27 augusti 2009

Krigsförklaring mot fria forskningen

Knappt har forskningsminister Krantz blivit varm i kläderna förrän Alliansregeringen mycket överraskande förklarat krig mot den fria forskningen. Vår kritik mot förslaget mot den nya organisationsstrukturen inom Vetenskapsrådet framgår i en debattartikel i DN från den 25 augusti.


Utanför forskarvärlden är det ofta svårt att bedriva opinion för att skydda den fria forskningen. Särskilt när det som i det här fallet handlar om subtila teknikaliter som berör Vetenskapsrådets framtida organisationsstruktur. För oinvigda är det lätt att vi forskare framstår som bortskämda gnällspikar som någon håller på att sno karamellerna för.

Men djävulen sitter som bekant just i detaljerna. Här handlar det om makt. Politisk makt mot forskarautonomi. Omorganisationen innebär en maktförskjutning som innebär ökat utrymme och inflytande för klåfingriga politiker och tjänstemän som står mycket långt från forskningsfronterna. Och precis som Tobias Krantz själv uttrycker det i en egen debattartikel: "Politiker skall inte lägga sig i forskningen".

Regeringen vill ha mer innovation för de forskningsmedel som satsas, en ökad utväxling, mer "nytta" för forskningspengarna (Men vem vill inte att forskning skall bära frukt i form av ökad tillväxt och välfärd?) Men ökad politisk styrning är faktiskt inte vägen dit. Inte heller minskad autonomi för de forskare som deltar i VRs arbete varav merparten är valda representanter för det svenska forskarsamhället. Att hejda sin klåfingrighet och våga släppa taget från politiskt håll är den strategi som har störst potential att bära frukt.

Nyfikenhet, upptäckarglädje, kreativitet och innovation hämmas av styrning. Politikerna måste lita på att forskarsamhällets många egna kvalitetssäkringsinstrument fungerar. Incitamenten för forskare att blir erkända, lösa viktiga samhällsproblem, göra akademisk karriär, ta patent, starta företag och tjäna pengar finns redan på plats! Blir den kritiska massan tillräckligt stor kommer innovationerna som ett brev på posten.

24 augusti 2009

Sannolikheten att SD är över 4%

Sverigedemokraterna fick 4,2 i söndagens Sifo-undersökning. Det blev förstås nya rubriker och vilda spekulationer om hur det parlamentariska läget i Sverige skulle se ut efter valet 2010 om mätningen gällde som valresultat.

Nu gäller inte mätningen som valresultat. Som jag tidigare påmint många gånger om på den här bloggen finns det felmarginaler kring skattningarna av partiernas röststöd. Undersökningen är en urvalsundersökning med 1911 svenskar. När det gäller rubriksättningar som rör fyraprocentspärren eller vilket block som egentligen "leder" finns särskild anledning att iaktta samma försiktighet som felmarginalerna motiverar.

Tack vare den sköna statistiska inferensteorin kan vi veta väldigt säkert hur säkra vi kan vara att ett parti verkligen fått en högre skattning är fyra procent. Nittiofemprocentiga konfidensintervall för skattningen av SDs procentuella löper exempelvis mellan 3,3 och 5,1 procent (vid antagande om obundna slumpmässiga urval). Vid upprepade urvalsförfaranden skulle detta konfidensintervall omsluta den sanna andelen SD-väljare i nittiofem fall av hundra.

Sannolikheten för att SDs 4,2 procent är högre än magiska fyra procent är 66 procent. Sannolikheten att i en urvalsundersökning erhålla en skattning om 4,2 procent trots att den sanna populationsskattningen för SD är lägre än fyra procent är 33 procent.

Att vara sextiosex procent säker på att SD verkligen över spärren räcker inte i vetenskapliga sammanhang. Den så kallade gentlemen's agreement i surveysammanhang är att det krävs nittiofem procent för att belägga. SD hade i undersökningen behövt ha något mer än 4,7 procent för att en vetenskaplig tidskrift hade köpt slutsatsen att "SD är över spärren".

Kristdemokraterna fick 4,7 procent i Sifon igår. Med vetenskapliga krav (95 procents signifikansnivå) kan inte heller denna skattning konstateras vara högre än 4 procent. Men här är vi betydligt mer säkra. Sannolikheten för att KDs 4,7 är större än 4 procent är nämligen 94 procent.

