Blocköverskridande regering 2010?

Det aktuella opinionsläget med SD som vågmästare har bidragit till förnyade spekulationer om en blocköverskridande regering efter valet 2010. Om inget av de två konkurrerande blocken (VSMP och CFPKDM) skulle få en egen majoritet och ingen av alternativen önskar regera med stöd av SD, vad händer då? I vilken utsträckning är mittenpartierna (det handlar i praktiken om MP, C och FP) beredda att agera för att åstadkomma en blocköverskridande majoritetsregering?

En blocköverskridande regering med aktivt deltagande från partier från de två blocken är enligt min uppfattning osannolik givet laguppställningarna i svensk inrikespolitik inför 2010 års val. Som så många gånger förr kommer det i så fall att handla om en minoritetsregering med ett stödparti från motståndarblocket. Minoritetsregeringar är inte särskilt ovanliga, ungefär 25 procent av alla regeringar i västvärlden under efterkrigstiden har varit minoritetsregeringar. I Sverige vet vi att det fungerar bra: det krävs att man tillsammans med stödpartier kan förhandla fram en budget som vinner en majoritet i riksdagen, precis som vi varit vana vid från perioden 1994-2006. (Att bara vara stödparti är inte så oattraktivt som det kanske låter: man får stort inflytande men behöver inte ta något helhetsansvar; man är med och styr fast ändå inte; partiledaren slipper lägga allt krut på att vara minister och är trots inflytandet fri att agera som ett oppositionsparti.)

Vad vill svenska folket? I valundersökningarna frågar vi sedan 1968 hur väljarnas önskeregering ser ut, det vill säga vilka partier som väljarna tycker bör ingå i regeringen efter valet. I kristider har efterfrågan på blocköverskridande regering varit som störst: I valen 1994 och 1998 var blocköverskridande regeringar i själva verket det vanligaste önskemålet bland väljarna (31 procent 1994 och 24 procent 1998). Även i det senaste valet 2006 samlade kategorin blocköverskridande regeringar störst stöd (24 procent) näst efter en borgerlig tre-fyrapartiregering.

Källa: Oscarsson & Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik

Det är sannolikt att stödet för blocköverskridande regeringsalternativ är relativt stort bland väljarna även denna höst. Låt oss gissa att nånstans mellan 25-30 procent av väljarna skulle stödja idén om en blocköverskridande regering alldeles oavsett det parlamentariska läget efter 2010. Om man därtill faktorerar in Sverigedemokraternas eventuella vågmästarställning i opinionen skulle vi tala om en högre andel som ger stöd för en blocköverskridande regering. Vi får väl vänta in opinionsmätningarna i ämnet.

Men är blocköverskridande regeringar bra för demokratin? Nej, stora regnbågskoalitioner brukar ha dramatiskt negativa effekter på ett lands inrikespolitik och får betraktas som verkliga nödlösningar. När de stora konflikterna försvinner och när oppositionen splittras upp i små vänster- och en högerfalanger blir det inte särskilt spännande och intressant att följa inrikespolitiken (Finland och Nederländerna är bra exempel). Folkligt engagemang och valdeltagande faller dramatiskt. Antietablissemangspartier kan ostört samla krafttag mot styrande eliter.

Även därför kommer vi inte att se någon blocköverskridande regering efter 2010 års val, men väl en minoritetsregering som hämtar stöd från något parti från motståndarblocket.

Uppförandekod för statsvetare

"Statsvetare som Ekot talat med säger...". Behöver statsvetare en uppförandekod för kontakter med medierna? Det här är en gammal inomdisciplinär diskussion som aktualiseras då och då. Debatten brukar handlar om vem som bör uttala sig hur och om vad?

I ett läger finner du de som argumenterar för ett slags "bildningslinje" och betraktar högrankade statsvetare som ett slags vise män (eller kvinnor). I kraft av sitt ämbete, erfarenhet och titulatur bör de kunna uttala sig intressant och bildat om snart sagt varje samhällsfråga. En statsvetare värd sin titel bör helt enkelt kunna ha intressanta nya perspektiv att tillföra en diskussion oavsett om det handlar om kriminalvård, familjepolitik, Mellanösternkonflikten, opinionssiffror, klimathotet, kostråd, organiserad brottslighet, kjolmode, centerpartiets ungdomsförbund, Daniel Westling eller huruvida Pluto skall få kallas planet även fortsättningsvis. Statsvetarens eget samvete får styra vad som känns ok att uttala sig om i medierna.

