Att kryssa eller inte kryssa

Det förekommer fortfarande missförstånd kring vårt personvalssystem. Hur skall jag göra om jag vill stödja partiets lista? Skall jag kryssa förstanamnet? Vad betyder det om jag avstår från att kryssa? Väljarna blir inte mindre förvirrade av mediernas försök till vägledning. Så här skrev GP den 9 maj:

"Vill du att den ordning skall gälla som finns på listan sätter du ditt
kryss framför toppnamnet" GP (9 maj s 65).

Aj aj. GPs information är vilseledande. Det är faktiskt inte möjligt att stödja partilistan i det svenska personvalssystemet. Du kan bara kryssa en kandidat. Ett kryss på förstanamnet är ett kryss på förstanamnet och inte på någon lista. Ett kryss på förstanamnet påverkar ju inte hur många kryss någon av de andra kandidaterna får, eller hur? Andra personkryssare kan ju mycket väl möblera om partilistan även om du och många andra kryssar förstanamnet. Särskilt i ett val som Europaparlamentsvalet där närmare sju av tio personkryssar.

Att avstå från att kryssa då? Ja, den handlingen betyder endast att du överlåter din kryssmakt till alla dem som valt att kryssa. Att lägga ned en valsedel utan att markera någon kandidat betyder alltså inte heller att man stödjer någon partilista, bara att man överlåter till andra partiväljare att påverka vem som skall bli vald.

Därför finns skäl att avsätta lite kognitiva resurser till att överväga vilken kandidat man vill stödja i Europaparlamentsvalet. (Om man inte kryssar använder man faktiskt inte all den väljarmakt som rösträtten ger oss.) I det svenska personvalssystemet gäller den enkla matematiken att ju fler röster en kandidat får desto större är sannolikheten att han/hon hamnar på valbar plats. Men någon färdig partilista kan man inte stödja.

SD, PP och Sveriges unga män

Två partier (SD och PP) är för närvarande kraftigt överrepresenterade i gruppen yngre män. Även om analysunderlaget ännu så länge är i underkant talar uppgifterna om sammansättningen av de båda partiernas sympatisörer ändå ett tydligt språk: Av Piratpartiets sympatisörer är 85 procent män, bland Sverigedemokraternas sympatisörer är samma andel 65 procent. Snittåldern bland partiernas sympatisörer ligger klart under valmanskårens, till och med rejält så i fallet PP.

Båda grupperna av sympatisörer har ett relativt lågt intresse för politik och ställer sig mycket kritiska till de etablerade partierna och deras partiföreträdare. Politikerförtroendet är lågt. Båda grupperna reagerar starkt mot en samhällsutveckling som de menar är på väg åt helt fel håll. Etablissemanget sover, hävdar man, och begriper inte att stora värden står på spel. Både PP och SD rekryterar sina unga män längs hela den traditionella vänster-högerdimensionen.

Men ungefär där upphör alla likheter. På snart sagt varje ytterligare jämförelsepunkt skiljer SD- och PP-sympatisörer sig så mycket från varandra att det kanske finns skäl att diskutera dem i ett vidare perspektiv. Kanske är det just här, bland de unga männen, som informations- och nätverkssamhällets nya skiljelinjer just nu visar sig som tydligast?

Sverigedemokraternas sympatisörer har totalt sett mer av en arbetarprägel än PP-sympatisörerna. Andelen LO-anslutna är exempelvis klart högre bland SD-sympatisörer (45 procent) än bland PP-sympatisörer (12 procent) som i stor utsträckning tycks ha avstått fackanslutning. Piratpartisternas sympatisörer har en något mer urban prägel än SDs sympatisörer.

Utbildningsnivån hos PP och SD är lägre än snittet i ungdomsgenerationen. Andelen privatanställda tenderar att vara högre än snittet och ungefär lika i båda grupperna. Men när det gäller utbildningsinriktning finns spännande skillnader: PP-sympatisörerna drar åt naturvetenskap/data/teknik medan SD-sympatisörerna tenderar att vara överrepresenterade på utbildningar inom industri/transport/hotell/restaurang/service. Piratpartiets sympatisörer återfinns i branscher som vilar tungt på informationsteknologi. Sverigedemokraternas sympatisörer hittar du i industrin, tjänste- och servicesektorn.

Piratpartiet går till EUP-val med ett partiprogram som har liberal klangbotten. Slagorden är öppenhet, insyn, mångfald, kulturell allemansrätt och fri kunskap för alla. Sverigedemokraterna går till val på en arbetarklasskonservativ främlingsfientlighet. Man vill avsluta samarbeten med andra länder (utträde ur EU), stänga ute (Turkiet), låsa in (stärka det svenska gränsskyddet) och begränsa (invandringen till Sverige). Partierna är starka i samma demografiska grupp (yngre män) men budskapen som lockar ynglingarna är på många sätt varandras motsatser. Och det är av allt att döma inte samma unga individer som lockas av PP och SD.

Där PP går på offensiven i rebellisk civil olydnad och värnar möjligheterna i ett framtida globaliserat informations- och nätverkssamhälle blickar SD istället sentimentalt bakåt till ett etniskt homogent folkhems-Sverige som kanske möjligen fanns en gång men inte längre. Bland PP-sympatisörer frodas självförtroende och självtillit, en teknokratisk besservisser-"kan själv"-mentalitet där amatörismen ständigt firar nya triumfer i kaxigt uppror mot etablissemang och titulatur. Bland SD-sympatisörer växer istället misstron, uppgivenheten och den politiska apatin. Krigföringen mot de politiskt korrekta eliterna i samhällets centrum (Stockholm) intar en central plats i Sverigedemokraternas anti-etablissemangsbudskap. I Piratpartiets samhällsanalys är fienden staten och (kapitalet!) informationssamhällets kunskapsmonopol.

Det är möjligt att se beröringspunkter mellan denna jämförelse och ett antal idéer om framväxande skiljelinjer i informations- och nätverkssamhället. Hör Piratpartiets sympatisörer hemma i Richard Floridas kreativa klass av individer som står för den tolerans, mångfald, innovation och idérikedom som genererar ekonomisk tillväxt i kunskapssamhället? Är Sverigedemokraternas sympatisörer exempel på det senmoderna samhällets förlorare som inte äger de kognitiva redskapen att hamna bland vinnarna på en framtida arbetsmarknad, det som Manuel Castells kallar för den kasserade arbetskraften? Och i vad mån kan Piratpartiets sympatisörer föras till Ulf Bjereld och Marie Demkers grupp fria logotyper; välutbildade, starkt individualiserade entreprenörer som är sitt eget varumärke på en arbetsmarknad där idéer och kreativitet är de viktigaste handelsvarorna?

