30 oktober 2009

Osannolika befolkningsprognoser

På förekommen anledning har jag bett några av landets främsta experter på demografi och befolkningsprognoser ta fram ett hypotetiskt räkneexempel för att belysa frågeställningen hur höga fertilitetstal som skulle krävas för att en liten befolkningsminoritet inom några decennier skulle kunna bli en befolkningsmajoritet.

Framskrivningarna gäller två hypotetiska befolkningar. PopA består av 30 000 individer och PopB består av 300 000 individer. PopA har en yngre åldersstruktur än PopB, medelåldern i PopA är 29 år och i PopB 40 år.

För att kunna räkna ordentligt behöver man göra ett antal antaganden: a) att det inte förekommer någon in- eller utvandring, b) att dödsriskerna är desamma för både PopA och PopB, c) att fertilitetstalen är konstanta över tid, d) att individer från PopA och PopB aldrig bildar familj med varandra.

Befolkningsmajoriteten (PopB) har ett fertilitetstal på 2 barn per kvinna. För att Pop A skall kunna bli en majoritet måste fruktsamhetstalet vara mycket högre i den gruppen under mycket lång tid. För den våldsamma befolkningstillväxt som måste till i PopA krävs att man skruvar upp fruktsamhetstalen rejält.

Två olika scenarior togs fram med olika fruktsamhetstal för Pop A. I Scenario 1 sattes fruktsamhetstalet högt, i snitt 4 barn per kvinna. Som jämförelse kan nämnas att fertilitetstal högre än 4 existerar i endast 40 av världens 195 länder, och alla dessa länder kännetecknas av extrem fattigdom, med mycket låg bruttonationalprodukt och hög barnadödlighet. (Dessutom finns en mycket stark migrationseffekt, vilket innebär att fertilitetstalen för invandrade personer som fötts i ett mycket fattigt land med höga fertilitetstal förväntas snabbt stabilisera sig kring strax över två barn per kvinna.)

Scenario 1
Om Pop A skulle ha ett fruktsamhetstal på 4 barn per kvinna så skulle Pop A inte kunna bli en befolkningsmajoritet under den prognosperiod som används i prognosmodellerna. År 2100 som användes som slutår i beräkningarna så är Pop A 42 procent av hela befolkningen (PopA+PopB).





Scenario 2
I Scenario 2 sattes fruktsamheten i Pop A till ett än mer orimligt värde, hela 9 barn per kvinna. I snitt! Det finns inget land i världen där fruktsamhetstalet är så högt; maxvärdet är Nigerias 7,2 (ett land som ligger på plats fem i världen i barnadödlighet med 253 barn per 1000 första fem levnadsåren).

Om Pop A skulle ha ett konstant högt fruktsamhetstal på 9 barn per kvinna så skulle de kunna bli en majoritet först år 2058.

Källa: Prognosinstitutet, SCB.

28 oktober 2009

Vad journalister vet om sin publik

På fredag 30 oktober disputerar Ulrika Andersson, forskare och lärare vid institutionen för journalistik och masskommunikation, med avhandlingen Journalister och deras publik. Förhållningssätt bland svenska journalister. Andersson analyserar svenska journalisters publiksyn, publikkontakter, publikorientering och publikkunskaper med hjälp av bland annat Journalistundersökningarna från perioden 1989-2005.

Ett intressant resultat från studien är att journalister "inte alltid har en ackurat uppfattning om hur intresserad publiken är att ta del av seriöst respektive lättsamt innehåll" (s. 247). Äldre manliga journalister är mest i otakt med sin publik. Ansvariga utgivare och yngre kvinnliga journalister är bättre på att "...ta publikens intressen och behov i beaktande i det journalistiska arbetet" (s. 241).

Vill du själv läsa i avhandlingen kan du ladda ned som pdf från Göteborgs universitet här. Press om avhandlingen hittar du här. Mer om Ulrika hittar du här.

