31 mars 2009

SR rekryterar åt SD?

Jag har läst hundratals fritextsvar från väljare som någon gång övervägde att rösta på Sverigedemokraterna i 2006 års val. Ett återkommande resonemang bland dessa potentiella SD-väljare handlar om hur illa SD behandlas av den etablerade eliten inom politik, kultur och media. Även bland de som uppfattar SD som "lite väl extrema för att verkligen rösta på" eller "ett tydligt protestalternativ även om jag inte vill se partiet i Riksdagen" uttrycks ändå en upprördhet över att partiet bemöts på ett "odemokratiskt sätt" av de etablerade partierna.

Från min horisont lever SD gott på att behandlas som "något katten släpat in". Man odlar själva gärna bilden av att vara ett utstött anti-etablissemangsparti i kylan. Kampen mot det som uppfattas vara den politiskt korrekta eliten är lika mycket bränsle för rekrytering som protesten mot det mångkulturella samhället. Att vara utspärrade och särbehandlade tycks uppenbarligen väcka sympatier bland potentiella SD-väljare: Eliternas beteende måste ju rimligen innebära att man uppfattar SD som ett stort hot? På så sätt hamnar SDs ideologi, verklighetsbeskrivningar, problemformuleringar och politiska handlingsprogram ur fokus.

Kaliberreportaget är utmanande på många sätt. Många drar paralleller till Janne Josefssons valstugereportage. Men det finns en viktig principiell skillnad. I valstugereportaget gjordes inspelningarna på offentlig plats. Men Kalibers reportrar blev partimedlemmar och gjorde hemliga inspelningar på interna partimöten.

Det är ingen orimlig slutsats att många potentiella SD-väljare har svårt att se att Sveriges Radio skulle ha arbetat så här med något av riksdagspartierna. Den uppfattade särbehandlingen leder i så fall till ökade sympatier för SD som kanske inte ens är kopplade till deras politiska program.

30 mars 2009

Vår demokrati

Jag har med stor behållning läst Olof Peterssons nya bok Vår demokrati. Boken kan betraktas som ett slags Peterssonsk hitparad från 1980-talets Maktutredning och framåt. Petersson har inspirerats av det bästa från SNS Demokratirådsrapporter och egna böcker som Nordisk politik, Rättsstaten och Samhällskonsten.

Boken är en utmärkt introduktion till demokratins rötter, framväxt, principer och inneboende motsättningar. För grundstudenter i statsvetenskap eller samhällskunskap är boken en utmärkt väg in i den empiriskt inriktade demokratiforskningen. Själv skulle jag gärna ha använt boken som kurslitteratur under Statsvetenskapliga institutionens grundlagskonvent 2004-2008 om den funnits tillgänglig. Det mesta av allt spännande och intressant finns samlat här.

I förstone upplever man texten torr, korthuggen gränsande till naiv när det gäller sättet att problematisera demokratin som idé och begrepp. Men snart inser man att den avskalade texten i själva verket är ett resultat av kirurgiskt precisionsarbete. Ingenting onödigt finns med. Petersson broderar nämligen inte ut som man är van vid från liknande texter. Knivskarpa kategoriseringar och sköna fyrfältstabeller lämnar läsaren i upprymd klarhet.

Petersson har även tidigare blivit "anklagad" för att vara lättläst. Denna "anklagelse" kvarstår även fortsättningsvis. Man känner sig helt enkelt smart när man läser Vår Demokrati.

Nära hälften agerar annorlunda

Andelen väljare som bytte parti mellan 2002 och 2006 var rekordhöga 37,1 procent. Men den skattningen av rörligheten gäller för partiväljare, inte för alla röstberättigade svenskar. Vill man få en uppfattning om hur stor andel av svenska medborgare som förändrar sitt politiska beteende måste man även ta hänsyn till trafiken mellan soffan och valurnan.

Räknar man om Valforskningsprogrammets historiska tidsserier för den totala rörligheten i valmanskåren blir resultatet så här (streckad linje):



Resultaten visar att den totala rörligheten vad beträffar politiskt beteende (valdeltagande + partival) ökat från omkring 25 procent under 1970-talet till närmare fyrtiofem procent 2006. Närmare hälften av de röstberättigade medborgarna i Sverige förändrar alltså sitt politiska beteende mellan två val. Rörligheten mellan partier – som är den vanligaste mått­stocken för en rörlig valmanskår – representerar endast två tredje­delar av den totala rörligheten.

Det finns alltså en mycket stor inneboende potential för politisk förändring. Den hittillsvarande stora politiska stabiliteten i Sverige kommer sig av att det mesta av individrörligheten faktiskt tar ut varandra i aggregatet. Trafiken mellan partierna, över blockgränsen och till och från soffan är inte enkelriktad. Väljare flödar till och från. Men om alla rörliga väljare bestämde sig för att förändra sitt politiska beteende i samma riktning skulle vi kunna stå inför dramatiska förändringar.

28 mars 2009

Earth hour

Klarar man sig helt utan el under en timme en lördagkväll? Utmaningen Earth hour är härmed antagen. Nedsläckningen skall egentligen äga rum 20:30. Men vissa justeringar behöver göras. Min egen earth hour förläggs någon gång efter Frölundas sjätte semifinal mot HV71 (slutar omkring 19:00 om det inte blir förlängning...) och före Sveriges VM-kvalmatch mot Portugal (börjar kl 21:00)!

26 mars 2009

The Right Stuff?

Här är den oundgängliga länksamlingen för alla som tänker sig delta i det svenska Europaparlamentsvalet den 7 juni. I listan ingår alla kandidater som står på valbar plats enligt den senaste opinionsmätningen (någon begränsningsregel var jag tvungen att ha...). I första hand gäller listan kandidaternas hemsidor. En del av dem har också egna bloggar.

Det finns förstås fler kandidater. Partiernas valsedlar hittar du här. Du kan också gå in på europabloggen och läsa på.

