25 februari 2010

Anders Urbas 1

I veckan var Anders Urbas på besök vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg och presenterade sin nya avhandling om den svenska valforskningen. Det blev ett intressant, spännande och välbesökt seminarium om vetenskapandets förutsättningar i allmänhet och Valforskningsprogrammets forskning i synnerhet. Urbas avhandling har inneburit en möjlighet att stanna upp och fundera över vad vi egentligen håller på med och hur vår forskning kan bli ännu bättre.

Urbas drivs av en stark vilja att ruska om levande aktiva forskare som befinner sig mitt i sin gärning, i det här fallet forskare som bedriver valforskning i Göteborg. Han längtar efter svar och reaktioner på sin text. Förhoppningsvis fick han några reaktioner med sig hem. Tre av de forskare som varit ansvariga för att producera de forskningsprodukter som Urbas analyserar fanns på plats på seminariet, Sören Holmberg, Mikael Gilljam och jag själv.

Mikael Gilljam kom med seminariets mest minnesvärda kommentar när han, för att illustrera sin besvikelse över att Urbas inte framfört ännu tuffare kritik mot valforskningen, beskrev sig själv som matadoren i tjuren Ferdinand. Ni vet, han som sliter sitt hår och skriker "slå mig, sparka mig, gör någonting!".

En huvudkritik handlar om att valforskningen maskerar de normativa utgångspunkterna för forskningen. Explicita normativa ställningstaganden (till förmån för valdemokrati) lyser med sin frånvaro. Urbas har rätt. Du hittar inte mycket normativ demokratiteori i våra valböcker, särskilt inte större sammanhållna inledningsdiskussioner. Analyserna tenderar att vara mer pang på. Budskapet är mottaget: Vi behöver bli mycket bättre på att explicitgöra normativa utgångspunkter för analyserna. Förgivettaganden och förförståelser behöver sättas på pränt och diskuteras. (Den kritiken drabbar dock inte enbart valforskningen).

Samtidigt visar Urbas själv i sina egna analyser att man faktiskt inte behöver läsa särskilt länge för att skapa sig en rätt god bild av vilka uppfattningar om den goda medborgaren, den goda valrörelsen, den goda representationen eller den goda valdemokratin som vägleder de empiriska analyserna.

Urbas analyserar de 17 huvudrapporter som ingår i Valforskningsprogrammets så kallade bokserie mellan åren 1977-2008. Det blev en diskussion om materialurval. Är denna bokserie verkligen representativ för vetenskapandet inom svenska valforskningsprogrammet. Jag menar att om man vill spåra explicita normativa ställningstaganden som ligger bakom valforskningen är det minst sannolikt att hitta dem här. I en rättvisare rättegång hade också avhandlingar, artiklar och uppsatser också tagits med i värderingen. Böcker som "Välja parti" och enskilda kapitel om valdemokratins hälsotillstånd behandlas styvmoderligt av Urbas, menar jag. Representationsstudier som "Representation from Above", antologier som "Demokratitrender" och antologibidrag som "Valdemokratins idealmedborgare" innehåller precis sådant som Urbas efterfrågar. Men dessa produkter från valforskarna finns inte med i urvalet.

Arvet från Jörgen Westerståhl som grundade Valforskningsprogrammet när han blev professor i Göteborg 1952 sätter fortfarande sin prägel på hur den göteborgska valforskningen, ja ibland hela statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, uppfattas. Bilden har länge varit förlegad men biter sig ändå fast. Urbas hävdar i sin avhandling att valforskningen proklamerar en objektivt empirisk vetenskap. Men beläggen är svaga och sträcker sig till ett citat av Bo Särlvik i en not på sidan 13. Särlvik har emellertid inget ansvar alls för de publikationer som Urbas studerar. Jag tror mig veta att varken Holmberg, Gilljam, Petersson eller jag själv kan ställa sig bakom en sådan förenklad beskrivning av vilka utgångspunkter som driver vårt vetenskapande.