Den spelorienterade valrörelsebevakningen slår nya rekord. Kampen kring fyra procentspärren kommer bli en följetong under det kommande året. Vilken seriös opinionsjournalist blir först med att presentera sannolikheter för att en skattning är större eller mindre än fyra procent?

Läs mer här:
http://www.henrikoscarsson.com/2009/05/over-eller-under-sparren.html
http://www.henrikoscarsson.com/2009/01/opinionsjournalistikens-fallor-1.html

21 augusti 2009

Partiuppsättningsmodeller 2

Hur många och vilka partier överväger svenska väljare att rösta på när det drar ihop sig till att fatta det slutgiltiga valet av parti? Det är en av de frågor som vi försöker svara på när vi undersöker väljarnas partiuppsättningar (consideration set).

Partiuppsättningarnas storlek

I våra undersökningar i samband med 2006 använde vi flera olika frågeserier för att försöka identifiera väljarnas verkliga partiuppsättningar tätt inpå riksdagsvalen. De instrument som vi menar har störst validitet visar att väljarnas partiuppsättningar är överraskande små. I genomsnitt ingår endast 1,6-1,9 partier i uppsättningarna. Det betyder i praktiken att mer än hälften av väljarna endast har ett parti i sin uppsättning - för dessa väljare är valet inget egentligt partival utan handlar om huruvida man skall rösta eller låta bli. I denna grupp kan partierna endast vinna eller förlora väljare genom att lyckas eller misslyckas mobilisera till valurnorna.

Av de som överväger att rösta på mer än ett parti är tvåpartiuppsättningarna klart vanligast, det vill säga väljaren står och väger mellan två partier. Valsituationen liknar alltså rätt mycket den som väljare i ett tvåpartisystem står inför. Vi tror att detta starkt påverkar hur individer exponerar sig för, värderar och minns politisk information under en intensiv valrörelse.


Partiuppsättningarnas innehåll
En överraskande upptäckt från 2006 års val är att andelen väljare med blocköverskridande partiuppsättningar - det vill säga partiuppsättningar som rymmer partier från båda blocken - var mycket lågt. Endast 15 procent av väljarna stod och vägde mellan två eller fler partier från olika block. Den absoluta huvuddelen av de partiuppsättningar som rymde fler än två partier var alltså uppsättningar med partier uteslutande från ett block, exempelvis v-s, mp-v, fp-m eller c-kd.

Vi har inga perfekta jämförelser på den här punkten, men högst sannolikt har det inte varit så i tidigare riksdagsval. Den låga andelen blocköverskridande partiuppsättningar illustrerar tydligt hur stark påverkan blockpolitiken har på svenskarnas väljarbeteende. Givet laguppställningarna inför 2010 kan vi förvänta oss en liknande situation då. Störst väljarrörlighet kommer att återfinnas inom blocken, inte mellan blocken. Men det är mellanblocksrörligheten som avgör var regeringsmakten hamnar. Analyserna av partiuppsättningar visar att antalet potentiella blockbytande väljare är mycket mycket mindre än vad många tycks tro. Eftersom blockbytarna dessutom tenderar att "springa förbi varandra" (Nisse byter från s-blocket till b-blocket medan Karin byter från b-blocket till s-blocket=status quo) är den avgörande gruppen marginalväljare en liten grupp. Närmare valet kommer vi kunna säga mer om exakt hur stor.

17 augusti 2009

Skall VSMPCFPKDM ta debatten med SD?

Den rätt fantasilösa diskussionen om huruvida de etablerade partierna skall frysa ut eller krama ihjäl Sverigedemokraterna går vidare. Skall man ta debatten med SD eller inte ta debatten med SD? Från min horisont har frågeställningen hela tiden väckt två funderingar. För det första: Vilken debatt handlar det egentligen om? Och för det andra: Om nu debatten skall tas, varför skall Sverigedemokraterna blandas in överhuvudtaget?

Enligt våra många väljarstudier vinner Sverigedemokraterna framgångar i huvudsak genom att de lyfter upp två samhällsproblem som vi sedan länge vet väcker oro och funderingar hos många väljare: det handlar om brottslighet och invandring- och flyktingpolitik. De båda problemområdena knyts tätt samman med varandra i såväl SD-politik som i SD-väljarnas egna resonemang. Men det räcker inte som förklaring till framgångarna. Som nödvändig klangbotten lägger vi till en djup politikermisstro och en stor oro för att välfärdsstaten inte skall kunna leverera vad man förväntat sig.

