Svenskarna mer tveksamma till tvångsmedel

På DN-debatt idag presenterar jag och Ulf Bjereld pinfärska analyser av opinionsläget när det gäller svenska folkets inställning till tvångsmedel. Frågeställningarna knyter an till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter och till samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Med vilka medel bör staten kunna (tillfälligt) begränsa sina medborgares fri- och rättigheter när den demokratiska rättsstaten är hotad? Frågeserien utvecklades från början inom ramen för forskningsprogrammet Övervakningssverige och användes första gången 2002.

Rådande hotbilder styr i stor utsträckning hur mycket tvångsmedelsanvändning som medborgarna anser är berättigat. Sedan vi första gången mätte tvångsmedelsopinionen 2002 har hotbilderna mot den nationella säkerheten blivit mindre svarta. Det är huvudförklaringen till den opinionsförskjutning i mer restriktiv riktning som ägt rum. Hösten 2008 var svenska folket betydligt mer tveksamma till tvångsmedelsanvändning.

Figur 1 : Andel svenskar som anser att olika tvångsmedel "aldrig bör kunna användas" för att motverka hot mot Sveriges nationella säkerhet 2003 och 2008 (procent).

En mer detaljerad sammanställning av resultaten finns i tabellen nedan. För att se tabellen bättre kan du klicka på den.

Opinionsförändringarna mellan 2002 och 2008 är olika stora i olika grupper. I figurerna nedan illustreras hur sambandet mellan ålder och inställning till tvångsmedel bland män (rött) och kvinnor (blått) har förändrats mellan 2002 och 2008. Här har de sex jämförbara indikatorerna (se ovan) slagits samman till ett index mellan -6 (restriktiv inställning till tvångsmedelsanvändning) och +6 (tolerant inställning till tvångsmedelsanvändning). Förändringarna i mer restriktiv riktning har varit större bland äldre kvinnor och yngre män.

Mer tabellmaterial kommer inom kort. Läs mer om SOM-undersökningarna på http://www.som.gu.se/

Om PPs framgångar bland unga män

Analyserna av 2009 års Europaparlamentsval kan snart påbörjas på allvar. Jag har hittills fått rådata från SVTs vallokalundersökning och svenska data från European Election Study (EES). Vi har också tillgång till E-panelen, en fyrstegs kampanjpanelundersökning som samlades in med hjälp av webenkäter i samband med EUP-valet i juni. Och längre fram i höst kan vi se fram emot den svenska Europaparlamentsvalundersökningen, den sedvanliga besöksintervjustudie som Valforskningsprogrammet alltid genomför tillsammans med Statistiska centralbyrån.

Det stora internationella intresset för Piratpartiets framgångar kommer förstås innebära att vi lägger särskilt fokus på denna nykomling i våra analyser av väljarbeteende. Som tidigare redovisat har Piratpartiet en av de mest extrema åldersprofilerna när det gäller sammansättningen av partiets väljare. Det finns också ett särpräglat könsgap i röstning på Piratpartiet. I figuren nedan visas sannolikheten för röstning på Piratpartiet 2009 bland män (mörkblått) och kvinnor (ljusblått) i olika åldrar.

Källa: SVT Valu 2009

I tabellform kan informationen sammanfattas så här för alla partier (se nedan). Bland förstagångsväljande män röstade hela 37 procent på Piratpartiet. Uppslutningen bland unga kvinnor var beskedligare, 11 procent.

Ur forskningsperspektiv är det kul och intressant att väljarbeteendet skiljer sig så dramatiskt mellan riksdagsval och Europaparlamentsval. Bland manliga väljare under 30 år var Piratpartiet största parti. Bland kvinnliga väljare under 30 år var Miljöpartiet största parti.

Källa: SVT Valu 2009

Om dynamisk processpårning

Väljarnas informationsprocessande under en valrörelse kan beskrivas som kaotisk. Enorma mängder politisk information finns tillgänglig. Men för de allra flesta väljare är det endast en mindre del av all denna information som kommer till användning i röstningsbeslutet.

