik Oscarsson

EU-parlamentsvalet just nu

Moderaterna har nu som sista parti meddelat sin lista med kandidater till Europaparlamentet. Så nu har jag kunnat provköra min SAS-setup för mandatberäkning i Europaparlamentsvalet som jag tänker använda under valvakan för att se vilka kandidater som vinner mandat. Den genererar följande lista av kandidater som tar plats i Europaparlamentet. Beräkningarna bygger på Sifos januarimätning av partiernas procentuella opinionsstöd inför EUP-valet; den så vitt jag vet hittills enda mätningen.


Mandat 1 Marita Ulvskog (s)
Mandat 2 Gunnar Hökmark (m)
Mandat 3 Olle Ludvigsson (s)
Mandat 4 Anna Ibrisagic (m)
Mandat 5 Åsa Westlund (s)
Mandat 6 Carl Schlyter (mp)
Mandat 7 Marit Paulsen (fp)
Mandat 8 Christofer Fjellner (m)
Mandat 9 Göran Färm (s)
Mandat 10 Eva-Britt Svensson (v)
Mandat 11 Anna Hedh (s)
Mandat 12 Susanna Haby (m)
Mandat 13 Lena Ek (c)
Mandat 14 Jens Nilsson (s)
Mandat 15 Isabella Lövin (mp)
Mandat 16 Hans Wallmark (m)
Mandat 17 Olle Schmidt (fp)
Mandat 18 Hillevi Larsson (s)
--------------------------------------------------
Mandat 19 Christoffer Järkeborn (m)
Mandat 20 Ardalan Shekerabi (s)


Aktuell ställning just nu: Kristdemokraterna, piratpartiet och sverigedemokraterna blir utan mandat eftersom de inte klarar fyraprocentspärren. Järkeborn och Shekerabi på platserna 19 och 20 får hoppas på att Lissabonfördraget ratificeras. Listan gäller under antagande att väljarna inte möblerar om alls på partiernas listor med sina personröster. Det är dock högst sannolikt att så sker. I senaste Eup-valet personkryssade nästan sex av tio väljare (mest ett resultat som beror på det låga valdeltagandet). Då (2004) lyckades fyra kandidater ta sig förbi högre placerade partikamrater.


/Henrik Oscarsson

Gammal vet bäst 2

Göteborgs-Posten och andra medier uppmärksammar att kandidaterna till Europaparlamentet är så gamla. Men varför är det ett problem egentligen? Är inte valproceduren vi använder just till för att selektera de dugligaste, kunnigaste och erfarna personerna att representera Sverige i parlamentet? Nu råkar det vara så att personer som har lång erfarenhet av politik tenderar att ha många år på nacken. Europaparlamentet har en mer aristokratisk kultur än Riksdagen. Att vara en gammal politisk räv med erfarenhet av att vara minister, partisekreterare eller till och med partiledare ger extra tyngd i den förhandlingsdemokrati som utmärker Europaparlamentet. Min provocerande fråga är alltså om det inte är just med politiskt erfarna 60+are som vi skall bestycka vår delegation till Bryssel och Strasbourg?

Bernard Manin har skrivit en av de bästa böckerna som finns om principerna bakom vår representativa demokrati. Hans slutsats är mycket övertygande: valproceduren (allmänna demokratiska val) är - och är dessutom tänkt att vara - en elitistiskt selekterande mekanism. Representativ demokrati är till för att välja representanter, inte för att ta fram en miniatyrkopia av befolkningen. Hade vi velat maximera social representation skulle vi istället lottat fram platserna i demokratiska församlingar; Då hade det blivit "rätt" antal personer av varje sort i Europaparlamentet! Vi borde kanske inte använda termen representativ demokrati. Representantdemokrati leder tanken mera rätt.




/Henrik Oscarsson

Wikileak

Hur kan nätet användas för att bekämpa korruption? Hur ser den fria pressen ut i ett globalt informationssamhälle? Vad har de nya medierna att erbjuda som gammelmedierna inte kan?

Ett sätt är att erbjuda möjligheter att läcka kontroversiella dokument och hemliga uppgifter som kan avslöja korruption utan att det finns en möjlighet att tekniskt spåra källan. Wikileak är en organisation skapad av journalister som satt det här i system. Det intressanta är att de låter trafiken gå via servrar i Sverige och Belgien eftersom det just i dessa länder finns bäst lagliga förutsättningar att skydda uppgiftslämnaren. Tipstack till Marcia!

"All staff who deal with sources are accredited journalists. All submissions establish a journalist-source relationship. Online submissions are routed via Sweden and Belgium which have first rate journalist-source shield laws. In Sweden, not only does the law provide protection against any official inquiry into journalists’ sources, but it allows a source whose identity has been revealed without permission to initiate criminal prosecutions against an unfaithful journalist who has breached his or her promise of confidentiality." http://wikileaks.org/wiki/Wikileaks:Submissions

Wikileak erbjuder en möjlighet att göra livet lättare för visselblåsare (whistle blowers) över hela världen som annars brukar råka väldigt illa ut. All global wiki-trafik passerar Sverige, som låter en av sina myndigheter (FRA) att övervaka all Internettrafik till och från Sverige. Hur angeläget är det att övervaka wiki-trafiken? Och kommer Sverige att vara behjälpliga när det gäller att dekryptera trafiken och spåra källorna?