Om de etablerade riksdagspartierna väljer att debattera saker som lag- och ordning och integrationspolitik med Sverigedemokraterna riskerar de att erkänna sitt eget misslyckande när det gäller att bedriva opinionsbildning och utveckla ny politik för att lösa problem på dessa områden. Att utse SD som ett slags motpart i debatten skänker därmed SD ett indirekt sakägarskap, ett initiativ, en förstatjing på ett par viktiga samhällsproblem (som jag tidigare uppmärksammat på bloggen har "flykting- och invandringsfrågor" bekymrat fler svenskar än miljön under perioden 1995-2005).

Alternativet som sällan framförs är att riksdagspartierna själva i större utsträckning börjar diskutera, uppmärksamma och komma med initiativ på sakområden som integration och brottslighet. Det handlar också om att ta debatten, fast inte med Sverigedemokraterna. Som bekant gäller i politiken att vara med och definiera problemen innan man kan presentera trovärdiga lösningar. Vad som är debatten är inte givet utan möjligt att förändra genom att bedriva politik. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att klura ut att det finns fler sätt att beskriva dessa samhällsproblem än vad SD presenterar. Från ett maktperspektiv kan man fråga sig varför i hela världen ett partietablissemang egentligen skulle bjuda ett litet utmanarparti på problemformuleringsprivilegiet?

Illustrativa exempel finns att finna i närtid. Allians för Sverige vann riksdagsvalet 2006 på att förändra väljarnas sätt att tänka kring sysselsättningspolitiken. Huvudproblemet omdefinierades till att handla om hur man skulle komma till rätta med det stora utanförskapet på arbetsmarknaden. Exemplet har direkt bäring på diskussionen om exakt vilken debatt som skall föras och med vem.

Språk är makt.

Lärdomar om vallöften 1

Jag samlade ihop mina anteckningar från vallöfteskonferensen som Elin Naurin ordnade i Göteborg före sommaren. Det blev som väntat en hel del spännande diskussioner. Några insikter i punktform:


1) Vi gör egentligen journalisters jobb
Huvuduppgiften i de flesta vallöftesstudier har hittills varit att a) systematiskt identifiera vilka vallöften (utvärderingsbara utsagor från valmanifesten) som partierna givit i samband med valrörelser och b) utröna huruvida de blivit uppfyllda eller inte. Det är ett tidskrävande arbete men på något sätt också självklart. Den information som kommer fram i vallöftesstudierna är enligt de flesta definitioner av valdemokrati helt nödvändig för att väljarna skall kunna fatta ett rationellt röstningsbeslut. Borde inte journalister för länge sedan gjort detta till ett naturligt inslag i varje medievalrörelse? Det känns som om vi bedriver forskning om något som borde vara elementa. (Lyckligtvis förekommer allt oftare ambitiösa genomgångar av partiers vallöften även i medierna).


2) Det är inte alldeles självklart att ju fler uppfyllda vallöften desto bättre
Min utgångspunkt har hittills varit att många uppfyllda vallöften är något gott för valdemokratin. Att det finns en god överenstämmelse mellan sagt och gjort skapar starkare förtroendeband mellan partier och väljare och det ger ökad tyngd åt partiernas valbudskap i samband med valrörelserna. Resultaten från vallöftesforskningen om att partier tenderar att uppfylla huvuddelen av sina vallöften är mycket positiva.

Men därmed inte sagt att 100 procent uppfyllda vallöften skulle vara eftersträvansvärt i sig självt: Vallöften fungerar bra som konkretioner av partiers ideologier. Men vallöften kringskär samtidigt partiers framtida handlingsutrymme och handlingsberedskap. Det är inte möjligt att förutse allt som kommer att hända under de kommande fyra åren. Partier som känner sig så bundna av givna löften att de tvingas infria dem trots att förutsättningarna kraftigt har förändrats gör kanske sina väljare en rejäl otjänst och frångår sina intentioner att representera sina väljares intressen. I vissa situationer skulle det kanske till och med vara vansinne att realisera vissa vallöften.