För att modellera detta intensiva och kaotiska informationsflöde under en valkampanj är statsvetarna David Redlawsk och Richard Lau i färd med att ta fram en särskild mjukvara för så kallad dynamisk processpårning (Dynamic Process Tracing). Idén är att valrörelsetypisk information om partier och kandidater presenteras för undersökningspersoner på en informationstavla där rubriker i snabb takt fladdrar förbi i synfältet. Det hela är ett allvarligt försök att simulera det kontinuerliga och nyckfulla informationsflödet under en valrörelse. I likhet med en verklig valrörelse randomiseras vilken information som är tillgänglig i vilken ordning och hur länge den är tillgänglig. Mjukvaran (Dynamic Process Tracing Environment)håller förstås reda på hur exponerad undersökningspersonerna är för vilken slags valrörelseinformation.


Vill undersökningspersonerna veta mer om något kan de själva klicka fram mer detaljerad information och ta del av den. Eftersom rubrikerna endast visas under begränsad tid kan detaljerad information inte längre tas fram så fort rubriken har försvunnit. Då är möjligheten att få mer information i just det ämnet förlorad tills rubriken kanske dyker upp igen. Eftersom röstningsbeslut fattas under tidspress finns en klocka som räknar ned. Tiden att informera sig är begränsad.


DPT kan användas för att undersöka informationseffekter på röstningsbeteende men också för att kartlägga de strategier väljare använder för att söka information under en valrörelse. Målsättningen är förstås att bättre begripa oss på hur röstningsbeslutet kommer till. Simuleringarna kan göras för fiktiva kandidater eller partier när som helst. Men själv ser jag den största användningen av DPT för verklig information under verkliga valrörelser.


Mjukvaran kommer att vara färdig för användning vid årsskiftet. Det finns alldeles särskilda skäl att genomföra studier i en icke-amerikansk kontext. I nästa svenska valrörelse är det tio partier som kommer bombardera oss med valbudskap. Sannolikt kommer mediebevakningen av valrörelsen att slå nya rekord. Partier kommer att använda nya medier och nya kampanjtekniker för att nå oss väljare med information.

Inför 2010 års val är det förstås lite sent att söka forskningsmedel för att genomföra en svensk studie. Men vi har ändå anmält vårt intresse att använda DPTE i Sverige i samband med valrörelsen. I Göteborgsmiljön finns kunnandet för att genomföra en sådan unik studie. Men inte forskningsmedlen. Om någon är intresserad av att veta mer eller hjälpa till, tveka inte att kontakta mig på henrik.oscarsson@pol.gu.se !

EB-konferens i Göteborg

I morgon måndag börjar den tredje Eurobarometerkonferensen. Göteborgs universitet står som värd för två spännande och lärorika dagar. Konferensen är väl värd att bevaka. Medierna kommer kunna frottera sig i spännande nyheter.

Opinionsläget september

Septembermätningarna från opinionsinstituten har varit mycket samstämmiga. Snittledningen för oppositionspartierna (VSMP) över Alliansen (MCFPKD) har passerat fyra procentenheter i min poll of polls. Opinionshösten 2009 har alltså börjat bra för oppositionspartierna.

Kommentar: För detaljer om hur opinionsmätningarna vägs samman, se tidigare inlägg + kommentarer under rubriken "opinionsmätningar".

Att bära ledartröjan är psykologiskt viktigt eftersom det höjer humöret hos oppositionen (inga aktörer följer opinionsmätningar så noga som partierna själva). Men regeringsfrågan kommer att väga allt tyngre in i väljarnas bedömningar allteftersom valet närmar sig. Förtroendet för regeringsbildaren in spe, Mona Sahlin, är fortfarande lågt även bland socialdemokraternas egna sympatisörer. Jag misstänker starkt att väljarnas förtroende för Mona Sahlin är intimt knutet till uppfattningar om hur samarbetet med V och MP fungerar. Än så länge finns inte så mycket information om vad samarbetet innebär rent sakpolitiskt. Under denna väntan står väljaropinionen neutral. De tänker förstås inte belöna Sahlin och oppositionen med sitt förtroende förrän man vet mer. Fått besked.

