29 december 2009

Förväntningar inför 2010

Ett spännande och intensivt valår tar snart sin början. Som bekant erbjuder den historiska statistiken Allianspartierna en rejäl utmaning att försvara regeringsmakten i september 2010. Grundtipset inför framtiden, som baseras på data om alla de demokratiska val som hållits under efterkrigstiden i västerländska demokratier, är att det kommer bli allt svårare för regeringar att behålla regeringsmakten. Långa regeringsinnehav för samma parti(-er) kommer att bli mer sällsynt. Skälet är att väljare blivit piggare på att bestraffa även de regeringar som gör bra ifrån sig. Samtidigt: För ett enskilt riksdagsval i ett specifikt land duger inte att använda den historiska statistiken som kristallkula. Antalet okända parametrar (unknowns) är alltför många.

Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund får trösta sig med att de faktiskt har ett relativt sett bättre opinionsläge denna nyårsafton 2009 (snitt -8 procentenheter) än vad de haft vid de två senaste nyårsaftnarna (2007 -17 procentenheter; 2008 -11 procentenheter). De kan också söka tröst i det faktum att Alliansen varit strängt upptagna med att regera (något som på sikt och i det långa loppet alltså inte är särskilt hälsosamt för opinionssiffror) och ännu inte börjat kampanja. En tredje tröst är att svenska väljare inte brukar titta bakåt när de väljer parti. Det är istället partiernas förmåga att ge en god verklighetsbeskrivning och presentera nya idéer för hur framtidens utmaningar skall tacklas som blir avgörande på valdagen: Vilka samhällsproblem är angelägna att finna lösningar på under perioden 2010-2014? Vem eller vilka är bäst skickade att göra jobbet?

Partierna tillåter opinionssiffror spela en alltför stor roll för humör och framtoning. Jag är övertygad om att det opinionsmässiga underläget kan fungera som bränsle för Allianskamraterna. Att mot alla odds resa sig och bli den bäst spurtande sittande regeringen i den svenska historien är precis sådant stoff av vilket bra berättelser vävs. Utmaningen är att återkalla väljarnas politiska minnen från 2006 års valrörelse och inbjuda dem att bli en del av en sådan berättelse. Jag tänker inte bara på orangea ballonger eller tågturnéer. Alliansen måste presentera en lika konkret och genomarbetad plan för 2010-2014 som man lyckades göra '06. Orkar de regera och visionera samtidigt?

Jag förväntar mig fortfarande en jämn kamp mellan två regeringsalternativ. Vi har under mandatperioden 2006-2010 fått erfara stor dramatik i väljaropinionen. Om ett par månader kan det mycket väl vara jämnare igen. Med ett knäckande högt reformtempo har Alliansregeringen rört om ordentligt i grytan. En mycket stor andel vallöften från '06 har infriats på tre och ett halvt år. Det blir spännande att se vad som händer med väljaropinionen när Alliansen inleder sin kampanj för återval.

Valet 2010 blir en mobiliseringskamp. Vinterns politiska trubbel för regeringen (Vellinge, Saab-nedläggningen, sjukförsäkringsdebatten, Köpenhamnsfiaskot) har eldat på det röda lagets sympatisörer och fått det blåa lagets sympatisörer att kallna. Erlanderregeringen behövde en Pragvår och studentrevolution för rekordspurten 1968. Svårt förstås att sia om vad som kommer krävas den här gången.

19 december 2009

Miljön högt på agendan bra för MP? 1

Finns det ett samband mellan miljöfrågornas placering på samhällsagendan och Miljöpartiets ställning i väljaropinionen? Ökar stödet för MP när många väljare låter miljöfrågorna inta en framskjuten plats i deras tankar?

SOM-institutet har sedan 1986 tillfrågat svenska väljare vilka samhällsproblem de uppfattar som viktigast. Frågan är helt öppen. Respondenterna i postenkäterna har själva fått möjlighet att skriva ned ett par rader om viktiga samhällsproblem. De öppna svaren kodas med ett detaljerat kodschema och kategoriseras sedan. Den blå linjen i figuren visar utvecklingen av andelen svenskar som nämner miljön som viktigt samhällsproblem.