13 augusti 2009

PP, Saltsjöbaden och personnumren

Saltsjöbadsavtal för informationssamhällets konflikter?
Det är lätt att inse att det står enorma materiella och immateriella värden på spel när man rör sig in i frågor om övervakning, fildelning, fri kultur, patent och monopol. I den kommunikationella revolutionens spår väntar nya spelregler för entreprenörskap, företagande, nationell säkerhet, livsstilar, karriärer och livschanser. Det är inte utan att man blir lite bekymrad när man ser de hotbilder som målas upp som handlar om vilka åtgärder stater, företag och medborgare kan tänka sig att ta till för att skydda sina intressen. Tonläget skruvas långsamt upp. Motsättningarna hårdnar.

Behövs det en informationssamhällets motsvarighet till industrisamhällets Saltsjöbadsavtal mellan arbetare och kapitalägare för att undvika att konflikten blir onödigt djup och militariserad? En svensk samförståndsmodell med historiska förlagor som kan säkra ett fruktbart samförstånd där alla intressen kan betrakta sig som vinnare. Nya idéer om hur detta kontrakt skall se ut är nödvändiga. Stäng in alla parter och släpp ut dem igen först när man nått fram till en hållbar modell för samhällsfred!

Dags för personnumren som symbolfråga?
Efter Rick Falkvinges debattartikel på DN idag undrar jag när debatten om våra tiosiffriga personnummer skall dyka upp? Det var länge sedan någon på allvar dammade av och spelade ut det kortet i debatten om personlig integritet och övervakning. Visst, personnumren anses fortfarande praktiska och underlättande. Samtidigt underlättar personnumren enormt om man vill ägna sig åt integritetskränkande samkörningar av register eller snabbt och effektivt samla in i stort sett all information om en medborgare.

12 augusti 2009

Bakom de små partiledareffekterna

En av de mest seglivade myterna inom väljarforskningen är föreställningarna om stora och växande effekter av partiledare. Moderna valrörelser beskrivs ofta som allt mer personifierade, amerikaniserade och presidentialiserade. Partiledarna skulle vara centrala förklaringar till varför de allt rörligare och senfärdiga väljarna röstar som de gör.

Problemet är bara att dessa föreställningar inte är möjliga att belägga i empiriska studier av korttidseffekter på partival. Visst finns det spännande skillnader mellan olika system. I länder med renodlade kandidatval, som i de amerikanska presidentvalen, är effekterna som förväntat klart större än i flerpartisystem där väljarna i första hand röstar på partier och inte på kandidater. Men utanför USA och med vissa enskilda undantag handlar det nästan alltid om överraskande blygsamma effekter. I analyser från de nordiska länderna är korttidseffekterna av partiledare ofta inte statistiskt signifikanta. Långtidseffekter av partiledarna är svårare att studera men utgångspunkten är att huvudelen av de eventuella effekterna av t ex partiledarskiften för partiers väl och ve i så fall går indirekt via ideologisk förändring av partiet. Budskapet är hart när omöjligt att skilja från budbäraren. Vad som i så fall är en renodlad partiledareffekt blir närmast en smaksak.

Små korttidseffekter alltså. Och de ökar heller inte över tid. Frågan om exakt hur stora och betydelsefulla effekterna av partiledare egentligen är fortsätter förstås att vara en stor kontrovers. I vissa system, under vissa omständigheter och för vissa typer av väljare kan större ledareffekter upptäckas.

Men det finns fler myter att avliva, nämligen myten om att det skulle vara ledarnas ytliga attribut och icke-politiska egenskaper (utseende, familjeliv, klädval, dialekt) som i så fall producerar de effekter som uppträder. Det är också fel. När vi undersöker vilka egenskaper hos partiledarna som spelar störst roll för a) den globala evalueringen av ledaren och b) sannolikheten att rösta på ledarens parti är resultaten rätt likartade runt om i världen: det är främst politiskt relevanta utvärderingskriterier som är viktiga, så som förtroende, pålitlighet, kunnighet och ärlighet. Tyska valforskare har kunnat avfärda faktorer som har med familjeliv eller yttre attribut som fysisk attraktionskraft (jo, tyska väljare har fått bedöma Schröder och Kohl efter denna dimension!) att göra.

I Sverige är det framför allt egenskapen pålitlighet som historiskt har haft störst betydelse för sannolikheten att rösta på de båda regeringsbärande partierna (s och m). För de (relativt få) väljare som låter partiledarnas egenskaper väga tyngst i röstningskalkylen kommer valet 2010 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt att avgöras av bedömningar av statsministerkandidaternas pålitlighet.