Precis som Alliansen lyckades göra under åren före 2006 års val behöver samarbetspartierna kunna övertyga väljarna om att man är samspelta, att man gillar varandra, att samarbetet bär frukt, att man håller sams och kan komma överens även i kniviga frågor.

I mejl jag får från journalister kallas riksdagsvalet 2010 redan (357 dagar kvar!) för "det stundande valet". Uttrycket är signifikativt för tillståndet i svensk inrikespolitik. Vi befinner oss redan i ett slags lågintensiv valrörelse. Fokus ligger redan på den där blåsiga (?) höstsöndagen den 19 september 2010.

(S)torstäderna

Socialdemokraterna har uppehållit sig mycket kring problematiken att partiet förlorade så stort i storstäderna i samband med 2006 års val. Riksdagsvalet 2010 utmålas därför redan som ett slag om storstädernas tjänstemannaväljare. Våra analyser av väljarbeteende visar att det också var dessa relativt välbärgade väljargrupper i städerna som S tappade över blockgränsen 2006. Nu skall de vinnas tillbaka, tänker man sig. Annars blir det inget nytt regeringsskifte.

Problembeskrivningen är delvis rätt. De socialdemokratiska valvindarna blåste snålt i hela landet men framför allt i storstäderna. På kartan nedan visas förändringarna av socialdemokraternas röststöd i riksdagsvalet mellan 2002 och 2006. Ju blåare färg desto större S-väljarförluster. Ju rödare färg desto större väljarvinster (jo, socialdemokraterna gick framåt i en del kommuner i norr och i delar av Jämtland fast där bor inte så många väljare).

Men. Det är alltid viktigt att ha med sig historien i analyser av väljarbeteende. I historiens ljus ter sig socialdemokraternas satsning på att "vinna tillbaka storstäderna" lite märklig. Relativt sett har socialdemokraterna nämligen aldrig varit särskilt starka i storstäderna (se gul linje i diagrammet nedan). Socialdemokraternas starkaste fästen har istället varit bruksorterna och de små och medelstora städerna (röd och grön linje i diagrammet). Återtåget till storstäderna är alltså inget återtåg, utan snarare en hägrande ny erövring för socialdemokratin.

Källa: Svenska valforskningsprogrammet. Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik.

Mänskliga värderingar 3

För er som följt inläggen om mänskliga värderingar är jag skyldiga er en fullständig tabell över värderingsutvecklingen hos svenska folket under de senaste tjugo åren (klicka på tabellen för att se den i större format). Procenttalen i tabellen visar andelen svenskar som värderar värdet som "mycket viktigt".

Dörrknackning eller sociala medier?

Partierna förväntas göra 2010 års val till ett slags tävling i vem som är bäst på att använda de nya sociala medierna. Genom att förlägga opinionsbildande insatser till nya informationskanaler och interaktiva medier som bloggar, twitter, YouTube och Facebook hoppas man kunna skapa en framgångsvåg och en rörelse som liknar den vi fått rapporterat om från Barack Obamas presidentvalskampanj. Vi väntar fortfarande på de nyktrare redogörelserna av denna mirakulösa valkampanj.

Själv är jag förstås sedan länge vaccinerad mot hype kring nya kampanjtekniker. Många tycks fortfarande hysa den tekniknaiva föreställningen att det var de sociala medierna i sig självt som skapade Obamas framgångar. Men självklart var det budskapet som lade grunden. Obama gav genom sina valbudskap människor hopp. Möjligen underlättade de nya sociala medierna informationsspridning och påskyndade opinionsbildningsprocessen. De sociala medierna rekryterade snabbt tiotusentals autonoma frivilliga kampanjarbetare som investerade mängder av tid på att övertyga människor i sin egen omgivning. Obama-effekten ligger i dessa miljontals möten människor emellan. In Real Life. Ansikte mot ansikte.

