När avgjordes riksdagsvalet 2010?

Mandatperioden 2006-2010 är sannolikt den stormigaste i historien om vi ser till opinionsförskjutningarna. Alliansen och regeringsbildare Reinfeldt fick en dålig start med ministeravhopp vilket innebar att s-blocket (som vi då kallade s-v-mp) snabbt kunde ta initiativet. Ystra efter tolv år i opposition satte en hel generation borgerliga politiker som aldrig varit i regering igång med att sjösätta nya reformer. Reformtakten under Alliansens första år har kanske aldrig varit högre. Smart förresten att göra alla stora förändringar tidigt under mandatperioden.

Stärkt av debatten kring A-kassan och (minnet är kort!) med en nyutsedd oppositionsledare i Mona Sahlin fortsatte s-blocket att vinna nya framgångar i väljaropinionen under 2007. I november det året hade s-blocket en nära tjugo procentenheter stor ledning över Allianspartierna. Givet opinionsgapet och det faktum att det blir allt svårare för regeringar att bli omvalda i etablerade västdemokratier räknade nationalekonomer och statsvetare ut Alliansen. Enligt alla gängse prediktionsmodeller var sannolikheten för omval nära noll. Men det var före Lehman-katastrofen i september 2008. Nånstans i halvtid på mandatperioden förändrades förutsättningarna helt. Kartan stämde inte längre med terrängen.

Finanskrisen kom ungefär samtidigt som samarbetet mellan de rödgröna partierna drogs igång i november 2008. Dessa båda faktorer återkommer gång på gång i de eftervalsanalyser som nu presenteras som avgörande för varför riksdagsvalet slutade som det gjorde. Svenska folkets förtroende för Alliansregeringen stärktes av att hantera finanskrisen. I efterhand delade väljarna ut ett gott betyg enligt den senaste SOM-undersökningen. Samtidigt började de rödgröna partiernas samarbete att ifrågasättas, ett ifrågasättande som fortfarande urgröper möjligheterna att bygga ett nödvändigt förtroende för ett rödgrönt regeringsalternativ. Att finanskrisen var en räddande ängel för Alliansen står helt klart. Att det rödgröna samarbetet uppfattades som en belastning för framför allt socialdemokraterna är lika klart. Mer detaljerade analyser kommer kunna visa vad som var viktigast. Jag sätter själv en slant på finanskrisen.

Miljöpartiet fick ett starkt lyft i samband med Europaparlamentsvalet 2009 vilket innebar att partiet ensamt kom att bära den fortsatta opinionsledningen. Ännu i januari 2010 ledde de rödgröna med tio procentenheter över Alliansen. Oppositionen stärktes framför allt i diskussionerna om en hjärtlös allianspolitik i sjukförsäkringarna. Alliansens defensiv vändes till offensiv när de fyra borgerliga partierna slutade regera och började kampanja under våren 2010. Redan kring den 1 maj var agendan mer i Alliansens smak tack vare en helt exogen faktor: Greklandskrisen, finanskrisens andra våg. Samtidigt presenterade de rödgröna sin vårmotion som var en blek version av det gemensamma manifest som allt för sent kom att presenteras under valrörelsen (efter Sahlin-utfrågningen!). Reaktionerna på vårmotionen lät inte vänta på sig. Det blev en mycket snabb opinionsförskjutning, långt snabbare än vad SCBs stora partisympatiundersökning mäktade med. Redan i junimätningarna var Alliansen ikapp och förbi. Alliansens knappa opinionsledningen stod sig över sommaren och började långsamt öka i slutet av augusti. När en vecka återstod till riksdagsvalet hade Alliansen i stort sett avgjort kampen om att bli större än de rödgröna. Det blev inte den spännande, ideologiska och jämna kamp som de flesta av oss trodde.