Vi vet ännu för litet för att göra en fullödig analys. Är det bland sveriges unga män som det globaliserade informationssamhällets klasskiljelinjer kommer att synas tydligast under kommande år?

Kommentar: Jag och Mikael Persson undersöker sammansättningen av Piratpartiets sympatisörer med hjälp av ett antal sammanslagna SOM-undersökningar från perioden 2006-2008. Underlaget är litet men fungerar ändå som en första kartläggning av PP-sympatisörerna. Vi publicerar i mitten av juni i SOM-rapporten Svensk höst.

Källa: Analysen av Sverigedemokraternas väljare finns i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Analyser av Piratpartiets sympatisörer pågår och kommer att publiceras i SOM-institutets kommande rapport Svensk höst.

8% krävs för ett andra mandat

Veckans EUP-valmätningar från Demoskop och Novus är nu publicerade. Jag beräknade ett enkelt genomsnitt för maj månad som bygger på de två senaste mätningarna från respektive institut): m (24,4), c (5,7), fp (8,0), kd (4,6), s (31,2), v (7,0), mp (8,3), sd (1,6), jl (1,5), pp (7,1).

Opinionsläget visar att det lutar åt att hela åtta partier får dela på de 18(20) EUP-mandaten. Det betyder i praktiken att det just nu behövs ett valresultat kring åtta procent för att ett parti skall knipa två mandat. Den hårda striden om andramandatet står i första hand mellan V, PP, FP och MP.

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Carl Schlyter (mp)
7 Marit Paulsen (fp)
8 Christian Engström (pp)
9 Eva-Britt Svensson (v)
10 Christofer Fjellner (m)
11 Göran Färm (s)
12 Lena Ek (c)
13 Susanna Haby (m)
14 Anna Hedh (s)
15 Ella Bohlin (kd)
16 Jens Nilsson (s)
17 Isabella Lövin (mp)
18 Hans Wallmark (m)
------------------------------------------
19 Olle Schmidt (fp)
20 Hillevi Larsson (s)

Aftonbladets gå&rösta-kampanj olaglig

Harmlöst och med glimten i ögat, javisst. Men Aftonbladets kampanj att ge människor pengar i utbyte mot att de går och röstar bör vara och är sannolikt olaglig. Rösträtten är en okränkbar medborgerlig rättighet. Friheten att använda sin rösträtt (t ex genom att avstå från att rösta) är ett beslut där varje medborgare är suverän. Otillbörlig påverkan får inte förekomma. Pekunjär ersättning i utbyte mot ett visst politiskt beteende vid valurnorna är inte förenlig med principerna bakom en demokratisk rättsstat.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig belöning för
att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej
är mutbrott, för tagande av otillbörlig belöning vid röstning till böter eller
fängelse i högst sex månader. (SFS 1977:103)

Även de personer som tar emot Aftonbladets pengar gör sig också skyldiga till brott om jag har förstått saken rätt. Jag är inte jurist men anser att även om det inte uttryckligen står att det är ett brott att ta emot belöning för att rösta bör ett sådant beteende ändå vara relevant med hänvisning till lagstiftarens intention i det här fallet.

Se även min text på Newsmill om att högre valdeltagande i EUP-valen kan komma att gynna socialdemokraterna.

Politiska konsekvenser av högre valdeltagande

"Gå och rösta!" Demokratins huvudaktörer anstränger sig för att öka valdeltagandet den 7 juni. Men få funderar kring de politiska konsekvenserna av ett högre valdeltagande.


Partierna har givit sig själva extra pengar för att kampanja för ökat valdeltagande i EUP-valet. Ett av huvudbudskapen i kristdemokraternas reklaminslag har varit en uppmaning att gå och rösta. Även de andra Allianspartierna kommer enligt uppgift att använda sina 30 sekunder till att försöka mobilisera väljare. Aftonbladet inledde idag en kampanj för högre valdeltagande genom att skicka ut reportrar runt i landet för att betala medborgare för att gå och rösta! (Harmlösa summor och med glimten i ögat visserligen, men är det verkligen lagligt att erbjuda pekunjär ersättning i utbyte mot ett visst slags politiskt beteende? Mina juristkontakter jobbar på ett svar).


Högre valdeltagande är positivt eftersom vi genom lång erfarenhet lärt oss att högt deltagande underlättar uppfyllelsen av demokratins båda grundvärden: politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande. Ju lägre valdeltagande desto större tenderar skillnaderna mellan röstare och icke-röstare att vara, socialt och politiskt. Den där valdeltagandesiffran är i sig självt inte viktig, men vi vet tillräckligt mycket om konsekvenserna av lågt/högt valdeltagande för att använda den som en indikator för hur representativt ett valresultat är.



Men samtidigt: Få tycks tänka på att ett högre valdeltagande i EUP-valen sannolikt kommer att få politiska konsekvenser; om fler hade röstat i de tre tidigare Europaparlamentsval hade valutgången nämligen blivit ganska annorlunda (se tabell).


I Valforskningsprogrammets analyser av tidigare Europaparlamentsval har vi undersökt effekterna av det låga valdeltagandet på partiernas röststöd. Liksom i liknande internationella studier har vi använt frågor om icke-röstares allmänna partisympatier och om vilka partier de skulle ha röstat på om de lyckats ta sig till vallokalerna. Därigenom kan man studera avvikelser mellan de officiella valresultatet och hur ett tänkt valresultat skulle ha sett ut om alla väljare hade röstat i valet.





Det mest uppseendeväckande är att socialdemokraternas valresultat skulle ha blivit klart starkare om alla röstat, +5 procentenheter 1995, +6 procentenheter 1999 och hela +9 procentenheter i 2004 års Europaparlamentsval. Vid EUP-valet 2004 hade junilistan och kristdemokraterna gjort ett sämre valresultat om alla hade röstat. (Så här stora effekter av valdeltagande på partiers samlade röststöd ser vi för övrigt inte längre i svenska riksdagsval).


Lite ironiskt kan Allianspartiernas kampanj för att höja valtemperaturen och valdeltagandet i praktiken innebära förlorade parlamentsmandat till socialdemokraterna(!). Även Aftonbladets gå och rösta-kampanj blir lite problematisk i ljuset av resultatet att ett högre valdeltagande i EUP-valen sannolikt kommer gynna socialdemokratin.