Moderaterna var redan i valrörelsen 2006 inne på samma enkla idé att göra "vanligt folk" till kampanjarbetare. Genom annonsering i dagspress försåg de sina sympatisörer med argument och strategier som de själva kunde använda i samtal med vänner och arbetskamrater. Arbetarrörelsen har historiskt haft tillgång till ett sådant mycket välorganiserat, strukturerat och finförgrenat nätverk i fackklubbar, föreningar och studiecirklar. Så de borde veta hur det hela skall gå till, även om det idag handlar om att engagera människor som inte kallar sig partimedlemmar.

Det är förstås rätt tänkt att bedriva valkampanjer där många människor finns. Och eftersom allt fler människor spenderar mycket tid på nya virtuella platser är det naturligt att partierna söker sig dit för att träffa dem, samtala med dem, och informera om sina visioner. Ett slags informationssamhällets variant på gamla hederliga metoder som dörrknackning och arbetsplatsbesök.

Partiernas kontakter med väljarna i samband med valrörelserna förändras mycket långsamt. Andelen svenskar som läser valbroschyrer (den vanligaste direktkommunikationen mellan partier och väljare) ligger fortfarande stabilt kring 57 procent enligt de svenska valundersökningarna. Traditionella former för kampanjande minskar långsamt. Att besöka valmöten eller andra arrangemang har minskat från 13 procent 1982 till 9 procent 2006. Dörrknackning håller sig på en låg nivå kring fyra procent (de högre nivåerna 1994 och 1998 förklaras helt av de stora telefonuppringningskampanjer som ägde rum då). Andelen som uppger sig ha varit i personlig kontakt med en valarbetare på arbetsplatsen har minskat från föga imponerande 9 procent 1982 till endast 5 procent 2006.

Ett huvudskäl är förstås att partierna inte har tillgång till lika mycket fotfolk som de en gång hade. Det är därför vi medborgare måste ta över den funktionen och själva delta i partiernas kampanjer. För att vi skall göra det av egen fri vilja måste det vara roligt, givande och angeläget för egen del. Spontaniteten är viktig för att skapa den berusande känslan av att vara en del i en politisk rörelse som många Obama-anhängare vittnat om.

Det enda som visar tecken på att öka är internetaktiviteten. Men något genombrott är kanske svårt att kalla det. Andelen som besökte någon eller något partis hemsida under 2006 års intensiva och spännande valrörelse var bara 14 procent, en måttlig ökning från 1998 då vi mätte för första gången (8 procent). Svenskarnas spontana politiska informationssökande på nätet är fortfarande nästan undantagslöst för de redan intresserade och redan kunniga.

De magiska recepten för opinionsframgångar är alltså samtal och ansikte-mot-ansikte. De sociala mediernas främsta användningsområde är att fungera som katalysatorer för sådana samtal väljare emellan. Partierna behöver kanske inte ens synas så mycket som aktörer. Det är verklighetsbeskrivningarna, de angelägna berättelserna, visionerna och sättet att tänka kring samhällsproblem som skall planteras i folkopinionen. Den som lyckas bäst vinner valet 2010.

SD och kyrkovalet på söndag

Inte oväntat spärrar medielogiken ut sakfrågorna och de stora värderingsfrågorna från kyrkovalet. Fokus hamnar istället på den stora utmanaren. Siktet är inställt på att värdera konsekvenserna av en eventuell SD-framgång för riksdagsvalet i september 2010.

Sverigedemokraternas satsning på kyrkovalet är lite paradoxal med tanke på att det inte finns någon annan grupp av partisympatisörer som är så lite religiösa och så sällan går i kyrkan. Kyrksamheten är till och med större bland yngre vänsterpartiväljare än bland Sverigedemokraternas väljare, enligt min och Sören Holmbergs stora kartläggning i boken Regeringsskifte. SD söker alltså sina kyrkmandat från en grupp sympatisörer som står allra längst från svenska kyrkans stödtrupper.

Och... apropå icke-kompensatoriska beslutsregler som nyligen avhandlats här på bloggen har vi nu fått ett aktuellt bra exempel: att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson hyser ett uttalat förtroende för partikandidater som historiskt har umgåtts med demokratiskt tvivelaktiga ideologier (för att uttrycka saken milt) är ett utmärkt exempel på en partiståndpunkt som värderas så negativt av tilltänkta sympatisörer att den inte är möjlig att kompensera upp med mer positivt värderade ståndpunkter i andra frågor.