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Christofer Fjellner (m)
7 Marit Paulsen (fp)
8 Göran Färm (s)
9 Susanna Haby (m)
10 Carl Schlyter (mp)
11 Anna Hedh (s)
12 Eva-Britt Svensson (v)
13 Hans Wallmark (m)
14 Jens Nilsson (s)
15 Lena Ek (c)
16 Olle Schmidt (fp)
17 Christoffer Järkeborn (m)
18 Hillevi Larsson (s)
------------------------------------------------------------
19 Inger René (m) får mandat om Lissabon ratificeras
20 Ardalan Shekerabi (s) får mandat om Lissabon ratificeras

24 mars 2009

EUP-hemsida saknar valresultat

På Europaparlamentets hemsida finns enorma mängder information inför det stundande valet i juni. I pressmappen återfinns sammanställningar land för land av valdeltagandet i de EUP-val som hållits sedan 1979, utvecklingen av andelen kvinnor i parlamentet, information om nya löner för parlamentarikerna (redan i andra stycket!), redogörelse av vallagar i olika länder och så vidare.

Men. Jag har hittat ett möjligt förbättringsområde när det gäller informationen till journalister och allmänhet: kanske borde det finnas information om valresultatet i de närmast föregående Europaparlamentsvalen! Existerande partigrupper listas, liksom alla ledamöter men partiernas inbördes styrkeförhållanden omnämns inte med ett ord!

Efter en rätt omfattande surfsession konstaterar jag att på Europaparlamentets hemsida finns inga sammanställningar av hur Europaparlamentsvalen har slutat (endast hänvisningar till Valmyndigheten och nationella valresultat). Smått fantastiskt, egentligen! Inte heller på den internationella sidan ger diverse fritextsökningar något resultat ens i arkivsamlingarna. Skrivningarna om att "Europaparlamentet är EUs enda direktvalda organ" blir lite märkliga i ljuset av att det saknas information om valresultaten.

Nåväl. För min egen skull ställde jag samman en liten kom ihåg-lapp. Med Wikipedia som huvudkälla (!). Det är ju procentfördelningen man vill åt:



De två senaste Europaparlamentsvalen har lett till små förändringar av partigruppernas relativa storlek. ELDR (Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa) där Centerpartiet och Folkpartiet ingår var de stora vinnarna vid senaste EUP-valet (+4,0 procentenheter). Även IND/DEM (Gruppen Självständighet/Demokrati) där Junilistan ingår blev starkare (+2,5 procentenheter) vid det senaste parlamentsvalet. Valets största förlorare 2004 blev PES (Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet) där Socialdemokraterna ingår (-1,5 procentenheter).

Kriser skiljer agnarna

Apropå bonusdiskussionen kan man fundera på om inte bonussystem bör vara utformade med omvänd logik jämfört med idag. Från min horisont förefaller det vara avsevärt mer krävande att leda organisationer och enheter i tider då resurser är knappa och krymper och då osäkerheten om framtida utveckling är stor än i tider då det råder tillväxt och expansion.

När allt går sin gilla gång och bara rullar på är det lätt att vara en bra ledare. Problem tenderar att vara lyxproblem. Få tuffa beslut behöver tas. Ledaren kan ständigt leverera nya goda nyheter till medarbetare och omvärld. Det råder expansion. Utdelningar. Tillväxt. Reallöneökningar. Ryggdunk. Feel good-stämning. Ledaren känner uppskattning och sover gott om natten. Det finns gott om utrymme för felbeslut. I goda tider har även en riktigt dåligt ledarskap tillräcklig felmarginal för att inte "upptäckas". I goda tider ställs aldrig frågan om det kanske hade gått ännu bättre om företaget/kommunen haft ett skickligare ledarskap?

Kriser gör män av pojkar och kvinnor av flickor. Ur ruinerna reser sig de ledare i näringsliv och offentlig verksamhet som aldrig sprang och gömde sig, som arbetade hårt (hårdare) när det blåste snålt, som utförde balanskonster på slak lina utan felmarginaler, som tog ansvar för tuffa obekväma beslut och som verkligen förtjänar vårt förtroende (och bonusar?). Men för sådana personer i sådana tider är incitamentsstrukturen svag. Det mest sannolika är istället att de kommer att "belönas" med spott och spe, folkligt vrede och förakt, brustna vänskapsband, förstörd nattsömn och minskat förtroende (och definitivt inga bonusar). Lönar det sig, kan man undra, för enskilda ledare att göra ett anständigt jobb? Jag ser ingenting som liknar en morot.

22 mars 2009

Om svenska partiers proffsighet

En av de viktigaste förändringarna av vårt partiväsende är partiernas långsamma transformering från medlemspartier till kampanjpartier. Partierna professionaliseras, brukar det heta. Partifolk vägrar fortfarande konsekvent att släppa folkrörelseidealen om att det är den kaffebryggande, kuvertklistrande och flygbladsutdelande vanlige medlemmen som är partiets själ. Samtidigt tappar partierna medlemmar. Det finns fler förtroendeuppdrag än partimedlemmar som är villiga att ta dem. Ekonomiskt spelar det inte längre någon roll för partierna. Men medlemstappet har direkta konsekvenser för möjligheterna att bedriva effektiv opinionsbildning och valkampanjer.

Hur professionaliserade är egentligen de svenska partierna? I senaste numret av tidskriften Political Studies presenterar Jesper Strömbäck en artikel om graden av professionalisering av politiska partiers kampanjverksamhet. Strömbäck lämnar bland annat ett välkommet bidrag till diskussionerna kring hur professionaliserade kampanjer bör studeras. Han prövar sitt verktyg på 2006 års svenska riksdagsval.

