28 januari 2010

Korruption i svensk media

Rapporterar svenska medier mer om korruption idag än vad de gjorde för femton år sedan? En första snabbanalys visar att så inte är fallet. Sökordet "korruption" ger till exempel lika många träffar på Retriever 2009 som 1995, med en liten dipp under perioden 2001-2004. Återstår att fundera på om medias rapportering kring korruption har förändrats på något sätt under den senaste femtonårsperioden.

24 januari 2010

Perspektiv på en rörligare valmanskår

Oppositionspartierna har under hösten och vintern ryckt åt sig en ledning i opinionsmätningarna på omkring tio procentenheter. Alliansregeringen söker tröst i det faktum att väljarrörligheten numera är mycket stor. Mellan 2002 och 2006 års val bytte 37.1 procent av de svenska väljarna parti. Räknar man med byten mellan sofflocket och valurnan är rörligheten ännu större, 45 procent. Nära hälften av valmanskåren förändrar sitt politiska valbeteende mellan valen.

Man måste samtidigt komma ihåg att huvuddelen av de väljare som byter parti mellan valen byter inte mellan blocken utan inom blocken. I närtid har två tredjedelar av alla partibyten varit inomblocksbyten, det vill säga byten mellan partier inom s-blocket (röd linje) eller byten mellan partier inom b-blocket (blå linje).



Källa: Svenska valundersökningar 1956-2006 (SCB/Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet).

Även om en dryg majoritet av väljarna uppger att de bestämmer sitt slutgiltiga partival under valrörelsen (och en tredjedel sista veckan!) är det samtidigt så att närmare hälften av blockbytarna redan har bytt block innan valrörelsen drar igång. Och de flesta som bestämmer sig sent byter inte parti. In i det sista håller de dörren öppen för andra alternativ. Sedan väljer många samma parti som de tänkt rösta på hela tiden. Att förvänta sig stora förskjutningar över blockgränserna i sista steget av valrörelsen är överoptimistiskt givet väljarströmmarna i tidigare valrörelser.

Omkring 15 procent av väljarna uppger i opinionsundersökningar att de ännu inte vet vad de skall rösta på. Det är främst här det finns möjligheter att åstadkomma stora opinionsförändringar under tiden som är kvar fram till valet. Den som lyckas övertyga de som ännu inte bestämt sig kommer att vinna kampen om regeringsmakten.

Nyckeln till valseger 2010 handlar inte bara om vilket block som blir bäst på att stjäla väljare från det andra. Nyckeln till framgång är att vara bäst på att mobilisera de egna sympatisörerna. Att skapa en framgångsvåg och en snöbollseffekt i de stora grupper som ännu inte är särskilt uppmärksamma på att vi anordnar ett riksdagsval i september.

Läs på inför valet! Lär dig mer om svenskt väljarbeteende i boken "Regeringsskifte" (Oscarsson & Holmberg 2008).

21 januari 2010

Hur förstagångsväljare röstar

Apropå den nygamla nyheten om att vi i samband med 2010 års riksdagsval kommer att slå nytt rekord i antalet väljare (497 000) som begår sin röstningsdebut: I tabellen nedan redovisas resultat från de svenska valundersökningarna som visar hur många procentenheters högre (+) respektive lägre (-) stöd de olika partierna haft bland förstagångsväljare jämfört med valmanskåren som helhet.



Kommentar: Minussiffror visar att partiet gjort ett sämre val bland förstagångsväljarna än i väljarkåren som helhet. Plussiffror visar att partiet gjort ett bättre val bland förstagångsväljarna än i väljarkåren som helhet. Källa: SCB/Svenska valforskningsprogrammet.

Det intressantaste i tabellen är kolumnen längst till höger som visar hur mycket förstagångsväljarnas röstningsbeteende avviker från valmanskåren som helhet (summerade avvikelser dividerat med två). Ju högre tal desto större avvikelser. Resultaten visar att det är valen 1998 och 2002 som skiljer ut sig historiskt som de val där förstagångsväljarnas röstningsbeteende avvikit som mest. I de valen skördade vänsterpartiet och miljöpartiet sina största relativa framgångar bland förstagångsväljare samtidigt som det gick som knackigast för socialdemokraterna.

18 januari 2010

Bör Alliansregeringen bilda en valallians?