Maj 2009: Poll of polls

Mitt i valrörelsen inför Europaparlamentet har jag gjort en uppdatering av opinionsmätningarna som gäller hur väljarna skulle rösta om det var riksdagsval idag. Opinionsutvecklingen under första halvåret 2009 börjar klarna. Alliansregeringen (blå linje) har under vintern hämtat in oppositionens (röd linje) historiska försprång. En analys som tar hänsyn till alla opinionsmätningar (poll of polls) visar att Alliansens upphämtning har kommit av sig. Under april och maj månad får väljaropinionen betecknas som stabil. Att Alliansen skulle vara ikapp oppositionen i mätningarna är en förhastad slutsats oavsett vilken utjämningsteknik som används. Oppositionen (v s mp) håller en ledning i storleksordningen 1-2 procentenheter.

Kommentar: Figuren är en analys av samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan det senaste riksdagsvalet i september 2006 (SCB, Sifo, Demoskop, Synovate, Novus, Sentio, Skop). Jag har använt Statakommandot lpoly som beräknar en kernel-viktad lokal polynomial regression (epanechnikov, bwidth=15, degree=0) som är tänkt att jämna ut slumpmässiga fluktuationer i opinionsmätningarna. Dessutom har jag låtit vikta de olika opinionsmätningarna efter antalet svarspersoner: Ju fler respondenter i undersökningarna desto tyngre väger resultaten in i beräkningarna.

Den här gången har jag introducerat en viktning för antalet svarspersoner i mätningarna (en Sifo på 3000 respondenter väger tre gånger så mycket som en Demoskop med 1000 svarande) och använt mig av en ny typ av kernelutjämning. Jag är tacksam för alla tips och råd om hur analysen kan förbättras ytterligare.

Höjer negative campaigning valdeltagandet?

Med "negativt kampanjande" avses kritik av motståndaren. Det är förstås varken ovanligt eller konstigt att valbudskap handlar om motståndarnas politik. Det är en rimlig strategi att försöka framställa sin politik i god dager samtidigt som man kritiserar motståndarens. I svenska partiledardebatter har negativa kampanjbudskap (prat om motståndarens politik) varit vanligt under lång tid. Oftast, oklart varför, associerar de flesta dock begreppet "negative campaigning" till amerikanska presidentvalskampanjer och TV-sänd politisk reklam.

Har negativt kampanjande någon effekt på valdeltagandet? Under lång tid gällde som sanning huvudresultatet från Shanto Iyengar och Stephen Ansolabeheres bok Going Negative - att negativa valbudskap i politisk TV-reklam generellt fungerade avtändande på väljarna och minskade valdeltagandet. Under 1990-talet hörde detta till etablerad kunskap.

Utvecklingen på forskningsområdet sedan dess har komplicerat saken. Den enkla sanningen att negativa kampanjbudskap sänker valdeltagandet kan inte sägas vara med verkligheten överensstämmande längre. Forskningen har kunnat bringa större klarhet kring när, hur och under vilka omständigheter vi kan förvänta oss sambandet, och också kunnat visa att det ibland är precis tvärtom! "Det beror på" är alltså det kortaste svaret på frågan om hur sambandet mellan negativa kampanjbudskap och valdeltagande ser ut.

This provocative finding did not long go unchallenged. Bartels (1996) found fault with the experimental analyses, Luskin and Bratcher (1994) challenged aspects of the aggregate turnout data in the 1992 U.S. Senate elections, and Finkel and Geer (1998) offered several theoretical reasons why negative campaigning might actually increase turnout. Most recently Kahn and Kenney (1999), using survey data from the 1990 NES Senate election study, concluded that both the tone of the political advertisements and the tone of newspaper coverage of the campaign had positive (i.e., mobilizing) though not significant effects on turnout, but that “mudslinging,” as judged by the campaign managers of these Senate campaigns, had a significant negative (demobilizing) effect on turnout." (Lau & Pomper 2001).

Senaste syntesen på forskningsfältet är att sambandet är kurvlinjärt: lagom med negativt kampanjande tycks stimulera deltagande, framför allt genom att entusiasmera och elda på de väljare som är anhängare av det parti som kampanjar negativt (vilket kan vara nog så viktigt för valutgången). Men blir man alltför negativ och börjar dra sina motståndare i smutsen (mudslinging) blir effekten istället demobiliserande och valdeltagandet minskar.

Är det då effektivare att angripa motståndaren än att marknadsföra sin egen politik? Forskningen tycks inte kunna peka ut negativt kampanjande som ett universellt effektivt sätt att vinna röster; här är det så många andra faktorer som spelar in som till exempel sakinnehållet i budskapet (!). Men negativt kampanjande i form av kritik av motståndaren tenderar uppenbarligen att vara mer minnesvärd och stimulerar kunskapsbildning under kampanjen. Vi människor minns nämligen bättre angrepp på motståndaren än partiers egna positionstaganden. Och ett minnesvärt budskap har större sannolikhet att finnas "kvar i korten" när individuella väljare skall fatta sina slutgiltiga röstningsbeslut.

Kom ihåg: I stort sett all kunskap om negativt kampanjande är baserat på undersökningar från USA. (Nittiofem procent av världens statsvetare är amerikaner). Hur svenska folket egentligen skulle reagera på TV-reklam med negativa kampanjbudskap är mycket svårt att förutse på basis av amerikanska studier. De politiska reklammakarna och partistrategerna måste därför lita helt på egen intuition och fingertoppskänsla när det gäller att finna framgångsrecepten i framtida svenska valkampanjer.


Utmärkt vidareläsning:

• Ansolabehere, Stephen, and Shanto Iyengar. 1995. Going Negative: How Political AdvertisementsShrink and Polarize the Electorate. New York: Free Press.


• Lau, Richard R. and Gerald M Pomper (2001) Effects of Negative Campaigning on Turnout in U.S. Senate Elections, 1988-1998. The Journal of Politics, 63, 3, 804-819.


• Brooks, Jordan Deborah (2006). The Resilient Voter: Moving Toward Closure in the
  Debate over Negative Campaigning and Turnout. The Journal of Politics, Vol. 68, No. 3, August 2006, pp. 684–696.


• Lau, Richard R., Lee Sigelman & Ivy Brown Rovner (2007). The Effects of Negative Political Campaigns: A Meta-Analytic Reassessment. The Journal of Politics, Vol. 69, No. 4, November 2007, pp. 1176–1209.