Det finns en etablerad föreställning om att demokratiska val avgörs alldeles i slutet och att det som händer under valkampanjer och valrörelser är helt utslagsgivande. Inte den här gången. Den här gången var riksdagsvalet avgjort långt tidigare. Kanske redan i november 2008, kanske i början av maj 2010. Frågan man ställer sig är om Alliansen verkligen vann på egna meriter eller om den rödgröna oppositionen missade öppet mål från en meter.

Kommentarer

Anonym sa…
Arbetslösheten ökade Henrik men de rödgröna ville inte ta den debatten eftersom anledningen till det var flyktinginvandringen...

Nu finns ett nytt parti i riksdagen som kommer jaga Reinfeldt med blåslampa i den frågan... Det kommer inte bli lätt för Reinfeldt, i synnerhet inte när den globala ekonomin saktar in...

Det kommer den göra när alla åtstramningar i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Japan och USA m.fl. länder börjar få effekt... I USA handlar det snarare om att stimulanserna upphör...

Reinfeldt I hade en otrolig tur med konjunkturen och finanskrisen.... Det såg litet ljusare ut precis före valet men snart vänder det nedåt igen, tyvärr.

Arbetslösheten kommer tyvärr fortsätta uppåt pga globaliseringen... Flyktingarna som kommer förvärrar läget avsevärt. Brottslighet och otrygghet har också ökat... Elin mördades tex...

Bostadsbristen kommer inte heller försvinna. Den blir bara värre...

När opinionsläget för alliansen är dåligt (och SD har bra siffror) så kommer SD fälla budgeten och tvinga Reinfeldt till kompromisser...

Alternativt tvinga honom till en budgetuppgörelse med Mp eller S... Fredriks arrogans underlättar inte resan...

Fast det blir 4 spännande år...
JM sa…
Men brukar det verkligen vara annorlunda, Henrik? Brukar verkligen svenska riksdagsval avgöras under själva valrörelsen (tex sista två-fyra veckorna)? jag känner inte riktigt igen den bilden heller.
Men du har säkert bättre överblick än jag?
Anonym sa…
Diagrammet över opinionen visar väl ganska tydligt att den avgörande tillbakagången för de rödgröna började på vintern eller våren före valet, och ansträngningarna i valrörelsens slutskede räckte inte alls för att bryta den negativa trenden. Jag tror det kan vara en viktig lärdom, för det verkar som ganska många tror att allt hänger på de sista veckorna före valet.

Jag tror också att Henrik snuddar vid en viktig faktor när han skriver att de rödgrönas gemensamma valmanifest kom alldeles för sent. Detta var bara ett av många uttryck för att de rödgröna var alldeles för sena med att samordna sitt politiska budskap. I mängder av frågor lämnades oklara eller inga alls besked om vilken politik en rödgrön regering skulle fråga. I de frågorna var det öppet mål för alliansen, som under hela valrörelsen kunde lyfta fram sådana frågor och skrämmas med dem – typ ”en röst på S leder till Mp:s politik i den här frågan, en röst på S leder till V:s politik i den där frågan” – och S kunde inte ge något svar alls. De kunde inte lova att köra över Mp och V, och de kunde inte heller försvara den politik som de kanske skulle bli tvungna att föra tillsammans med koalitionskamrater, och därmed blev de i stort sett svarslösa och ett lätt byte för borgarnas argumentation.

En bakomliggande orsak till detta kan vara att de rödgröna inte från början försökte ta tag i de svåraste oenigheterna och få till uppgörelser om dessa. Överläggningarna splittrades upp i olika arbetsgrupper för olika frågor, och det verkar som att man i dessa mest fokuserade på att ringa in vad man i stort sett var överens om - istället för att systematiskt jobba fram vilka frågor som var så svåra att de måste upp till skarpa förhandlingar på partiledarnivå.

Om de rödgröna ska ha en större chans nästa gång, så bör de nog börja ganska snart att bygga upp sitt samarbete på ett annat sätt än hittills, så att de nästa gång kan bli tydliga om vilken politik en rödgröm regering kommer att föra.