Den röda linjen visar andelen väljare som i samma undersökning uppger Miljöpartiet som bästa parti. För att kunna göra en första okulär besiktning av de båda tidsserierna har används en annan skala (0-14 procent till höger i figuren).


Källa: SOM-institutet 1986-2008.

Resultatet visar att det finns ett tydligt samband, men samtidigt stökar miljöpartiets stora framgångar i samband med Europaparlamentet 1995 till det en del. Sambandet mellan miljöagenda och miljöpartisympatier tycks vara tydligast före 1995 och under 2000-talet. Miljöpartiet fick en extra skjuts i opinionen i samband med EUP-valet 1995, och sedan ligger den effekten kvar under slutet av 1990-talet. När denna "chock" i tidsserien såsmåningom ebbar ut är samvariationen tydligare igen.

Försiktighet påbjudes. Det här är bara ett mycket enkelt sätt att genomföra analysen. Ett slags startpunkt. Bara för att saker och ting samvarierar behöver de inte nödvändigtvis ha med varandra att göra. Fler analyser behövs. Trots att tjugo år är en lång period är det svårt att gå vidare och göra tidsserieanalyser. Men vi (jag, Johan Martinsson & Sverker Jagers) har också tillgång till månatliga opinionssiffror som kan analyseras tillsammans med data om mediernas rapportering om miljöfrågor för hela perioden 1982-2010. Vi tittar på det närmare just nu och om du är nyfiken på svaret så dyker det väl upp här på bloggen under 2010.

15 december 2009

Slopa spärren i personvalet

DN uppmärksammar att regeringen inom kort lägger fram propositionen om en ny grundlag inför riksdagen. Om den skall riksdagen rösta till våren. Sen måste det till ytterligare ett riksdagsbeslut efter valet 2010 för att den nya grundlagen skall träda i kraft den 1 januari 2011.

Som bekant handlar förändringarna bland annat om att sänka personvalsspärren i riksdagsvalet från åtta till fem procent. Mot bakgrund av det minskade intresset för att kryssa i riksdagsvalen och de allt färre verkligt personvalda riksdagsledamöterna är en sänkning från åtta till fem procent otillräckligt för att blåsa liv i en egentligen misslyckad personvalsreform.

Väljarna har genomskådat personsvalssystemet. Kryssandet har minimala effekter. Väljarmakten över vilka personer som väljs till representanter är minimal. Därför bör man antingen slopa personvalssystemet helt eller gå hela vägen och slopa alla spärrarna. Med tanke på att svenskarna är de mest individualiserade folket på planeten lutar det för min del åt att införa personval på riktigt. Utan några spärrar.

Partiernas farhågor om att kändisar skulle ta över politiken om spärrarna slopas är starkt överdriven. Även då skulle partierna behålla stor makt över nomineringsprocessen eftersom de flesta väljare ändå kryssar på kända etablerade personer som partierna placerat på valbar plats. Peder Nielsens forskarrapport inom ramen för Grundlagsutredningen visar att även med en slopad spärr hade den direkta effekten av personvalssystemet varit blygsam: 78 av 349 ledamöter hade kryssats in i Riksdagen i samband med 2006 års val om vi haft ett system utan spärrar. (Med 8-procentspärren som tillämpades 2006 var antalet blott sex)

Jag återupprepar gärna idén från statvetenskapliga institutionens grundlagskonvent: Varför inte låta partierna själva få bestämma vilken personvalsspärr de vill ha? Partierna kan väl anses vara suveräna att själva träffa en balans mellan medlemsmakt och väljarmakt över vilka som skall bli dess valda representanter?

13 december 2009

Mobiliseringsläget

Undvik hypotetiska frågor! Det är ett centralt råd i metodböcker som handlar om konsten att ställa frågor i frågeundersökningar. Hypotetiska frågor riskerar att ge svårtolkade, orealistiska eller otillförlitliga resultat.


