13 december 2010

Professorns önskelista

Riksrevisionen ger universiteten kritik för att de inte hinner spendera sina anslag för forskning och utbildning. Göteborgs universitet tillhör de som har miljarder sparade i ladorna. Inga problem, det saknas knappast idéer om hur man snabbt kan göra stor nytta för svensk forskning och utbildning. Här följer några punkter som snabbt kan förbättra University of Gothenburg (UoG) när det gäller internationell närvaro, synlighet och slagkraft.

UoG Press
Idén är gammal. Men det blir allt mer akut i bibliografihysterins tidevarv att öka synligheten för University of Gothenburg. Vi behöver ett universitetsförlag med ett internationellt redaktionsråd som kan vara en plattform för forskningssamarbete och kvalitetskontroll. Förslag på julklapp: Skapa ett universitetsförlag mallat efter de som finns på likstora universitet runt om i världen.

Ökad internationell spridning av svenskspråkig forskning
Medel som kan användas direkt och få snabb effekt i synlighet för UoG är stöd för språkgranskning och översättning. Särskilt i ämnen där det finns en lång god tradition att publicera och sprida forskningsresultat på vårt modersmål är det angeläget att denna forskning också finns på engelska. Förslag på julklapp: Dela ut ett stipendium om 20 000 kr för språkgranskning och översättning till varje aktiv forskare vid UoG.

Gästforskarprogram
Att kunna bjuda in gästforskare till den egna forskningsmiljön är mycket billigt i förhållande till den positiva effekt de har på lärare, forskare och doktorander. Förslag på julklapp: Tilldela alla institutioner medel för att bjuda in ytterligare en gästforskare under 2011.
Stärk grundutbildningen
Kursbudgetarna för att utveckla och anordna nya spännande kurser är närmast löjligt små. Det begränsar kraftigt det pedagogiska nytänket. Vi schemalägger lärarlösa idag heldagsseminarier för att studenterna också skall ges möjlighet att diskutera kurslitteratur eller kurs-PM med varandra. Förslag på julklapp: Öka kursbudgetarna med tio-femton procent med start ht2011.

Stärk forskarutbildningen
För tio år sedan tog Statsvetenskapliga institutionen in fem nya doktorander per år. Idag är det fyra vartannat år. Det blir svårare att uppnå en kritisk massa i forskarutbildningen. Med ett så litet intag kan minsta oflyt i rekryteringen leda till kompetensförsörjningsproblem inom exempelvis mitt eget ämne (forskning kring demokrati, val och väljarbeteende) under lång tid. Eftersom det är omöjligt numera att söka externa medel från forskningsråd för doktorander gäller att öka fakultetsmedlen avsatta till doktorandtjänster. Förslag på julklapp: Omelbar tilldelning av medel för 2011 som skapar en doktorandtjänst till i varje ämne.

Använd sommaren!
Vilken annan arbetsplats med 6 000 anställda anser sig ha råd med tomma lokaler tio veckor om året? Lokalutnyttjandet vid UoG är huvudlöst. Just när Sverige är som vackrast och trevligast, när för en gång skull internationella forskare skulle kunna lockas att spendera tid i denna underbara stad, ja då håller universitetet stängt. Göteborgsmiljön där jag själv är verksam har potential att kunna bli Nordens svar på Michigans Ann Arbor : ett center för demokrati och opinionsforskning med sommarskolor i bland annat avancerade statistiska analysmetoder. Förslag på julklapp: Fatta beslut om att införa en sommartermin med sommarkurser! Rekrytera de som är bäst i världen att undervisa studenter från hela världen i sommarstaden Göteborg.

Jag återkommer efter nyår med en uppdatering av vad som händer med min önskelista.

07 december 2010

Vad imponerar på tjänstemän?

När Ibrahim Baylan presenterade valberedningen inför s-kongressen på förtroenderådsmötet i helgen använde han en hel arsenal av interna s-kodord för att bygga förtroende för de utvalda. I presentationen av de personer som kommer att avgöra Socialdemokratins framtid användes meriter som "lång bakgrund inom SSU", "folkrörelsemänniska", "bred erfarenhet av partiarbete", "förankring i partiet", "tidigare fackombud", "metallarbetare" och "personlig assistent". Meritportföljerna fungerar förstås utmärkt inom Socialdemokratin; alla begriper vad de betyder och vad det hela handlar om. Men frågan är vilket värde dessa gradbeteckningar egentligen har bland potentiella s-väljare?

Socialdemokraterna behöver vinna tillbaka tjänstemannaväljare för att kunna göra valresultat kring 30-35 procent i kommande val. Väljarströmmarna talar sitt tydliga språk. Det är bland storstädernas högutbildade villaägare och barnfamiljer moderna svenska val avgörs. För att vinna förtroende i dessa grupper krävs sannolikt helt andra meriterande kodord på företrädarna. Socialdemokraterna måste marknadsföra sina företrädare och sin politik på ren tjänstemannasvenska. Man behöver tala med tjänstemän på tjänstemäns vis.

vad imponerar på tjänstemän? Vilka slags personer identifierar sig tjänstemän med? Vilken typ av bakgrund och meriter bygger förtroendeband mellan socialdemokratins företrädare och tjänstemannagrupper? Svaret tycks vara självklart. Bland tjänstemän handlar det om saker som långa utbildningar, högskoleexamina, långvarig erfarenhet av ledarskap inom stora organisationer, goda språkkunskaper, internationella kontakter, erfarenheter av att ha jobbat utomlands, stora nätverk. Att vara prisbelönt, diplomerad, kunnig, effektiv arbetshäst gör inte saken sämre. Fyll gärna på listan! Min huvudpoäng är att tjugohundratiotalets tjänstemannameritokrati inte är helt kompatibel med den socialdemokratiska partimeritokratin. Det kan vara ett stort problem för Socialdemokraterna är att det finns ont om s-politiker i de egna leden som passar in på informations- och nätverkssamhällets gradbeteckningar.

Redan Johan Galtung på 1960-talet pekade på att opinionsbildning sker från centrum till periferin i samhället. Likt ringar på vattnet flödar nya idéer och ny politik från maktcentran (läs: Stockholm) utåt mot maktperiferin. Därför är det särskilt viktigt för ett catch all-parti i Sverige att vinna de centralt placerade tjänstemännens hjärtan och hjärnor; "den chattrande klassen" eller "kreativa klassen" om man så vill. Förtroendeband byggs genom att väljare kan identifiera sig med politiska företrädare. Partibroilers med tjugo års partiintern värnplikt bakom sig står dåligt rustade inför denna utmaning. Metallarbetare och personliga assistenter med bred förankring i rörelsen behöver blandas upp med akademiker med meritportföljer som väljarna bättre kan värdera.

04 december 2010

Unga väljare i Sverige 1956-2006

Nu är min och Mikael Perssons populärvetenskapliga skrift om unga väljare i Sverige publicerad av ungdomsstyrelsen! Läs den i sin helhet här med början på sid 249. Vi använder svenska valundersökningar från perioden 1956-2006 för att kartlägga unga väljares politiska intresse, ideologiska orienteringar, partiidentifikation, valdeltagande och partival. Analysen demonstrerar användbarheten i de långa serierna av valundersökningar som vi har tillgång till i Sverige. För de olika indikatorerna jämför vi de unga väljarna med valmanskåren som helhet, visar på skillnader mellan första-, andra- och tredjegångsväljare och visar hur utvecklingen över tid ser ut i fem olika generationer.

Figuren nedan visar exempelvis hur den yngre generationen "sladdar" i vänster-högerkonjunkturerna. Under 1980-talet stod ungdomsgenerationen yngre än 25 år till höger om valmanskåren, framför allt vid "högervågens" crescendo i valet 1991. Under 1990-talet och fram till idag har svenska ungdomar stått längre till vänster än valmanskåren som helhet. (Lägg också märke till att ungdomar faktiskt stod till höger om valmanskåren som helhet i det beramade 1968 års val). Ska bli spännande att alldeles snart kunna komplettera figuren med 2010-data!


Figur: Unga väljares genomsnittliga ideologiska vänster-högersjälvplaceringar 1956-2006 i jämförelse med valmanskåren som helhet (Källa: SCB/Svenska valundersökningar). Vänster-högerskalan går från 0 "långt till vänster" till 10 "långt till höger". Ju högre genomsnitt desto längre till höger.

Det visar sig nu som så många gånger förut att uppdrag att författa populärvetenskapliga alster blir ett slags trampolin till fortsatta analyser med stor internationell publiceringspotential. Vi går nu vidare med formella tester av livscykel-, generations- och periodeffekter, kommer att försöka göra motsvarande analyser i Norge och Danmark för ett kommande konferenspapper tillsammans med Hanna Wass vid det nordiska statsvetarkonferensen i Vasa i augusti 2011.

26 november 2010

Jörgen Westerståhl-seminariet 2010

Den 30 november är det som vanligt dags att bevista det årligen återkommande Jörgen Westerståhl-seminariet vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Alla hälsas välkomna till ett underhållande samtal kring den statsvetenskapliga forskningen om val, demokrati, politisk representation, opinionsbildning och väljarbeteende: forskningsområden där professor emeritus Sören Holmberg varit verksam sedan mitten av 1960-talet. Under tre intensiva timmar kommer fyra inledare (Toivo Sjörén, Richard Öhrvall, Staffan Kumlin och Hanne-Marthe Narud) och fyra panelister (Bernt Aardal, Peter Esaiasson, Lena Wängnerud och Mikael Gilljam) att vägleda oss i ett samtal om trender, utvecklingslinjer och framtidsscenarier. Välkomna!