25 oktober 2009

Inför S-kongressen

Demokratiska val avgörs inte de sista veckorna av valrörelsen. Grunden läggs tidigare, och opinionsförändringar som äger rum under mobiliseringsfasen i valrörelserna blir nästan undantagslöst "mer av samma sak". Alliansen hade exempelvis räknat in ungefär hälften av sina nyvunna väljare långt före Almedalen 2006. Varken utrikesministermord, valstugereportage eller dataintrångsskandaler har kunnat övertyga om att effekter av utspel och händelser under svenska valrörelser är särskilt stora (se böckerna Kampen om euron, Väljare och Regeringsskifte).

Den långsiktiga opinionsbildningen är hörnstenen i alla framgångsrika valkampanjer. Kom ihåg att Alliansen använde två år för att övertyga väljarna om att deras analys av svensk arbetsmarknad var bättre med verkligheten överensstämmande än socialdemokraternas.

Alla som följer svensk inrikespolitik med intresse och spänning har därför mycket högt ställda förväntningar inför den socialdemokratiska kongressen. När det största oppositionspartiet ställer till kongress ett år före ett val förväntar vi oss närmast en kavalkad av nyheter i form av ny politik, nya sätt att tänka, nya spännande grepp, nya språkliga innovationer (språk är makt), nya konkreta politiska förslag kring de samhällsproblem som behöver lösas under nästa mandatperiod). Förslag som kan få väljarna nyfikna på en socialdemokrati som i opinionen fortfarande försöker höja sig från ett katastrofalt valresultat 2006.

SVMP kan säkert vinna valet 2010 på regeringsmissnöje enbart. Men hur kul är det egentligen för socialdemokratin? Opinionsledningen för de rödgröna är just nu ungefär 4,5 procentenheter (se min poll of polls i bloggens högerspalt), vilket förstås är ett utmärkt utgångsläge elva månader före ett riksdagsval. Men för socialdemokraterna står mer på spel. Förändringsarbetet och rådslagen skall staka ut en politik på längre sikt. Vi väntar fortfarande på klarhet i vart socialdemokraterna är på väg under Mona Sahlins ledarskap. I helgen får vi svaren.

Även på Allianssidan mobiliserar man för att komma rustade med ny spännande politik inför valet 2010. Man vill visa att man inte är färdiga, att man har fler nya idéer och ledarkraften att genomföra dem. Den hårdnande kampen om regeringsmakten är någonting bra för Sveriges medborgare. Ideologiutveckling och politikutveckling, idéer, innovation och kreativitet inom partiorganisationerna är mekanismer som genererar större lyhördhet för medborgarna och en bättre representativitet mellan väljare och valda.

22 oktober 2009

Vem tar vem 2010?

Spekulationerna är redan i full gång om hur regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2010 kommer att gestalta sig och om det finns utrymme för överraskningar i händelse ingen av de båda blocken har egen majoritet. Lite tidigt för spekulation, kan man tycka. Vi vet ju faktiskt inte hur opinionsutvecklingen kommer att se ut under vintern och våren. Något av blocken kan t ex ha skaffat sig en ointaglig opinionsledning när sommaren kommer.

Enligt den nuvarande regeringsformen behöver inte statsministern avgå efter ett val. Det är alltså helt upp till Fredrik Reinfeldt att göra en första egen bedömning av valutslaget. Han kan välja att avgå på basis av en egen tolkning av valutslaget. Men han måste alltså inte.

En förlorad riksdagsmajoritet för Allianspartierna innebär alltså inte nödvändigtvis att Alliansregeringen faller, såvida inte samarbetspartierna (VSMP) har fått fler mandat än Allianspartierna. Då kommer Reinfeldt förstås ha press på sig att avgå. Men han måste inte förrän han förlorat en misstroendeomröstning i den nya Riksdagen. Í en sådan situation skulle Reinfeldt i princip kunna klamra sig kvar vid makten tills han lyckats försäkrat sig om att inte förlora en eventuell misstroendeomröstningen, exempelvis genom att söka stöd från ett eventuellt nytt riksdagsparti som inte hör till något av blocken.