Fyraprocentspärren i vårt valsystem ser ut att få spela en av huvudrollerna i 2010 års riksdagsval. Fyra partier befinner sig just nu i omedelbar närhet till spärren. Spelet om regeringsmakten avgörs helt av vilken kombination av partier som kommer över eller under den magiska spärren.


Svenska väljare har tidigare visat sig vara duktiga taktikröstare. Tillräckligt många väljare är tillräckligt medvetna om den strategiska kontexten för att kyrkobroder, kamrat och skogsmulle fyra procent kan rädda kvar riksdagspartier som ligger pyrt till inför valet. Men för allmänborgerliga väljare kan det bli knivigt att veta vilket parti som man skall stödrösta på i den situation det finns mer än ett Alliansparti som hotas av respass från Riksdagen.

Före jul fördes diskussioner om huruvida Alliansregeringen borde bilda en teknisk valallians inför 2006 för att undvika en situation där fyraprocentspärren kastar bort hundratusentals Alliansröster. Röster som regeringen så väl behöver för att ha chansen att behålla regeringsmakten.

Att gå fram som Valallians är oprövat i modern tid (Alf Svensson (KD) kom in i Riksdagen 1985 genom ett tekniskt valsamverkan med Centerpartiet). Det är mycket svårt att överblicka konsekvenserna för opinionsbildning och väljarbeteende.

På plussidan: möjligheterna att mobilisera borgerliga väljare kanske kan öka eftersom man kan uppmuntra väljarna till renodlad preferensröstning (röstning på favoritpartiet) utan att de behöver tänka på fyraprocentspärren. Man eliminerar risken att kasta bort sin röst. Dessutom behöver Alliansens valarbetare inte heller tänka så mycket på fyraprocentspärren, vilket kan vara nog så viktigt för humör och kampanjglöd. Varför inte utnyttja alla de till buds stående möjligheter som bjuds med vårt nuvarande valsystem? Alliansen är ju ändå ett sammansvetsat gäng som satsar på återval?

På minussidan: Valallians riskerar att uppfattas som en nödplan för att behålla regeringsmakten. Förutom en ekonomisk kostnad (lägre partistöd) vore det en stor prestigeförlust för sittande regeringen. Dessutom är väljarna främmande inför fenomenet valallians: det skulle det krävas en stor informationskampanj för att lansera valalliansen, något som skulle tränga undan sakpolitiska diskussioner. Varför skicka nödsignaler innan valkampanjen ens börjat?


Låt oss ändå avsluta ett sådant tankeexperiment. Många ställer frågan: Hur skulle valsedlarna för en valallians kunna se ut?

  • Partibeteckningen Allians för Sverige är redan registrerad hos Valmyndigheten. De fyra borgerliga partierna går fram med en gemensam valsedel med rubriken Allians för Sverige i alla valkretsar.
  • Övriga Allianskandidater skulle antingen kunna listas på samma valsedel i samma ordning som partierna fått mandat i det senaste valet (integrerad lista), eller, vilket är mer realistiskt, sättas upp på fyra olika listor i varje valkrets (separata partilistor men under samma partibeteckning). Det är tillåtet att uppge partitillhörighet (M) (KD) (C) (FP) för kandidaterna på listorna. Därmed skulle Alliansväljare ändå lätt kunna hitta en lista för sitt eget favoritparti.

  • För att ytterligare undvika missförstånd bland väljarna skulle de fyra partiledarna kunna toppa listorna i alla valkretsar. Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund skulle toppa sina egna partilistor i respektive valkrets men fortfarande alltså under samma partibeteckning, nämligen Allians för Sverige. En sådan ordning skulle dessutom verka som ett slags försäkring att alla Allianspartiledarna verkligen röstas in i Riksdagen.

Slutligen är det få som uppmärksammat att möjligheten att gå fram som en valallians kan vara nog så intressant för oppositionspartierna i det rödgröna samarbetet (VSMP). I nuläget står exempelvis Vänsterpartiet relativt svagt i opinionsmätningarna. Ett oppositionsparti som ramlar under fyra procent äventyrar också möjligheterna att återta regeringsmakten. En lika berättigad fråga är därför: Bör oppositionen bilda en valallians inför 2010?

17 januari 2010

Sannolikheten att DU avgör valet 2010

Sannolikheten att en väljares röst avgör valet i ett samhälle med N väljare (N=7 miljoner i 2010 års riksdagsval) kan faktiskt beräknas med hjälp av en förenklad matematisk formel (Chamberlain & Rothschild 1981). p är sannolikheten att en given väljare röstar på alternativ 1 i ett val med två huvudalternativ. Om p sätts till 0.5 motsvarar det ett mycket jämnt val mellan två alternativ.