Folkpartiet ljuger

Definitionen av negativt kampanjande (Negative campaigning) handlar om huruvida det förekommer kritik av motståndaren i partiers budskap i samband med valkampanjerna. Många tycks mena att det här skulle vara ett nytt inslag i moderna valrörelser eller något som uppfunnits i sentida amerikanska presidentvalskampanjer.

Alls inte. Att uppehålla sig vid motståndarnas brister istället för att prata om den egna politiken har varit flitigt förekommande i valrörelser genom hela historien.



Den svenska valrörelsehistorien är i själva verket full av goda exempel på negativt kampanjande. Det har varit ett klassiskt sätt att mobilisera egna sympatisörer och väljare till valurnorna under lång tid. Kanske var det till och med vanligare med hård kritik mot motståndaren på 1920- och 1930-talen än vad det är idag? Pågående forskning av kollegorna Nicklas Håkansson och Bengt Johansson kommer kunna lära oss mer om det.


En sak är dock säkert. Det var mer drag i partiernas valaffischer förr i tiden! Då skrevs konsthistoria när partierna affischerade. I samband med valet 2006 såg det lite annorlunda ut. Vem kommer bli upphetsad över de här affischerna om 80 år?

Partiuppsättningsmodeller 4

Min panel om partiuppsättningsmodeller (consideration set models) på den europeiska statsvetarkonferensen i Potsdam blev lärorik. Det börjar nu växa fram en användbar verktygslåda av begrepp som jag tror kan göra analyserna av väljares partiuppsättningar ännu mer spännande och fruktbara. Huvudmålsättningen är förstås att kunna lära oss mycket mer om varför en väljare som i slutskedet av en valrörelse överväger partierna XYZ till slut väljer att rösta på parti X och inte på parti Y eller Z.

Exempel: En tilltalande och angelägen forskningsuppgift är att fastställa huruvida väljarna använder sig av kompensatoriska eller icke-kompensatoriska beslutsregler när de skiljer ut vilka partier de a) plockar med i sina partiuppsättningar och b) slutligen väljer parti.

Kompensatoriska beslutsregler är när väljare helt enkelt summerar partiers goda och dåliga sidor när de värderar huruvida ett parti skall övervägas för röstning eller läggas en röst på. De saker man eventuellt stör sig på i partiets politik kan i så fall "förlåtas" eller kompenseras av att partiet uppfattas som bra på andra områden. Ett parti som kommer dåligt ut när det värderas efter ett visst kriterium kan ändå plockas med i partiuppsättningen om det kommer bra ut när det värderas med andra kriterier. Positiva värderingar av t ex FPs utbildnings- och forskningspolitik kan kompensera negativa värderingar av FPs inställning till svenskt NATO-medlemskap. I många traditionella spatiala analyser av väljarbeteende (och i de flesta partitester inför valen) utgår man reflexmässigt ifrån att väljarna använder sig av kompensatoriska beslutsregler.

Icke-kompensatoriska beslutsregler är när väljaren inte kan vara lika förlåtande utan utesluter partiet som alternativ på grund av att partiet inte uppfattas ha en lika bra politik på alla områden. Det kan till exempel vara att partiet har en position i en viss sakfråga som helt enkelt utesluter att man överväger att rösta på partiet. Exempelvis en väljare som aldrig skulle överväga röstning på Centerpartiet på grund av partiets ståndpunkt när det gäller kärnkraft, alldeles oavsett hur mycket väljaren älskade Centerpartiets politik på alla andra områden.

På grund av det ännu så länge ringa antalet studier är forskningsläget högst oklart när det gäller huruvida kompensatoriska beslutsregler används i första hand i samband med att väljare formerar sina partiuppsättningar, det vill säga då de skiljer ut vilka partier som övervägs för röstning, eller om kompensatoriska beslutsregler i huvudsak används i den slutgiltiga beslutsprocessen som gäller valet av parti. Instinktivt känns det som det rimliga borde vara en mer förlåtande attityd inledningsvis men att icke-kompensatoriska beslutsregler blir viktigare i ett skede där två eller flera övervägda partier skall bli ett: "Nej, jag kan inte rösta på ett parti som vill gå med i NATO".