Nej, vi proklamerar inte någon objektivt empirisk vetenskap. Men, och det är givetvis en viktig poäng, många kanske ändå uppfattar valforskningen som ett slags heligt tempel för hårdkokt positivistisk fundamentalism. Bilden av valforskningen som ett objektivt sanningssägande officiellt organ (förblindade av sin långvariga symbios med valdemokratins huvudaktörer) är förstås utomordentligt problematisk. En kritisk granskning av valforskningen som samhällsfenomen borde innefatta en ordentlig studie av mediebilden av valforskningen.

Urbas beskriver den göteborgska valforskningen som valdemokratins väktare på ett sätt som gör att man nästan spricker av stolthet. Kan man få ett bättre betyg på en forskargärning?

Men bakom denna beskrivningen döljer sig förstås kritik: att valforskningen kärat ned sig så till den grad i den etablerade samhällsordningen valdemokrati att inga analyser i världen kan föranleda annat än rosenröda porträtteringar av hur bra valdemokratin fungerar. Men jag är själv skeptisk till om sådan kritik verkligen kan fastna. Statsvetare i allmänhet och valforskare i synnerhet har alltid parasiterat på eländesbeskrivningar av hur illa ställt det är med partidemokratin, med personvalssystemet, med väljarnas bristande politiska kunskaper, ungdomars svaga intresse och engagemang, fallande valdeltagande, ökande klyftor. Vi har fördjupat oss kring växande politikermisstro, minskande partiidentifikation, avhoppande förtroendevalda och bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda. Huvudslutsatsen från träget empiriskt observerande är ständigt att valdemokratins grundvärden politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande befinner sig ljusår från uppfyllande.

7 kommentarer:

Jonas sa...

Intressant. Forskning om forskning är bra. Men lite slentrianmässigt postmodern låter väl kritiken (utan att ha läst den än). Om Urbas själv glider mellan "maskerar" och "är inte explicita" så är han mer än lovligt oklar, för något likhetstecken mellan de olika uttrycken kan man ju inte sätta.

Att ha ett kritiskt förhållningssätt till "valdemokrati" när man forskar om t ex valdeltagande kan väl inte (och bör inte) kräva mer än ett "Givet att vi anser att ..., hur ...?". Något mer självreflekterande än så antar jag att valforskare inte är så intresserade av - och det skulle vara tråkigt om de blev det! Det är ju det empiriska-positivistiska som gör fältet intressant.

Olle sa...

Suverän text. Du bör få den publicerad, t.ex. i tidningen Fokus.

Anna sa...

Att hela institutionen har fått detta rykte kanske inte bara beror på vad som skrivs i forskningsrapporter. Om professorer säger till A-kurs-studenter att den som inte tror att det finns en objektiv sanning bör läsa på någon annan institution, så kan ju det också bidra.

hagevi sa...

Jag kan bara hålla med. Det finns massor av förutfattade meningar som möter någon med bakgrund från Göteborg vid tillfällen då statsvetare från olika delar av landet träffas. Det är ganska tydligt att dessa åsikter vanligen baseras på hörsägen. När forskningsresultat diskuteras visar det sig ofta att vederbörande inte läst någon publikation från valforskningen de senaste åren.

Andreas Bjurström sa...

Intressant och heder till din öppna attityd.

Tror dock du är något hemmablind. Empirisk positivism (i modernare tappning) genomsyrar utan tvekan miljön.

Håller helt med Anna. Att vissa lärare beskriver konstruktivism som new age och menar att grundstudenter intresserade av sådant borde läsa hos talibanerna (globala studier) är ett ganska kraftfullt sätt för positivistisk selektion och att skapa sig ett rykte ...

Uffe sa...

Jonas: läs avhandlingen innan du uttalar dig svepande om "postmodern" forskning.

Henrik O: Först skriver du att "Urbas har rätt ... vi behöver bli mycket bättre på att explicitgöra normativa utgångspunkter [i våra valböcker]...". Därefter skriver du: "Nej, vi proklamerar inte någon objektivt empirisk vetenskap [det är mediernas fel!]. Motsägelsefullt...

När det gäller materialurvalet kan du eller någon annan fråga S. Holmberg vad han anser om det...

Anonym sa...

Uffe: att inte explicitgöra en sak är förenligt med att inte proklamera samma sak. Det gäller att läsa noggrant.