Idag börjar EUP-valet!

Nu är det fjärde svenska valet till Europaparlamentet igång. De flesta väljare föredrar att förtidsrösta långt in i sista valveckan. Men redan nu, 18 dagar före valet, kan du avge din röst.

På Valmyndighetens hemsida kan du se alla landets röstmottagningsställen. Beväpnad med röstkort och legitimation kan du rösta var som helst i landet. Ett av världens mest generösa förtidsröstningssystem har blivit ännu mer generöst. Inför årets EUP-val är antalet röstmottagningsställen fler än tidigare, 1 857 stycken. (EUP2004: 1 191 st; RD2006: 1 785 st). Vi vet från tidigare analyser att det generösa förtidsröstningssystemet har en positiv effekt på valdeltagandet. Väljare som har god tillgänglighet till öppna röstmottagningsställen har allt annat lika en högre röstningssannolikhet än väljare med sämre tillgänglighet.

Svenska väljare kan svårligen skylla på besvärligheter med valadministrationen om de inte kommer iväg och röstar i Europaparlamentsvalet.

Många känner inte till att man kan rösta i sin vallokal på söndagen den 7 juni ÄVEN om man tidigare avlagt en förtida röst. Din vallokalsröst räknas nämligen först och i förekommande fall makuleras kuvertet med din förtida röst.

Statsvetarna vs bloggläsarna

Valtipset inför Europaparlamentsvalet den 7 juni är nu avslutat. Jag har beräknat partiernas genomsnitt bland de tips som kommit in från Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg (blott 19 st, avsevärt lägre än i samband med riksdagsval) och från bloggläsarna (35 st). Tips som inte summerat ens i närheten av 100 procent (ett tips summerade till 107 procent) har diskvalificerats och ingår heller inte i beräkningarna.


Tipsen är mycket lika varandra och befinner sig också mycket nära de senaste opinionsmätningarna. Såväl statsvetare som bloggläsare tror på ett högre valdeltagande än sist. Bloggläsarna tippar att PP klarar spärren medan KD hamnar under spärren. Statsvetarna gör den helt omvända bedömningen. Ingen grupp tror att Junilistan kommer kunna försvara sin representation i Bryssel.

Om statsvetarna eller bloggläsarna tar hem spelet får vi reda på om tre veckor.

Sveriges EUP-trupp just nu

Opinionsmätningar är som bekant osäkra inför Europaparlamentsval. Omkring hälften av respondenterna i mätningarna vill inte uppge något parti eller säger att de inte tänker rösta. Därmed minskar det statistiska underlaget för beräkningar av partiernas röststöd. Som en konsekvens blir felmarginalerna kring mätresultaten stora.

Jag har därför beräknat ett viktat genomsnitt för de tre senast publicerade mätningarna (Sifo 9/5, Demoskop 15/5 och Novus 15/5). Dagens opinionsbrygd består av två matskedar Sifo (n=1894), två matskedar Novus (n=1953) och en matsked Demoskop (n=1002). Då får man följande resultat: m (28,7), c (5,1), fp (7,8), kd (3,8), s (32,4), v (5,5), mp (7,5), jl (1,9), sd (2,5) och pp (4,3).

De senaste tre mätningarna lär oss att både Socialdemokraterna och Moderaterna ser ut att göra klart bättre ifrån sig än i 2004 års Europaparlamentsval, att Junilistan och Kristdemokraterna tappar sin representation i Europaparlamentet, att Piratpartiet fortfarande har chansen att vinna ett mandat och att Folkpartiet just nu går segrande ur de små riksdagspartiernas krig om "andramandatet". Om Lissabon ratificeras skulle Miljöpartiet också ta ett andra mandat (se lista nedan).

Antalet personer som blivit inkryssade i Europaparlamentet har ökat från 0 personer 1995, 2 personer 1999 till 4 personer 2004. Nedanstående mandatfördelning är framräknad på basis av mina viktade genomsnitt av de tre senaste mätningarna. Mandatfördelningen förutsätter förstås att partiernas listor inte förändras alls av personröstningen. Två bubblare som återfinns längre ned på partilistorna är Anna Maria Corazza Bildt (m) och Alf Svensson (kd). Några opinionsmätningar av hur väljarna tänker kryssa i EUP-valet lär vi knappast få se före valet. Och vi kommer få vänta på ett preliminärt resultat av personvalet till efter lunch måndagen den 8 juni.

Just nu (15 maj) ser alltså Sveriges EUP-trupp ut så här:

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Christofer Fjellner (m)
7 Marit Paulsen (fp)
8 Carl Schlyter (mp)
9 Göran Färm (s)
10 Susanna Haby (m)
11 Eva-Britt Svensson (v)
12 Lena Ek (c)
13 Anna Hedh (s)
14 Hans Wallmark (m)
15 Christian Engström (pp)
16 Jens Nilsson (s)
17 Christoffer Järkeborn (m)
18 Olle Schmidt (fp)
-----------------------------------------------------------
19 Isabella Lövin (mp) får mandat om Lissabon ratificeras
20 Hillevi Larsson (s) får mandat om Lissabon ratificeras

Vilka EUP-kandidater duger?

Vad borde svenska väljare få veta om kandidaterna till EU-parlamentet? Vilka kvalifikationer krävs för att göra ett bra jobb som EU-parlamentariker?

EU-parlamentet är en aristokratisk miljö och fungerar som en förhandlingsdemokrati. Så brukar europaforskarna beskriva parlamentet. Parlamentarikernas bakgrund, politiska erfarenhet och tidigare politiska uppdrag (och framgångar) styr med vilken tyngd de kan agera. Språkkunskaper, sociala talanger, förmåga att nätverka, arbetskapacitet och stresstålighet är viktiga egenskaper för kandidaterna, liksom förmåga att förankra och förhandla med andra parlamentariker. Att ha duktigt folk omkring sig, personella resurser för att snabbt kunna ta fram nödvändig information och agera självständigt och, inte minst, uppbackningen från sina nationella partier är också betydelsefullt för att nå framgång. Men vad vet vi egentligen om partiernas kandidater i de här avseendena?

Detta är dimensioner som känns ovana att hantera för svenska väljare när de tar politisk ställning. Medierna har heller inte lyckats lära sig bevaka och granska enskilda partikandidater trots att vi haft personval i fjorton år. Vad skall det vara för virke i de individer som skall representera de svenska väljarna i EU? Valet av personer är, menar jag, betydelsefullt för Sveriges möjligheter att vinna gehör för de intressen som är lite av svenska specialgrenar i EU: miljö, jämställdhet, välfärd, öppenhet och insyn.