Oavsett vad som händer är det alltid talmannens uppgift att efter alla riksdagsval kalla partiernas företrädare till samråd. På basis av partiledaröverläggningarna tar talmännen fram ett förslag om ny statsminister (i dessa förhandlingar spelar det förstås roll att talman och sittande statsminister tillhör samma parti).

"När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom Riksdagen till samråd. Talmannenöverlägger med vice talmännen och avgiver sedan förslag till riksdagen."

Praxis (men inget krav) är att talmannens förslag om statsminister samtidigt omtalar vilka partier som skall ingå i den föreslagna statsministerns regering. Endast om en majoritet i Riksdagen avfärdar förslaget om ny statsminister faller förslaget. Det är inte något helt osannolikt scenario att Reinfeldt och Allianspartierna bildar en minoritetsregering med passivt stöd (nedlagda röster) från ett nytt riksdagsparti (även om Alliansen fått färre röster än samarbetspartierna). Så länge det inte finns en majoritet för att fälla regeringen sitter den kvar.

I den nya regeringsformen som Grundlagsutredningen tagit fram finns dock en nyhet som gäller statsministeromröstning efter val. Den nya regel är en obligatorisk statsministeromröstning inom två veckor efter ett val. Nyordningen är principiellt viktig i en parlamentarisk demokrati eftersom den institutionaliserar att en nyvald riksdag aktivt måste ställa sig bakom den gamla riksdagens statsminister.
"En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej på denna fråga, ska statsministern entledigas. Omröstningen ska inte hållas om statsministern redan har entledigats."

Denna nya regel om statsministeromröstning efter val kommer dock inte att gälla förrän nästa riksdag har klubbat den nya regeringsformen, alltså sannolikt först efter 2014 års riksdagsval om det inte skulle inträffa något extraval.

19 oktober 2009

Om regeringspartiers opinionsutveckling sista året

Vad händer med opinionsstödet för de partier som ingår i regeringen under det sista året före ett val? Frågans relevans beror förstås på i vilken utsträckning man tror att historisk statistik är vägledande för framtiden. Min egen uppfattning är att historien skrivs nu. Det finns en begränsad prediktionskraft i historisk statistik. Dess viktigaste funktion är dock att justera våra förväntningar om hur stora opinionsförändringar kan vara under ett sistaår.

Vi vet sedan tidigare att under efterkrigstiden har västeuropeiska regeringar tappat i snitt -3 procentenheter på att regera. Under ekonomiskt goda tider har snittet varit -1 procentenhet. När ekonomin går sämre har snittet varit -4 procentenheter.

Motsvarande efterkrigssnitt för svenska regeringar har varit -2,1 procentenheter. I snitt motsvarar kostnaden att regera (cost of ruling) alltså nästan helt den segermarginal som Alliansregeringen hade i riksdagsvalet 2006. Den historiska statistiken skulle i så fall peka mot ett olidligt spännande riksdagsval i september nästa år såvida inte utmanarpartier blandar sig i leken. Till saken hör att fallet Sverige passar rätt dåligt in på den ekonomiska bestraffnings- och belöningsteorin. Den kan t ex inte förklara varför regeringen Persson föll 2006 när svensk ekonomi var enormt stark.

Att vara i regeringsställning är alltså en förlustaffär. Men sista året före ett val har dock svenska regeringar spottat upp sig. I snitt ökar opinionsstödet för sittande regeringspartier med +1,1 procentenheter från oktober året före ett val fram till valsöndagen i september året därpå. Det är Sifos mätserie som använts i beräkningarna eftersom det är den enda som går tillbaka till 1967. Tretton svenska riksdagsval kan analyseras på det här sättet. Men bakom detta snitt återfinns mycket variation och mycket svensk inrikespolitisk historia.