Strömbäcks Professional Campaign Index (PCI) består av elva olika indikatorer: 1) användande av telemarketing (telefonkampanjer riktade till väljare), 2) utskick av brev till egna medlemmar och målgrupper, 3) förekomst av e-postlistor för utskick av regelbundna nyhetsuppdateringar, 4) externt kampanjhögkvarter (särskild kampanjorganisation fysiskt separerad från övriga partiledningen), 5) användande av externa pr/mediakonsulter, 6) utnyttjande av databaser, 7) användande av egna opinionsundersökningar, 8) användande av fokusgrupper (för att t ex i förväg pröva och utveckla kampanjbudskap på grupper av väljare), 9) egen kartläggning av motståndare, 10) forskning/utvärdering/analys om den egna kampanjverksamheten, samt 11) i vad mån partiets kampanjverksamhet kan betraktas som permanent/kontinuerlig.

Alla partier tilldelas en poäng (0-3) på varje indikator på basis av intervjuer med bland annat kampanjledare. Trettiotre poäng är det teoretiska maxvärdet för ett parti. Men inget svenskt parti kommer ens i närheten av denna maxpoäng. Inget svenskt parti genomförde någon helt igenom professionaliserad kampanj 2006, enligt Strömbäck. Enligt studien fick Socialdemokraterna högst indexpoäng (20) följt av Moderaterna (16), Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (13), Miljöpartiet (9) och Vänsterpartiet (6). Att svenska partier skulle ha professionaliserad kampanjverksamhet är en felaktig bild.

Strömbäck efterlyser fler länderjämförande studier och studier över tid. Jag kan bara instämma. Dessa spännande studier väntar på att genomföras av hugade uppsatsskrivande studenter eller doktorander.

Om jag gör en soft tillämpning av Strömbäcks indikatorer på partiernas kampanjhistoria (som indirekt kartläggs i ett av mina pågående projekt) kommer jag upp med följande utbildade gissningar/hypoteser: 1) Socialdemokraterna var redan under tidigt 1960-tal snudd på lika professionaliserade som idag. Här finns en lång tradition. 2) Moderaterna satsade nytt och stort på sin kampanj samband med valet 1968 men satsningen kom av sig helt på grund av ett dåligt valresultat. M återupptog inte sin resa mot ökad professionalisering igen förrän tidigt 1990-tal. 3) De största professionaliseringstendenserna i partisystemet märks under senare tid framför allt för små borgerliga partier (C, FP, KD).

Hursomhelst är det snicksnack att det just nu skulle pågå en mycket snabb amerikanisering eller professionalisering av de svenska partiernas kampanjverksamhet. Utvecklingen går sannolikt däråt men som vanligt är takten i förändringarna överdrivna.

20 mars 2009

Den som sjunker sprattlar mest

I det senaste numret av tidskriften Electoral Studies deltar Stefan Dahlberg med artikeln "Political parties and perceptual agreement: The influence of party relatedfactors on voters’ perceptions in proportional electoral systems". Beväpnad med klassiska statsvetenskapliga teorier, data från fyra länder, 26 partier och 35 val söker han förklara variation i väljares klarsyn när det gäller att korrekt uppfatta partiers ideologiska positioner, vilket är ett centralt utvärderingskriterium för den populära Responsible Party Model. Hur kommer det sig att väljare i vissa politiska system utvecklar samstämmiga uppfattningar om partiers vänster-högerpositioner?

Demokratin mår bra av ideologiskt stabila partier
Det mest intressanta resultatet mot bakgrund av svensk inrikespolitik är det starka sambandet mellan partiernas ideologiska stabilitet och väljarnas uppfattningar av partiernas positioner. Låter som en självklarhet förstås. Det intressanta är att sambandet överlever så starkt även i stora förklaringsmodeller med hänsyn taget till många faktorer. Partier som håller fast vid stabila ideologiska positioner är också de som väljarna har lättast att bilda sig samstämmiga uppfattningar om.

The results show that both the degree of stability and divergence in the
parties’ left–right positions are of considerable importance for the perceptual
agreement among voters

Stabila partier är långsiktigt bra för att det representativa demokratiska systemet skall fungera när det gäller kommunikationen mellan väljare och partier.

Den som håller på att sjunka sprattlar mest
Till följd av en mördande konkurrens befinner sig alla svenska småpartier under konstant press. Alla är ett riksdagsval från att förpassas till den svenska politiska historien. För småpartierna i Sverige betyder det två saker: ett oroligt sneglande på mellanvalssömniga opinionsmätningar och mer eller mindre desperata utspel eller plötsliga kursändringar för att försöka synas och väcka uppmärksamhet så att inte väljarna skall glömma av att de finns.

Tvåpartisystemet som växer fram har två karaktärsdrag: snabb partiideologisk kapitalförstöring när små partier överger sin egen särart för att blocket skall framstå som enigt, samspelt och handlingskraftigt och ideologisk konvergens när blocken för att vinna regeringsmakten måste kriga om marginalväljaren som finns i mitten. Det svenska partisystemet dräneras på färgstarka alternativ. Som i en butik där utbudet kraftigt minskar eller där alla varor plötsligt bär samma logotyp.

Dahlbergs studie visar att en sådan utveckling för Sveriges del leder till en situation där partiernas uppgifter - att aggregera och artikulera alla svenska väljares politiska preferenser - blir svårare att utföra. Fler väljare kommer upptäcka att de inte hittar hem till något av de etablerade partierna.

a less polarized party system in terms of left–right ideology may have severe
consequences for the formation of public opinion and the aggregation of
preferences

Den som sprattlar mest sjunker
Småpartiernas desperata kamp att synas och strömlinjeformas kanske inte är den långsiktigt vinnande strategin. Försöken att slipa ned profilen och modifiera ställningstaganden som möjligen varit oöverstigliga hinder för somliga potentiella väljare riskerar att få motsatt effekt. Partierna mister sin kärna, sin själ.

Tänk om det är de partier som skyndar långsamt, som väntar ut vindarna, som fäster ögat vid horisonten, som inte ständigt överkorrigerar när skutan skall ändra riktning, som till slut står som vinnare?

/Henrik Oscarsson

18 mars 2009

Tidningsdöd, sedan korruption 3

I särskild ordning vill jag tipsa om Mothuggs underhållande omskrivning av mitt Paul Starr-referat om att den amerikanska tidningsdöden riskerar att leda till ökad korruption. Mothugg för fram argumentet att vad vi genomlever just nu endast handlar om ytterligare ett teknikskifte liknande det som inträffade när tryckkonsten slog igenom. Mellan raderna kan man utläsa kritiken att det framför allt är gammelmediekramare som har motiv att föra fram alla farhågor med den rådande teknikutvecklingen.