Europaparlamentsvalen fungerar alltså mer i enlighet med Bernard Manins analys av den representativa demokratins principer: valproceduren (7 juni) är en elitistiskt selekterande procedur: hela grundidén med representativ valdemokrati är att medborgarna skall välja representanter som är dugligare och bättre lämpade än vad de själva är.

SD och KD: Över eller under spärren?

Huruvida ett parti bedöms vara under eller över den magiska fyraprocentspärren har en enorm betydelse för mediernas bevakning av partiet. Det påverkar också starkt humöret i partiernas egna led om de hamnar någon tiondel över eller under riksdagsspärren.

Opinionsinstituten och opinionsjournalisterna låter alltid meddela om förändringarna sedan den förra mätningen är statistiskt säkerställda, det vill säga om upp/ned-gångarna för partierna är så stora att de klarar gängse statistiska signifikanstest.

Statistiska signifikanstest kan givetvis användas också för att testa om ett partis röststöd är signifikant lägre eller signifikant högre än fyra procent. Beräkningarna är mycket enkla och kan snabbt klaras av med en miniräknare. Men av någon outgrundlig anledning görs aldrig detta.

Två partier som har brottats med fyraprocentspärren under vintern är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Låter man signifikanstesta de båda partiernas skattningar mot den magiska fyraprocentspärren finner man att en stor del av medierapporteringen är oseriös och vilseledande. I merparten av mätningarna ligger nämligen KD och SD så nära fyraprocentspärren (4,0) att en regelrätt statistisk hypotestest skulle ge beskedet att partiet inte kan sägas vara över/under spärren.

I tabellen nedan har jag markerat huruvida KDs och SDs uppskattade procentuella röststöd kan sägas ha varit signifikant högre än fyra procent (ÖVER) eller signifikant lägre än fyra procent (UNDER). Jag har använt markeringen ES (EJ SIGNIFIKANT) för de mätningar då partiet inte avviker signifikant från fyra procent. Vid hypotesprövningen har jag använt enkelsidiga test och 95 procents signifikansnivå.

Konsekvenserna av att inte fullt ut utnyttja möjligheterna med den statistiska inferensteorin är dramatiska. SD har till exempel inte varit signifikant större än fyra procent i någon mätning under hela perioden! Men alla som följt med i inrikespolitiken minns förstås mängder med nyhetsinslag med "SD över 4 procent"-vinkling.

Gårdagens Demoskopmätning presenterades på ett direkt felaktigt sätt i de flesta medier. Text-TV lyckades publicera tre felaktigheter på samma sida! (De var långt ifrån ensamma):

1) Socialdemokraternas förändring från förra mätningen (+3,3) kan verka stor men är faktiskt inte tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd (även om det är nära). Ändå sattes rubrikerna att s gick starkt framåt och jublet visste förstås inga gränser i den s-märkta delen av bloggosfären.

2) Alliansens påstådda "övertag" är inte tillräckligt stort för att vara statistiskt säkerställt. I själva verket kan inte blocken skiljas åt. Likaläge är den enda tolkning som kan beläggas med vetenskapliga metoder.

3) Att KD skulle ligga under fyra procent kan heller inte bekräftas med hjälp av statistiska signifikanstest. Inte i den aktuella mätningen och heller inte i den tidigare Demoskop-mätningen från 4 april.

Vad ska man säga? Konsumenterna av opinionsundersökningar är definitivt värda bättre. Vart har källkritiken tagit vägen?

MP kan ta två mandat, PP kammar noll

Vilket parti skulle du rösta på om det var val till EU-parlamentet idag? Sifo har ställt frågan till 1 894 svenskar. Av dem signalerar fyrtio procent en tydlig intention att sluta upp vid valurnorna. Denna folkminoritet väljer enligt mätningen att skicka företrädelsevis socialdemokrater och moderater till Bryssel den 7 juni. Här kan du se den nya Sifo-mätningen tillsammans med de fem mätningar och prognoser jag hittills skramlat ihop. Från och med nu kommer det att publiceras flera nya mätningar varje vecka. Den spelorienterade mediebevakningen av valrörelsen kommer alltså kunna fira nya triumfer.

Med ledning av Sifomätningen som publicerats idag i flera tidningar ser mandatfördelningen ut enligt nedan: Miljöpartiet tar två (2) mandat i kraft av att vara det tredje största partiet i mätningen. Isabella Lövin gör alltså Carl Schlyter sällskap till Bryssel. Övriga små partier som klarar spärren (v, fp, c, kd) får nöja sig med ett (1) mandat vardera. Socialdemokraterna (8) och Moderaterna (6) skulle ta hem resten av mandaten och skaffar sig därmed ett utmärkt utgångsläge inför de kommande fem åren.

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Carl Schlyter (mp)
7 Christofer Fjellner (m)
8 Göran Färm (s)
9 Marit Paulsen (fp)
10 Susanna Haby (m)
11 Anna Hedh (s)
12 Eva-Britt Svensson (v)
13 Lena Ek (c)
14 Jens Nilsson (s)
15 Hans Wallmark (m)
16 Ella Bohlin (kd)
17 Hillevi Larsson (s)
18 Isabella Lövin (mp)
---------------------------------------------------------------

19 Christoffer Järkeborn (m) får mandat om Lissabon ratificeras
20 Ardalan Shekerabi (s) får mandat om Lissabon ratificeras

Här hittar du min länksamling för kandidaterna till EU-parlamentet

Piratpartiet

kammar noll i Sifos mätning men har ändå 3,4 procent. Det är alltså tredje mätningen där PP får 3-5 procent av rösterna. Michael Marshs prognos (Predict09) ger partiet 8,5 procent. Har PP stulit bubblarplatsen från SD?

Odemokratiskt förbjuda mätningar före valen

Då och då dyker förslaget upp om att förbjuda publicerandet av opinionsmätningar veckan före valen. En dryg tredjedel (37 procent) av våra förtroendevalda riksdagsledamöter ställer sig positiva till ett sådant publiceringsförbud (!). Förbudet används inför franska val med effekten att fransmännen istället köper belgiska tidningar (eller surfar fram nätupplagorna) och läser om resultaten där.