24 november 2010

Onlinespelande

I helgen går Dreamhack 2010 av stapeln i Jönköping. Dataspelandet har vuxit till en stor folkrörelse och kulturyttring som understundom har stor politisk sprängkraft. Det är inte för inte som kulturminister Adelsohn-Liljeroth besöker årets upplaga av Dreamhack. Jag passade på att ta fram lite ny statistik kring onlinespelande. Så här är lite färska data från nyfikenhetsfabriken:

I SOM-institutets regelbundna riksrepresentativa undersökningar uppger en fjärdedel (24 procent) av ungdomarna i åldern 15-19 år att de spelar onlinespel dagligen eller flera gånger i veckan (klicka på tabellen så syns den bättre). De flitigaste onlinespelarna återfinns bland skolungdomar och gymnasister, i storstäderna, och bland personer som går utbildningar med inriktning mot naturvetenskap, data och matematik. Onlinespelandet tenderar att vara större bland personer som uppger att saknar intresse för politik. Piratpartiets sympatisörer utmärker sig som de flitigaste onlinespelarna (31 procent).



I allt väsentligt bekräftar tabellen vad vi tidigare vet om onlinespelande svenskar. För en härlig och betydligt mer ingående analys, läs Monika Djerf-Pierres SOM-kapitel "Från hardcore till parent gamer. Onlinespelande, ålder och livsstil" här.

I tabellen har undersökningsresultat från 2007, 2008 och 2009 års SOM-undersökningar slagits samman för att få ett större statistiskt underlag.

16 november 2010

Informations(S)amhället

Socialdemokratin har under hela efterkrigstiden, i val efter val, lyckats att vara starkast i de grupper där det är viktigast att vara starkast: nämligen i de breda medelinkomstskikten. S har hela tiden lyckats förändra partiideologin i takt med väljarkårens ökade välstånd (eller förborgerligande om man så vill). Socialdemokratins största utmaning är att försöka göra om konststycket. Fast den här gången är förutsättningarna radikalt annorlunda: Moderniseringsepoken är över. Industrisamhällets logik och maktstrukturer är obsoleta. Hjärnkraft driver ekonomi och samhällsutveckling, inte muskel-, ång- eller elkraft. Kollektivistiska ideal och värderingar står i nedan. Sverige rör sig in i ett globaliserat, mångkulturellt informations- och nätverkssamhälle. Svenskarna är världens mest individualistiska folk enligt WVS. Det är i denna kontext Socialdemokratin söker ett nytt raison d'être (läs Jonas Hinnfors mycket läsvärda debattartikel i GP idag).

Hur skall Socialdemokratin möta dessa utmaningar? Och hur skall Socialdemokratin kunna möta dessa utmaningar tillräckligt snabbt? Eftersom 2000-talets nya sociala hierarkier i huvudsak kommer att byggas kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter: Kanske en tok(S)atsning på utbildning och forskning? Eftersom kollektiv behövs men inte främst för att lösa kognitivt mobiliserade individers eventuella problem på arbetsmarknaden (Koppla loss LO från Socialdemokratin?) utan för att lösa 2000-talets största samhällsutmaningar (mångkultur och klimathot): tok(S)atsa på infrastruktur för att rusta Sverige för att möta klimathotet och bygg bort segregationen?

Valanalysen kan inte bara handla om vad som gick fel vid de två senaste valen. Genomgripande strukturella samhällsförändringar och demografiska förhållanden grinar socialdemokraterna rakt i ansiktet. Andelen väljare som med objektiva mått kan klassificeras som arbetare har minskat från 50 till 25 procent sedan mitten av 1970-talet: framtidens val vinns bland välmående högutbildade tjänstemannagrupper, inte bland arbetargrupper. Det demografiska trycket är ännu större: I varje tillkommande generation är socialdemokraternas röststöd lägre än i varje utgående. Generational replecement innebär att det krävs stor S-mobilisering enbart för att hålla kvar partiet kring den nuvarande nivån 30-35 procent.

Andel röstande på Socialdemokraterna i fem olika generationer väljare 1956-2006 (procent).
Kommentar: Stödet för Socialdemokraterna i olika åldrar bland fem generationer (födda 1880-1988). Källa: Svenska valundersökningar 1956-2006. Ett smakprov från ett kommande kapitel till en rapport från Ungdomsstyrelsen (Mikael Persson & Henrik Oscarsson).

Partiforskarna menar att två förnedrande valnederlag efter varandra brukar vara nödvändigt för att en partiorganisation skall orka med en ideologisk kursändring. När man betraktar topplistorna över potentiella efterträdare till Mona Sahlin är det svårt att bli entusiastisk inför möjligheterna till verkligt nytänk. För socialdemokraterna kan det komma att krävas ett tredje nederlag 2014 innan någon verklig förändring tar sin början. Det är inte främst en ny ledare som partiet behöver utan nya väljare (!).

Andel av socialdemokraternas väljare som är arbetare (blå linje) respektive tjänstemän (röd linje) vid riksdagsvalen 1976-2006 (procent).

Kommentar: Källa: Svenska valundersökningar 1956-2006. För fler analyser av hur sammansättningen av socialdemokraternas väljare har förändrats under de senaste sextio åren, se Oscarsson & Holmberg (2008). Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik.

04 november 2010

Svenska folket och monarkin



I skrivande stund är de stora riksrepresentativa SOM-undersökningarna i fält och det kommer därför att bli särskilt spännande att analysera hur de senaste händelserna har påverkat svenska folkets förtroende för kungahuset och inställning till monarkin.

Lennart Nilsson har under lång tid genomfört analyser av svenska folkets inställning till monarkin. Med hjälp av data från valundersökningen 1976 och från SOM-institutets regelbundna mätningar har han sammanställt spännande tidsserier över opinionsutvecklingen. Presentationen från SOM-dagen 2010 finns att ladda ned här.

Som aptitretare visar jag Nilssons sammanställning av utvecklingen av svenska folkets förtroende för kungahuset. Sedan 1995 har förtroendet för kungahuset minskat tydligt. Siffrorna i figuren är balansmått, vilket betyder att det fortfarande hösten 2009 fanns en positiv opinionsövervikt (+12) vilket betyder att andelen som uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för kungahuset är tolv procentenheter större än andelen som har ganska eller mycket litet förtroende för kungahuset.

27 oktober 2010

Stödet för SD i Sveriges kommuner

Intresset från internationella forskare att lära sig mer om SD är mycket stort. Sitter därför en del och plockar med SD-analyser just nu. Jag har en förkärlek för att visualisera data. På kartan nedan är stödet för Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2010 i landets kommuner. Jag har delat in kommunerna i fem lika stora grupper (20-20-20-20-20) precis som jag gjort i en del tidigare inlägg som presenterats här på bloggen. Alltså: I tjugo procent av landets kommuner är stödet för SD 7,64 procent eller högre (de mörkast orangea områdena).

SD klarade sig sämst
Danderyd   1.684221
Umeå   2.305997
Täby    2.32886
Norsjö   2.345181
Robertsfors    2.39245
Piteå   2.395272
Bjurholm   2.439024
Vännäs   2.613176
Malå   2.652771
Vaxholm   2.654243

SD klarade sig bäst
Svalöv   13.13693
Svedala   13.31244
Tomelilla   13.39454
Skurup   13.50281
Östra Göinge   13.74205
Trelleborg   13.75467
Hörby   13.97428
Bjuv   14.89284
Bromölla   15.40812
Sjöbo   15.83698

Källa: Valmyndigheten bearbetat i STATA 10SE (spmap)

21 oktober 2010

Dom där politikerna

Det finns medborgare i vårt land som inte är som vi andra. De som låter sig väljas i förtroende för att representera våra åsikter och intressen i samband med demokratiskt beslutsfattande. De som tar på sig att driva, förankra, genomföra och förklara beslut kring våra gemensamma angelägenheter. De rår över hur huvuddelen av våra skattepengar används. Och de flesta (närmare bestämt 97,6 procent) är inte proffs utan amatörer som ägnar mycket tid och kraft åt sina uppdrag. De förtroendevalda medborgarna kategoriseras ibland under beteckningen politiker. Vilka är dessa medborgare? Vad har de för utbildning? Tror de på Gud? Representerar de våra åsikter? Vad tycker de om olika typer av deltagar- och direktdemokratiska inslag? Hur kunniga uppfattar de sig själv vara när det gäller de saker de beslutar om? Vilken acceptans har de för olika typer av medborgerliga protestaktioner?

Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell har just kommit ut med boken Politik på hemmaplan. Boken analyserar resultat från en webbenkät till närmare 10 000 (!) svenska fullmäktigeledamöter, vilket sannolikt är den största studien i sitt slag någonsin någonstans. Det blir obligatorisk läsning för alla som förväntar sig kunna uttala sig auktoritativt kring tillståndet i svensk representativ demokrati.

10 oktober 2010

2010 års val en demokratisk framgång?