Jag vill också vidareförmedla en Mothugg-länk till en insiktsfull text i ämnet författad av Clay Shirky. Kort och gott tycker Shirky inte alls synd om tidningarna som företag eller tidningsägarna, nej inte ens nyhetsredaktionerna i sin nuvarande skepnad. Som organisationer och produkter har de spelat ut sin roll. Medieföretag som inte kan hantera förändringarna kommer att förpassas till historien. Men de som anammar ny teknik och bejakar informationssamhället kommer lära sig tjäna pengar även i en ny miljö: "Society doesn’t need newspapers. What we need is journalism", konstaterar Shirky.

Med en välvillig läsning är Starr och Shirky egentligen rätt överens. Det är inte tidningsdöd vi skall vara oroliga för utan journalistikens död. Det är journalistiken och journalisterna vi skall vara rädda om.

Min plötsliga omsorg om journalister föranleder två kommentarer. För det första förekommer i bloggosfären en märkligt avog inställning till journalister och till journalistprofessionen som sådan. Man tycks mena att medborgarnätverk och arméer av bloggare och amatörskribenter lätt skulle kunna ersätta huvuddelen av alla journalister, inte bara komplettera (Citizen journalism). Vi skulle aldrig föra den typen av resonemang kring andra yrken. Vem skulle t ex vilja se medborgarnätverk med kirurger (Citizen surgery?) som gärna hjälper till...

För det andra åtnjuter den ackrediterade journalisten och de sammanhang där journalister verkar (ansvarig utgivare och redaktioner) alltjämt ett konstitutionellt skydd som inte gäller för grävande medborgare (se tidigare inlägg). Till en journalist kan du läcka uppgifter utan att myndigheter får efterforska källorna (se bara till att du inte låter meddela dig via nätburen trafik...). Och du kan själv anmäla en journalist som bryter detta källskydd. Med andra ord får vi tänka bort dagens typer av tidningsredaktioner och nyhetsdeskar och ställa vårt hopp till att ett slags fristående "celler" av erfarna, professionella och ackrediterade journalister skall fungera som vakthundar i framtiden. Och kanske lever de i symbios med medborgarnätverken?

17 mars 2009

Melodifestival vs EUP-val

Riksdagsvalen i Sverige tronar fortfarande som det i särklass största kollektiva evenemanget. Sist deltog fem och en halv miljon svenskar i riksdagsvalet. På andra plats hamnar melodifestivalen. Tittarsiffrorna för melodifestivalens final minskade i år men överstiger alltjämt antalet röstande i svenska Europaparlamentsval. Jag förväntar mig inte några omkastningar av ordningen i juni. Men kanske ett minskat gap?



Tänk om fler medborgarna var villiga investera ett par timmars engagemang även åt ett val som faktiskt fördelar mer makt och har större konsekvenser för människors liv än vad (tro det eller ej) Eurovisionsschlagern gör?

16 mars 2009

Tidningsdöd, sedan korruption 2

Paul Starr har fått intressanta mothugg när det gäller oron för en flodvåg av korruption på grund av att gamla papperstidningar får packa ihop. Mike Masnick menar att Starr kraftigt överskattar hur mycket grävande journalistik som tidningar egentligen ägnat sig åt. Han menar att grävande journalistik är en tämligen ny företeelse som dessutom aldrig har varit något huvudfokus för nyhetstidningen. Han argumenterar för att väldigt lite resurser har använts för detta ändamål historiskt.

Masnick menar att Starr bortser från att den kraftigt ökande tillgängligheten på information i själva verket innebär att antalet personer som har möjlighet att bidra till övervakningen nu är större än någonsin. Man måste inte vara heltidsanställd reporter för att hålla ögonen på tjänstemän och politiker. (Invändningen är förstås att det är högst osannolikt att information om korrupt beteende regelmässigt skulle läggas ut på Internet). I informationssamhället skulle nätverk av många grävande medborgare kunna vara mycket mer effektiva än enskilda journalister när de tillsammans lägger pussel för att avslöja användande av offentliga medel för privat vinning. FRA-storyn i Sverige är kanske ett utmärkt skolboksexempel på en nyhetsstory som rullas upp i realtid, där många personer bidrar och där berättelsen får ett eget liv. (Frågan är om vi kommer att få se fler svenska exempel från andra sakområden snart?)

Masnick drar alltså motsatt slutsats. Grävande rapporterande kommer att intensifieras med de nya mediernas ankomst. Eftersom det är billigare och mer effektivt att bedriva grävande journalistik i ett informationssamhälle kommer det också bli mer av den varan. Det innebär fler vakthundar som kan avskräcka korrupt beteende. (Man frågar sig förstås om de många amatörerna verkligen kan ersätta professionella, utbildade och erfarna journalister?)

Nu har vi etablerat två olika synsätt (en optimistisk och en pessimistisk) och därmed börjat ringa in vad diskursen handlar om. En kontrovers. Två ringhörnor. Dags att börja fundera ut spännande empiriska studier av hur saker och ting förhåller sig! Kommer det bli lättare eller svårare att fiffla med offentliga medel i ett informationssamhälle med färre och mindre traditionella nyhetsredaktioner? Växer det verkligen fram medborgarnätverk med grävande journalist-wannabees? Är de fria informationsflödenas era en välsignelse eller förbannelse när det gäller att kuva korrupta tendenser?

Statsvälska

Det finns ett antal statsvetenskapliga "sanningar" som valsar runt och vinner spridning men som helt enkelt inte alls stämmer med internationell forskning. Ett sådant påstående som är aktuellt just nu är att sympatistödet för en sittande regering regelmässigt ökar när det ekonomiska läget förvärras.