I andra lägret återfinns de som vill lägga olika moraliska begränsningar på statsvetaren; exempelvis att man helst bör uttala sig endast om sådant som man själv åtminstone någon gång i karriären har haft anledning att bedriva egen forskning kring. Begränsningarna kan göras olika hårda, alltifrån att statsvetaren bör ha fått en rimlig chans att fräscha upp kunskaperna om det aktuella forskningsläget på det aktuella området till att statsvetaren nyligen bör ha publicerat egenproducerad rådsfinansierad forskning i topprankade internationella tidskrifter.

Man kan också vända på resonemanget och fundera kring vilka slags ämnen alla som kallar sig statsvetare borde kunna uttala sig om. Slutligen kan man ha olika uppfattningar om vad statsvetarens roll i medierna egentligen är. Handlar det om att erbjuda underhållning, att öka intresset för ämnet statsvetenskap, att noggrant beskriva det aktuella forskningsläget om det som efterfrågas, att erbjuda kvalificerade gissningar eller att spekulera om framtiden? Kanske är det alltihop detta på en gång?

Folkpartiets landsmöte

Andelen väljare som någon gång i livet röstat på Folkpartiet i ett riksdagsval torde vara mycket högt. FPs ställning i andrahandsopinionen, det vill säga vilket parti väljarna tycker näst bäst om, har historiskt varit mycket starkt bortsett från en period under slutet av 1990-talet. Efter 2006 års val tronar FP åter som svenska folkets mest omtyckta parti i andra hand. En femtedel av väljarna uttrycker andrahandssympatier för Folkpartiet.

Svårigheterna att omsätta sitt sympatikapital vid valurnorna är en lång följetong för Folkpartiet. Historiskt har partiet haft en säregen förmåga att slarva bort många av sina väljare vid varje riksdagsval. Genomsnittsandelen egna väljare som FP lyckats behålla i riksdagsvalen 1976-2006 är endast 54 procent!

I 2006 års val lyckades FP endast hålla kvar 30 procent av de väljare som röstade på partiet 2002. Väljarflykten från FP till M var den största väljarströmmen mellan 2002 och 2006 (bruttovinst 273 000 väljare).

Folkpartiet tappade väljare till alla sina Allianskamrater (hela 52 000 väljare till KD och 40 000 väljare till C) men hjälpte samtidigt till att dra väljare över blockgränsen, främst från socialdemokraterna (+36 000 väljare), men även från vänsterpartiet (+7 000 väljare) och miljöpartiet (+5 000 väljare).


Kommentar: Folkpartiets balansräkning för valet 2006 är hämtad från boken Regeringsskifte på s. 27).

I Valundersökningarnas eftervalsintervjuer ställer vi en öppen fråga om vad de olika partierna lade tonvikt på i valrörelsen. Små partier som folkpartiet brukar väljarna sällan associera med mer än två-tre sakfrågor, vilket visar hur svårt det är för små partier att sätta ett bredare avtryck bland väljarna och tränga igenom valrörelsekakafonin. Vi kan därmed analysera hur partiernas sakfrågeprofiler uppfattats av väljarna (ett slags facit på vad partiet lyckades nå ut med i valrörelsen).

I figuren nedan visas hur stor andel av samtliga väljare som spontant ger ett öppet svar om FPs valrörelseprofil som kan föras till respektive sakfrågeområden i samband med 2002 års val (blå staplar) och 2006 års val (röda staplar). Språktestförslaget syns mycket tydligt i FP-profilen från 2002 (56 procent av väljarna uppfattade att FP lade tonvikt vid invandrings- och flyktingpolitiska frågor). År 2006 var det i huvudsak utbildning som associerades med FP (36 procent).


Källa: Svenska valundersökningar 2002 och 2006

Frågan är hur väljarna kommer att uppfatta Folkpartiets valkampanj och valbudskap i samband med 2010 års val? Balansen mellan att vara en god allianspartner och att profilera sig inför väljarna är intrikat. Någon spetsig profilfråga måste man satsa på. FP kommer sannolikt även i fortsättningen att associeras med utbildning. Men hur blir det med profileringen på området energi- och kärnkraft? Eller varför inte bryta helt ny mark: försvars/utrikespolitik/säkerhetspolitik (som ju tidigare varit så liten att den inte är särredovisad i figuren ovan).