2010 års val blev i flera avseenden en demokratisk framgång, åtminstone om vi ser till några av de populära utvärderingskriterier. Fler medborgare hittade hem till ett politiskt parti genom en mycket god mobilisering av tidigare soffliggare, av tidigare blankröstare och i gruppen förstagångsväljare. Resultatet blev ett högre valdeltagande än tidigare (84,6 procent). Valadministrationen firade nya triumfer tack vare förbättrade möjligheter att förtidsrösta (närmare 4 av 10 svenskar förtidsröstade i valet). Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gör troligt att åsiktsrepresentativiteten mellan väljare och valda något förbättras i förhållande till tidigare, framför allt i frågor som rör flyktingar/invandring (mer intolerant) och den Europeiska unionen (mer EU-kritisk). Och sist men inte minst, förtroendet för svenska politiker ökade något alldeles kolossalt, från 54 procent 2006 till hela 70 procent svenska väljare som uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker.
Det ökade politikerförtroendet och mobiliseringen av nya grupper medborgare till valdemokratin framstår just nu som bland det intressantaste med riksdagsvalet. Varför ökar förtroendet för politiker? Och vilka partier lyckades bäst att mobilisera de tillkommande väljarna?

Med hjälp av SVTs vallokalundersökning kan vi få en preliminär uppskattning av bruttorörligheten i väljarkåren mellan 2006 och 2010. Jag brukar räkna om rörlighetssiffrorna i bytarmatrisen till tusentals väljare för att få bättre känsla för storleken på strömmarna. Bruttorörligheten är de väljarströmmar som blir kvar när man tagit hänsyn till nettoflödena till och från de partier/grupper som ingår i bytarmatrisen.

Eftersom Vallokalundersökningen naturligt nog endast inbegriper röstare 2010 är skattningarna preliminära; i Valu finns bara minnesuppgifter om röstning 2006 vilket innebär att ingångsvärdena för en del partier röstetal 2006 hamnar långt från målet. Det blir betydligt säkrare skattningar när vi kan använda Valundersökningarnas tvåvalspaneler men de data är inte framme förrän tidigast i februari.

Varenda skattning i matrisen är värd sin egen mässa. Tabellen läses radvis: Moderaterna tappade väljare till alla Allianskamraterna: Centerpartiet -64 000, Folkpartiet -11 000 och Kristdemokraterna -72 000 väljare. (I fallet C och KD handlar det sannolikt till stor del om Moderata stödröster). Moderaterna vann hela 67 000 väljare direkt från Socialdemokraterna och gjorde också mindre bruttovinster från Vänsterpartiet (+1 000) och Miljöpartiet (+4 000 väljare). Moderaterna gjorde bruttoförluster till Sverigedemokraterna (-48 000 väljare) men mobiliserade stort både från gruppen blankröstare (+27 000), soffliggare (+74 000) och förstagångsväljare (+140 000 väljare).

Några av de största väljarströmmarna totalt sett gick från gruppen icke-röstare (soffan) till de båda huvudmotståndarna i valet. Socialdemokraterna mobiliserade 174 000 väljare från soffan och Moderaterna omkring 140 000 väljare (låt vara att vi ännu inte kan ta hänsyn till väljartrafiken i motsatt riktning, det vill säga från de etablerade partierna till sofflocket).

06 oktober 2010

Representation eller signalverkan?

Hyperindividualiseringen ställer själva förutsättningarna för den representativa demokratin inför tuffa utmaningar. Hur kan en representativ demokrati fungera om huvuddelen av väljarkåren betraktar representationsidén som i grunden befängd? Om individer inte längre tror på den representativa demokratins affärsidé, nämligen att någon annan än individen själv kan närvara på platser och i sammanhang där individen själv inte kan närvara, och dessutom är bättre skickad att representera hennes intressen och åsikter bättre och mer effektivt än vad hon själv kan, ja vad händer då?

Jag har läst hundratals fritextsvar från vår stora webbpanelundersökning i samband med valet som gäller potentiella SD-väljare, det vill säga personer som inför riksdagsvalet uppgav att de överväger att rösta på SD. Det återstår förstås mycket jobb att systematisera och katalogisera dessa svar. Men en sak står klart. Ett vanligt förekommande resonemang bland SD-väljare är att en röst på SD uppfattas vara en mycket effektiv signal till andra aktörer om att samhällsproblem (främst brottslighet, invandring och välfärd). Väljarna anteciperar den signalverkan en SD-röst kommer att ha på mediernas sätt att bevaka ett SD i riksdagen, på samhällsdebattörers eftervalsanalyser och på de etablerade riksdagspartiernas sätt att reagera och agera i SDs närvaro.

Liknande resonemang känns igen från många Piratpartiväljare i samband med 2009 års Europaparlamentsval. En röst på PP var ett sätt att markera att det gått för långt med övervakningssamhället, att politiker inte begrep sig på informationsteknologins effekter på viktiga politikområden som immaterial och patenträtt.

Gemensamt för dessa resonemang är att de inte handlar om att uttrycka en stark vilja att bli representerad av de partier eller företrädare man röstar på. Det handlar snarare om ett helt igenom instrumentellt agerande där det politiska beteendet (t ex en röst på SD) blir en förhandlingsbricka i ett spel där såväl medielogik som etablissemangsreaktioner redan tänkts in i ekvationen. Ett exempel är att många SD-väljare i vår e-panel gärna ser att SD som parti inte ges något reellt eget inflytande så länge effekterna av SD-rösten blir de rätta, det vill säga en förändrad politisk agenda där man kan få bekräftelse för vissa verklighetsuppfattningar och en större uppmärksamhet för de samhällsproblem man tycker är viktiga. Valsedeln är för dessa väljare inte något mandat till ett specifikt parti utan en passning till alla de andra. Liknande resonemang för en del trogna S-väljare som ändå övergav S i omsorg om partiet: man anteciperar att ett dåligt valresultat leder till ett välbehövlig nystart och ideologiutveckling inför 2014. Återigen: signalverkan snarare än representation.

När SDs tjugo riksdagsledamöter tågade ut ur Storkyrkan, kände sig 339 610 väljare representerade?

03 oktober 2010

När avgjordes riksdagsvalet 2010?

Mandatperioden 2006-2010 är sannolikt den stormigaste i historien om vi ser till opinionsförskjutningarna. Alliansen och regeringsbildare Reinfeldt fick en dålig start med ministeravhopp vilket innebar att s-blocket (som vi då kallade s-v-mp) snabbt kunde ta initiativet. Ystra efter tolv år i opposition satte en hel generation borgerliga politiker som aldrig varit i regering igång med att sjösätta nya reformer. Reformtakten under Alliansens första år har kanske aldrig varit högre. Smart förresten att göra alla stora förändringar tidigt under mandatperioden.

Stärkt av debatten kring A-kassan och (minnet är kort!) med en nyutsedd oppositionsledare i Mona Sahlin fortsatte s-blocket att vinna nya framgångar i väljaropinionen under 2007. I november det året hade s-blocket en nära tjugo procentenheter stor ledning över Allianspartierna. Givet opinionsgapet och det faktum att det blir allt svårare för regeringar att bli omvalda i etablerade västdemokratier räknade nationalekonomer och statsvetare ut Alliansen. Enligt alla gängse prediktionsmodeller var sannolikheten för omval nära noll. Men det var före Lehman-katastrofen i september 2008. Nånstans i halvtid på mandatperioden förändrades förutsättningarna helt. Kartan stämde inte längre med terrängen.

Finanskrisen kom ungefär samtidigt som samarbetet mellan de rödgröna partierna drogs igång i november 2008. Dessa båda faktorer återkommer gång på gång i de eftervalsanalyser som nu presenteras som avgörande för varför riksdagsvalet slutade som det gjorde. Svenska folkets förtroende för Alliansregeringen stärktes av att hantera finanskrisen. I efterhand delade väljarna ut ett gott betyg enligt den senaste SOM-undersökningen. Samtidigt började de rödgröna partiernas samarbete att ifrågasättas, ett ifrågasättande som fortfarande urgröper möjligheterna att bygga ett nödvändigt förtroende för ett rödgrönt regeringsalternativ. Att finanskrisen var en räddande ängel för Alliansen står helt klart. Att det rödgröna samarbetet uppfattades som en belastning för framför allt socialdemokraterna är lika klart. Mer detaljerade analyser kommer kunna visa vad som var viktigast. Jag sätter själv en slant på finanskrisen.

Miljöpartiet fick ett starkt lyft i samband med Europaparlamentsvalet 2009 vilket innebar att partiet ensamt kom att bära den fortsatta opinionsledningen. Ännu i januari 2010 ledde de rödgröna med tio procentenheter över Alliansen. Oppositionen stärktes framför allt i diskussionerna om en hjärtlös allianspolitik i sjukförsäkringarna. Alliansens defensiv vändes till offensiv när de fyra borgerliga partierna slutade regera och började kampanja under våren 2010. Redan kring den 1 maj var agendan mer i Alliansens smak tack vare en helt exogen faktor: Greklandskrisen, finanskrisens andra våg. Samtidigt presenterade de rödgröna sin vårmotion som var en blek version av det gemensamma manifest som allt för sent kom att presenteras under valrörelsen (efter Sahlin-utfrågningen!). Reaktionerna på vårmotionen lät inte vänta på sig. Det blev en mycket snabb opinionsförskjutning, långt snabbare än vad SCBs stora partisympatiundersökning mäktade med. Redan i junimätningarna var Alliansen ikapp och förbi. Alliansens knappa opinionsledningen stod sig över sommaren och började långsamt öka i slutet av augusti. När en vecka återstod till riksdagsvalet hade Alliansen i stort sett avgjort kampen om att bli större än de rödgröna. Det blev inte den spännande, ideologiska och jämna kamp som de flesta av oss trodde.

Det finns en etablerad föreställning om att demokratiska val avgörs alldeles i slutet och att det som händer under valkampanjer och valrörelser är helt utslagsgivande. Inte den här gången. Den här gången var riksdagsvalet avgjort långt tidigare. Kanske redan i november 2008, kanske i början av maj 2010. Frågan man ställer sig är om Alliansen verkligen vann på egna meriter eller om den rödgröna oppositionen missade öppet mål från en meter.