Det är alltid intressant när många aktörer plötsligt enas om en plausibel förklaring till ett nutidsfenomen och nöjer sig med det. Nu är det bara det att påståendet om att kristider tenderar att leda till ökat stöd för sittande regering inte är sant. Tvärtom finns ett överväldigande empiriskt stöd för den ekonomiska standardmodellen runt om i världen: generellt sett bestraffar opinionen regeringspartier för dåliga ekonomiska tider. Härvidlag är den svenska opinionsutvecklingen ett intressant och spännande undantag.

DN 20081220 "Regeringen kan dra nytta av det välkända fenomenet att väljarnas stöd för sittande regering ökar i kristider."

Ekot 20090315 "Stödet för Alliansens största parti har ökat med nästan fem procentenheter den senaste månaden. Det är inte konstigt, menar flera statsvetare Ekot talat med. I kristider ökar stödet för regeringen och framför allt för regeringschefen" (transkriberat)

Den genomsnittlige mediekonsumenten bibringas uppfattningen att det här handlar om mycket välkänt statsvetenskapligt allmängods att kristider gynnar regeringar. Det blir ofta galet när statsvetenskap skall förmedlas i medierna. Men hur i all sin dar kan det bli så här fel? Huvudsambandet är nämligen precis det omvända. Den förenklade motsatsen är ingenting annat än kvalificerat skitsnack. Statsvälska.

Sambandet mellan ekonomi och regeringsympati är betydligt mer komplext. Jag har pratat med den person som just nu vet mest i Sverige om den här dynamiken, Johan Martinsson. Han doktorerar i maj på sin avhandling i statsvetenskap om ekonomisk röstning och sakfrågeägarskap (tack Johan att du läst igenom det här inlägget före publicering!).

En fulländig förklaringsmodell måste förutom makroekonomiska indikatorer som ränta, inflation och arbetslöshet innehålla sådana saker som a) väljarnas perceptioner av det ekonomiska läget och b) väljarnas evalueringar av regeringens krispolitik visavi oppositionen (issue ownership) och c) frågornas ranking på dagordningen (saliency). Samspelseffekter mellan ekonomi och faktorerna a-b-c skulle -- om omständigheterna var de rätta -- kunna förklara varför Moderaterna och Alliansen belönas av väljarna trots att den svenska ekonomin har stora svårigheter.

Låt oss se på möjligheterna att påståendet "kristider leder till ökat stöd för regeringen" är korrekt just nu för det svenska fallet.

  1. 1) Påståendet skulle kunna vara trovärdigt under förutsättning att svenska väljare uppfattar krisen inte som en vanlig lågkonjunktur utan klassar den lika allvarlig som ett invasionshot eller terroristangrepp. Om "kristider" jämställs med akuta nationella säkerhetshot skulle uppslutningen för den sittande regeringen vara naturlig (jfr 11 september). Det finns inte många mätningar av svenska folkets syn på krisen att gå på. Men ser man lite nyktert på vad som utspelas inser man att den ekonomiska krisen mer liknar en vanlig lågkonjunktur (om än mycket djup) än ett akut nationellt krisläge. Nej, det här funkar inte.

  2. 2) En andra förklaring, som inte heller finns belagd men som ofta förekommer i analyser av opinionsrörelser, är att den ökade synligheten för regeringsföreträdare skulle generera ökat stöd. Medierepresentanter är särskilt förtjusta i den här förklaringen: föreställningen är att ju mer en aktör syns (allt annat lika) desto mer populär blir denne. Men som sagt det finns såvitt känt inga belägg för ett direkt samband mellan exponering och popularitet. Och vid närmare eftertanke torde det spela rätt stor roll i vilka sammanhang man syns och vilket budskap som förmedlas när man väl syns, eller hur? Nej, det här funkar inte heller.

  3. 3) Slutligen till förklaringen som har störst kraft i ljuset av internationell forskning och Johan Martinssons resultat för Sverige: Om regeringen alltjämt uppfattas inneha sakägarskapet i frågor som rör ekonomi och sysselsättning skulle även en försämrad ekonomi kunna leda till förnyat stöd. Oppositionen skulle i så fall inte ha lyckats vrida initativet på dessa sakområden ur händerna på regeringen. Tvärtom har krisen i så fall lett till en agendaklättring för just de styrkeområden som gjorde att Alliansen vann valet 2006: ekonomi och sysselsättning (samspel mellan saliency och issue ownership). Väljarna gjorde då bedömningen att Alliansen hade en bättre politik än socialdemokraterna. Den inrikespolitiska debatten under vintern har inte föranlett opinionen att göra någon annan bedömning. Jämförbara ordentliga mätningar av sakägarskap har vi såvitt känt inte tillgång till från perioden oktober-mars. Men förtroendemätningar ger visst stöd för att Borg hittills har vunnit den politiska debatten över Östros.

Förklaring 3 gäller under förutsättning att en traditionell opinionsmässig ansvarsbaserad bestraffning av regeringen för den ekonomiska krisen är försvagad eller satt ur spel. Den gamla bestraffnings-belöningsteorin vet vi får allt svagare stöd över tid (se tidigare blogginlägg om globaliserade väljare).

Så visst finns ett samband mellan finanskris och opinionssiffror. I någon slags slarvig mening "beror" opinionsförändringarna på finanskrisen. Men statsvetarna gör sig själva och sitt ämne en stor otjänst om man inte kan förklara dynamiken bättre (jag har själv blivit "lurad" in i ett förenklat resonemang om ekonomi och regeringsstöd). Skall man kommentera huvudsambandet enbart måste man rimligen hålla sig till aktuellt forskningsläge.

Martinssons avhandling lär bli obligatorisk läxläsning för medieglada statsvetare.

15 mars 2009

Tidningsdöd, sedan korruption

Farväl till papperstidningen. Har vi hört det förut? Visst. Men den här gången är det kanske på riktigt. I en nyskriven artikel i The New Republic förmedlar professorn i masskommunikation Paul Starr förfärande insikter om hur hårt finanskrisen slår mot amerikanska tidningar. I gamla etablerade tidningar som Los Angeles Times, The Miami Herald & The Star Ledger skärs antalet journalister ned med mellan 25 och 50 procent. I flera storstäder kan den enda kvarvarande tidningen komma att slås ut. Läsarna sviker, liksom annonsintäkterna.