Opinionsgenombrott för SD och MP

Dagens SIFO-mätning presenteras bland annat i GP och SvD . Men det är bara här Du får reda på hur mätningen förhåller sig till alla andra mätningar av väljaropinionen.

Avståndet mellan blocken ligger stabilt kring lite drygt fyra procentenheter i det röda lagets favör (se grafen i bloggens högerkant). Ingen större dramatik där alltså. Den här gången är det två andra partier som stjäl showen.

Miljöpartiet har en stark ställning i väljaropinionen just nu. Det enda parti som uppvisar en statistiskt signifikant förändring från föregående mätning i Sifos mätserie. MP får ett av sina bästa resultat i en opinionsundersökning någonsin med 9,7 procent. Man får gå tillbaka femton år, till 1995, för att hitta ett bättre resultat i en enskild mätning. Sifo bekräftar alltså Miljöpartiets historiskt starka ställning i opinionsmätningarna.

Figur : Poll of Polls för Miljöpartiet, november 2009.

Kommentar: Viktade lokala medelvärden av Sifo+SCB+Synovate+Demoskop+Novus.

Sverigedemokraternas Sifo-skattning (5,8 procent) är den högsta någonsin i en telefonundersökning. SD når dessutom för första gången (i en telefonundersökning) ett resultat som är statistiskt signifikant större än fyra procent. Det här är med andra ord den första mätningen där partiet ligger ovanför riksdagsspärren.

Figur : Poll of Polls för Sverigedemokraterna, november 2009.


Kommentar: Viktade lokala medelvärden av Sifo+SCB+Synovate+Demoskop+Novus.

I kommentarerna till Sifo-mätningen hänvisas till att det skulle finnas ett samband mellan uppmärksamhet/publicitet för ett parti och kortsiktiga omedelbara framgångar i opinionsmätningar. Man är till exempel förvånade över att mediebevakningen av socialdemokraternas kongress ännu inte satt några omedelbara avtryck i väljaropinionen med tanke på den stora medieuppmärksamheten. Samtidigt är det inte konstigt, menar man, att SD ökar i mätningarna på grund av den stora massmediala uppmärksamheten för partiet i samband med Jimmie Åkessons Aftonbladet-artikel.

Jag har fortfarande efter drygt femton år som opinionsforskare inte sett till någon studie som visar att "all publicitet är god publicitet" i de här sammanhangen. Den konventionella visdomen att publicitet och uppmärksamhet per automatik skulle leda till opinionslyft för ett parti är så vitt jag känner till aldrig systematiskt studerat. Det får bli dagens heta tips till uppsatsskrivande statsvetarstudenter. Glöm inte att skicka mig ett exemplar av den färdiga uppsatsen!

238 Allianslöften

Tvåhundratrettioåtta löften från Alliansens gemensamma manifest inför valet 2006 är (i likhet med tusentals andra vallöften från andra valrörelser) nu snyggt och prydligt kodade och listade med hjälp av textanalysverktyget Atlas.ti. Jag kommer att tillbringa ett stort antal forskardagar i november tillsammans med kollegorna Nicklas Håkansson och Elin Naurin i Statsvetenskapliga institutionens nya faciliteter för lagforskning. (Vem sa att samhällsvetenskaplig forskning nödvändigtvis behöver genomföras i ensamhet?) Just nu pryder Allianslöftena från 2006 whiteboardtavlan som referens i det fortsatta kodningsarbetet.

En av uppgifterna i vårt gemensamma VR-finansierade forskningsprojekt "Att hålla ord" är att systematiskt göra jämförelser mellan a) partiernas vallöften hämtade från valmanifesten, b) mediernas valrörelsebevakning av partiernas vallöften och c) väljarnas uppfattningar om vilka vallöften partierna har givit (och uppfyllt/brutit). När grovjobbet väl är gjort står vi om allt gått som vi tänkt med goda möjligheter att besvara ett stort antal intressanta frågeställningar om vallöftenas roll i den representativa valdemokratin.