Not: De många regeringsombildningarna under perioden 1976-1982 krånglar till beräkningarna. I 18 oktober 1978 avgick regeringen Fälldin på kärnkraftsfrågan och ersattes av en folkpartistisk minoritetsregering under Ullsten. Eftersom Sifos oktobermätning 1978 gjordes före ombildningen ingår samtliga borgerliga partier i beräkningarna. I maj 1981 bildades den tredje regeringen Fälldin. Moderaterna lämnades utanför och därför ingår endast centerpartiet och folkpartiet i beräkningarna.

De tre bäst spurtande regeringarna är Erlanderregeringen som gick fram +8,6 procentenheter mellan oktober 1967 och valdagen 1968. Därnäst har vi Fälldin III som gick fram +5,4 procentenheter mellan oktober 1981 och valdagen 1982 (vilket inte räckte för att försvara regeringsmakten). Inte heller S-regeringen Carlssons frammarsch mellan oktober 1990 och valdagen 1991 om +5,3 procentenheter räckte för att försvara regeringsmakten.

När vi skriver oktober 2009 ligger Alliansregeringen under med närmare fyra procentenheter i mätningarna. De måste alltså spurta bra mycket bättre än det historiska snittet för att försvara regeringsmakten. Samtidigt är historisk statistik just historisk statistik.

15 oktober 2009

Voices from the Welfare State

I morgon fredag disputerar Maria Solevid med sin avhandling Voices from the Welfare State. Dissatisfaction and Political Action. Maria visar bland annat att det är särskilt inom skolområdet välfärdsmissnöjet har starkast effekter på svenska folkets politiska beteende.

Studien ger ytterligare understöd till tidigare forskning av bland andra Staffan Kumlin som visat att välfärdsmissnöje som har sin grund i (dåliga) personliga erfarenheter av offentlig service har mycket starka effekter på politiska attityder och beteenden. Det gäller allt ifrån allmänt politiskt förtroende till stödet för sittande regering. Det välfärdsmissnöje som nu sakta börjar spira i Sverige (Göteborgs kommun skall spara en halv miljard enligt Göteborgs-Posten) sätter ytterligare press på Alliansregeringen. När det gäller effekter på opinionsstöd för sittande regering är välfärdsmissnöje minst lika betydelsefull faktor som t ex bedömningar av hur det går för den egna ekonomin.


När regeringars insatser värderas tycks det alltså spela minst lika stor roll om väljarna upplever att välfärdsstaten levererar vad man förväntat sig som hur det är ställt med den personliga plånboken. Besvikelser i mötet med offentlig service kan alltså snabbt radera ut glädjen att ha fått ta del av inkomstskattesänkningar. Just därför är Maria Solevids avhandling hyperaktuell i svensk inrikespolitisk debatt.

13 oktober 2009

Inför FRA-omröstningen: Läs detta först!

Med anledning av att Riksdagen i morgon onsdag röstar på nytt om FRA-lagen vill jag uppmana våra förtroendevalda ledamöter av den svenska Riksdagen att ta del av min och Ann-Marie Ekengrens historiska studie Det röda hotet: De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. En nyhet för dagen är att boken finns att läsa i sin helhet här.

Historien har mycket att lära oss om hur vi i Sverige tidigare har hanterat nationella säkerhetshot och övervakningsfrågor. Eftersom grundkonflikten mellan säkerhet och demokratiska fri- och rättigheter är desamma är parallellerna många mellan dåtid och nutid. Övervakarnas entusiasm inför ny teknik (Dimafonapparater) som gjorde telefonavlyssning möjlig (men som visade sig ge mycket litet intressant information för de enorma investeringarna). Lösningarna för att värna medborgarnas personliga integritet genom inrättande av demokratiskt valda organ för att övervaka övervakarna.

Övervakningen av övervakarna fungerade inte
De oförvitliga vise riksdagsmän som utsågs för att övervaka övervakarna kunde i praktiken inte göra särskilt mycket för att förhindra de omfattande övergrepp mot enskilda svenska medborgares integritet som pågick under kalla krigets inledning.