/Henrik Oscarsson

Fri press kuvar korruption

Korruption (användning av offentliga medel för privat vinning) är ett gissel som orsakar stort mänskligt lidande i vår värld. Svält, sjukdomar, miljöförstöring, brottslighet, krig, konflikter och svårt underpresterande institutioner följer i dess spår. Det är därför en viktig forskningsuppgift att spåra de underliggande mekanismerna bakom uppkomsten av korruption. Lösningar på hur korruption kan hävas och bekämpas hägrar. Forskningsgenombrott på det här området skulle verkligen vara till "stor nytta för mänskligheten", som Alfred Nobel skrev i sitt testamente.

Vid QoG-institutet (Quality of Government Institute) vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg drar vi vårt strå till stacken. Själv studerar jag en av de förklaringsfaktorer som visat ha starkast samvariation med graden av korruption: pressfrihet. Under kontroll för en ruskigt massa andra förklaringar brukar effekterna av olika pressfrihetsindikatorer överleva väl i modellerna. Det tycks finnas ett starkt samband mellan fri press och korruption. Utmaningen är att fastställa att detta samband verkligen finns och hur de kausala mekanismerna ser ut. Som valforskare är jag särskilt intresserad av frågan om och hur mediebevakningen underlättar väljarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar.

Figuren visar Freedom House-data över graden av pressfrihet i världen. Ju rödare desto längre ifrån idealet om en fri press. Läs mer om mitt projekt på QoG:s hemsida. Här kan du också ladda hem ett av världens största och bästa databaser för länderjämförande studier.

/Henrik Oscarsson

Valfri personvalsspärr?

Grundlagsutredningen har föreslagit att sänka personvalsspärr i riksdagsvalet från åtta till fem procent. Då bubblar ännu ett kul förslag från vårt grundlagskonvent upp: Varför inte låta partierna själva få bestämma vilken personvalsspärr de vill ha? Partierna kan väl anses vara suveräna att själva träffa en balans mellan medlemsmakt och väljarmakt över vilka som skall bli dess valda representanter?

Annat än praktiska motargument kunde jag inte komma på under kvällspromenaden med hunden. Bloggläsarna får gärna upplysa mig om jag missat något principiellt betydelsefullt. Alltså: Låt varje parti självt bestämma personvalsspärr!

/Henrik Oscarsson

18+2

Den 7 juli väljer vi minst 18 kandidater till Europaparlamentet. Men Valmyndigheten kommer också räkna fram vilka partier som får de två nästa mandaten (nr 19 och nr 20). Ratificeras Lissabonfördraget har Sverige nämligen 20 platser i parlamentet istället för 18. De kandidater som erhåller mandat 19 och 20 får alltså resa till Bryssel om och när fördraget antas.

Vallokalerna i Europaparlamentsvalet den 7 juni stänger klockan 21. Ett preliminärt resultat över partiernas röststöd föreligger förhoppningsvis ett par timmar senare. Först när onsdagsrösterna är räknade vet vi det slutgiltiga resultatet.

I europaparlamentsvalen spelar personrösterna mycket större roll än i riksdagsval. Sverige är en valkrets. Detta extra spänningsmoment kommer vi dock inte kunna följa under valkvällen. Sammanräkningen av personrösterna påbörjas nämligen inte förrän nästa morgon. Preliminära rapporter om vilka kandidater som Sverige skickar till Europaparlamentet är att vänta först framåt lunch (kanske senare ändå) måndagen den 8 juni. Och blir det tätt i personröstningen så hålls vi på halster fram till onsdagen när det slutgiltiga valresultatet föreligger.

/Henrik Oscarsson

Dubblera SCB/PSU

Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning (SCB/PSU) genomförs två gånger per år, i maj och i november. SCBs mätningar spelar i en egen division jämfört med opinionsinstituten. SCB har en ordentlig urvalsram och använder sig av stora och statistiskt renläriga befolkningsurval. Några viktningar eller poststratifieringar för att i efterhand rädda urvalet behövs inte.

Att göra rätt kostar pengar. SCB-mätningarna är avsevärt mer kostsamma än opinionsinstitutens. Men det är demokratin värd. SCB/PSU finansieras av Riksdagen via anslagen till valstatistiken. Med andra ord är det svenska folkets mätningar av de egna partisympatierna!

På gott och ont har opinionsmätningarna en central roll i den inrikespolitiska debatten. Ständigt refererade har de effekter på partiernas reella maktpositioner, partifolkets humör och partiernas ideologiska utveckling. (Är det någon som tror att kd hade gett upp regeringsstriden om ny äktenskapslagstiftning om partiet haft 13 procent i opinionen istället för tre?). Det är viktigt med god kvalitet i mätningarna. Vill man kunna följa opinionsutvecklingen i mindre grupper (exempelvis förstagångsväljarna) så krävs det stora urval.