Så gott som alla väljarbarometrar använder sig av en högst hypotetisk frågeställning, nämligen hur du skulle rösta om det vore val idag. Alla vet om det. Men det är faktiskt rätt svårt att hitta på bra alternativa frågor att ställa och de metodexperiment vi gjort visar att det inte spelar så stor roll exakt hur man ställer frågan. Icke desto mindre bör man hålla i minnet att resultaten av alla dessa opinionmätningar (som snart närmar sig 200 stycken sedan riksdagsvalet 2006) bygger på svar från en hypotetisk fråga.


Det betyder att opinionsmätningarna snarare ger besked om det aktuella mobiliseringsläget snarare än hur ett tänkt riksdagsval skulle ha gått om vi anordnade ett idag. Resultaten från opinionsmätningarna visar möjligen hur ett riksdagsval skulle ha slutat om vi tänker bort hela valrörelsen, det vill säga hur väljarna skulle agerat utan att först ha upplevt en valsommar, en Almedalsvecka, en fyra veckors intensiv valkamp, partiernas valkampanjer, affischer, TV-reklam och övrig propaganda, partiernas vallöften och partimanifest och valbudskap, alla utfrågningar och debatter på gator och torg och i medierna, alla eventuella skandaler, oväntade händelser och sista minuten-utspel. Samt inte minst, de miljontals politiska diskussioner mellan vänner, arbetskamrater och släktingar som äger rum under en valrörelse.


Valrörelser mobiliserar väljare på två sätt. Dels rekryterar man en mycket stor andel väljare som knappast tänker särskilt mycket på politik förrän just i samband med valrörelser. Hit hör exempelvis de som på en direkt fråga om röstningsintention hade svarat "vet ej" om frågan ställdes idag. Dels leder valrörelser till att väljares politiska informationsprocessande aktiveras vilket innebär en uppstramning och uppdatering av politiska preferenser. Med andra ord: I ett skarpt läge väljer många annorlunda än vad de annars hade gjort. Partisympatier i den politiska vardagen är flyktigt och till intet förpliktigande. Men ett partival får man leva med i fyra år. När det står mycket på spel resonerar vi annorlunda än när det inte står mycket på spel.


Hur som helst. Det aktuella mobiliseringsläget ser ut så här när dagens Sifo-mätning knackats in. Tills jag fått ordning på alla nätmätningar och nät/telefonmätningar använder jag mig enbart av de fem institut som begagnar sig av telefonintervjuer.



En analys av de fem stora (SCB+Sifo+Novus+Synovate+Demoskop) visar följande opinionsutveckling för Sverigedemokraterna.





Felmarginalen för valresultatet 2010 denna jul är alltså opinionsmätningarna i december plus minus effekterna av en hel vår av händelser och opinionsbildning plus minus effekterna av en genomgången valrörelse. Jag känner ingen som klarar av en sådan ekvation.

12 december 2009

Minaretomröstning i Sverige?

Grundlagsutredningens förslag om ny regeringsform innehåller förändringar av reglerna för kommunala folkomröstningar. En vän frågade mig om en minaretomröstning liknande den i Schweiz nyligen skulle kunna bli verklighet i Sverige. Nej, knappast alls sannolikt med dagens regler för folkinitiativ eftersom det är mycket få folkinitiativ som faktiskt leder till att en folkomröstning hålls. Men med de nya reglerna stärks möjligheterna till folkinitiativ och därmed ökar sannolikheten generellt för att lokala folkomröstningar blir verklighet. (Därmed inte sagt att jag tror på att man skulle få ihop erforderligt antal namnunderskrifter för ett liknande folkinitiativ som i Schweiz).