25 september 2010

Robert Maričić vann valtipset 2010

Robert Maričić (M) i Malmö vann Henriks valtips 2010. Robert hade ett genomsnittligt medelfel per parti på 0,4667, och krossade därmed alla opinionsinstitut, poll of polls och viktade index. Dessutom tippade Robert valresultatet hela tre månader före riksdagsvalet den 19 september!

Men konkurrensen var stenhård. Drygt åttahundra personer deltog i tipset. Robert var inte ensam på förstaplatsen men vann på utslagsfrågan: han tippade valdeltagandet bäst.

Han vinner ett bokpaket med böcker om svenskt väljarbeteende och svensk opinion. De senaste väljarböckerna från Valforskningsprogrammet ingår, liksom den senaste rapporten från SOM-institutet. Bestyckad med dessa böcker står han väl rustad för framtida valtips!

Grattis Robert!

21 september 2010

En komma fyra

Just nu är det mycket frågor och förbryllan kring egenheterna i vårt svenska valsystem. Att det blir svårt att nå proportionalitet med många små partier är väl känt. Grundlagsutredningen (2004-2008) hade frågan om valsystemets utformning på sitt bord men kunde eller vågade inte föreslå några förändringar. Däremot beställdes ett stort antal intressanta simuleringar av olika varianter av vårt valsystem från Valmyndigheten i samband med utredningen. Läs mer i Lars Davidssons rapport (se t ex sid 31).

Det låter enkelt att transformera ett valresultat till en mandatfördelning så att mandaten fördelas proportionellt. I själva verket är det däremot rätt komplicerat. Vi använder oss nämligen av ett slags "regional kvotering" för att se till att riksdagen består av ledamöter från alla delar av Sverige.

Statistikern cch bondeförbundaren (med en bakgrund vid rasbiologiska institutet) Sten Wahlund uppfann vårt jämkade uddatalssystem i början av 1950-talet. Istället för ett renodlat uddatalssystem (delningstal 1-3-5-7-9-11 o s v) förelog han istället 1,4 som delningstal i första mandattilldelningsomgången när partiernas jämförelsetal beräknas (1,4-3-5-7-9-11 o s v). I den första omgången divideras alla partiers röstetal med delningstalet 1,4 istället för 1.

En komma fyra tycks vara helt hämtat ur luften. Men bakom detta tal döljer sig partitaktiska överväganden av den högre skolan. I början av 1950-talet satt företrädare för det halvstora partiet bondeförbundet och räknade ut vilket delningstal som skulle gynna dem själva mest, samtidigt som riktigt små partier (läs: kommunistpartiet) missgynnades. Efter att ha prövat alla möjliga varianter kom man fram till att delningstalet 1,4 var bättre än alla andra eftersom det ökade det halvstora bondeförbundets stöd samtidigt som det lilla kommunistpartiet hölls utanför riksdagen. Koalitionspartnern socialdemokraterna köpte Wahlunds idé och vårt jämkade uddatalssystem såg dagens ljus. Sen dess rullar det på. Ingen utredning av valsystemet har lyckats nå någon överenskommelse om att förändra spelreglerna. En anledning är förstås att det är svårt för partierna att överblicka konsekvenserna av denna förändring.

Det preliminära valnattsresultatet i 2010 års riksdagsval genererar en mandatfördelning som avviker rätt mycket från ett proportionellt utfall. Socialdemokraterna har fått kanske tre mandat "för mycket" i förhållande till sitt röstetal. I morgon räknas de så kallade onsdagsrösterna. Om utfallet blir mer proportionellt än valnattsresultatet (vilket är troligt) kommer sannolikt Alliansen att få fler mandat. Läget är spänt eftersom det bara saknas tre mandat till egen majoritet.

Källa: Oscarsson, Henrik (2008) Det svenska parti- och valsystemet. I Bennich-Björkman, Li & Paula Blomqvist [Red] Mellan folkhem och Europa: Stockholm: Liber.

20 september 2010

Reinfeldt II

Alliansregeringen går fram med en dryg procentenhet (+1,1) i valet 2010 tack vare direkta röstvinster från Socialdemokraterna (c +47 000 väljare) och en stark mobilisering från soffan (c +52 000 väljare). Alliansen får ett mycket klart starkare röststöd än de rödgröna (5,7 procentenheter). Fredrik Reinfeldt pekas ut som ett mycket viktigt skäl för partival av 45 procent av Moderaternas väljare - den i särklass starkaste siffran någonsin för en partiledare i Valu-sammanhang. Någon annan regeringsbildare än Fredrik Reinfeldt förefaller helt orimligt.

Men vad spelar det för roll egentligen? Det är inte det procentuella röststödet som är betydelsefullt i sammanhanget. Mandatfördelningen är allt. Alliansen backar med fem mandat och mister därmed sin riksdagsmajoriet. Med andra ord: Fredrik Reinfeldts majoritetsallians så som vi lärt känna den har fallit. Jan Björklund sa i sitt valnattstal att medan andra regeringar i Europa "faller som käglor" så blir den svenska Alliansregeringen återvald av svenska folket. Men vad betyder återvald? Förlåt mig, men kan Alliansen (C+M+FP+KD) verkligen sägas ha vunnit valet? Måste vi inte avvakta rösträkning och eventuell regeringsbildning innan vi kan föra Alliansseger till protokollet?

Statsministern har bjudit in Miljöpartiet för diskussioner om det uppkomna parlamentariska läget. Historiska förhandlingar stundar som gäller huruvida ett stabilt, långsiktigt parlamentariskt samarbete som sträcker sig över hela mandatperioden kan skapas ur ett prekärt parlamentariskt läge. Mycket står på spel både på kort och lång sikt. Stora politiska kostnader kan väntas för alla inblandade.

MPs inledande kallsinnighet kan tolkas som förberedelser inför förhandlingar. Wetterstrand hade begått tjänstefel om hon sagt något annat på valkvällen än att ett samarbete med Alliansen är uteslutet (samtidigt nämnde hon faktiskt i samma mening ett antal områden som framstår som nödvändiga förutsättning för fortsättningen, så som kärnkraften och sjukförsäkringsreglerna). Ingen inblandad partiföreträdare kommer förstås säga flaska om någonting förrän en överenskommelse är träffad (det kan ta tid, kanske får vi vänta ända till 8 oktober). Gamle Per Gahrton poängterade pragmatiskt att det är det sakpolitiska innehållet i en överenskommelse som är det centrala: hur mycket miljöpolitik kan MP få för den kostnad det innebär att stödja Alliansen?

Regeringen Reinfeldt måste alltså gå MP-väljarna rätt långt till mötes (varav 75% placerar sig till vänster i politiken och endast 21 procent önskar sig en blocköverskridande regering!). Priset är högt men är heller inte utan fördelar: a) SD får inget inflytande som han lovat väljarna, b) söndring hos huvudmotståndaren när det rödgröna samarbetet avslutas, c) MP kompletterar på just det politikområde där Alliansen får klart sämst betyg av väljarna: framtidsfrågan miljön, d) MP blir ett slags extra säkerhet för fortsatta M-regeringar om och när något av de andra små borgerliga partierna utplånas i framtida val.

Om det var mycket spelteoretiska resonemang före valet blir det antagligen outhärdligt under de kommande veckorna. De kortsiktiga och långsiktiga politiska kostnaderna för alla inblandade partier vid olika scenarior kommer att stötas och blötas in absurdum.

Mest kommer det förstås surras om en blocköverskridande fempartiregering med M+C+FP+KD+MP. Skulle det bli fråga om en helt ny fempartiregering kommer den i historieböckerna kallas för Reinfeldt II. Reinfeldt II blir i så fall något mycket annorlunda än Reinfeldt I. Det är ett ansenligt ideologiskt avstånd som måste överbryggas om man vill motverka SD-inflytande. Och bryter förhandlingarna ihop kan Reinfeldt skylla på Miljöpartiet.

Spekulationerna kommer bli ännu yvigare. Alliansen är just nu bara tre mandat från egen majoritet (avståndet till den magiska 175-mandatgränsen kan krympa ytterligare på onsdag när alla röster har räknats, men det är ytterst osannolikt att det blir mer än ett extra mandat). Riksdagsmandaten är personliga. Man måste inte träffa överenskommelser med hela partier. Det kan i teorin räcka att övertyga tre riksdagsledamöter från någon eller några av de rödgröna partierna att lämna sina partier, agera politiska vildar och axla ett historiskt demokratiskt ansvar som "röstboskap" åt Alliansen för att säkra en riksdagsmajoritet. Då kan regeringen aldrig beskyllas för att ha gjort sig beroende av SD.

19 september 2010

Sista minuten-guide

Om någon timme öppnar vallokalerna i det tjugosjunde riksdagsvalet i den svenska demokratins historia. En av tio väljare uppger i undersökningar att de bestämmer partivalet idag, på valdagen. Och många av de som redan har bestämt sig har en hög beredskap att ombestämma sig.

Partimanifesten är bästa kristallkulan!
Vallöftesforskaren Elin Naurin och forskarna hennes internationella forskarnätverk har visat att partimanifesten ger en mycket god ledning när det gäller att bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt kommer att ske under den kommande mandatperioden. Helt i strid med gängse uppfattningar visar systematiska studier att partier håller sina vallöften. Inga andra dokument kan ge dig lika god vägledning för framtiden. Läs Alliansens manifest och De rödgrönas manifest!