Farhågorna om att stora grupper av väljare skulle basera sina politiska bedömningar och sina röstningsbeslut på ytliga, medialt konstruerade bilder av politiska ledare får mycket liten uppbackning från empirisk forskning. Istället är det ledarskapskvaliteter som att vara en stark ledare, förtroendeingivande, pålitlig och empatisk som har störst bäring på röstningsbeteende.


Läs mer: Ohr, Dieter & Henrik Oscarsson (2009) Leader Traits, Leader Image and Vote Choice. I Aarts, Kees, André Blais & Hermann Schmitt (Eds.) Political Leadersand Democratic Elections. Oxford: Oxford University Press (forthcoming).

Viktiga frågor i valet 2010

Apropå Göteborgs-Postens enkät om vad våra förtroendevalda riksdagsledamöter tror att valet 2010 kommer att handla om: Läs mer här (s 41) om vilka frågor de svenska väljarna historiskt tyckt har varit viktigast när de bestämt vilket parti de röstar på. SOM-institutets senaste mätning av vilka samhällsproblem svenska folket uppfattar som viktigast hittar du här (sid 12).

07 augusti 2009

Partiuppsättningsmodeller 1

Väljarforskningens etablerade förklaringsmodeller får allt svårare att förklara varför väljare röstar som de gör. Sjunkande klassröstning, minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och allt senare röstningsbeslut innebär en stor utmaning. Ett starkt individualiserat röstningsbeteende kräver nya angreppssätt.

Partiuppsättningsmodeller (consideration set models) tilldrar sig allt större intresse i den internationella väljarforskningen. Inspirationen kommer från många håll: politisk psykologi, marknadsföring och konsumentbeteende för att nämna några områden. Huvudidén är mycket enkel och innebär att valet av parti sker i två steg: I det första steget formerar väljaren en partiuppsättning (ett consideration set) som består av de alternativ, vanligen två eller tre, som väljaren verkligen överväger att rösta på. I steg två fattas det slutgiltiga valet av parti, vanligen nära inpå valdagen efter en intensiv valrörelse.


Figur: Tidigare har beslutet inför ett val för många väljare handlat om huruvida man rutinmässigt skall manifestera sin grupptillhörighet och gruppintresse. Det har alltså inte varit fråga om ett partival i egentlig mening. Huvudalternativet har varit att avstå från att rösta (översta exemplet). Partiuppsättningsmodellen försöker ta hänsyn till det faktum att för allt fler väljare föregås röstningsbeslutet regelmässigt av en beslutsprocess där mer än ett alternativ verkligen övervägs. Väljarna har börjat välja (exemplen nederst).




Utmaningen ligger i att förklara 1) varför vissa partier övervägs som röstningsalternativ av en väljare och andra inte och 2) varför en väljare som exempelvis överväger partierna A, B och C till slut väljer att rösta på parti A och inte på de andra partierna i hennes partiuppsättning. För att lyckas krävs fyra saker: ett mer sammanhållet teoretiskt ramverk, bättre datainsamlingar, nya mätintrument och avancerad statistisk modellering. Låter kul, eller hur?

04 augusti 2009

Mänskliga värderingar 2

Här kommer blogginlägg nr 2 om resultat från de senaste värderingsmätningarna från SOM-institutet. För fler detaljer hänvisas till det första blogginlägget från juni.

De nya analyserna fokuserar på värderingsförändringar över tid i olika generationer. Genom att följa olika kohorter under de senaste tjugo åren kan man blottlägga intressanta värderingsförskjutningar bland svenskarna som inte syns i de aggregerade analyser.

I figurerna nedan har jag delat in svenskarna i fyra generationer efter födelseår (1910-1939; 1940-1959; 1960-1979; 1980-1993). Indelningen kan förstås göras på många andra sätt. Materialet håller för betydligt finare indelningar om man så vill. Alla tjugofem figurerna kan inte publiceras här, så jag tar några exempel!

Kohortanalysen av värderingarna av landets säkerhet visar förkrigsgenerationen värderar materialism och fysisk säkerhet högre än yngre generationer. Uppsvinget för landets säkerhet bland yngre generationer i 2002 års undersökning har tidigare satts i samband med upplevelser av ökade hot efter terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001. 1960- och 1970-talisterna (grönt) värderar landets säkerhet som mindre viktigt idag än vad de gjorde för femton år sedan.