Gammelmediernas (Main Stream Media) ekonomiska bekymmer tycks närmast vara till glädje för många som tror på den nya kommunikationsteknikens välsignelser och möjligheter. Men har de verkligen konsekvenserna klart för sig? Problemet är, menar Paul Starr, att tidningsdöd också innebär tidningsjournalistikens död. Noggrann med att inte romantisera vad nyhetstidningarna uträttat historiskt som vakthund och fjärde statsmakt argumenterar han för att vi just nu bevittnar slutet på en epok av professionell nyhetsjournalistik. Nyhetsredaktionerna på de stora tidningarna har varit bärare av publicistiska normer och värderingar som givit dem stor makt och stort oberoende: "...newspapers are shrinking not just physically or in labor power, but in the most important dimension of all - their editorial mission".

Nya medier kan inte kompensera
Internet och bloggosfären är ännu inte i närheten av att kunna fylla det tomrum som halvtomma tidningsredaktioner lämnar efter sig, menar Starr. För det första kan de nätburna medierna inte generera tillräckligt med resurser i form av annonsintäkter och prenumerationer för att bedriva professionell journalistik. Nätet ger långt ifrån de intäkter som papperstidningen gjort, delvis eftersom konsumenterna vant sig vid att information är utan kostnad. Resurser för journalistisk verksamhet försvinner snabbare från gammelmedierna än vad de nya medierna kan utveckla: "If newspapers are no longer able to cross subsidize public-service journalism and if the de-centralized, non-market forms of collaboration cannot provide an adequate substitute, how is that work going to be paid for?" frågar Starr.

Den genomsnittlige bloggaren må vara väl bestyckad med bredband, åsikter, idealism och intelligens, men saknar ofta träning och framför allt tid att bedriva grävande journalistik. Men en skrivkunnig gör ingen journalist. Hur många bloggare har möjlighet att sätta sig på ett kommunarkiv ett par dagar eller ägna någon vecka åt att resa runt och intervjua människor öga mot öga? Om informationen inte redan finns på nätet är det svårt att surfa fram den hemifrån, eller hur? Vem skall göra det journalistiska grovgörat i informationssamhället?

Internet genererar lite nyheter
För det andra står gammelmedierna alltjämt för lejonparten av all originaljournalistik. Så kallad medborgarjournalistik (citizen journalism) på nätet genererar mycket litet av förstahandsnyheter. I USA sätter tidningarna fortfarande agendan för nyhetsförmedlingen i TV och radio. Där återkommer de men i uttunnad och grundare tappning. Online är det mycket åsikter men litet rapporterande, och än mindre av grävande.

Det finns enstaka exempel på framgångsrika nätburna koncept såsom ProPublica eller Center for Independent Media. Men dessa organisationer är icke vinstdrivande och existerar på filantropiskt stöd enbart. Eftersom annonsintäkter inte kan genereras återstår endast donationer och idealism. Och organisationerna har heltidsanställda journalister. Problemet är att de oftast agerar på nationell nivå. De klarar sämre av att göra den hederliga lokaltidningens jobb: att vara nagel i ögat på lokala politiker, tjänstemän och företag.

Nu väntar korruption
Om Starr har rätt väntar goda tider för de tjänstemän, politiker och näringslivsfolk som vill ägna sig åt korruption. Om vakthundens kapacitet sviktar blir det friare spelrum för allsköns oegentligheter. Den som bedömer riskerna att avslöjas av lokala eller nationella medier som mycket små kommer ha en större sannolikhet för korrupt beteende. Eller som Starr uttrycker det hela: "Newspapers have helped to control corrupt tendencies in both government and business. If we are to avoid a new era of corruption, we are going to have to summon that power in others ways. Our new technologies do not retire our old responsibilities".

12 mars 2009

Blockbytare ville ej ha Alliansen

Blockbytarna avgjorde 2006 års val. I valundersökningen frågade vi som vanligt om önskeregering (analyserat i boken Regeringsskifte). Det visar sig överraskande att väljare som bytte från s-blocket till b-blocket mellan 2002 och 2006 års val faktiskt inte hade fyrpartikonstellationen Allians för Sverige som önskeregering. Endast 24 procent av blockbytarna önskade sig en c-fp-kd-m-regering. En lika stor andel (24 procent) önskade sig visserligen en borgerlig regering, men av annat snitt: en högerregering med färre än fyra partier.





Den vanligaste önskeregeringen bland blockbytarna var emellertid någon form av blocköverskridande regering med partier från både (v-s-mp) och (c-fp-kd-m). Hela 44 procent av blockbytarna hade alltså en önskeregering som de i praktiken inte kunde få.

Efterfrågan på blocköverskridande regeringar är stark. Totalt ville en fjärdedel av väljarna helst se en blocköverskridande regering inför valet 2006. Något att tänka på i tider av cementerad blockpolitik.

/Henrik Oscarsson

11 mars 2009

Högervind i 40 år?

Svenska väljares ideologiska självidentifikation är en av de tyngsta förklaringarna till partival. Individers ideologiska vänster-högeridentifikation har i stor utsträckning kommit att ersätta den historiskt starka partiidentifikationen, det vill säga känslan av anhängarskap till ett specifikt parti. Istället för att utveckla starka emotionella band till ett parti i unga år tycks samma sak ske när det gäller ideologisk grundposition. Att bekänna sig som "något till vänster om mitten" eller "långt till höger" betyder något. Panelanalyser visar att den ideologiska identifikationen är mycket stark. Vänster-högeridentifikation står för något mycket stabilt, även bland mycket unga väljare.

I ett samhälleligt helikopterperspektiv rör det dock på sig. Sedan vänstervågen i slutet av 1960-talet har det blåst högervind i den svenska väljarkåren; det är den långa trenden. Åtminstone om man följer utvecklingen av andelen som placerar sig till vänster respektive till höger om mitten längs en elvagradig vänster-högerskala (se figur).