För den som är intresserad av forskningen om partiuppsättningar kan mitt eget paper laddas ned här.

Maximal Elektoral Potential (MEP)

Det finns ett kul mått som man kan använda i analyser av undersökningar där man tillfrågar väljare vilka partier de överväger att rösta på. Jag brukar kalla det för MEP=Maximal Elektoral Potential. Det visar hur stor andel som har partiet med i sin partiuppsättning och är ett slags maxvärde för hur stort ett parti kan bli om ALLA som överväger att rösta på partiet verkligen skulle göra slag i saken.

Efter Potsdam-konferensen är jag än mer övertygad om att väljarbeteende bör modelleras i två steg. Väljare överväger inte att rösta på alla partier. Den typiske väljaren som ännu inte bestämt sig i inledningen av en valrörelse överväger att rösta på två partier. Information om vilka partier som ingår i partiuppsättningarna torde därför vara hyperintressant även för personer som inte råkar vara väljarforskare eller partistrateger.

Tabellen nedan visar resultat från 2006 års svenska valundersökning. Jag har markerat resultaten för folkpartiet med röd pil för att visa att ett parti kan övervägas av många väljare som ändå till slut väljer att inte rösta på partiet. Tjugo procent av de svenska väljarna hade FP i sin partiuppsättning men bara 7 procent gjorde slag i saken. Med andra ord: FP förlorade 2/3 av de "matcher" som de gick mot andra partier i valrörelsen.



För de stora riksdagspartierna S och M gick det bättre. De lyckades utnyttja 76 respektive 72 procent av allt sympatikapital och hamnade alltså närmare sitt maximala tak än andra partier.

Vi har idag 6-7 opinionsinstitut som regelbundet redovisar hur väljarna skulle rösta om det vore riksdagsval idag. Marknaden för väljarbarometrar är gynnsam. Men varför inte utveckla mätningarna ett snäpp?

För den som vill kunna göra en djupare och mer omfattande analys av partiernas ställning i opinionen är det enkelt att komplettera mätningarna genom att ställa följdfrågor om övervägda alternativ. Med små medel kan man alltså erhålla högintressant information om vilka väljargrupper som överväger att rösta på vilka partier. En analys som isolerar de mellanparti-"matcher" som är avgörande i kampen om regeringsmakten borde vara intressant läsning för de politiskt intresserade som redan tar del av de reguljära opinionsmätningarna. Sådana data har dessutom ett nyhetsvärde som sträcker sig längre än publiceringsdagen för en vanlig mätning = mer valuta för spenderade resurser på mätningar!

Det kan alltså vara dags för ambitiösa medieredaktioner att se över vilka mätningar som skall beställas från instituten när sommaren 2010 närmar sig. Och dags för instituten att utveckla nya spännande produkter på området!

Partiuppsättningsmodeller 3

På väg till ECPR konferensen i Potsdam och hoppas kunna rapportera lite nyheter från den statsvetenskapliga forskningsfronten här på bloggen.

Vi fortsätter dela upp väljares beslutsprocess i olika faser för att lära oss mer om varför väljare till slut röstar på de partier de gör. Den tvåstegsprocess (consideration set formation och final choice) som brukar användas kan med fördel delas in i fler faser.

Man kan till att börja med definiera en universell uppsättning av partier som består av alla de partier som ställer upp i ett riksdagsval. I 2006 års val var det exempelvis mer än fyrtio partier som registrerade sig. Självklart finns det ingen väljare som är ens medveten om alla dessa alternativ.