Det gick slentrian i tillståndsgivandet
Rättsstaten klarade heller inte av att vara vakthund åt medborgerliga fri- och rättigheter. En slentrianmässig tillståndsgivning från åklagare för telefonavlyssning av enskilda medborgare pågick långt in på 1960-talet.

Initiala hotbilder bet sig fast i decennier
De hotbilder som var förhärskande strax efter det andra världskriget, vid själva upprättandet av de militära och polisiära övervakningsapparaterna, visade sig vara mycket seglivade. Hotbilderna som växte fram under de första efterkrigsåren levde sitt eget liv, växte såsmåningom helt fast i de oföränderliga organisationsstrukturerna och uppdaterades inte oavsett vad som hände inom riket eller utomlands. Expansion blev ett självändamål för övervakningsorganisationerna.

Bokens huvudslutsats formulerar vi i två principer som också tål att upprepas i det här sammanhanget: 1) undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation och 2) använd aldrig annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Hotbilderna i början av det kalla kriget var mycket konkreta. Det handlade om ett inre hot från kommunismen och ett yttre invasionshot från Sovjet. Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är. Det säger sig självt att vi medborgare skulle kunna acceptera (tillfälliga) inskränkningar av våra fri- och rättigheter om vi får en bra redogörelse för hotbilderna.

Det är vagheten i hotbilderna, igenkänningen av den överdrivna entusiasmen för ny teknik, likheterna när det gäller att organisera övervakningen av övervakarna samt karaktären av ett permanent upprättat övervakningssystem som gör mig mycket tveksam till FRA-lagen. Ingreppen i medborgerliga friheter står inte i proportion till säkerhetshoten.

I den ständigt närvarande konflikten mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter företräder sveriges riksdagsledamöter medborgarna. Inte staten. Det hoppas jag att de kommer ihåg i morgon. Eftervärldens dom kan annars bli hård.

11 oktober 2009

Känslor och partival

Att politik till stor del handlar om känslor är knappast någon nyhet. Vrede, förtvivlan, ilska, frustration, bitterhet, förnöjsamhet, kampglöd, tillförsikt, lust, glädje, hopp. Listan kan göras mycket lång. Fyll gärna på den.

Icke desto mindre betraktas det fortfarande som någonting fult att utforma politiska budskap som appellerar till väljares känslor. Att använda känslomässiga argument för att övertyga väljare betraktas som ett smutsigt trick, ett slag under bältet, ett sabotage mot en förnuftsstyrd debatt. En känslostyrd väljare är en väljare som är lätt att förleda, lura och hjärntvätta.

Vi lever med förhärskande idéer om den kyligt nyttokalkylerande rationelle väljaren som noggrant räknar på alla politiska alternativ och sedan väljer det som ger mest tillbaka. Eller idén om den rakt igenom sakliga valdebatten där alla rationella argument kommer upp på bordet, bryts mot varandra och där de bästa till slut avgår med segern. Väljarna skall på valdagen vara upplysta och ha tagit del av en allsidig och omfattande medievalrörelse som kännetecknas av saklighet, bredd och djup.

Känslornas betydelse för väljares partival har nyligen uppmärksammats i (minst) två intressanta böcker: The Emotional Voter och The Affect Effect. Huvudidén är att det inte ens är möjligt för individer att fatta rationella beslut utan att ta sina känslor till hjälp. I huvuddelen av alla situationer tenderar individer att välja beslutsstrategier som lutar sig på samspel mellan emotioner och kognitioner. Att låta hjärtat vara med är för det mesta det mest förnuftiga vi kan göra.

Kunskaper om hur kännande (feeling) och tänkande (thinking) interagerar hos individer är starkt inspirerat av neurologi och kognitiv experimentell psykologi. I statsvetenskaplig forskning går teorin under beteckningen teorin om affektiv intelligens. Teorin är inte enbart till namnet utmanande för rational choice-perspektivet på flera punkter. Kanske närmar vi oss ett paradigmskifte i sättet att studera politiskt beteeende? Målsättningen är en mer komplett och realistisk modell som inkluderar den emotionella sidan av mänsklig bedömning.