I samband med valet 2006 var andelen högeridentifierade fler än någonsin tidigare (46 procent), till och med högre än i samband med den beryktade högervågen i slutet av 1980-talet. Anledningen till att det inte resulterat i fler högerregeringar är att socialdemokraterna (eller s-blocket) alltid lyckats ta hem spelet om den fjärdedel av väljarkåren som identifierar sig som "mitten".

En delorsak till förskjutningarna över tid kan vara demografiska: det är en äldre väljarkår idag än för fyrtio år sedan. Sören Holmberg har visat att väljare blir mer konservativa när de blir äldre. Analysen publicerades 2001 i kapitlet "Churchill hade rätt". Churchills utsaga som då prövades var ungefär så här: "om man inte står till vänster när man är ung har man inget hjärta, om man inte står till höger när man är gammal har man ingen hjärna".

/Henrik Oscarsson

08 mars 2009

Globaliserade väljare

Varför straffas inte den sittande regeringen för de dåliga tiderna? Varför ökar sympatierna för Alliansregeringen trots de grymma utsikterna för svensk ekonomi? Ett möjligt svar är att 2000-talets väljare är tillräckligt globaliserade för att inse att det inte är regeringen som bär ansvaret för att världsekonomin rasat ihop. (Andra ad hoc-förklaringar som att "regeringar tenderar att få ökat opinionsstöd i orostider" finns såvitt känt inga ordentliga belägg för).

Alliansregeringen får inte sin dom nu utan i september 2010. Det är i samband med valen det blir verkligt intressant att studera sambandet mellan ekonomiska bedömningar och regeringars faktiska fram- och motgångar i riktiga val. Och det är från de riktiga valen vi också har undersökningsresultaten!

Faktum är att den så kallade bestraffnings-belöningsteorin får mycket stryk om man låter den gå närkamp med empiriska observationer från Sverige (se boken Regeringsskifte s 176ff). I endast en minoritet av undersökta svenska val kan skiftande ekonomiska bedömningar matchas ihop teorienligt med framgångar/motgångar för sittande regering. Huvudorsaken är att väljarna inte belönar regeringar för goda tider i den utsträckning som man kan förvänta sig utifrån teorin. Väljarna är piggare på att bestraffa när det går dåligt än att belöna när det går bra. Det gäller bedömningar av såväl Sveriges ekonomi som den egna plånboken. Även om saker och ting kanske kommer att se något ljusare ut i ekonomin sommaren 2010 så är stalltipset givet historien att Alliansregeringen knappast kommer att vinna röster på det. Internationell forskning visar att väljares bestraffningar av sittande regeringar ökar över tid. Oavsett ekonomiska indikatorer får sittande regeringar allt mer stryk av väljare i allmänna val.

mikronivå finns ett något starkare stöd för ekonomiröstning (se figur) i så måtto att empirin går i förväntad riktning. Regeringspartier har generellt sett ett starkare stöd bland personer som sett förbättringar i ekonomin jämfört med väljare som sett förbättringar. Två intressanta resultat från analysen: 1) Effekterna av ekonomiröstning blir allt svagare över tid; i tider av ökad globalisering håller sambandet mellan ekonomiska bedömningar och värderingar av regeringens insatser på att försvinna ("It is NOT the economy, stupid!"). 2) Bedömningar av Sveriges ekonomi har starkare effekter än bedömningar av den egna personliga ekonomin. Detta resultat står sig även i mer komplicerade och större förklaringsmodeller. I själva verket är det endast direkteffekterna av väljarnas bedömningar av landets ekonomi som är signifikant i en multivariat analys. Bedömningar av utvecklingen bakåt för den egna ekonomin (plånboken) saknar då betydelse för regeringars väl och ve.


Relationen mellan ekonomiska bedömningar och regeringars eventuella fall är förstås hyperintressant inför nästa riksdagsval. Man får inte glömma att svenska väljare (åtminstone historiskt) varit dåliga på att utkräva ansvar bakåt. Väljarna blir mest irriterade när partierna bråkar om ansvar i det förflutna.

Det kommer sannolikt att spela större roll hur väljarna bedömer de ekonomiska utsikterna framåt och vad de båda regeringsalternativen har för ekonomisk plan inför mandatperioden 2010-2014. Slaget står om vem som bäst kan övertyga om att ha den mest trovärdiga ekonomiska politiken framåt. Östros eller Borg?

/Henrik Oscarsson

05 mars 2009

Opinionsläget februari

Sex nya mätningar av väljaropinionen har genomförts sedan sist. Så nu är jag väl skyldig er en uppdatering. I januari såg det ut som om Alliansens upphämtning hade avstannat, men den tycks ha tagit fart igen. Sedan akutfasen av finanskrisen inleddes i början av september 2008 har avståndet mellan blocken krympt ihop till knappt tre procentenheter (jag dividerar alltid blockskillnaden med två).



Varför krymper avståndet? Det ärliga svaret är att vi faktiskt inte vet. Åtminstone inte just i det här fallet. Det finns ännu inte resurser att genomföra noga uttänkta vetenskapliga studier som skulle kunna ge oss svaren på vilka faktorer som är betydelsefulla för denna opinionsförskjutning.

Vi vet att det är ovanligt med stora opinionsförskjutningar under mellanvalsperioderna. Förklaringarna torde finnas i två större strukturella förändringar som vi står mitt uppe i: ekonomiska (finanskrisen) och politiska (omdaningar av det svenska partisystemet). Den utbildade gissningen är att det är finanskatastrofen som är huvudförklaringen. För inte lägger väljaropinionen lika mycket kognitiv kraft på Sahlinstrulet 18 månader före 2010 års riksdagsval som man lägger på att bekymra sig över effekterna av lågkonjunkturen. Alla känner någon som är varslad eller arbetslös. Alla är inne i en process där man om- och nyorienterar sig själv i tillvaron. Varje dag. Indirekt eller direkt berör krisen alla just nu. Opinionen tövar. Det är alltför tidigt att värdera regeringens hantering av krisen. Och definitivt för tidigt att bedöma regeringsdugligheten hos v-s-mp (vad hade opinionen egentligen för bild av Allians för Sverige i mars 2005?). För en forskare inom opinionsbildning och väljarbeteende blir det spännande sista 18 månader på denna mandatperiod.