Fortfarande informationsbrist?
Om du fortfarande saknar ledning så titta på den avslutande partiledardebatten igen om du inte gjort det tidigare. SVTs slutdebatt blev en proffsig tillställning. Se debatten här.

Gå på känslan!
Det kan vara oförnuftigt att lägga ned för mycket tid och kraft åt att informera dig om partiernas politik. Socialpsykologiskt inriktade väljarbeteendeforskare menar vi människor behöver mycket lite information för att kunna fatta ett beslut som inte ligger särskilt långt alls från det beslut vi hade tagit om vi varit fullt informerade. Det här tvistas naturligtvis om, men det finns faktiskt gott om empiriskt stöd för att känslan i maggropen, den första ryggmärgsreaktionen, ingivelsen, intuitionen leder dig (tillräckligt) rätt även i politiken (low information rationality). Låt känslan vara med när du röstar!

Ångrat dig?
Tvåmiljoneretthundrasjuttioåttatusenfyrahundratjugofem (2 178 425) väljare har redan röstat i riksdagsvalet enligt Valmyndighetens statistik över lämnade förtidsröster. Om du känner ångest över din redan lämnade röst har du möjlighet att använda din ångerröst. Gå till din vallokal och rösta en gång till. Har du slängt röstkortet gör det ingenting, men ta med dig legitimationen. Valdagsrösten gäller före förtidsrösten.

Långt ifrån din vallokal idag?
Det spelar ingen roll. Du kan lämna din röst på röstmottagningsställen över hela landet. Sök snabbt upp var de finns på Valmyndighetens hemsida. Glömt röstkortet? Vissa kommuner erbjuder att skriva ut röstkort på plats i röstningslokalen. Det som är kul med att rösta långt hemifrån på söndag är att din röst räknas först på onsdag-torsdag. Det kan alltså bli din röst som avgör riksdagsvalet om frågetecken kvarstår efter valnattsräkningen.


18 september 2010

Rysaren

De rödgröna tycks ha fått sitt opinionsbreak någon gång i onsdags-torsdags. Men 10 000-kronorsfrågan är om det inte är alltför sent? I Ekots och min egen sammanvägning (där dagens Sifo och Synovate-mätning räknats med) befinner sig Alliansen i en ledning på kring sex procentenheter.




Räknar vi ut en mandatfördelning på basis av dagens sammanställningar av väljaropinionen blir det så här:

Ekot/SR Väljarindex

M: 30,3 procent, 108 mandat
C: 6,6 procent, 23 mandat
FP: 7,1 procent, 25 mandat
KD: 6,3 procent, 22 mandat

ALLIANSEN: 178 mandat

V: 5,5, 20 mandat
S: 29,4, 104 mandat
MP: 8,8 procent, 31 mandat

RÖDGRÖNA: 155 mandat

SD: 4,4 procent, 16 mandat

--------------------------------------------------------------

Henrik Oscarssons poll of polls (Mätningarnas mätning 18/9):

M: 30.9 (110 mandat)
C: 5.7 (20 mandat)
FP: 7.5 (27 mandat)
KD: 5.5 (20 mandat)

ALLIANSEN: 49.7 (177 mandat)

V: 5.9 (21 mandat)
S: 29.4 (104 mandat)
MP: 8.5 (30 mandat)

RÖDGRÖNA: 43.7 (155 mandat)

SD: 4.7 (17 mandat)
ÖVR: 2.0 (0)

Institutens sistamätningar inför valen har avvikit mycket litet från valresultatet vid de senaste fyra valen, endast en procentenhet i medelfel per parti. Men det känns ändå ovisst efter den opinionsmässigt kanske mest turbulenta och dramatiska mandatperioden i historien. De rörligare väljarna kommer allt senare till beslut och kan komma att bjuda på överraskningar på söndag. Osvuret är bäst.

Givet opinionsmätningarna är det mest sannolika scenariot just nu att Alliansen vinner och får egen majoriet. Hundrasjuttiofem mandat räcker för att Fredrik Reinfeldt skall regera vidare. Men marginalerna är små. Om trendbrottet i onsdags betyder att de rödgröna knappar in kan de pressa Alliansen under den magiska 175-mandatgränsen. Det näst mest sannolika scenariet är att vi får vi en minoritetsregering där Alliansen regerar vidare med parlamentariskt stöd från Miljöpartiet.

16 september 2010

Tidpunkt för röstningsbeslut

Svenska väljare bestämmer partivalet allt närmare valdagen. Andel som efter valet uppger att de bestämde partivalet under valrörelsen har ökat i stadig takt från 18 procent 1964 till 58 procent 2006.



Källa: Svenska valundersökningar 1964-2006

I 2006 års svenska valundersökning uppgav en tredjedel av väljarna att de bestämde sig för hur de skulle rösta under sista veckan. I SVTs vallokalundersökningar ingår också frågan om tidpunkt för röstningsbeslut. Svarsalternativet "bestämde mig på valdagen" samlade 10 procent av väljarna 2006.

Sena beslut brukar nästan undantagslöst tolkas som att de senfärdiga väljarna tillhör de osäkra och villrådigas skara. Att vänta till valdagen med att bestämma sig skulle vara något irrationellt och flackande. Kommentatorer tolkar resultaten som att valrörelserna spelar en alltmer avgörande roll och att det är spännande ända in i det sista. Partiernas representanter suckar över det moment av osäkerhet som förföljer moderna valkampanjer.

Med hjälp av data från kampanjpaneler kan man undersöka i vad mån respondenternas eftervalsuppgifter om tidpunkt för röstningsbeslutet egentligen överensstämmer med röstningsintentioner före valet. E-panelen 2006 är en sex stegs panelundersökning som genomfördes under sommaren (våg 1), valrörelsen (våg 2-5) och efter riksdagsvalet den 17 september (våg 6). Genom att undersöka mönstren i väljarnas röstningsintentioner insamlade vid de fem tillfällena före valet kan man avgöra vid vilken tidpunkt en paneldeltagare inte längre förändrar sin röstningsintention.


Resultaten visar på låg överensstämmelse mellan röstningsintentionstabilitet och uppgiven tidpunkt för röstning. Att uppge att man bestämt sig sent är exempelvis vanligt även bland paneldeltagare som haft en stabil röstningsintention genom hela valrörelsen. Bland de som efter valet uppgav att de bestämt partivalet sista veckan hade hela 63 procent en stabil röstningsintention före denna tidpunkt.

Med andra ord: Att ha bestämt sig sent betyder alls icke alltid att man ombestämmer sig. Majoriteten av sista minuten-väljarna röstar på ett parti som de fastnat för tidigare under valrörelsen eller haft som röstningsintention hela vägen.

Tolkningarna av trenderna mot allt senare röstningsbeslut måste därför nyanseras, menar jag. Det finns olika typer av väljare som bestämmer sig sent. En del är genuint osäkra och villrådiga. Andra tycks ha stabila röstningsintentioner men avvaktar det slutgiltiga beslutet. Man lämnar dörren öppen för andra alternativ i händelse valrörelsen och debatten skulle bjuda på nyheter eller överraskningar. För dessa väljare är det fullt rationellt att invänta all valrörelseinformation innan det slutgiltiga beslutet behöver tas.

15 september 2010

Valspurten så långt

Som målsökande robotar närmar sig nu mina kurvor över partiernas röststöd sitt slutmål. Det är tydligt att opinionsförändringarna under den här valrörelsen har varit betydligt mer dramatiska än i samband med förra riksdagsvalet 2006. Och dramatiken kvarstår förstås ända in på valnatten.

Så här har det gått för partierna hittills i valspurten: Gröna Miljöpartiet har förlorat opinionsstöd under valrörelsen men tycks ha brutit den nedåtgående trenden under de sista dagarna. Blåa Folkpartiet har gjort en bra valrörelse även om det finns tecken på ett visst tapp i de sista mätningarna. Mörklila Vänsterpartiet gick mycket starkt i inledningen av valrörelsen men har fallit tillbaka sista veckan. Ljuslila Kristdemokraterna hade tydlig kräftgång i opinionen i inledningen av valrörelsen men har haft en mycket positiv sista tio dagar. Gröna Centerpartiets rörelser är mer blygsamma med totalt sett är valrörelsen en positiv upplevelse för partiet. Sverigedemokraternas opinionsstöd låg stabilt nära fyraprocentspärren ända fram till omkring 1 september, därefter är opinionsstödet växande (aktuell ställning i opinionen syns i högerkant på bloggen).

Kommentar: Småpartiernas sammanvägda opinionsstöd analyserat med hjälp av Demoskop, Sifo, Synovate och Novus mätningar 15 april-15 september 2010.

14 september 2010

Koordinerad taktikröstning via sociala medier?

Vårt politiska system med proportionellt valsystem och fyraprocentspärr skapar inte bara en omättlig aptit på färska opinionsundersökningar utan uppmuntrar också strategiskt agerande vid valurnorna. Taktikröstning i alla de former har diskuterats flitigt under veckan. Med taktikröstning avses en rösthandling där väljaren också väger in den strategiska kontext i vilken valsituationen äger rum. Den typiska taktikröstningen är att rösta på ett annat parti än det man tycker bäst om/står ideologiskt närmast. Huvudanledningen handlar nästan alltid om att försöka antecipera en politisk process som väljarna i vårt politiska system faktiskt inte har något att säga till om annat än indirekt, nämligen regeringsbildningen. I Sverige väljer vi partier, inte regering.

