Farväl anhängarskap?

En av Valforskningsprogrammets mest kända tidsserier visar hur andelen partiidentifierade väljare har minskat sedan 1950-talet. Andelen väljare som betraktar sig själva som anhängare av ett specifikt parti (blå linje) har minskat dramatiskt från 65 procent 1968 till 31 procent 2006. Och andelen som betraktar sig som starkt övertygade anhängare (röd linje) har minskat från 53 procent 1960 till blott 15 procent idag. Grundtipset är förstås att trenden fortsätter nedåt även i 2010 års val.

Andel väljare som betraktar sig som anhängare respektive starkt övertygad anhängare av ett politiskt parti (procent).

Källa: SCB/Valforskningsprogrammet, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.


Försvagade känslomässiga band mellan partier och medborgare hänger samman med andra stora samhällsförändringar som Modernisering och Individualisering som i sin tur genererat andra utvecklingslinjer som kognitiv mobilisering och minskande auktoritetstro. Inom politiken ser vi tydligt effekterna i form av minskad klassröstning, ökad väljarrörlighet, senare röstningsbeslut och minskande förtroende för politiker.

Kommentarer

Anonym sa…
Hej!
Idag kom en opinionsundersökning från Demoskop som jag tyckte gick stick i stäv med de andra senaste undersökningarna, som visat en STOR ledning för de rödgröna.

Hur kan opinionsundersökningar som kommer så tätt i tiden visa på så stora skillnader?
Och framförallt: vem ska man tro på?

Mvh. Johan
Mantrat är väl att det alltid finns en systematisk komponent och en slumpkomponent i mätserier med upprepade stickprovsurval.

Det går förstås inte utesluta att det på rätt kort tid faktiskt har hänt något dramatiskt i opinionen under sista veckan av januari och första dagarna i februari. Synovate och Demoskop-mätningarna visar klart mindre blockdifferenser än Novus och Sifo som presenterades tidigare i januari (Se poll of polls i högerkant på bloggen).

Samtidigt: Skattningar (procenttal) av Alliansens respektive oppositionspartiernas opinionsstöd har stora felmarginaler eftersom skattningarna ligger relativt nära 50 procent (här är felmarginalerna som störst, nämligen). Fru Fortuna kan i princip ha sett till att Novus och Sifo råkade hamna lite för högt samtidigt som Synovate och Demoskop hamnat lite för lågt; vilket i så fall innebär att opinionsförändringen egentligen inte alls är särskilt dramatisk. Problemet är att det kan vi inte veta.

Det enda rätta är förstås att hålla huvudet kallt och invänta fler mätningar som kan sammanställas på ett sätt så att den systematiska komponenten framträder klarare. Situationen att vi har så många mätningar gör att vi rätt snabbt kan få ett bra svar på hur opinionsläget egentligen ser ut.
Tom sa…
En intressant fråga att analysera i dagsläget vore hur pass "blocktrogna" väljarna anser sig vara och hur den utvecklingen ser ut över tiden. Finns det sån statistik?
Hej Tom! tack för din fråga. Blockrörligheten har vi bra koll på tack vare SCB/Valforskningsprogrammets valundersökningar som har ett panelinslag (hälften av respondenterna återintervjuas vid nästkommande val). Det var bara ett par veckor sedan jag presenterade statistiken här på bloggen: http://www.henrikoscarsson.com/2010/01/perspektiv-pa-en-rorligare-valmanskar.html

När det gäller blockidentifikation finns det egentligen inga frågeserier med det. Men vi frågar väljarna om vänster-högeridentifikation och den är mycket mycket stabil (höga panelkorrelationer).

Beroende på vilka frågeinstrument som används är andelen väljare som placerar sig i mitten på vh-skalan mellan 25-33 procent. Det är i första hand denna grupp som i praktiken är mottaglig för politisk påverkan som kan leda till ett blockbyte.

Ironiskt nog har det relativt sett blivit ovanligare med blockbyten över tid; den totala rörligheten har ökat men blockbyten har alltså relativt sett blivit ovanligare i relation till inomblocksbyten. Läs mer i böckerna "Väljare" och "Regeringsskifte" för detaljerade analyser av väljarrörlighet i Sverige (och orsaker därtill).