De nya reglerna (som alltjämt kräver två riksdagsbeslut för att träda i kraft) säger att en folkomröstning måste anordnas i den aktuella frågan om det föreligger underskrifter från tio procent av kommuninvånarna. Måste är dock en sanning med modifikation: Kommunfullmäktige kan stoppa ett folkomröstningsinitiativ genom att a) hävda att förslaget faller utanför den kommunala kompetensen (dvs kommunen har ingen makt att besluta i frågan) eller b) om två tredjedelar (66 procent) av fullmäktigeledamöterna är EMOT förslaget om att ordna folkomröstning i frågan. (Enskilda medborgare skall dessutom kunna begära domstolsprövning i kompetensfrågan).

Beslut om att exempelvis uppföra byggnader faller alltsomoftast inom ramen för den kommunala kompetensen, vilket betyder att en tänkt moskéomröstning sannolikt blir svår att stoppa på formell grund. Den återstående möjligheten är då att formera en kvalificerad majoritet (2/3) för att stoppa folkomröstningen. Det är inte säkert att det är möjligt: i en situation där en tiondel av invånarna i (företrädelsevis folkrika) kommunen skrivit på en namninsamling lär stämningen i kommunen vara rätt agiterad. Resultatet är att en folkomröstning måste anordnas.


I sista skedet är folkomröstningen endast rådgivande. För att ett vinnande förslag från en kommunal folkomröstninge till slut skall gå igenom måste en majoritet av fullmäktige ställa sig bakom den. Det nya folkinitiativet är skräddarsytt för att göra medborgare besvikna genom att det i ett första läge blir lättare att få till stånd en folkomröstning men att det i läge två ändå är upp till kommunfullmäktige att besluta med vanlig majoritet. Vi ser en framtid med många kommunala folkomröstningar vars resultat inte kommer att följas eller respekteras av en folkvald majoritet. Det chimära inslaget av direktdemokrati riskerar att undergräva legitimiteten för det demokratiska systemet.

Minaretomröstningen i Schweiz gav ett tydligt resultat men den schweiziska regeringen kan sannolikt inte hörsamma resultatet eftersom det strider mot schweizisk grundlag. Kan det hända i Sverige? Ja. Principerna om kommunalt självstyre kan i vissa frågor hamna i konflikt med andra delar av grundlagen som rör exempelvis våra fri- och rättigheter. Såvitt jag kan förstå finns inga möjligheter att stoppa en svensk kommun (eller en befolkningsminoritet) från att utlysa folkomröstningar om förslag som, om de genomförs, är grundlagsstridiga. Däremot kommer de beslut som följer på en sådan folkomröstning eventuellt kunna överprövas.

Läs mer om det kaos som kan bli följden av de nya reglerna för beslutande kommunala folkomröstningar här.

10 december 2009

Opinionsläget december

Det är idag tvåhundraåttioen dagar kvar till 2010 års riksdagsval. Idag kom Statististiska Centralbyråns partisympatiundersökning (SCB/PSU) för november. Det är svenska folkets egen partisympatiundersökning. Undersökningen bygger på ett stort befolkningsurval. Panelinslaget i studien gör det möjligt att spåra individrörlighet mellan partier sedan den senaste undersökningen i maj.

I min poll of polls väger SCB/PSU tyngre än andra mätningar eftersom jag viktar efter urvalsstorlek. Knackar man in de nya siffrorna från SCB bekräftas den senaste tidens utveckling med ökande försprång för oppositionspartierna (VSMP) över Allianspartierna (CFPKDM) och med Sverigedemokraterna ovanför riksdagsspärren. Skattningen för oppositionspartierna är hela 50,0 procent. Vore det valresultat skulle VSMP inte bara vara större än Alliansen (I SCB/PSU leder oppositionen med 7,5 pe) utan dessutom vara mycket nära egen majoritet i riksdagen.





I SCB/PSU får Sverigedemokraterna 5,1 procent vilket bekräftar att SD haft något av ett opinionsgenombrott under hösten 2009. Det är först nu vi sett upprepade mätningar där partiet är signifikant större än fyra procent.