Och visst finns det gott om rutin i valmanskåren när det gäller att stödrösta. Vi har haft ett blocksystem med många små partier under lång tid. Kamrat fyra procent (VPK), kyrkobroder fyra procent (KD), skogsmulle fyra procent (MP) och traktor fyra procent (C). Historiskt har det varit socialdemokratiska väljares stödröstande på VPK under 1970- och 1980-talet samt moderata väljares stödröstande på Kristdemokraterna i 1994 års val (KD fick 4,06 procent av rösterna) som haft störst politiska konsekvenser.

I skrivande stund (20:19 den 14 september) tycks inget av de mindre riksdagspartierna vara hotande nära spärren. Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger i snitt mellan fem och sex procent sammanställningarna av opinionsläget.

Att agera helt rationellt vid valurnan i vår typ av politiska system kräver i princip att man känner till hur alla andra väljare tänker rösta. Full information kan endast uppnås i efterhand. Opinionsmätningar är ett bra verktyg men ger ändå ingen hundraprocentig garanti när marginalerna är mycket små både i relation till spärren och i relation till tänkbara framtida riksdagsmajoriteter.

Så vad kan väljare egentligen göra för att minska underskottet på information? Kanske är svaret att använda de sociala medierna för att öka sin information om hur andra tänker göra i olika situationer. Man kan leka med tanken att sociala medier som Facebook och Twitter med sin omedelbarhet skulle kunna användas för att koordinera olika former av taktik- och stödröstning. Låt mig ta några exempel:

För en allmänborgerlig väljare som vill att Alliansregeringen skall få flest mandat och regera vidare är det helt centralt att både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar fyraprocentspärren. Så länge ett av partierna ligger nära fyra procent är det inga problem att räkna ut vilket parti som behöver en stödröst. Men om det handlar om två partier som befinner sig nära spärren: hur skall man då veta vilket av dem som "behöver" en stödröst? Svaret skulle kunna vara att koordinera taktikröstandet genom att bilda två Facebook-grupper: 1) "Vi som tänker stödrösta på Centerpartiet" och 2) "Vi som tänker stödrösta på Kristdemokraterna". Genom att anmäla sig till en av dem och sedan hålla koll på att de båda grupperna är ungefär lika stora kan man försäkra sig om att stödrösterna fördelar sig jämnt på de båda partierna. Då riskerar man inte en situation där alla borgerliga stödröster skulle råka gå till ett av partierna medan det andra blev utan (och kanske hamnar nedanför spärren).

En annan variant är de riktigt små partierna (läs PP och FI) som alltid brottas med att de ligger långt spärren för att kunna omsätta hela sin maximala elektorala potential till röster. Om alla deras potentiella väljare skulle göra slag i saken och faktiskt rösta på partiet är det ingen omöjlighet att nå den där magiska fyraprocentspärren. Det stora hindret i sammanhanget är att så länge sympatisörerna inte vet säkert att alla andra sympatisörer faktiskt kommer att rösta på partiet är det kanske bättre att rösta på ett parti som faktiskt når riksdagen (annars används ju inte ens röst för att fördela riksdagsmandat). I det här fallet handlar det i så fall om att koordinera flera hundra tusen väljare genom ett slags gemensamt kontrakt: "Om den här FB-gruppen får fler än xxx 000 medlemmar före söndag den 19 september så förbinder vi oss alla att rösta på småparti X, annars lägger vi allihop våra röster på riksdagsparti Y för att försöka få till stånd ett regeringsskifte".

När fördämningarna släppt kan taktikspekulationerna varieras in absurdum. Självaste statsminister Fredrik Reinfeldt har redan anteciperat en parlamentarisk situation efter valet där Alliansen inte nått riktigt ända fram till 175 mandat utan vänder sig till Miljöpartiet för att få parlamentariskt stöd för en stabil minoritetsregering och därigenom säkra att Sverigedemokraterna inte får någon politisk makt även om de kommer in i riksdagen. En röst på något Alliansparti i första hand och (om det skulle ta emot för mycket) MP i andra hand skulle, enligt Reinfeldt, utgöra ett effektivt vaccin mot SD-inflytande under nästa mandatperiod. Att en statsminister för fram en sådan tanke mitt i en valrörelse är faktiskt rätt intressant som fenomen.

Ett förslag på ett slags taktikröstning för att minska SDs procentuella röststöd finns för övrigt redan lanserat på sociala medier: att försöka mobilisera blankröstare och icke-röstare att rösta på något parti, vilket som helst utom SD, för att därigenom försöka trycka partiet under fyra procent i den slutliga röstsammanräkningen (döpt till Wernbloom-effekten efter landslagsspelaren Pontus Wernblooms politiska ställningstagande mot SD).

Vem byter när och till vad?

Andelen väljare som (uppger att de) bestämmer partivalet under sista veckan av valrörelsen har ökat från 10 procent 1964 till 33 procent 2006.

Men hur skall utvecklingen mot allt fler sista minuten-väljare egentligen tolkas? Är sena valbeslut orsakade av genuin osäkerhet till följd av ointresse eller okunskap om de olika valalternativen? Eller handlar det om en rationell inväntan av så mycket valrörelseinformation som möjligt? Är de senfärdiga väljarna genuint osäkra eller rationellt avvaktande, eller finns båda kategorierna väljare representerade?


I boken Regeringsskifte (2008) genomförde jag och Sören Holmberg en analys av valet 2006 där vi delade in väljarna i fyra grupper efter bytesbeteende: stabila partiväljare som inte bytt parti mellan 2002 och 2006 (62 procent), inomblocksbytare som bytt parti inom s-blocket eller inom b-blocket (22 procent), mellanblocksbytare som bytt mellan de två blocken (12 procent), och övriga partibytare som bytt till eller från något övrigt parti mellan 2002 och 2006 (4 procent). I tabellen nedan har vi redovisat fördelningen av dessa väljartyper efter vid vilken tidpunkt de
uppgett att de bestämde hur de skulle rösta i 2006 års val: de som visste sedan länge hur de skulle rösta, de som bestämde partivalet tidigare under sommaren och hösten, samt de väljare som bestämde partivalet under den sista veckan av valrörelsen. Sammanlagt handlar det alltså om tre gånger fyra lika med tolv olika grupper (se tabellerna nedan).

Avsikten med analysen är förstås att undersöka följande frågeställning: Vilket slags beteende är vanligast vid vilka beslutstidpunkter?



Källa: Svenska valundersökningar 2002-2006. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen/SCB


Som väntat är andelen stabila partiväljare som störst bland väljare som bestämt partivalet sedan länge. Trettioåtta procent av väljarna (drygt 2,1 miljoner av de röstande i 2006 års val) kan betraktas som i princip oåtkomliga för all form av kortsiktig opinionspåverkan nära inpå valet (se tabell 2.5). I huvudsak består denna grupp av äldre, relativt lågt utbildade men politiskt kunniga och intresserade, starkt övertygade partianhängare. Dessa 38 procent stabila väljare – varav de flesta är väl ideologiskt förankrade längst ute till vänster eller till höger i partisystemet – representerar ett stort stabilt element i den svenska väljarkåren. Gruppen har knappast någon avgörande roll för utgången av enskilda riksdagsval men bidrar förstås till att upprätthålla politisk stabilitet.

Bland väljare som bestämt sig tidigt förekommer förstås partibytare. Men det rör sig om små väljargrupper (totalt omkring fem procent eller 327 000 väljare 2006) och nästan alla partibytare i den här kategorin är inomblocksbytare. De bestämmer sig tidigt under mandatperioderna att lämna sitt parti för ett annat parti inom samma block. Det kan förstås också vara stabila väljare som tillfälligtvis röstade på ett annat parti än de brukar 2002 och vände hem till sitt ”normala” parti 2006.

Väljare som uppger att de bestämt partivalet ”tidigare under hösten eller sommaren” består till hälften av stabila partiväljare. Tidpunkten för beslutet ligger alltså visserligen nära valet, men de har ändå till slut valt att rösta på samma parti som de gjort fyra år tidigare. Det kan tolkas som att de har använt inledningen av valrörelsen för att ompröva tidigare röstningsbeslut, alternativt för att återbekanta sig med de politiska alternativen i svensk politik. I princip öppnar de upp för att kunna påverkas av valdebatter och partibudskap. De som byter parti i det här skedet var (vid valet 2006) till två tredjedelar inomblocksbytare (8 procent) och till en tredjedel mellanblocksbytare (4 procent).

Bland de väljare som bestämde partivalet under sista veckan återfinns en klar majoritet av alla mellanblocksbytare (7 procent). För balansen mellan de båda regeringsalternativen var alltså den sista valveckan 2010 viktig i så måtto att det var då blockbytarna bestämde sig för att göra slag i saken och ta klivet över blockgränsen. Sena blockbyten är klart vanligast bland personer som saknar partipreferens, aldrig läser nyheter om politik, står ideologiskt i mitten, bland politiskt ointresserade och bland personer med låg politisk kunskap. Det politiska beteende som har störst faktisk betydelse för regeringsfrågan – mellanblocksbyte – är vanligast bland de mest svårmobiliserade, ointresserade och politiskt okunniga medborgarna.

13 september 2010

Kampen kring 4 och 50 procent

Jag roade mig just med att sammanställa några av de signifikanstest som jag alltid genomför varje gång jag uppdaterar min Mätningarnas Mätning. Med ledning av institutens uppgifter om antalet svarande i undersökningarna använder jag helt vanliga signifikanstest för att se om de små partierna får skattningar som är tillräckligt stora för att vara skild från fyra procent respektive om något av regeringsalternativen får en skattning som är skild från 50 procent (egen majoritet).