Förutom att ett publiceringsförbud strider mot en hel räcka grundlagsfästa fri- och rättigheter och dessutom i praktiken skulle vara helt verkningslöst finns det andra tunga argument som talar starkt emot att undanhålla information om partiernas inbördes styrkeförhållanden från väljarna under sista veckan före valen.

Att väljare i flerpartisystem är i behov av att också ta hänsyn till den strategiska kontexten när de fattar sina röstningsbeslut har varit elementära insikter ända sedan utgivningen av det flitigast citerade statsvetenskapliga verket genom tiderna, Anthony Downs An Economic Theory of Democracy (1957). I ett flerpartisystem som det svenska där väljare röstar på partier och inte regeringar och där det finns spärrgränser till parlamentet uppstår nämligen mängder av skäl till varför det ibland är rationellt för en väljare att inte rösta på det parti som åsiktsmässigt och ideologiskt står henne närmast (tyvärr är Downs bok inte lika flitigt läst som den är citerad...)

Väljarstudier över hela världen kan visa att det är vanligt att väljare tar hänsyn till den strategiska valkontexten. Så även i Sverige. Information om vilka partier som är stora och små, vilka partier som ligger nära fyraprocentspärren, vilka partier som har med- eller motvind och vilka partier som eventuellt skulle kunna bilda en regering på basis av valresultatet är alltså minst lika viktigt för väljarna som information om partiernas ideologier och sakfrågeståndpunkter.

Information om hur alla andra tänker göra är inte bara psykologiskt betydelsefullt utan används för strategiska överväganden som ligger till grund för beteenden som instrumentell röstning, stödröstning och taktikröstning i samband med val. Kamrat fyra procent och kyrkobroder fyra procent är två typer av taktikröstning som ägt rum i Sverige historiskt.

För valdemokratins bästa är det alltså viktigt, menar jag, att väljarna har tillgång till många opinionsmätningar av så hög kvalitet som möjligt och att mediernas rapportering av resultaten håller hög klass. Långt bättre än förbud är att upprätthålla en kritisk granskning av opinionsjournalistiken och av opinionsinstitutens metoder. Initiativ för att utveckla fler branschnormer är välkomna.

Givet opinionsmätningarnas centrala plats i offentligheten vore på sin plats att opinionsmätarbranschen och vetenskapen kunde samlas till en gemensam forskningsansökan om ett ambitiöst forskningsprogram i syfte att upprätthålla hög kvalitet i mätningarna.

Väljarrörlighet i tidigare EUP-val

Jag fick ett par frågor om väljarrörlighet i samband med EUP-valen. Tyvärr har Valforskningsprogrammet ännu inte kunnat bekosta panelundersökningar för att uppskatta väljarrörligheten mellan EUP-valen, en möjlighet som vi alltid har med riksdagsvalundersökningarna. Vi vet alltså inte hur stor andel som byter parti mellan två EUP-val. Försöken att förmå respondenterna i våra EUP-undersökningar att komma ihåg hur de röstat i tidigare EUP-val har misslyckats. Minnesfelen är alltför stora för att kunna göra korrekta uppskattningar. Däremot kan vi uppskatta väljarrörligheten mellan närliggande riksdagsval och EUP-valen (se nedan).

Den överlägset största rörligheten mellan riksdagsval och EUP-val sker mellan gruppen röstare och icke-röstare. Demobiliseringen till sofflocket i samband med EUP-valen är mycket stor för alla partier. Men håller vi oss till rörligheten bland partiväljare ser resultaten ut så här:

• Andel partibytare mellan 1994 års riksdagsval och 1995 års Europaparlamentsval: 29 procent
• Andel partibytare mellan 1998 års riksdagsval och 1999 års Europaparlamentsval: 30 procent
• Andel partibytare mellan 2002 års riksdagsval och 2004 års Europaparlamentsval: 38 procent

I riksdagsval brukar cirka 85-90 procent av väljarna rösta i enlighet med sin partiidentifikation. Enkelt uttryckt, man brukar rösta på det parti man allmänt sett tycker bäst om. Man röstar på sin förstapreferens. Så enkelt är det inte i EUP-valen. Andelen som röstat i enlighet med sin partiidentifikation har varit klart lägre, 79 procent 1995 och 77 procent 1999. I Europavalet 2004 sjönk den andelen ytterligare till endast 70 procent. Många väljare röstar med andra ord inte på sina normala favoritpartier i EUP-valen.

Läs mer i boken Europaval som Du laddar ner här.

Utmana statsvetarna på valtips!

Bloggläsarna inbjuds härmed att delta i ett valtips inför EUP-valet 2009. Tipset lämnas in genom att fylla i webbenkäten som Du hittar här. Ära och berömmelse står på spel.

Samma valtips genomförs av tradition vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Du har alltså en möjlighet att slå lärarna och forskarna i statsvetenskap på fingrarna när det gäller att hamna närmast det officiella valresultatet. Bloggosfären vs expertisen. Kan det bli mer rafflande?

Lämna in senast 17 maj. Vinnaren presenteras den 11 juni. Priset är ett ex av boken Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Väckarklockedemokrati?

Röra om i grytan. En väckarklocka. En spark i ändan. En käpp i hjulet. En nagel i ögat. Missnöje med etablerade partiers göranden och låtanden får ofta sitt utlopp i sådana motiveringar från väljare som valt att överge etablerade partier och istället stödja utmanarpartier som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ eller Junilistan.

Motiveringarna har lite olika ursprung: allt från de omsorgskännande som önskar att deras egentliga bästa parti i Riksdagen skall vakna upp, tänka om och agera i någon specifik sakfråga till de skadeglada som inget hellre önskar än att ställa till så mycket jävelskap och oreda som möjligt för det politiska etablissemanget. Från fingervisning till en rejäl känga.

Liknande Vote with the Boot-förklaringar förekommer ibland, och kanske också allt oftare, som delförklaring till små partiers framgångar i val. Huvudidén är att väljare ibland proteströstar på vissa partier i syfte att ge andra aktörer en tankeställare; man skickar en varningssignal till det politiska etablissemanget om att uppmärksamma vissa frågor eller hörsamma vissa krav. Ibland till och med för att demonstrera genuin omtanke om något av de etablerade partierna. En sådan instrumentell proteströst på små partier är inte en preferensröst. Snarare kalkylerar de "uppstudsiga" väljarna med att det lilla partiets framgång i sig kommer att ha ett stort signalvärde och därmed utöva en större påverkan än andra vägar.