/Henrik Oscarsson

04 mars 2009

Vad är en statsvetare?

"Detta är en nödsituation. Är det någon här som är statsvetare?" Det gamla skämtet om vad man egentligen skall ha en statsvetare till aktualiseras ständigt i diskussioner om disciplinens vadan och varthän. Vad är en statsvetare egentligen? Vad förväntas en statsvetare ha kännedom om? Vilka kvaliteter, färdigheter och egenskaper kännetecknar en person som lyckats erövra en högskoleutbildning i ämnet statsvetenskap? Finns det någon hård kärna i detta brokiga ämne och hur ser den i så fall ut?

Så vitt känt existerar ingen nationell standardisering eller koordinering när det gäller statsvetenskaplig utbildning, snarare handlar det om att lärosäten nischar sig med mer eller mindre märkliga kombinationer. Det finns inga licenser, certifikat eller diplom att utfärda för att ge en tydligare innehållsförteckning på en statsvetare. Någon motsvarighet till advokatsamfundet med livliga diskussioner om uppförandekoder och praxis finns inte i statsvetarskrået.

Frågan är vad arbetsgivare och allmänhet har för förväntningar på en nyutexaminerad pol mag eller fil dr i statsvetenskap. Vad borde en statsvetare kunna tillföra ett arbetslag eller forskarteam? Är det vissa typer av sakkunskaper, särskilda analytiska grepp, vissa typer av perspektiv, en fingertoppskänsla för politik eller kanske en uppsättning metodologiska verktyg? Eller handlar det bara om cynism i manchesterkavaj?

En kär kollega brukar provocera med idén att vi statsvetare står överst i näringskedjan och de andra samhällsvetenskaperna är blott våra hjälpvetenskaper. För samhällsvetenskapens primat är dieten mångsidig. Vi äter sociologi till frukost, juridik till elvakaffet, psykologi till lunch, ekonomisk historia och kulturgeografi till eftermiddagsseminariet, nationalekonomi till middag och journalistik och masskommunikation till efterrätt.

/Henrik Oscarsson

03 mars 2009

SOM-dagen 21 april

Vill göra bloggläsarna uppmärksamma på årets SOM-dag som infaller tisdagen den 21 april. Arrangör är SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Temat är Det globaliserade Sverige. Under seminariet 12-17 presenteras de allra första resultaten från den senaste SOM-undersökningen. Program och anmälningstalong kan laddas ned här.

Själv skall jag presentera pinfärska resultat om utvecklingen av svenska folkets grundläggande värderingar som SOM-institutet genomför vart annat år. Jag bygger förstås vidare på de värderingsanalyser jag genomfört tidigare. Jag tänker också närgranska några intressanta samband mellan grundläggande värderingar och åsikter i aktuella politiska sakfrågor som har bäring på globalisering och informationssamhälle (däribland FRA-lagen).

/Henrik Oscarsson

02 mars 2009

Finanskrisen och mediernas skuld

Hur kunde 9 000 amerikanska finansjournalister missa att gräva fram het information om den förebådande finanskatastrofen som nu sätter sin prägel på hela världsekonomin? Förskalven inför den kanske värsta ekonomiska krisen sedan depressionen var ett sådant scoop som sannolikt inte återkommer under deras livstid. Och vad berättar hela den här historien om mediernas vakthundskapacitet?

Frågeställningen är inte min, utan den amerikanska journalisten Dean Starkmans. Han menar att ingen journalist kan säga att det saknades tillgänglig information om fartblindhet, oansvarig utlåning och direkt osund verksamhet hos riskkapitalbolag och finansbanker som Lehman Brothers och Fanny Mae. Medierna är duktiga på att i efterhand berätta och förklara hur det kunde gå så illa. Pulitzerpriser delas ut till efterkloka journalistiska produkter. Men vi kräver förstås mer av medier och journalister. Deras uppgift är att gräva fram information om nästa katastrof innan den inträffar. Eller som Starkman skriver: "Who will blow the whistle on the next disaster in the making? Where's the next subprime mess?"

Spännande att ventilera olika förklaringar till detta enorma kollektiva nederlag för den fria oberoende pressen (några kommer snart att diskuteras på denna blogg). Effekterna är tydliga. Demokratiskt valda regeringar världen över tvingas nu använda medborgarnas skattepengar för att sy ihop krispaket och stimulanspaket för enorma belopp. Belopp som i vår del av världen får annan slags korruption, dålig politisk styrning och oegentligheter att blekna i jämförelse. Hade en fungerande mediebevakning kunnat dämpa effekterna av finanskrisen?

/Henrik Oscarsson

Sveriges EUP-trupp just nu

Skulle gårdagens SKOP-mätning av svenskarnas partival i Europaparlamentsvalet gälla som valresultat hade vi skickat följande 18-manna trupp till Bryssel. Förutsättningarna är förstås att väljarna inte möblerar om bland kandidaterna på partiernas listor.

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Christofer Fjellner (m)
7 Marit Paulsen (fp)
8 Göran Färm (s)
9 Susanna Haby (m)
10 Carl Schlyter (mp)
11 Anna Hedh (s)
12 Eva-Britt Svensson (v)
13 Hans Wallmark (m)
14 Jens Nilsson (s)
15 Lena Ek (c)
16 Olle Schmidt (fp)
17 Christoffer Järkeborn (m)
18 Hillevi Larsson (s)
------------------------------------------------------------
19 Inger René (m) får mandat om Lissabon ratificeras
20 Ardalan Shekerabi (s) får mandat om Lissabon ratificeras

/Henrik Oscarsson