Resultaten visar att av de femton mätningar som publicerats under augusti och september 2010 (och som ingår i min poll of polls) har KD varit signifikant större än fyra procent i elva mätningar, SD signifikant större än fyra procent i två mätningar och centerpartiet signifikant större än fyra procent i elva mätningar. Alliansen har trots skattningar över femtio procent aldrig varit signifikant större än femtio procent i någon mätning under denna period.


12 september 2010

Avgörandets ögonblick!?

Den vanligaste frågan jag fått från journalister de senaste tre dagarna är om riksdagsvalet bör betraktas som avgjort nu när opinionsmätningarna bekräftar att Alliansen tycks gå in i sista veckan med en trygg opinionsledning och med en ljum medvind i ryggen. För det första tillhör det knappast min uppgift att deklarera valutgången. Vi får ju faktiskt veta väldigt snart. Sju miljoner röstberättigade skall säga sitt. För det andra håller jag inte med om att riksdagsvalet är avgjort. För även om Alliansen skulle få fler röster än de rödgröna finns det fortfarande gott om osäkra parametrar. Jag förstår inte hur någon kan vara i stånd att göra någon bedömning av hur valet kommer att sluta.

När bläcket har torkat på Valmyndighetens protokoll den 22-23 september vet vi hur svenska folket röstade i 2010 års Allmänna val. Det är upplysningsvis nämligen fortfarande så att mandaten i Sveriges Riksdag fördelas efter hur många röster de olika partierna får, inte efter hur opinionsläget ser ut veckan före valet.

Osvuret är alltid bäst efter att ha upplevt en mandatperiod med osedvanligt stora opinionsförändringar. De rödgröna tröstar sig just nu med att en tredjedel av väljarna uppger att de bestämmer partivalet under sista veckan. Att en av tio väljare väntar med det slutgiltiga beslutet till självaste valdagen. Att en majoritet av alla blockbytare tillhör gruppen väljare som bestämmer sig under den vecka som nu ligger framför (resultat hämtade från Valforskningsprogrammets studier). För de som är övertygade om att slutskedet i moderna valrörelser är helt avgörande för valresultatet kan allt fortfarande hända.

Alliansen kan istället ta fasta på motbilden: att valresultat formas i huvudsak av händelser som ligger långt tidigare än valrörelsernas larm. Att långsiktigt verkande faktorer som kan ligga långt tillbaka i tiden lägger grunden för valframgångar och valmotgångar; att valrörelserna när allt kommer omkring kanske spelar en relativt liten roll i sammanhanget och snarast kan beskrivas som att "räkna kassan när dagen är slut": omsättningen strax före stängning bidrar förstås men det är intäkterna under hela dagen som är avgörande för det totala kassaflödet.

Vi vet rätt mycket om att väljarnas uppfattningar av kampen om regeringsmakten är viktig för deras röstningsbeteenden. Om kampen mellan rödgrönt och blått betraktas som avgjord i många väljares ögon förändras nämligen deras sätt att tänka och agera. Vi kan i så fall räkna med en viss demobilisering, att somliga väljare inte längre tycker det är tillräckligt spännande eller ovisst för att det skall kännas meningsfullt att rösta. Och vi kan räkna med att många av de röstande och väljer andra partier (läs: utmanarpartier) än de skulle ha gjort om de hade uppfattat valet som mer spännande och ovisst. Just nu är det från forskningssynpunkt den mest intressanta frågeställningarna: hur den snabbt förändrade strategiska kontexten under de sista två veckorna påverkar individers valdeltagande och partival. Så som valrörelsen just nu utvecklar sig ökar sannolikheten för att de rödgröna drabbas av en "råttorna lämnar skeppet"-effekt.

09 september 2010

Ny bok: Folkets representanter

On-line publikationer i all ära. Inget går upp mot taktil beröring av nytryckta publikationer. Två av dem landade på skrivbordet idag: Senaste numret av Scandinavian Political Studies där Mikael Perssons och min artikel Did the Egalitarian Reforms of the Swedish Educational System Equalise Levels of Democratic Citizenship? finns med.






Den andra publikationen är den verkligt stora nyheten för dagen, nämligen forskarantologin Folkets representanter (Martin Brothén & Sören Holmberg) där jag bidragit med kapitlet Folkets författning? Jag jämför riksdagsledamöternas och svenska folkets åsikter när det gäller förändringar av det svenska valsystemet. För alla som gillar att läsa om hur det står till med den svenska representativa demokratin finns massor av godbitar i boken. Här nedan ser du en bild av innehållsförteckningen:

Politisk åsiktsreklam

Under nästa vecka kommer MOD/Valforskningsprogrammet att visa och ställa frågor kring ett urval av partiernas reklamfilmer för deltagarna i vår kampanjpanel (E-panelen 2010). Om någon tycker att det saknas någon central valfilm i nedanstående lista är bloggläsarna välkomna att komma med förslag. Tack på förhand!

Moderaterna
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=F81551F5
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=4ADCC122

Folkpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=f_bp5y_llPA&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=9Djj9jYDNow&feature=channel

Centerpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=6GRvv1Y5T6w&feature=player_embedded

Kristdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XIRCq_lSgfs&feature=player_embedded#at=13

Socialdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=cTEWs43wnH0&feature=player_embedded

Miljöpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=poddA45oUq8&hd=1

Sverigedemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc

08 september 2010

Opinionsläget -11 dagar

Snittledningen för Allianspartierna har varit stabilt kring fyra procentenheter i min poll of polls under de senaste fjorton dagarna. Dagens notering är 4,2 procentenheters ledning när jag matat in morgonens Novusmätning -- några tiondelar större än för en vecka sedan. Alliansledningen är alltså något större nu än vid motsvarande tipdpunkt under 2006 års valrörelse. Jag betraktar fortfarande valet som "too close to call" som det brukar heta i engelskspråkiga valvakor (Det är bara i ett fåtal mätningar Alliansledningen är tillräckligt stor för att vara statistiskt signifikant). Nya mätningar kommer dagligen. En tredjedel av väljarna håller det slutgiltiga valet av parti öppet till sista veckan. En femtedel av väljarna byter parti under valrörelsen. Och det är under valrörelsen de flesta blockbyten äger rum.

06 september 2010

Bloggat om väljarbeteende

Svårt att hinna blogga särskilt mycket just nu. Men jag kan hänvisa till en del grundinformation som redan finns på den här bloggen. Använd sökfunktionen till höger på bloggen för att söka i gamla blogginlägg om svenskt väljarbeteende.

Idag har jag hänvisat till följande sidor/resultat från forskningen om väljarbeteende:


Storstadsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2009/09/storstaderna.html
Högervind: http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/hogervind-i-40-ar.html
Trafik mellan soffan och valurnan: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/okande-trafik-mellan-soffan-och.html
RUT-avdrag: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/om-rut-och-blockbyten.html
Sjuka och arbetslösa: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/hur-rostar-sjuka-och-arbetslosa.html
Förstagångsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/forstagangsvaljarnas-valdeltagande.html

Och, på förekommen anledning, så här ser svenska folkets egen karta över det svenska partisystemet ut. Resultaten är hämtade från svenska valundersökningar under perioden 1979-2006. Vi ber väljarna placera ut partierna på elvagradig vänster-högerskala från 0 till 10. Här ser du partiernas genomsnittliga placeringar.

26 augusti 2010

1461 dagar eller Vad är ett valresultat?

Nu vet vi resultatet av valet. Och då är det inte resultatet av 2010 års val jag tänker på. Nej, jag menar resultatet av 2006 års val! Ett valresultat är mer än resultatet av en röstsammanräkning. Ett resultat av ett riksdagsval är summan av allt som hänt (och inte hänt) under ettusenfyrahundrasextioen dagars regerande. Vad är resultatet av 1 461 dagars maktinnehav?

Svenska valrörelser handlar väldigt lite om vad som varit och fokuseras nästan helt på samhällsproblem som behöver lösas under kommande mandatperiod. Trots att mekanismerna för ansvarsutkrävande ofta lyfts fram som betydelsefulla kvarstår faktum: svenska valrörelser blickar framåt, inte bakåt. Svenska väljare ägnar sig i huvudsak åt framåtblickande mandatgivning, betydligt mindre åt bakåtblickande ansvarsutkrävande. När partierna vill debattera dåtid, ansvar och resultat är journalisternas ryggmärgsreaktion att avbryta. Det finns inga nyheter i dåtiden.

Ur ett normativt demokratiteoretiskt perspektiv finns anledning att vara bekymrad när diskussioner om sådant som skulle underlätta väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande inte uppfattas som relevant eller nyhetsvärdigt. Medievalrörelserna blir därefter: Nästan tomma på diskussioner kring uppnådda politiska resultat och duglighet i regerande.

Under de närmaste veckorna kommer vi därför inte få höra särskilt många debatter som möjliggör för väljarna att värdera Alliansregeringens och oppositionens! göranden och låtanden under ALLA de 1 461 dagarna av mandatperioden (de tidiga avhoppen, svininfluensan, Köpenhamnsmötet, EU-ordförandeskapet, hanteringen av finanskrisen, splittringen kring kärnkraft och homovigslar, turerna kring Saabkrisen).

Vilken medieredaktion vågar bryta mönstret och göra en ny, fräsch och ambitiös uppsummering och sammanfattning av den sittande regeringens och den nuvarande oppositionens! ageranden under HELA den mandatperiod som gått? Låt väljarna uppleva de 1 461 dagarna igen!