Det regeringsbärande partiet har tappat mark sedan i maj. SCB/PSU visar att Moderaterna sedan maj lidit väljarförluster till allianskamraterna Folkpartiet (0,7 pe) och Kristdemokraterna (0,3 pe). Men Moderaternas största nettoförluster är till gruppen vet ej (0,8 pe), en demobilisering av moderata sympatisörer alltså.

Väljarströmmarna då? Miljöpartiet mobiliserar från gruppen "Vet ej" (1,2 pe). I tillägg gör Miljöpartiet små men signifikanta nettovinster från Vänsterpartiet (0,2) och, kanske överraskande, från Moderaterna (0,2). Att det finns en väljarström mellan Moderaterna och Miljöpartiet kan betyda att miljöfrågan spelar en roll. Det kan också betyda att tidigare M-sympatisörer som vänder tillbaka över blockgränsen just nu plockas upp av MP snarare än av S.

08 december 2009

Internet- vs telefonundersökningar

Frågeundersökningar är alltjämt det i särklass vanligaste verktyget inom empirisk samhällsvetenskaplig forskning. Opinionsforskningen har ständigt behövt anpassa sina datainsamlingsmetoder för att kunna erbjuda hög kvalitet i undersökningsresultaten. Fallande svarsfrekvenser, stegrade kostnader, förändringar av livsstilar och mediemöblemang och snabb teknikutveckling står för ständiga utmaningar.

Det är angeläget att åstadkomma en metodutveckling som baserar sig på noggranna systematiska jämförelser och utvärderingar av olika insamlingstekniker. Inom några år kommer vi sannolikt genomföra undersökningar där många olika datainsamlingsmetoder används samtidigt, så kallade Mixed Mode-studier. För att kunna använda resultaten från sådana studier måste vi känna till mycket mer om vilka effekter datainsamlingsmetoderna har på resultaten. Vi vet att sådana effekter finns. Används de inom en och samma studie måste vi lära oss ta hänsyn till dessa effekter.

Givet frågeundersökningars flitiga användning av myndigheter, marknadsundersökningsföretag, medier och forskare bedrivs det på tok för litet forskning kring effekterna av att använda olika typer av undersökningsmetoder.

Lyckligtvis finns det viss vägledning från ett växande antal amerikanska studier. Jon A Krosnick vid Stanford University har genomfört en lång serie studier och experiment för att studera skillnader i representativitet och svarskvalitet hos undersökningar baserade på telefonintervjuer med slumpmässig telefonuppringning, s k Random Digit Dialling, RDD) och de nyare formerna av nätbaserade datainsamlingsmetoder med webbenkäter.

Frågan om kvalitet och användningsområde är särskilt aktuell i Sverige just nu eftersom vi inför valet 2010 kommer att få se mängder av opinionsmätningar som bygger på Internetundersökningar; i huvudsak handlar det då om urval dragna från stora stående paneler av (i huvudsak) självrekryterade individer som oftast belönas för sitt deltagande genom t ex ett poängsystem som kan omsättas i exempelvis varor eller välgörenhet.

Krosnick och hans forskargrupp genomförde ett nationellt fältexperiment i samband med presidentvalet 2000. Samma panelundersökning gick i fält med tre olika datainsamlingstekniker: 1) telefonintervjuer med sannolikhetsurval (RDD), 2) Internetenkät till ett sannolikhetsurval (individer rekryteras till Internetpaneler via RDD och ges då tillgång till Internetuppkoppling via WebTV), 3) Internetenkät till ett icke-sannolikhetsurval som fyllde i enkäter mot ersättning.