Ungdomsgenerationen har tidigare blivit karaktäriserade som individualistiska livsnjutare som söker lyckan för egen del. Kohortanalyserna visar emellertid att de "esoteriska njutningsvärdena" faktiskt har varit på tillbakagång sedan 2002 bland såväl 1980-talister och bland 1960- och 1970-talister. Istället är det de äldre generationerna som lite grann i smyg har värderat upp livsnjutandet. Trenden är svag men ändå intressant. I praktiken betyder utvecklingen att vi här (och när det gäller ett gäng andra undersökta värden) faktiskt går mot ökad värdegemenskap mellan generationerna: håller värderingsskillnader mellan olika generationer sakta på att utplånas?




Självförverkligande har alltid varit viktigare för ungdomen (grön linje långt ovanför den röda efterkrigsgenerationen och den blå förkrigsgenerationen). Självförverkligande brukar samvariera starkt med långa studier och hög utbildning. Men vikten av att förverkliga sig själv faller dramatiskt under 2000-talet bland generationen födda 1960-1979. Beror det på att generationen lyckats förverkliga sig själva i stor utsträckning eller har man tonat ned denna målsättning med livet?


01 augusti 2009

Vågar PP släppa varumärket?

Fenomenet Piratpartiet väcker stor internationell uppmärksamhet och nyfikenhet. Efter succén i det svenska EUP-valet i juni har det droppat in förfrågningar från kollegor och journalister. För partiforskare är PP lite av en skänk från ovan. Partiet betraktas som en rar blomma på många sätt.

PP representerar inte bara en potentiell ny stark konfliktlinje i ett framväxande kunskaps- och informationssamhälle. Piratpartiets ovilja att deklarera en beredskap att axla regeringsansvar och partiets uttalade strategi att inte ta ställning i andra frågor än integritetsfrågor gör partiet unikt. Hur länge fungerar det egentligen att bryta mot konventionella bilden av ett ansvarstagande parti? Har inte alla demokratiska partier som söker representation i ett parlament ett moraliskt ansvar att leda folket i alla frågor som rör gemensamma angelägenheter?

Alla vill förstås veta om Piratpartiet blir ett isolerat svenskt fenomen och en parentes i historien eller om partiet kan (och vill?) utvecklas till en beständig politisk rörelse. Från nu är PP sårbart just på grund av samma nischande som givit partiet initiala framgångar. Partiforskningen har tydliga förväntningar på vad som borde vara förestående: en successiv breddning av partiets politiska ideologi. Dessa förväntningar kommer Piratpartiet att behöva hantera oavsett de vill eller inte.

Partiers kärnverksamhet har historiskt varit att utveckla idéer och ideologier. Framgångsrika partier har kunnat gå till val på väl sammanhållna breda politiska program för att förändra samhället. Utan ett brett ideologiskt program med konkret sakpolitiskt innehåll bedömer jag dagsländerisken stor.

Möjligheterna för Piratpartiet att lyckas bredda sitt politiska program beror inte enbart på mängden talang, intuition och know how bland gräsrötter och sympatisörer. Det är också en kamp mot klockan. Tretton månader är i sammanhanget inte särskilt lång tid för att angripa problemet. Processen måste accelereras. Att behärska informationsteknologi kan här innebära strategiska fördelar.

Vill och vågar Piratpartiet släppa varumärket fritt? Och då menar jag på riktigt, inte som en PR-floskel. Skall gräsrötter och sympatisörer få reella möjlighet att bidra till att utveckla piratpartipolitik även på andra områden än de hittills har gjort (vård, skola, omsorg, ekonomi, sysselsättning & regeringsduglighet för att nämna de områden som kommer dominera 2010 års riksdagsvalrörelse)? Piratpartiets öppna forum skulle möjligen kunna bli en sådan arena. Det torde inte vara omöjligt att utveckla ny politik på fler områden som lätt kan härledas ur partiets befintliga ideologi (frihet, öppenhet, insyn, integritet).

En förklaring till PPs framgångar är att man haft ett informationsövertag och ett tidsmässigt försprång i sina sakfrågor. Det har man haft eftersom man kunnat knyta till sig och mobilisera ett slags teknokratisk expertis som saknat kopplingar till etablerad politisk elit. Frågan är om samma reptrick kan fungera för andra domäner än informationsteknologi?