Teorin om affektiv intelligens förutsätter existensen av två omedvetna system för aktivt informationsprocessande och inlärning: ett system för dispositioner (disposition system) och ett övervakningssystem (surveillance system). Teorin inspireras av kognitiv forskning som kunnat visa att känslomässiga reaktioner mycket ofta uppkommer före medveten kognition. Det kastar om kausaliteten i de klassiska tänk först känn sedan-modellerna. Emotionella responser föregår alltså högre medvetna kognitiva processer.

Systemet för dispositioner styr vår vanemässiga och erfarenhetsbaserade repertoar av handlingar. Systemet är beroende av kontinuerliga omedvetna emotionella bedömningar för att kontrollera vardagliga beteenden och rutinarbeten. Vi upprätthåller de vanor som vi förknippar med entusiasm och överger sådana vanor som vi förknippar med uppgivenhet (despair). Precis som att vi lär oss att gå utan att behöva tänka lär vi oss att välja kläder eller beställa mat på restaurang utan att behöva tänka för mycket. Inom politiken lär vi oss vilka tidningar, vilka nyhetsprogram, idéer och lojaliteter som kommer betala sig och vilka som inte kommer att göra det.

Övervakningssystemet skall varna oss för överraskningar. Dess uppgift är att scanna omgivningen. Inkommande sensorisk information (från våra sinnen) jämförs ständigt med inlärda förväntningar (från vanor och tidigare erfarenheter). Brist på avvikelser mellan det förväntade och det observerade signaleras genom känslor av att vara lugn och tillfreds (calm). Men om övervakningssystemet upptäcker avvikelser i form av hotande eller icke förväntade stimuli signaleras detta också med känslor: graden av ångest och oro ökar (anxiety). Då avbryts pågående aktiviteter. Allt fokus riktas mot det överraskande eller hotande. Denna mekanism är särskilt intressant för att förstå bedömningar av politisk information.

Teorin om affektiv intelligens har mycket att lära oss om hur människor hanterar och värderar ny och gammal politisk information och om de grundläggande kognitiva processer som ligger till grund för opinionsbildning och väljarbeteende. Teorin har konsekvenser för människors reaktioner på politisk påverkan, politisk propaganda, partiers valbudskap och negativt kampanjande (övervakningssystemet tycks t ex triggas lättare av negativt kampanjande).

07 oktober 2009

Om politisk vadslagning 2

Det som är bra med att ha en egen forskarblogg är att man har möjlighet att i efterhand komplettera nyhetsinslag och intervjuer med ytterligare information som inte fick plats eller kom fram. Måndagens intervju i TV8 fick med mycket men förstås inte allt!

Politisk vadslagning är en form av politainment - politik som underhållning - som sannolikt kommer att bli populärt i grupper som är politiskt intresserade och som normalt exponerar sig mycket för politik i alla dess former, även genom de nya sociala medierna.

Vad människor vill ägna sig åt som underhållning är det förstås svårt att ha några som helst synpunkter på. Men skulle mediernas valrörelsebevakning komma att helt domineras av spekulationer kring vadslagningsbyråernas politiska odds är det förstås en annan sak. Spelorienterad valrörelsebevakning tränger undan den sakorienterade valrörelsebevakningen. Valrörelser skall inte bara underhålla, intressera, engagera och mobilisera väljarna, utan även upplysa dem om de politiska alternativen. För mycket hästkapplöpningsjournalistik (vem leder, vem klarar spärren, vem tar vem i regeringsförhandlingarna) är inte bra. Men samma fara finns ju med bevakningen av alla våra opinionsmätningar (170 publicerade opinionsmätningar sedan september 2006!)

Man måste vara medveten om att spelbolagens satsning på politisk vadslagning är strategiskt viktig för dem: det är en effektiv metod för att väcka uppmärksamhet och bedriva långsiktig opinionsbildning för att såsmåningom komma åt de riktigt stora intäkterna. Den svenska spelmarknaden är en guldgruva som man vill kunna få tillgång till.