24 augusti 2010

Det förtidsröstande folket

Svenskarna är ett förtidsröstande folk. Sedan mitten av 1980-talet har regelmässigt omkring en tredjedel av svenskarna utnyttjat de internationellt sett frikostiga möjligheterna att förtidsrösta. I valet 2006 förtidsröstade 31,8 procent av de svenska väljarna. Numera kan vi gå och rösta upp till 18 dagar före valet. Sju av tio förtidsröster läggs under den sista veckan före valet.


Ibland diskuteras rimligheten i att ge väljare möjligheter att rösta långt i förväg trots att valrörelsen inte är avslutad. Argumentet är att väljaren inte har tillgång till all information innan de går till beslut. Vad alltför få känner till är att vi väljare faktiskt har möjlighet att ändra oss. En röst i vallokalen på valsöndagen annullerar din förtida röst (förtidsröstningskuvertet med ditt röstlängdsnummer och valkuvert makuleras om det redan finns en notering i röstlängden att du redan har röstat).

En mer kontroversiell fråga är om vissa partier gynnas av att vi har ett generöst utbyggt förtidsröstningssystem? Historiskt vet vi att moderaterna har haft ett något starkare stöd bland förtidsröstare än bland vallokalsröstare. För socialdemokraterna har det varit tvärtom: ett starkare stöd bland vallokalsröstare än förtidsröstare. Även folkpartiet har haft något starkare stöd bland förtidsröstare än bland vallokalsröstare. Avvikelserna i partistöd hos dessa väljargrupper har ansetts bero på skillnader i livsstilsmönster som i sin tur beror på socioekonomiska faktorer: att borgerliga fp- och m-väljare tenderar att vara mer upptagna och mer på resande fot och därför utnyttjar möj­ligheterna till förtidsröstning i högre grad än andra partiers väljare (Holmberg 2003).



Efter att kommunerna har tagit över ansvaret för den förtida röstningen har skillnaderna mellan förtidsröstare och vallokalsröstare minskat. I samband med 2006 års val var avvikelserna betydligt mindre än vad de varit historiskt. Ökad tillgänglighet -- ett ökat antalet röstmottagningsställen kombinerat med ökad mångfald när det gäller typen av lokaler där man kan förtidsrösta -- kan ligga bakom denna utjämning.


Källa: Dahlberg, Oscarsson & Öhrvall (2008) Förtida röstning i Sverige. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

19 augusti 2010

Partisimulator LIVSSTIL/DEMOGRAFI

Nu är båda våra partisimulatorer publicerade. Partisimulator LIVSSTIL finns att avnjuta på Facebook som en applikation där du kan dela resultatet med dina vänner. Partisimulator DEMOGRAFI finns att nå via Sveriges Radios hemsida.

På basis av de uppgifter du matar in beräknar simulatorerna hur fördelningen av partisympatier ser ut bland personer som har samma livstilsmönster/demografiska profil som du själv. Till skillnad från de många partitesterna görs ingen matchning mellan dig själv och partierna. Resultaten från simulatorerna är alltså inte tänkta att användas som en handlingsrekommendation för röstning. Simulatorerna är applikationer som kan användas för att informera sig om hur partisympatier är fördelade i olika befolkningsgrupper. Det handlar alltså om en tillämpning av valforskningens modeller för att förklara partisympatier. Mycket nöje!

Ni som vill veta mer om hur simulatorerna är gjorda med all härlig teknisk dokumentation klickar här.

18 augusti 2010

Valresultatet fryser sakta fast

Diagrammet över opinionsutvecklingen under mandatperioden 2006-2010 saknar nu bara några prickar. Valresultatet börjar nu långsamt frysa fast. Men vi vet fortfarande inte om det blir rödgrönt eller blått. Bortsett från några strövis avgivna brevröster i utlandet har svenskarna ännu inte börjat rösta i 2010 års riksdagsval. Räkneverket är nollställt. Alla partier står på noll. Mobiliseringen blir avgörande. Vilken sida förmår bäst att dra även de politiskt sömnigare väljargrupperna och de ljumna sympatisörerna till valurnorna?

Vi går in i den intensiva sista fyraveckorsperioden med ett avstånd mellan blocken som i varje enskild mätning är alltför litet för att vara statistiskt signifikant och med nästan var sjunde väljare som inte vill uppge vilket parti de tänker rösta på.

I Mätningarnas Mätning leder Alliansen med två och en halv procentenhet. Gånger sju miljoner röstberättigade motsvarar ledningen ungefär 180 000 väljare. Räknar man med ett åttioprocentigt valdeltagande handlar det om 145 000 väljare. Det räcker att drygt 70 000 väljare byter block så får vi vänta till onsdagen efter valet när söndagsförtidsröster och utlandsröster är färdigräknade.

Andelen svenska väljare som just nu överväger att rösta på partier som tillhör olika block (blocköverskridande kombinationer av tänkbara partival) är mycket lägre än vad man skulle kunna tro. Vid det senaste valet 2006 var det bara femton procent av väljarna som uppgav att man stod och valde mellan partier från två olika block (t ex S och M eller FP och MP). Två tredjedelar av all väljarrörlighet handlar om partibyten inom blocken. Denna inomblocksrörlighet har bara konsekvenser för regeringsmakten om den leder till att något av riksdagspartierna nära spärren skulle ramla ur riksdagen.

16 augusti 2010

Övertro på partitest?

Medieföretagen erbjuder från nu en hel serie av valkompasser och partitest för de väljare som vill kunna matcha egna sakfrågeåsikter med de olika partiernas ståndpunkter (SVT, TV4, DN, SvD, Aftonbladet, Axess, GP). Partitest är populärt. Vid förra valet 2006 uppgav 27 procent av väljarna att de genomfört ett partitest under valrörelsen. Den gången hade testerna till och med tydliga effekter på partivalet.


Huvuddelen av partitestarna betraktar kompasserna som ren politainment, ett slags politisk underhållning för vederbörandes höga nöjes skull. Men partitesterna lanseras samtidigt som ett seriöst verktyg för att hitta fram till ett parti som åsiktsmässigt ligger nära den egna uppfattningen. I Valundersökningen 2006 uppgav omkring sju procent av väljarna (framför allt unga oerfarna väljare) att de tagit intryck av resultaten från testerna. Ambitionen och förevändningen är att ge ett (oberoende?) handlingsrekommendation till enskilda väljare om vilket parti de (borde) rösta på.


Jag tycker själv partitest är kul och har själv deltagit i utformningen av partitest för att lära mig mekaniken bakom testkonstruktionerna. Men det finns samtidigt anledning att höja ett varningens finger för överanvändning och övertro på detta interaktiva valrörelsefenomen.


Partitesterna vilar på en ofullständig modell för väljarbeteende som endast inbegriper sakfrågeåsikter och partiståndpunkter. Kompasserna vilar med andra ord tungt på ett ohållbart normativt ställningstagande att väljares väg fram till "rätt" parti skulle handla enbart om positionstaganden i konkreta politiska sakfrågor (eller i det här fallet: grovt förenklade och korthugget formulerade förslag). Väljarforskningen visar nämligen att rena åsiktsröstningsmodeller för att predicera partival har klara begränsningar. Även när vi använder uppemot ett femtiotal sakfrågeåsikter i våra modeller hör det till ovanligheterna att vi kommer i närheten av att kunna predicera partivalet rätt för hälften av väljarna (50%).


Vad partitestarna kan hoppas på är att kompasserna placerar dem i rätt politiskt block. En ordentligt utprovad åsiktsröstningsmodell klarar normalt av att predicera 80-90 procent av väljarna i rätt politiskt block (och då är det förstås de klassiska vänster-högersakfrågorna om jämlikhet, skatter, privatiseringar, arbetsrätt, ersättningsnivåer i försäkringssystemen, ambitionsnivån i välfärdsstaten och storleken på offentlig sektor som gör huvuddelen av jobbet).


Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Eller omvänt: Bara för att en kandidat eller ett parti tycker exakt som du gör just idag behöver det faktiskt inte nödvändigtvis innebära att det kommer att fattas beslut under den kommande mandatperioden som ligger i linje med dina intressen. Sen finns det anledning att påminna om några andra former av representativitet utöver renodlad åsiktsrepresentativitet: symbolisk representativitet, social representativitet, intresserepresentativitet och ageranderepresentativitet för att nämna några.


Partiideologier består av tre huvudkomponenter: verklighetsbeskrivningar (är), samhällsvisioner (bör) och handlingsrekommendationer (gör). Partitesten berör endast en av dessa dimensioner (de konkreta lösningarna). På lite sikt kan alltså dagsaktuella partiståndpunkter i konkreta valfrågor vara en rätt dålig vägledning för väljarna. Ideologier ger partierna långsiktig vägledning vid prioriteringar, när man måste välja mellan två goda ting, när kriser tvingar fram impopulära beslut samt, inte minst, vid situationer under kommande mandatperiod som vi inte kan förutse idag.

Slutligen: ett stort minus med de flesta partitest är att väljarna ingenting lär sig om partiståndpunkter. Ur folkbildningssynpunkt är partitesterna oftast värdelösa. De flesta test levererar nämligen inget annat än ett procenttal för hur god matchningen är mellan egna (icke delibererade!) sakfrågeåsikter och partiernas ståndpunkter. Efter testerna vet väljarna normalt sett inte mer om vilka partier som intar vilka ståndpunkter i vilka sakfrågor. Genvägen att hitta rätt parti kan göra väljaren en otjänst.