Läs mer om vallöftesstudier i tidigare inlägg i den här kategorin.

Tidpunkt för röstningsbeslut

Svenska väljare bestämmer partivalet allt närmare valdagen. Andel som efter valet uppger att de bestämde partivalet under valrörelsen har ökat i stadig takt från 18 procent 1964 till 58 procent 2006.



Källa: Svenska valundersökningar 1964-2006

I 2006 års svenska valundersökning uppgav en tredjedel av väljarna att de bestämde sig för hur de skulle rösta under sista veckan. I SVTs vallokalundersökningar ingår också frågan om tidpunkt för röstningsbeslut. Svarsalternativet "bestämde mig på valdagen" samlade 10 procent av väljarna 2006.

Sena beslut brukar nästan undantagslöst tolkas som att de senfärdiga väljarna tillhör de osäkra och villrådigas skara. Att vänta till valdagen med att bestämma sig skulle vara något irrationellt och flackande. Kommentatorer tolkar resultaten som att valrörelserna spelar en alltmer avgörande roll och att det är spännande ända in i det sista. Partiernas representanter suckar över det moment av osäkerhet som förföljer moderna valkampanjer.

Med hjälp av data från kampanjpaneler kan man undersöka i vad mån respondenternas eftervalsuppgifter om tidpunkt för röstningsbeslutet egentligen överensstämmer med röstningsintentioner före valet. E-panelen 2006 är en sex stegs panelundersökning som genomfördes under sommaren (våg 1), valrörelsen (våg 2-5) och efter riksdagsvalet den 17 september (våg 6). Genom att undersöka mönstren i väljarnas röstningsintentioner insamlade vid de fem tillfällena före valet kan man avgöra vid vilken tidpunkt en paneldeltagare inte längre förändrar sin röstningsintention.


Resultaten visar på låg överensstämmelse mellan röstningsintentionstabilitet och uppgiven tidpunkt för röstning. Att uppge att man bestämt sig sent är exempelvis vanligt även bland paneldeltagare som haft en stabil röstningsintention genom hela valrörelsen. Bland de som efter valet uppgav att de bestämt partivalet sista veckan hade hela 63 procent en stabil röstningsintention före denna tidpunkt.

Med andra ord: Att ha bestämt sig sent betyder alls icke alltid att man ombestämmer sig. Majoriteten av sista minuten-väljarna röstar på ett parti som de fastnat för tidigare under valrörelsen eller haft som röstningsintention hela vägen.

Tolkningarna av trenderna mot allt senare röstningsbeslut måste därför nyanseras, menar jag. Det finns olika typer av väljare som bestämmer sig sent. En del är genuint osäkra och villrådiga. Andra tycks ha stabila röstningsintentioner men avvaktar det slutgiltiga beslutet. Man lämnar dörren öppen för andra alternativ i händelse valrörelsen och debatten skulle bjuda på nyheter eller överraskningar. För dessa väljare är det fullt rationellt att invänta all valrörelseinformation innan det slutgiltiga beslutet behöver tas.

Opinionsläget oktober

I denna månadens poll of polls särredovisar jag resultaten för de sju riksdagspartierna (se figuren). SVMP hade i oktober en opinionsledning över CFPKDM som ligger kring fyra procentenheter när man beräknar ett lokalt viktat medelvärde av alla opinionsundersökningar. Men sensommarens trend med ett långsamt växande gap mellan oppositionen och Alliansen tycks ha brutits. Opinionen tövar.



När man plottar ut partiernas opinionsstöd på samma skala (0-50 procent) blir man påmind om hur mycket större S och M är just nu jämfört med sina betydligt mindre stödpartier.

Trots att man tillfört inrikespolitiken flera nya glosor som "Verklighetens folk" och "Åsiktseliten" som fått mycket uppmärksamhet är Kristdemokraterna alltjämt parkerade alldeles i närheten av fyraprocentspärren. Miljöpartiet håller kring 8 procent och Vänsterpartiet strax under 6 procent. Centerpartiets opinionsstöd är också stabilt kring strax över fem procent. Folkpartiet har krupit tillbaka till strax över sju. Socialdemokraterna ligger med näsan strax ovanför valresultatet från 2006 medan Moderaterna ligger i snitt på 28 procent.