Vote with the Boot-förklaringarna till partival är intressanta men kan förstås ifrågasättas. Är det verkligen realistiskt att många väljare skulle tänka så instrumentellt? Väger väljarna verkligen in effektverkan av sin valhandling på ett så sofistikerat sätt? Anteciperar väljarna den medieuppmärksamhet och bestörtning från etablissemanget som ett litet partis opinions- eller valframgångar sannolikt genererar? Och även om vi kan hitta några enstaka väljare som tänker så här kan man ifrågasätta om det verkligen är tillräckligt vanligt sätt att resonera för att det skall ha någon betydelse i det stora hela. Forskning pågår.

Under tiden kan man fundera vidare kring hur en väckarklockedemokrati egentligen skulle fungera. För tänk om idén vinner genklang i fler sektorer i samhället. Det finns ju mängder av intensiva minoriteter bakom mängder av intresseorganisationer. Tänk om alla lärare gjorde slag i saken och bildade ett skolparti? Eller alla byrådirektörer i statlig tjänst?

Vi behöver påminna om att politiska partier inte är detsamma som intresseorganisationer eller lobbygrupper. Politiska partier har uppgifter i ett demokratiskt samhälle som andra typer av organisationer faktiskt inte kan fylla. Partiers uppgift är att ta långsiktigt ansvar för helheter. Partier kan inte enbart ägna sig åt att artikulera intressen och ståndpunkter här och nu. De måste också aggregera - det vill säga smälta samman - medborgarnas preferenser och intressen till sammanhållna politiska program som inbegriper många politikområden och sträcker sig längre än nästa mandatperiod. Här ingår att göra nödvändiga och ibland plågsamma prioriteringar och att samarbeta med andra partier, inte sällan under pragmatismens och kompromissviljans fana. I vårt politiska system har partierna dessutom ytterligare en huvuduppgift som ingen annan sköter: att rekrytera och träna morgondagens förtroendevalda.

Piratpartirepresentanter som figurerat på denna bloggen menar att de bildat PP just för att det uppfattas som en effektivare påverkansmetod än att agera som en traditionell påtryckargrupp eller intresseorganisation. Instrumentella motiveringar igen, med andra ord. Det är enbart genom att hota etablissemangets fundament genom att stjäla röster från dem i allmänna val som partiet effektivt kan få uppmärksamhet och gensvar från det politiska systemet, menar man. Analysen är intressant framför allt eftersom den är så uttalad.

Piratpartiet har en uttalad strategi för hur de planerar att agera om de vinner en vågmästarposition i Riksdagen eller till och med en regeringsplats efter 2010 års val. Frågan man ställer sig är hur långsiktigt politiskt ansvarstagande egentligen är möjligt om vi skulle få många partier med liknande utpressningsstrategier? Hur fungerar ett parlament om vissa aktörer systematiskt avstår från att agera eller självmant väljer att enbart vara en bricka i ett partipolitiskt spel? Om PP skulle bli framgångsrika med sin strategi är det inte omöjligt att vi får se fler väckarklockepartier. Att agera väckarklocka kräver per definition att det finns etablerade partier att väcka upp.

Samtidigt kan man fundera över varför etablerade partier, med sitt stora övertag i form av resurser, organisation, nätverk och erfarenhet, inte bättre förmår att kanalisera och artikulera de medborgarprotester som ligger till grund för bildandet av nya partier. Varför kan inte riksdagspartierna utnyttja den energi och det engagemang som nu skänker opinionsframgångar åt nya politiska partier? En anpassning till den nya tidens otåliga politiska engagemang och snabba händelseförlopp bär med sig hopp om framgångar i kommande val för de gamla trötta (?)partiorganisationer som mäktar med.

Folkinitiativ om extraval möjligt med ny grundlag

Den nya regeringsformen innehåller förslag om såväl införande av tvingande folkinitiativ som möjlighet att ställa till kommunala extraval. Kombinationen öppnar upp för en ny företeelse i svensk politik, nämligen folkinitierade misstroendeomröstningar (recall referendum). Svenskarna får härmed en teoretisk möjlighet att avsluta de lokalt förtroendevaldas mandatperiod i förtid. Men som ni snart kommer att se har Grundlagsutredningen uppfunnit en alldeles särskild svensk variant av misstroendeomröstning.

Så här skulle det gå till: Tio procent av kommuninvånarna initierar via namninsamling en lokal folkomröstning om att anordna ett kommunalt extraval. Då skall normalt sett en folkomröstning i frågan hållas.

Det finns goda möjligheter för fullmäktige att stoppa ett folkinitativ (läs detta inlägg). Det är dock sannolikt att kommunfullmäktige inte så lätt kan stoppa ett folkinitiativ om extraval. Två skäl. 1) För det första faller frågan om kommunalt extraval solklart inom ramen för kommunfullmäktiges beslutskompetens; det är alltså helt i sin ordning att anordna folkomröstning om extraval. 2) För det andra behövs en kvalificerad majoritet (2/3) i fullmäktige för att stoppa initiativet. Eftersom det alltid finns partier som tappat väljare i föregående val finns det följaktligen alltid partier som bedömer ett extraval som en möjlighet att vinna tillbaka väljare. Därför går också folkinitiativet om extraval igenom. Det kan inte stoppas på formella grunder. Oftast inte heller genom 2/3 majoritet.

Men historien är inte slut där. Det är nu det blir lite knivigt. Låt oss säga att folkomröstningen om extraval genomförs (Valdeltagandet blir dessutom betydligt lägre än i det kommunval i vilket kommunfullmäktige valdes). Ja-sidan vinner: Folket råder alltså fullmäktige att besluta om extraval. Vad gör fullmäktige? Folkomröstningen är fortfarande bara rådgivande. För att fullmäktige skall kunna besluta om att anordna kommunala extraval krävs återigen en kvalificerad majoritet (2/3) fast nu alltså en helt annan (!) än den som inte stoppade initiativet.

Till pudelns kärna: Skall de dubbla förlorarna (i beslutet om folkomröstning om extraval och i själva folkomröstningen) respektera resultatet i folkomröstningen eller använda sin legitima makt och stoppa beslutet om extraval? Jag gissar att det senare kommer att inträffa i de allra flesta fall. Det blir inget extraval. Samma folkvalda församling har först inte stoppat en folkomröstning vars resultat man sedan struntar i.