Nästa delmängd är följaktligen en uppsättning av medvetna alternativ. Detta är intressant eftersom vi vet att långt ifrån alla väljare kan väckas mitt i natten och räkna upp de 7-10 partier som är mest kompetitiva i det svenska partisystemet (Nej, alla är faktiskt inte särskilt intresserade av politik). En av valrörelsernas viktigaste effekter är därför att påminna väljarna om vilka alternativ som finns att välja mellan. Att tränga in i medvetandet på många väljare är givetvis en förutsättning för att ett parti skall kunna konkurrera om röster.

Den tredje delmängden är en uppsättning av övervägda alternativ, alltså själva partiuppsättningen. Här ingår de partier som väljaren faktiskt överväger att rösta på i valet. Att begränsa sig till ett fåtal alternativ, vanligen två, kan förstås som en fullständigt rationell process. Det gäller för ett parti att vara med i så många väljares partiuppsättningar som möjligt, annars är man inte med i matchen.

Sista steget i beslutsprocessen är att gå från många övervägda alternativ till ett slutligt röstningsbeslut: valet av parti. Den forskning som just nu bedrivs med hjälp av partiuppsättningsmodeller (consideration set models) leder i riktning mot att det är olika förklaringsfaktorer som är viktiga i olika faser av beslutsprocessen: resultat från Holland visar t ex att partiledareffekterna är obefintliga i tidiga steg där övervägda alternativ skiljs ut och partiuppsättningen formeras, medan partledareffekterna är klart större i det avslutande steget: partiledarna kan vara "tie-breakers" för de väljare som har två eller tre partier i sin partiuppsättning; för de fåtal väljare som uppfattar partiernas politik som likvärdig kan alltså partiledaren fälla avgörandet. Effekter alltså, fast hos en relativt liten grupp väljare.

Allt för nu.

Konsten att vinna ett riksdagsval

Även i tider då många väljare uppger att de slutligen bestämmer partivalet nära inpå valen (I Sverige uppger sex av tio väljare att de bestämmer partivalet under valrörelsen) har världens valforskare svårt att isolera direkta och påtagliga kampanjeffekter på väljares partival. Föreställningarna om att demokratiska val avgörs helt och hållet i de sista skälvande dagarna har förblivit en myt.

När kampanjeffekter väl uppträder handlar forskningen om vad som egentligen förklarar förändringarna. Spatiala modeller är populära redskap som dessutom visat sig vara mycket framgångsrika. Grundfrågan som brukar ställas är om kampanjen (partiernas samlade valbudskap) fått väljarna att röra på sig eller om det är partierna som rört sig, eller om det är möjligen både väljarna och partierna som rört på sig.

Frågan får ett litet oväntat svar i en nyutkommen artikel i Electoral Studies skriven av min gamle lärare från sommarskolan i Ann Arbor, William Jacoby. Med hjälp av samma analystekniker som jag använde i min egen avhandling i statsvetenskap, multidimensionell unfoldinganalys, genomför han en analys av data från en kampanjpanelstudie genomförd i samband med presidentvalskampanjen 1980.

Förändringar av de amerikanska väljarnas värderingar av presidentkandidaterna under kampanjen ägde rum eftersom det ideologiska rummet förändrade sin form, inte på grund av att partier och väljare förflyttade sig i rummet. Partier och väljare hade mycket stabila positioner genom hela kampanjen. Huvuddelen av all förändring kunde förklaras av att de olika ideologiska åsiktsdimensionerna förändrade sin relativa betydelse. Inte av att partier och väljare flyter omkring.


Vad säger Jacobys resultat om partiers möjligheter att vinna många väljare i samband med 2010 års valrörelse? Rätt mycket om ni frågar mig.

Vill man ro hem många väljare under valrörelsen 2010 kan man inte räkna med att snabbt kunna manövrera partiet till en mer fördelaktig position längs centrala ideologiska dimensioner (det borde man i så fall gjort långt tidigare; partiers ideologiska positioner är ofta inte möjliga att förändra särskilt snabbt). Inte heller kan man räkna med att valbudskapen i kampanjerna kommer att kunna förändra väljarnas ideologiska positioner längs olika åsiktsdimensioner. Det rimmar väl med den gamla sanningen inom opinionsbildning att man egentligen inte kan förändra människors sakfrågeåsikter annat än indirekt, genom att förändra sättet att tänka eller formulera problemet på ett nytt sätt.