Min uppfattning är att om vi skall ha politisk vadslagning skall det göras ordentligt. Iowa Electronic Market (IEM) startades i mitten av 1980-talet inom universitetsvärlden i syfte att användas för forskning och undervisning. Det är tack vare dessa data som vi vet att den marknad som köper och säljer på IEM har genererat prediktioner (andelen röstande på de olika presidentkandidaterna genom åren) som fram till 100 dagar före valet slår opinionsmätningarna varje gång. Resultaten är mycket övertygande, även om jag kan hålla med de forskare som anser att jämförelsen mellan opinionsmätningar och marknader är högst orättvis. Aggregerade prediktioner av framtida händelser jämförs med momentana mätningar av röstningsintention. Det är inte samma sak.

Den genomsynliga, starkt reglerade oddsbörs som föregångaren IEM representerar kräver resurser och förtroendekapital som ett utländskt spelbolag sannolikt kommer ha svårt att matcha. Min bedömning är att det endast är någon av våra handelshögskolor som kommer att kunna sätta upp en liknande oddsbörs i Sverige. Om den sedan kommer att fungerar i den lilla svenska marknaden och med vårt flerpartisystem med 8-12 partier är en annan fråga. Som inte får sitt definitiva svar förrän om ytterligare tjugo år.

Finanskrisen påminner oss om att marknader inte alltid fungerar som i teorin. Jag vädrar övertro på vad en marknad av kollektiva spelare skulle kunna åstadkomma när det gäller att predicera svenska partiers röstetal i ett svenskt riksdagsval. Storleken på marknaden och sammansättningen av spelarna kan vi just nu bara gissa oss till.

När presidentvalen går in i sitt slutskede är IEMs förmåga att predicera valresultatet nämligen inte alls lika imponerande längre. Spelmarknaden tenderar att överskatta opinionseffekter som beror av vad som händer dag-för-dag i kampanjen. Helhetsbilden går förlorad i valkampens hetta. Där marknaderna går bort sig i nervös finanspsykologisk flockmentalitet håller sig fru Fortuna lika lugn som alltid: Veckorna före valet ger Slumpen och opinionsmätningarna ett bättre svar på hur det kommer att gå. Spelmarknadernas styrka tycks alltså ligga i prediktioner av händelser som ligger halvlångt framåt i tiden.

Den begränsade erfarenheten jag har av att anordna valtips bland statsvetare visar att graden av önsketänkande när människor tippar är mycket stor även om det ibland har stått mycket ära på spel när det gäller att komma närmast valresultatet. Frågan är om viljan att tjäna pengar är starkare än människors ideologiska predispositioner?

En sista kommentar är att vi är bortskämda med bra opinionsmätningar i Sverige. Trots att vi statsvetare ofta gnäller har vi i internationell jämförelse träffsäkra mätningar i Sverige. Om en oddsbörs liknande den i IEM skall slå våra opinionsinstitut på fingrarna så krävs en enorm precision.

05 oktober 2009

Uteblivna effekter av gymnasiereformen 1994

Jag har skrivit om studien tidigare på bloggen. Det tog tjugo månader från idé till verklighet. Nu är Mikael Perssons och min artikel alltså äntligen publicerad i Scandinavian Political Studies (on-line). Du kan läsa hela artikeln här!


ABSTRACT
In the mid-1990s an extensive reform of the Swedish educational system was initiated in order to create a 'school for everyone' intended to function like a 'social equaliser'. The new unified gymnasium initiated longer educational programmes with an extended curriculum of social science courses. This article examines whether the well documented gap in levels of democratic citizenship indicators between students in theoretical and vocational gymnasium study programmes persisted after this massive reform. Given the vast amount of empirical research that has shown that education promotes democratic citizenship, the reform could be expected to result in a decreased civic gap. However, contrary to the conventional wisdom in research on the impact of education, little evidence is found linking the initiation of longer educational programmes with more social science courses to an increase in the levels of the examined dimensions of democratic citizenship. The egalitarian reform of the Swedish gymnasium, which provided more civic education, did not produce hypothesised positive effects on any of the dimensions under study (i.e., political participation, political knowledge and political attentiveness). Rather, results support the pre-adult socialisation models since the gap between citizens from theoretical and vocational gymnasium study programmes remained after the unification of the educational system.