Medan vi bekantar oss med detta nytillkomna exempel på potentiella konflikter mellan valdemokrati och direktdemokrati kan vi dra oss till minnes den kanske mest kända recall-omröstningen som ägde rum i Kalifornien 2003. Arnold Schwarzenegger drev kampanj för att återkalla Gray Davis som guvernör. Ett av Schwarzeneggers tal inför omröstningen innehöll dessa minnesvärda ord: "…NOW, GRAY DAVIS HAS TERMINATED JOBS, GRAY DAVIS HAS TERMINATED DREAMS, GRAY DAVIS HAS TERMINATED OPPORTUNITIES AND NOW IT IS TIME WE TERMINATE GRAY DAVIS…” Schwarzenegger vann lätt det guvernörsval som sedan följde.

Stärkt folkinitiativ med ny grundlag?

Grundlagsutredningen har lagt förslag om att stärka folkinitiativet. Rådgivande kommunala folkomröstningar skall hållas om tio procent av de röstberättigade i kommunen så begär. Men det finns fortfarande inga måsten. Fullmäktige har fortfarande stor kontroll över vilka typer av frågor som faktiskt går till folkomröstning. En kvalificerad majoritet (2/3) kan avslå medborgarinitierade förslag till folkomröstning. Och om det beslutet överklagas (!) är det upp till en domstol att avgöra om frågan för folkomröstning faller inom ramen för den kommunala kompetensen (kan bli knivigt).

"En kommunal rådgivande folkomröstning ska hållas i en fråga om minst
tio procent av de röstberättigade begär det. Vid beräkningen av hur många som står bakom initiativet ska endast de räknas med som skrivit under initiativet under den sexmånadersperiod som föregått inlämnandet. För att förhindra att folkomröstning hålls i frågor som helt saknar förankring i fullmäktige ska det finnas en möjlighet för en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av fullmäktiges ledamöter att avslå ett folkinitiativ." (SOU 2008:125 s. 247)

"När det gäller vilka frågor som kan bli föremål för folkinitiativ är vårt förslag att folkomröstning endast ska hållas om den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den" (s. 249). "I slutändan är det en uppgift för domstol att efter överklagande ta ställning till vad som ryms inom den kommunala kompetensen" (s 253)

Det förstärkta folkinitiativet (?) med "tvingande folkomröstningar" (??) har tolkats som en framgång för Miljöpartiet i Grundlagsutredningen. Men när man läser det finstilta i förslaget och dessutom tar hänsyn till hur folkinitiativet hittills har använts i Sverige drar man snarare slutsatsen att Miljöpartiet blivit lurat. Det höjda kravet (från fem till 10 procent) kommer sannolikt vara den enda reella skillnaden mellan idag och utredningens nya förslag. Det tvingande inslaget är i praktiken betydligt svagare än vad som tidigare framkommit.

Otyget att ställa till folkomröstningar i frågor där kommunfullmäktige inte har beslutandemakt kommer heller inte att stävjas. Stolleprovet med de fyra kommunala folkomröstningarna om vargjakt som genomfördes i samband med 2006 års riksdagsval ägde nämligen rum med just kommunfullmäktiges goda minne. I själva verket ansåg ledande representanter från de fyra kommunerna att folkomröstningen var en framgångsrik opinionsyttring (!) riktad mot den politiska nivå (Riksdagen) som egentligen har beslutskompetens i vargfrågan. Att medborgarna som deltog i vargjaktsomröstningen liksom skulle kunna känna sig lurade hörde tydligen inte dit (tydligen kommer endast beslut om att avslå folkinitiativ kunna överklagas och prövas i domstol, inte det omvända).

Användandet av folkröstningar som ett direktdemokratiskt komplement i valdemokratin ökar i hela världen. Det ligger i korten att lokala folkomröstningar kommer att bli vanligare även i Sverige. Grundlagsutredningen tvekar att ställa upp tydliga riktlinjer om lämpliga ämnen för lokala folkomröstningar, vilket sannolikt är klokt. Vår folkomröstningshistoria förskräcker. Få folkinitiativ har hittills lett till folkomröstning. Samtidigt har det folkomröstats i frågor som inte borde folkomröstats om. Men det är viktigt att det växer fram en sund praxis kring vilka typer av frågor som är lämpliga att folkomrösta om. Att omröstningar bör handla om frågor där kommunfullmäktige kan besluta är givetvis en central princip. En annan princip är att man inte bör folkomrösta i frågor som rimligen redan avgjorts inom ramen för valdemokratin genom regelrätta valrörelser (så som exempelvis nivån på kommunalskatten).

Frågorna som avgör EUP-valet

Sveriges Television kommer som vanligt att genomföra en vallokalsundersökning i samband med EUP-valet (SVT Valu). Resultaten från undersökningen presenteras i sedvanlig ordning direkt efter vallokalerna har stängt klockan 21 på valsöndagen. Undersökningen bygger på en kort enkät (en A4-sida med frågor på varje sida) som delas ut till röstare vid slumpvist utvalda vallokaler och röstmottagningsställen. Tidigare blanketter från SVT Valu kan du ta en titt på här.


Eftersom resultaten från vallokalsundersökningar vid de tre tidigare Europaparlamentsvalen kommer vara en viktig referenspunkt för våra analyser och tolkningar under valkvällen är det förstås viktigt att återbekanta sig med materialet. I de tre tidigare undersökningarna har man ställt frågor om vilka frågor som varit betydelsefulla för valet av parti. Av naturliga skäl handlar det om fördefinierade frågor med fasta formuleringar där respondenterna ombetts göra viktighetsbedömningar. Väljarnas egna subjektiva motiveringar till det egna partivalet, med andra ord.


I tabellen nedan redovisas andelen respondenter som uppgett att respektive fråga hade mycket stor betydelse för partivalet. Jag har rangordnat frågorna efter resultaten från 2004.

Källa: SVT Valu 1995, 1999 och 2004.

Freden i Europa och Demokratin i EU hamnar i topp. En majoritet av väljarna brukar uppge att frågorna varit viktiga för deras partival i EUP-valet. Fred uppfattas som en viktigare motivering bland Moderaternas och Folkpartiets väljare än bland Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare. Och omvänt, demokratimotiveringarna rankas högre bland V- och MP-väljarna än bland borgerliga partiers väljare.

Fred och Demokrati berättar historien om EU ganska väl. EU är en på många sätt märklig skapelse med ett tydligt demokratiskt underskott och stora problem med öppenhet, insyn, och den demokratiska legitimiteten. Men det är priset vi hittills behövt betala för att skapa någonting historiskt unikt för vår kontinent, nämligen fred.