Olof Pettersson och Sören Holmberg har i en SNS-rapport visat att vi än så länge inte har sämre mätningar än någon annan stans. Statsvetarna följer noggrant utvecklingen. Under tiden finns ändå saker att göra.

Mitt enkla förslag är att ge SCB möjlighet att mäta oftare än två gånger om året. Inför kvartalsmätningar! En SCB/PSU-mätning i kvartalet kompletterat med medel för vidareutveckling och kvalitetssäkring av urvalsmetoder och mätinstrument. Är det månne någon riksdagsledamot som vill motionera om saken?

/Henrik Oscarsson

Dra dig ur, Affe

Alf Svensson står på nionde plats på kristdemokraternas lista inför Europaparlamentsvalet. Han kan mycket väl bli vald. Om kristdemokraterna gör ungefär samma resultat som förra gången (5,85 procent eller 142 704 röster) och andelen personröstare blir ungefär detsamma som då (59 procent) räcker det teoretiskt med drygt fyra tusen röster för att nå över femprocentspärren för personval.

Jag bedömer att Alf Svensson drar in långt fler än fyratusen personröster. Alf tillhör en av de mest populära partiledarna i historien. Han är dessutom en av de få partiledare under årens lopp som vi kunnat konstatera positiva partiledareffekter för (1998). I avsaknad av en Anders Wijkman eller Lennart Sacredéus i listtoppen är det inte ett helt osannolikt scenario att Svensson drar in minst lika många personröster som toppnamnet Ella Bohlin.

Problemet är att Alf Svensson gjort klart att han inte tänker acceptera väljarnas mandat. Han tänker inte sätta sin fot i Europaparlamentet om han skulle bli vald. Han står bara med på listan för att visa sitt stöd för listan. Det hela är mycket märkligt givet andan i personvalssystemet.

Kristdemokraterna har syndat förr när det gäller att missbruka personvalssystemet. Men att ställa upp icke uppriktiga kandidater i ett val där personröstningen verkligen betyder något tar priset. Blir Svensson förtroendevald kandidat blir han tvingad att omedelbart bryta detta förtroende. Så här kan vi väl inte ha det?

Om det här sättet att tänka vinner terräng utanför kd, ja var skall det då sluta? Ska socialdemokraterna ha med Ingvar Carlsson eller Jan Eliasson på sin lista? Hans Blix och Bengt Westerberg kan väl uppträda på folkpartilistan? Vänsterpartiet kan väl ha med populäre Jonas Sjöstedt fast han slutat och bor i New York? Varje parti kan säkert dra fram namn som kanske väcker uppmärksamhet för listan men där kandidaturen inte är värd något. Men det menar jag är sabotage mot andan i personvalssystemet.

Listorna till Europaparlamentet spikas officiellt den 13 mars. Kristdemokraterna har alltså tid på sig att rätta till misstaget.

/Henrik Oscarsson

Opinionsjournalistikens fällor 1

Alla som läst några poäng statistik vet att felmarginaler för urvalsskattningar av proportioner (procenttal) är som störst för skattningar nära 50 procent och som minst nära 0 eller 100 procent. Felmarginaler är alltså större för skattningar av t ex s-blockets opinionsstöd än för skattningar av partier som ligger i närheten av fyraprocentspärren. Precisionen i sverigedemokraternas opinionssiffror är alltså bättre än för Allianspartiernas samlade opinionsstöd. Det här måste man ta hänsyn till i tider av krympande blockavstånd.

Som vanligt är landets opinionsjournalister slarviga i överkant med tolkningar och rubriksättningar. Under slutspurten av valrörelsen 2006 var det helt jämnt mellan blocken. I endast en (!) publicerad mätning kunde man konstatera endast en statistiskt signifikant skillnad i opinionsstöd mellan v-s-mp och c-kd-fp-m. Den enda rimliga tolkningen av de 25 mätningar som publicerades 1-17 september var att racet mellan blocken var "too close to call".

En quick and dirty-sökning i Retrievers mediearkiv backar upp min minnesbild. Jag får mer än hundra träffar under denna period med sökord som "Alliansen leder", "Alliansen har övertag" och "Alliansen har ett försprång". Sveriges tidningsläsare fick under slutspurten, framför allt sista veckan, läsa ganska mycket om den där Alliansledningen som alltså inte var statistiskt säkerställd i 24 av 25 mätningar. En snabb genomläsning visar att det aldrig nämns huruvida blockavståndet är statistiskt säkerställt (åtminstone inte i de artiklar jag hittade).

TABELL Blockavstånd i publicerade opinionsmätningar 1-17 september 2006.

Så nu när avståndet mellan blocken tycks börja krympa och vi ser en utveckling mot utjämning i opinionsläget är det kanske dags att lära sig räkna ut felmarginaler för blockavstånd?

/Henrik Oscarsson