14 september 2010

Vem byter när och till vad?

Andelen väljare som (uppger att de) bestämmer partivalet under sista veckan av valrörelsen har ökat från 10 procent 1964 till 33 procent 2006.

Men hur skall utvecklingen mot allt fler sista minuten-väljare egentligen tolkas? Är sena valbeslut orsakade av genuin osäkerhet till följd av ointresse eller okunskap om de olika valalternativen? Eller handlar det om en rationell inväntan av så mycket valrörelseinformation som möjligt? Är de senfärdiga väljarna genuint osäkra eller rationellt avvaktande, eller finns båda kategorierna väljare representerade?


I boken Regeringsskifte (2008) genomförde jag och Sören Holmberg en analys av valet 2006 där vi delade in väljarna i fyra grupper efter bytesbeteende: stabila partiväljare som inte bytt parti mellan 2002 och 2006 (62 procent), inomblocksbytare som bytt parti inom s-blocket eller inom b-blocket (22 procent), mellanblocksbytare som bytt mellan de två blocken (12 procent), och övriga partibytare som bytt till eller från något övrigt parti mellan 2002 och 2006 (4 procent). I tabellen nedan har vi redovisat fördelningen av dessa väljartyper efter vid vilken tidpunkt de
uppgett att de bestämde hur de skulle rösta i 2006 års val: de som visste sedan länge hur de skulle rösta, de som bestämde partivalet tidigare under sommaren och hösten, samt de väljare som bestämde partivalet under den sista veckan av valrörelsen. Sammanlagt handlar det alltså om tre gånger fyra lika med tolv olika grupper (se tabellerna nedan).

Avsikten med analysen är förstås att undersöka följande frågeställning: Vilket slags beteende är vanligast vid vilka beslutstidpunkter?



Källa: Svenska valundersökningar 2002-2006. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen/SCB


Som väntat är andelen stabila partiväljare som störst bland väljare som bestämt partivalet sedan länge. Trettioåtta procent av väljarna (drygt 2,1 miljoner av de röstande i 2006 års val) kan betraktas som i princip oåtkomliga för all form av kortsiktig opinionspåverkan nära inpå valet (se tabell 2.5). I huvudsak består denna grupp av äldre, relativt lågt utbildade men politiskt kunniga och intresserade, starkt övertygade partianhängare. Dessa 38 procent stabila väljare – varav de flesta är väl ideologiskt förankrade längst ute till vänster eller till höger i partisystemet – representerar ett stort stabilt element i den svenska väljarkåren. Gruppen har knappast någon avgörande roll för utgången av enskilda riksdagsval men bidrar förstås till att upprätthålla politisk stabilitet.

Bland väljare som bestämt sig tidigt förekommer förstås partibytare. Men det rör sig om små väljargrupper (totalt omkring fem procent eller 327 000 väljare 2006) och nästan alla partibytare i den här kategorin är inomblocksbytare. De bestämmer sig tidigt under mandatperioderna att lämna sitt parti för ett annat parti inom samma block. Det kan förstås också vara stabila väljare som tillfälligtvis röstade på ett annat parti än de brukar 2002 och vände hem till sitt ”normala” parti 2006.

Väljare som uppger att de bestämt partivalet ”tidigare under hösten eller sommaren” består till hälften av stabila partiväljare. Tidpunkten för beslutet ligger alltså visserligen nära valet, men de har ändå till slut valt att rösta på samma parti som de gjort fyra år tidigare. Det kan tolkas som att de har använt inledningen av valrörelsen för att ompröva tidigare röstningsbeslut, alternativt för att återbekanta sig med de politiska alternativen i svensk politik. I princip öppnar de upp för att kunna påverkas av valdebatter och partibudskap. De som byter parti i det här skedet var (vid valet 2006) till två tredjedelar inomblocksbytare (8 procent) och till en tredjedel mellanblocksbytare (4 procent).

Bland de väljare som bestämde partivalet under sista veckan återfinns en klar majoritet av alla mellanblocksbytare (7 procent). För balansen mellan de båda regeringsalternativen var alltså den sista valveckan 2010 viktig i så måtto att det var då blockbytarna bestämde sig för att göra slag i saken och ta klivet över blockgränsen. Sena blockbyten är klart vanligast bland personer som saknar partipreferens, aldrig läser nyheter om politik, står ideologiskt i mitten, bland politiskt ointresserade och bland personer med låg politisk kunskap. Det politiska beteende som har störst faktisk betydelse för regeringsfrågan – mellanblocksbyte – är vanligast bland de mest svårmobiliserade, ointresserade och politiskt okunniga medborgarna.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Det skulle vara intressant att veta om de mellanlockabytare som valde parti sent även valde block sent. Man kan ju tänka sig att dessa har bestämt sig för att byta block men sedan avvaktar med att välja vilket parti man vill stödja till slutet.

Janne

Stödröstare sa...

Jag är stabilt förankrad inom ett block men bestämmer alltid parti sent för att bedöma vem som är i störst behov av min röst.

Anonym sa...

Spännande, men tabellen är lite svårläst för mig även om jag förstorar.

Anonym sa...

33 procent gäller väl för 2006 års val?

Anonym sa...

Du skriver "...Är sena valbeslut orsakade av genuin osäkerhet till följd av ointresse eller okunskap om de olika valalternativen? Eller handlar det om en rationell inväntan av så mycket valrörelseinformation som möjligt?"

Kan det inte vara som jag då? Jag är väl insatt i de olika partierna men jag har så svårt att bestämma mig mellan MP och C...inte p.g.a. rationell inväntan på nya opinionsmätningar utan p.g.a. vanlig hederlig beslutsångest.

/Mats Öhlén, doktorand i statskunskap i Örebro

Göran sa...

Vilka sakpolitiska frågor har störst chans att få väljare att byta block?