Jag har inte lyckats få en dator att genomföra beräkningarna eftersom det handlar om ohyggligt stora tal (om det finns en snäll matematiker därute får ni gärna hjälpa till!), men i Chamberlain & Rothschild (1981) förekommer också en förenklad formel som ger ett närmevärde som duger som riktmärke när man traskar till valbåset söndagen den 19 september 2010.

Vid ett helt jämnt val (50-50 mellan Alliansen och oppositionen) ger beräkningarna en överraskande hög sannolikhet att den egna rösten blir den avgörande (p=.0002131). Det betyder att det skulle finnas ungefär en chans på 5000 att just du lägger den avgörande rösten i ett jämnt riksdagsval. Jämfört med att pricka in Svenska spels Drömchansen (1 chans på 336 227 681) framstår det nästan som en löjligt hög sannolikhet, eller hur?

Men det är klart. Så fort man frångår antagandet om ett jämnt val och tillskriver något av alternativen en röstningssannolikhet något högre än .5 blir historien en helt annan. Då minskar sannolikheten att lägga en avgörande röst mycket snabbt till ett obegripligt litet tal (lägg till en sisådär 35 nollor efter decimaltecknet)

Referenser
Chamberlain, Gary & Michael Rothschild. 1981. "A note on the Probability of Casting a Decisive Vote." Journal of Economic Theory 25: 152-162.

14 januari 2010

Varför valfläsk inte funkar 2

Här kommer som utlovat mina fyra bästa svar på varför valfläsk (definierat som omedelbara positiva effekter på en väljares privatekonomi) inte fungerar för att vinna väljare i svenska riksdagsval.

1) Första svaret är att väldigt många väljare värderar väldigt många andra saker väldigt mycket högre än kontanter. Saker som hälsa, frihet, trygghet, rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, lag och ordning betraktas av de allra flesta som mer angeläget än att politiken ger mer pengar att röra sig med. Att gemensamma angelägenheter som vård, skola, omsorg, infrastruktur & rättsstat fungerar tillfredsställande är mer värt än kontanter.

2) För det andra skall man inte underskatta svårigheterna att utforma valfläsk som innebär så stora omedelbara plånbokslättnader för en specifik (och någotsånär stor och enhetlig) grupp att det går att mäta effekterna av valfläsket. Motsvarigheter till maxtaxan i barnomsorgen är inte enkelt att hitta på. De flesta politiska reformer man kan tänka ut och som man kan vinna många väljare på har inte lika hög kirurgisk precision.

3) Egenintresset i en given valsituation har begränsat med spelrum eftersom det är erfarenhetsbaserat, bygger på långvarig politisk socialisation och är organiserat i tankesystem (stabila ideologiska predispositioner). Så fort man kompletterar modeller för ekonomisk röstning med politiska värderingar och ideologi så utplånas effekterna av ekonomisk/plånboksröstning. Väljarnas ideologier används som effektiva genvägar för att göra bedömningar av vilken typ av politik som vi själva och våra nära vinner eller förlorar på. På lång sikt. Vi människor är duktiga på att avgöra om en politikinriktning innebär en försvagning eller förstärkning av våra möjligheter att göra oss själva eller vår egen grupp gällande socialt, ekonomiskt och politiskt.

4) För det fjärde spelar partierna en central roll för i vilken utsträckning väljarna röstar efter hur mycket kronor och ören som ramlar ned i den egna plånboken. Med sina valbudskap och kampanjer skickar partierna signaler till väljarna om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Anledningen till att valfläsk inte funkar särskilt bra är att svenska partier historiskt tonat ned eller undvikit valbudskap om kronor och ören; immateriella värden och generella intressekonflikter mellan grupper har haft huvudrollen i svenska valrörelser. Men det här kan förstås ändras. I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.

Politik är övertygandets konst. Väljare kan givetvis övertygas om att vissa saker är viktigare än andra. Det är den politiska debatten och mediebevakningen av densamma som avgör om väljare kommer bry sig mest om kronor och ören i den egna plånboken eller om de värderar politiska alternativ efter breda politiska program, idéer och principer om det goda samhället.