02 oktober 2009

Promising Democracy

Today, Elin Naurin defends her thesis Promising Democracy. Parties, Citizens, and Election Promises.

Text taken from the book cover: "Everyone knows a promise is a promise. The saying is used all over the world and indicates that broken promises stir up feelings in most situation. This book sheds light on a controversial kind of promise, namely those that are given from political representatives to citizens before elections, so called election promises. The focus is what seems to be a puzzling controversy between scholars and citizens whether or not politicians actually keep their election promises. While scholars in political science claim that parties tend to act on most of their election promises citizens are presumed to hold the opposite view: that parties usually break their promises. This "Pledge Puzzle" guides Elin Naurin in her analyses of the often referred to, but not empirically investigated, "conventional wisdom" about election promises. What is meant by the importan notion of election promises that is tossed around in the societal and scholarly debate?

The author uses a wide range of methods and asks several questions of importance for our understanding of representative democracy: Do parties keep their election promises? How wide-spread is the image of the promise breaking politician? What is a broken election promise in the eyes of the citizens? Will parties be called promise breakers no matter what they actually say and do?"

01 oktober 2009

Svenskarna mer tveksamma till tvångsmedel 2

Här kommer mer detaljer från min och Ulf Bjerelds analys av svenskarnas inställning till olika tvångsmedel som presenterades i gårdagens DN. Siffrorna i de gula (2002) och blå (2008) kolumnerna visar andelen svenskar som anser att respektive tvångsmedel "aldrig bör kunna användas". I de gröna kolumnerna har jag beräknat en differens mellan 2002 och 2008. Positiva siffror visar här att en viss grupp blivit mer restriktiv (högre andel "aldrig") mellan 2002 och 2008, medan negativa siffror visar att gruppen blivit mindre restriktiv till tvångsmedelsanvändning.

Genomsnittet för ett sammanfattande additivt index för de sex jämförbara indikatorerna presenteras också. Indexet går mellan -6 (negativa attityder till tvångsmedel) och +6 (positiva attityder till tvångsmedel). Minussiffror i den gröna index-kolumnen skvallrar alltså om att attityderna blivit mer negativa till statlig användning av olika tvångsmedel när den nationella säkerheten är hotad (kanske inte det mest pedagogiska sättet att redovisa, men ändå).

För att kunna läsa tabellen behöver du klicka på den!


Källa: RiksSOM-undersökningen 2002 och 2008.

Opinionsutvecklingen mellan 2002 och 2008 ser klart olika ut inom olika grupper av partisympatisörer. Centerpartiets sympatisörer har blivit klart mindre positiva till användande av tvångsmedel och står för den största opinionsförändringen (indexförändring -.75).

Intressant att notera är också att medan väljaropinionen som helhet blivit mer restriktiv i sin hållning till tvångsmedelsanvändning har personer som ideologiskt identifierar sig långt till höger blivit mer tillåtande sedan 2002 (indexförändring +.18). Den yttersta högern är alltså i fullständig otakt med opinionen i de här frågorna, vilket är en huvudförklaring till att sambandet mellan vänster-högerideologi och tvångsmedelsopinion blivit starkare mellan 2002 och 2008.

Alla dessa skillnader och utvecklingslinjer skulle accentueras om man väljer att utesluta kameraövervakning från indexet (eftersom inställningen till kameraövervakning faktiskt blivit mer positiv sedan 2002). Ser dock inget vettigt teoretiskt skäl att göra så. Därför är kameraövervakning med i mitt index.

Notera också att alla de gruppskillnader (mellan män och kvinnor, mellan låg- och högutbildade etc) som syns i tabellen fortfarande finns kvar vid en multivariat analys.