Resultaten i punktform:
  • Sannolikhetsurvalen (1+2) var mer representativa för amerikanska folket än icke-sannolikhetsurvalet (3) även efter vägning.
  • Icke-sannolikhetsurvalet (3) var jämfört med sannolikhetsurvalen (1+2) avsevärt mer kunniga om och engagerade i det ämne som enkäten gällde (politik).
  • Telefonundersökningen (1) genererade mer mätfel och mer socialt önskvärda svar (satisficing) än Internetundersökningarna (2+3).
  • Internet-sannolikhetsurvalet (2) uppvisade i sin tur mer mätfel och socialt önskvärda svar än det självrekryterade Interneturvalet (3).
  • Övning/erfarenhet att fylla i enkätundersökningar ökade precisionen i svaren, liksom att delta i undersökningar om ämnen respondenterna var personligen intresserade av.
  • Icke-sannolikhetsurvalet via nätet uppvisade alltså bäst precision men gav samtidigt de mest skeva urvalen. Telefon gav bättre urval men uppvisade sämre svarsprecision (reporting accuracy).

Den optimala kombinationen är att använda Internetenkäter med sannolikhetsurval (2): "These results suggest that Internet data collection from a probability sample yields more accurate results than do telephone interviewing and Internet data collection from non-probability samples." (Chang & Krosnick 2008; publicerat 2009 i Public Opinion Quarterly).

Krosnicks resultat är ytterligare en bekräftelse att avvikelserna mellan telefonurval och internetundersökningar när det gäller skattningen av SDs opinionsstöd (SD skattas systematiskt högre i nätundersökningar än i telefonundersökningar) i huvudsak beror på att resultaten från nätundersökningarna inte påverkas av intervjuareffekten: det är helt enkelt plågsamt att tala om för en intervjuare att man hyser socialt belastande eller avvikande uppfattningar. Sören Holmberg har kallat effekten för "skämmighetseffekten".

Frågan som bör ställas till de institut som genomför Internetmätningar i Sverige är i vilken utsträckning man använder någon form av sannolikhetsurval (befolkningsurval eller RDD) när man rekryterar sina respondenter.

02 december 2009

PP lokomotiv för högt valdeltagande

Statistiska centralbyrån släppte idag sin sedvanliga analys av valdeltagandet i olika befolkningsgrupper i samband med Europaparlamentsvalet 2009. Valet var ett mobiliseringsval där valdeltagandet totalt sett ökade med 7,6 procentenheter. Alla riksdagspartier (utom Vänsterpartiet) lyckades få fler väljare att rösta på dem 2009 än vad som var fallet 2004.

Vad som inte varit känt förrän idag är hur valdeltagandet ser ut i olika befolkningsgrupper. Särskilt intressant är förstås hur stor valdeltagandeökning som ägde rum i de olika ungdomsgrupperna. SCB bekräftar det som många haft på känn. Bland unga män 18-24 år ökade valdeltagandet kraftigt, från 23,5 procent 2004 till hela 37,8 procent 2009. Valdeltagandeökningen är dubbelt så stor (+14,6 pe) i den här gruppen som i befolkningen som helhet.

Med reservation för att framtida mikroanalyser behövs för att göra oss ännu säkrare vågar jag redan dra slutsatsen att Piratpartiets mobilisering av unga i samband med valet varit en starkt bidragande orsak till att valdeltagandet ökade så mycket i just ungdomsgrupperna. Vi vet från SVTs vallokalundersökning att bland väljare under 25 år (korrigerat) blev Piratpartiet största parti. Samtidigt visar ålderssammansättningen av PPs väljare att omkring hälften är äldre än 30 år, vilket också betyder att PP bidrog till högre valdeltagande även bland de äldre åldersgrupperna. Det blir intressant att plocka vidare i detta nu när jag och Sören Holmberg börjar analysera resultaten av 2009 års Europaparlamentsvalundersökning.

Att delta i val är en vaneskapande handling. Rösthandlingen har i sig själv en kraftigt socialiserande effekt. Sannolikheten att man återvänder till valurnorna när man väl har begått sin röstningsdebut är mycket hög. I 2010 års val kommer gruppen unga väljare (18-25 år) vara större än i något tidigare riksdagsval. Att framgångsrikt kunna mobilisera dessa ungdomsgrupper kan innebära skillnaden mellan blå och röd valseger. Piratpartiet har visat att det går att mobilisera även mycket unga väljare även i sammanhang (läs EUP-val) där det historiskt har varit allra svårast.