Med andra ord är det upp till demokratins huvudaktörer hur stor betydelse valfläsk kommer att ha i framtida svenska valrörelser.

13 januari 2010

Varför valfläsk inte funkar 1

Tusen spänn mer i plånboken, någon? Kan politiska förslag som innebär mer pengar i plånboken växlas in till röster i samband med demokratiska val? Fungerar valfläsk? Och i så fall, under vilka omständigheter? Och vilka väljargrupper är i så fall mest attraherade av tillskott av kontanter till den personliga ekonomin?

Forskning om plånboksröstning (pocket book voting/economic voting) är fascinerande inte minst eftersom ryggmärgsreaktionen hos de flesta är att väljare agerar kortsiktigt nyttomaximerande vid valurnorna: Med viss självklarhet porträtteras alla väljare som att de givetvis röstar på det parti som ger mest tillbaka i plånboken.

Här på bloggen har jag redan berättat flera gånger om det internationella forskningsläget (Oxford Handbook of Political Behavior) när det gäller ekonomisk röstning/plånboksröstning: Bedömningar av hur den egna personliga ekonomin har utvecklats (retrospektiva bedömningar) eller kommer att utvecklas (prospektiva bedömningar) har ett mycket svagt och dessutom ett allt svagare samband med partival.

Visst finns det intressanta fall som visar på motsatsen, som exempelvis effekterna av maxtaxan i 1998 års valrörelse, ett valfläsk som i ett slag innebar en mycket stor plånbokslättnad för en specifik grupp barnfamiljer med barn i dagisåldern. Plånboksröstning hade politiskt signifikanta effekter i samband med Villaskattsvalet 1979 och när väljare strömmade över blockgränserna i samband med 2006 års val delvis på grund av förslaget om slopad fastighetsskatt. Det råder knappast något tvivel om att under vissa omständigheter reagerar vissa väljare mycket snabbt på valbudskap om omedelbara privatekonomiska vinster.

Ett annat exempel är Alliansens sent kommunicerade valbudskap om den konkreta innebörden av de jobbskatteförändringar som fanns med i manifestet: tusen kronor mer i plånboken. Våra studier visar att detta vallöfte tre år senare fortfarande är ett av de bäst ihågkomna vallöftena från valrörelsen 2006. Samtidigt är det en tolkningsfråga om blockbytande väljare röstade på Alliansen för att de erbjud mer pengar kvar i plånboken efter skatt (konkretiseringen av förd politik) eller om de gillade Alliansens principförslag om sänkt skatt på arbete (ett ideologiskt ställningstagande).


Följdfrågan är förstås varför sambandet mellan väljarnas plånböcker och partival inte är starkare. Varför finns det inte fler tydliga exempel på partier som gjort väljarvinster på pekunjära valbudskap? Fyra svar kommer i morgondagens inlägg.

12 januari 2010

Majoritetsval gynnar inte S

Grundlagsutredningen lät Valmyndigheten räkna på konsekvenserna av att införa majoritetsval i Sverige. Grafiken talar sitt tydliga språk om hur ett majoritetsvalsystem skulle färga hela Sverige rött eftersom S blev största parti i 296 av de 349 tänkta enmansvalkretsarna. Med högerförfäran brukar dylika tankeexperiment sluta. Diskussionen om vad som skulle bli effekterna av att byta valsystem från ett proportionelt till ett majoritetsvalsystem i Sverige kommer inte längre än intressanta men naiva simuleringar på basis av valresultat från det senaste riksdagsvalet.

Men högern borde inte förfäras. Man måste förstås ta hänsyn till att väljarnas beteende skulle förändras dramatiskt om ett nytt valsystem infördes. Under ett majoritetsvalsystem skulle väljarna givetvis inte fortsätta rösta som om det vore ett proportionellt valsystem. Ett valsystemskifte skulle påverka alla valdemokratins aktörer.

Införande av majoritetsvalsystem skulle inte färga den svenska partikartan S-röd. Med stöd från analyser av västerländska val från efterkrigstiden kan den konstitutionella ingenjörskonsten istället visa på motsatsen: vi skulle oftare ha skiftningar vid makten och vi skulle oftare ha högerregeringar med ett majoritetsvalsystem. Dessutom finns intressanta belägg för att majoritetsvalsystem gör det svårare att genomföra sociala reformer som innebär stora transfereringar; med andra ord skulle ett byte till ett majoritärt valsystem också ge effekter på förd politik.