Figuren visar tre exempel på tvådimensionella ideologiska rum där partiernas positioner är identiska men där de ideologiska dimensionerna tilldelats olika vikt eller betydelse.


Källa: Oscarsson, Henrik (1998) Partierna i rymden. s 196.

Vad man som parti kan rikta in sig på är alltså att försöka förändra det politiska rum i vilket partikonkurrensen äger rum. Genom att töja ut vissa åsiktsdimensioner och krympa andra åsiktsdimensioner kan partiers idealpunkter förskjutas så att relativt sett fler väljare befinner sig tillräckligt nära i det ideologiska rummet för att rösta på partiet (vem sa att inflationskosmologi och väljarbeteende inte är relaterade till varandra?). Eftersom spelarnas (väljares och partiers) positioner är såpass fixa finns inte så många andra partistrategier att följa än att försöka förändra spelplanens utseende.


Källa: Jacoby, William G. 2009. "Public Opinion During a Presidential Campaign: Distinguishing the Effects of Environmental Evolution and Attitude Change." Electoral Studies.

Opinionsläget augusti 2009

Gårdagens Synovate var den tredje opinionsmätningen på kort tid som samlats in under början och mitten av augusti. Dags för en ny poll of polls (hederspris till den som hittar på ett riktigt bra svenskt ord) som visar opinionsläget i början av opinionshösten och med ett år kvar till 2010 års valrörelse.

De rödgröna samarbetspartierna (V-S-MP) leder just nu med omkring tre procentenheter över Alliansregeringspartierna (M-C-FP-KD). Minerna borde kanske vara gladare hos oppositionen eftersom de faktiskt aldrig har varit i underläge. De har varit starkare än Alliansen i mätningarna precis varenda dag under Alliansens regeringsperiod.

Figur: Alliansregeringens (Blått) och oppositionens (Rött) stöd i opinionsmätningar september 2006-augusti 2009 (procent).


Kommentar: Den här gången har jag valt att använda de fem mätserier där metoderna är någotsånär kända och där man använder närmast identisk frågeformuering om röstning om det vore val idag (Demoskop, Sifo, SCB, Novus & Synovate). Jag har viktat mätpunkterna efter kvadratroten ur antalet intervjuade.

Socialdemokraterna tycks ändå ha svårt att känna sig riktigt glada över oppositionens försprång eftersom partiet parkerat nedanför sitt katastrofala valresultat från 2006. Partiets negativa opinionsutveckling under vintern 2008/09 (minus tio procentenheter) är historisk i omfattning. Socialdemokraternas förluster motsvarar i runda slängar 1000 väljare om dagen mellan september och april. Sedan april tycks partiet ha planat ut kring 34 procent. Fallet är bromsat. Bottenkänning?

Figur: Socialdemokraternas opinionsutveckling september 2006-augusti 2009 (procent). Svarta linjen representerar valresultatet 2006 (34,99 procent).


Sverigedemokraterna får sin vana trogen bra mätningar i augusti. I min sammanställning ligger partiet precis på fyra procentstrecket, vilket är högst hittills. Snart kanske tidningsrubrikerna om partiets passage över fyra procent också har empiriskt stöd.

Figur: Sverigedemokraternas opinionsutveckling september 2006-augusti 2009 (procent). Svart linje representerar valresultatet 2006 (2,9 procent). Grå linje representerar fyraprocentspärren till riksdagen.


Om varken Alliansen eller samarbetsparterna erhåller en majoritet av rösterna 2010 har Sahlin och Reinfeldt följaktligen misslyckats med att få svenska folkets stöd för sina respektive regeringsalternativ. Enligt min uppfattning är de i ett sådant läge fria att tänka helt nytt. Sverige måste ha en stabil regering. Ansvarstagande partier är moraliskt skyldiga inför väljarna att lösa upp kniviga parlamentariska lägen. Allt kan hända. Dagens cementerade blockpolitik och samspelade Allians kan snabbt bli historia.