Högermajoriteten i grundlagsutredningen hade alltså en historisk chans att institutionalisera en mer högerförankrad politik och en framtid mer fler högerregeringar. Särskilt som Socialdemokraterna ställt sig positiva till majoritetsval eftersom man (felaktigt) tror att det egna partiet skulle vinna på ett sådant valsystem.

05 januari 2010

Röstdelning i Sverige

Den gemensamma valdagen för val till riksdag, kommun och landsting/regioner infördes 1970 som ett sätt att försöka vidmakthålla det "kommunala samband" som funnits i det gamla tvåkammarsystemet. Sverige är tämligen unikt när det gäller att anordna val på olika politiska nivåer samtidigt. Den författningspolitiska diskussionen kring gemensam/skild valdag för lokala, regionala och nationella val har pågått i mer än hundra år och har stundtals varit intensiv. I den nyss avslutande Grundlagsutredningen var skilda valdagar åter under intensiv debatt. Som bekant föreslogs inga förändringar av den nuvarande ordningen.

Andelen väljare som röstar på olika partier i riksdagsval och kommunalval ökade från sex till 26 procent under perioden 1970-2002. I det senaste valet var det 25 procent av väljarna som, enligt Valundersökningarna, röstade på olika partier i kommunalval och riksdagsval. Det har alltid varit något ovanligare att rösta på olika partier i riks- och regionval (21 procent).






Det finns många skäl till varför väljare röstar på olika partier nationellt och kommunalt. Röstdelande väljare tar hänsyn till saker som att utbudet av partier, befintliga styrkeförhållanden mellan partierna, koalitionsmönster, historiska samarbeten, valrörelseagendan & personligt ledarskap kan se olika ut på den lokala och nationella nivån.

I det stora hela blåser oftast samma valvindar lokalt som nationellt. Undantagen brukar kunna förklaras av lokala sakfrågor (ofta infrastruktur), starka lokala personligheter (t ex Göran Johansson i Göteborg), kommunala skandaler (t ex Stenungsund) eller lokala utmanarpartier (t ex "Kommunens väl").

04 januari 2010

26% minns inte partivalet

Hur väl minns väljarna vad de röstade på i ett riksdagsval som ligger nästan fyra år tillbaka i tiden?

Med anledning av en kul mejlförfrågan (henrik.oscarsson@pol.gu.se) gjorde jag just en preliminär analys av hur stor andel av väljarna som minns korrekt vilket parti de röstade på för fyra år sedan. En uppskattning av minnesfelet är möjlig eftersom vi har en mellanvalspanel: vi återintervjuar alltid hälften av dem som ingår i Valundersökningen vid nästkommande val. Vi kan exempelvis jämföra uppgifter om partival från ett första intervjutillfälle (2002) med minnesuppgifter från ett andra intervjutillfälle (2006).

Analysen visar att hela 26 procent av respondenterna i 2006 års valundersökning inte minns eller minns fel om vilket parti de röstade på 2002. Drygt var fjärde väljare minns inte eller kommer inte ihåg rätt vilket parti man röstat på för fyra år sedan.




Källa: SCB/Statsvetenskapliga institutionen; Svenska valundersökningar 2002 och 2006: Mellanvalspanelen. Uppgifter om partival 2002 som härrör från 2002 års valundersökning är kontrollerat mot röstlängderna. Blankröstare ingår inte i analysen.

Vi vet från tidigare analyser att det främst är partibytare som tenderar att minnas fel. De som byter parti har en större benägenhet att uppge att man röstade på samma parti för fyra år sedan. I matrisen ovan gör sig de stora väljarströmmarna mellan FP och M sig gällande genom att många M-väljare 2006 felaktigt kom ihåg att de röstat på M i valet 2002 när de i själva verket röstade på FP. Tjugotvå procent av FP-väljarna 2002 drog sig fyra år senare till minnes att de röstat på Moderaterna 2002, för att ta ett exempel.

Konsekvenserna för opinionsmätare är att iaktta försiktighet när det gäller att använda respondenters uppgifter om röstning vid tidigare val vid poststratifiering särskilt när det gått lång tid. Konsekvenserna för väljarforskare är att vi alltid måste korrigera våra skattningar av väljarrörlighet (andel partibytare) med hänsyn taget till vad vi vet om minnesfel. Analyser av enbart minnesdata tenderar nämligen att underskatta rörligheten i väljarkåren.