Anders Urbas 1

I veckan var Anders Urbas på besök vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg och presenterade sin nya avhandling om den svenska valforskningen. Det blev ett intressant, spännande och välbesökt seminarium om vetenskapandets förutsättningar i allmänhet och Valforskningsprogrammets forskning i synnerhet. Urbas avhandling har inneburit en möjlighet att stanna upp och fundera över vad vi egentligen håller på med och hur vår forskning kan bli ännu bättre.

Urbas drivs av en stark vilja att ruska om levande aktiva forskare som befinner sig mitt i sin gärning, i det här fallet forskare som bedriver valforskning i Göteborg. Han längtar efter svar och reaktioner på sin text. Förhoppningsvis fick han några reaktioner med sig hem. Tre av de forskare som varit ansvariga för att producera de forskningsprodukter som Urbas analyserar fanns på plats på seminariet, Sören Holmberg, Mikael Gilljam och jag själv.

Mikael Gilljam kom med seminariets mest minnesvärda kommentar när han, för att illustrera sin besvikelse över att Urbas inte framfört ännu tuffare kritik mot valforskningen, beskrev sig själv som matadoren i tjuren Ferdinand. Ni vet, han som sliter sitt hår och skriker "slå mig, sparka mig, gör någonting!".

En huvudkritik handlar om att valforskningen maskerar de normativa utgångspunkterna för forskningen. Explicita normativa ställningstaganden (till förmån för valdemokrati) lyser med sin frånvaro. Urbas har rätt. Du hittar inte mycket normativ demokratiteori i våra valböcker, särskilt inte större sammanhållna inledningsdiskussioner. Analyserna tenderar att vara mer pang på. Budskapet är mottaget: Vi behöver bli mycket bättre på att explicitgöra normativa utgångspunkter för analyserna. Förgivettaganden och förförståelser behöver sättas på pränt och diskuteras. (Den kritiken drabbar dock inte enbart valforskningen).

Samtidigt visar Urbas själv i sina egna analyser att man faktiskt inte behöver läsa särskilt länge för att skapa sig en rätt god bild av vilka uppfattningar om den goda medborgaren, den goda valrörelsen, den goda representationen eller den goda valdemokratin som vägleder de empiriska analyserna.

Urbas analyserar de 17 huvudrapporter som ingår i Valforskningsprogrammets så kallade bokserie mellan åren 1977-2008. Det blev en diskussion om materialurval. Är denna bokserie verkligen representativ för vetenskapandet inom svenska valforskningsprogrammet. Jag menar att om man vill spåra explicita normativa ställningstaganden som ligger bakom valforskningen är det minst sannolikt att hitta dem här. I en rättvisare rättegång hade också avhandlingar, artiklar och uppsatser också tagits med i värderingen. Böcker som "Välja parti" och enskilda kapitel om valdemokratins hälsotillstånd behandlas styvmoderligt av Urbas, menar jag. Representationsstudier som "Representation from Above", antologier som "Demokratitrender" och antologibidrag som "Valdemokratins idealmedborgare" innehåller precis sådant som Urbas efterfrågar. Men dessa produkter från valforskarna finns inte med i urvalet.

Arvet från Jörgen Westerståhl som grundade Valforskningsprogrammet när han blev professor i Göteborg 1952 sätter fortfarande sin prägel på hur den göteborgska valforskningen, ja ibland hela statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, uppfattas. Bilden har länge varit förlegad men biter sig ändå fast. Urbas hävdar i sin avhandling att valforskningen proklamerar en objektivt empirisk vetenskap. Men beläggen är svaga och sträcker sig till ett citat av Bo Särlvik i en not på sidan 13. Särlvik har emellertid inget ansvar alls för de publikationer som Urbas studerar. Jag tror mig veta att varken Holmberg, Gilljam, Petersson eller jag själv kan ställa sig bakom en sådan förenklad beskrivning av vilka utgångspunkter som driver vårt vetenskapande.

Nej, vi proklamerar inte någon objektivt empirisk vetenskap. Men, och det är givetvis en viktig poäng, många kanske ändå uppfattar valforskningen som ett slags heligt tempel för hårdkokt positivistisk fundamentalism. Bilden av valforskningen som ett objektivt sanningssägande officiellt organ (förblindade av sin långvariga symbios med valdemokratins huvudaktörer) är förstås utomordentligt problematisk. En kritisk granskning av valforskningen som samhällsfenomen borde innefatta en ordentlig studie av mediebilden av valforskningen.

Urbas beskriver den göteborgska valforskningen som valdemokratins väktare på ett sätt som gör att man nästan spricker av stolthet. Kan man få ett bättre betyg på en forskargärning?

Men bakom denna beskrivningen döljer sig förstås kritik: att valforskningen kärat ned sig så till den grad i den etablerade samhällsordningen valdemokrati att inga analyser i världen kan föranleda annat än rosenröda porträtteringar av hur bra valdemokratin fungerar. Men jag är själv skeptisk till om sådan kritik verkligen kan fastna. Statsvetare i allmänhet och valforskare i synnerhet har alltid parasiterat på eländesbeskrivningar av hur illa ställt det är med partidemokratin, med personvalssystemet, med väljarnas bristande politiska kunskaper, ungdomars svaga intresse och engagemang, fallande valdeltagande, ökande klyftor. Vi har fördjupat oss kring växande politikermisstro, minskande partiidentifikation, avhoppande förtroendevalda och bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda. Huvudslutsatsen från träget empiriskt observerande är ständigt att valdemokratins grundvärden politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande befinner sig ljusår från uppfyllande.

Mätningarnas mätning 19 februari

En vän till mig som heter Sören vill etablera "Mätningarnas mätning" som översättning till poll of polls. Egentligen handlar poll of polls inte om en ytterligare mätning. Istället handlar det om mycket enkla bearbetningar (medeltalsberäkningar) av resultat från mer än en opinionsmätning (som helst bör vara någotsånär jämförbara metodologiskt).

Många frågar mig varför jag för det mesta redovisar mina sammanställningar av opinionsmätningarna i diagramform och inte med siffror. Självklart kan man göra det. Man säger bara till statistikprogrammet att spara ned predicerade värden för vilket datum som helst. Den aktuella ställning i väljaropinionen enligt Mätningarnas mätning (lokala viktade genomsnitt för den 19 februari 2010).

Moderaterna 28.9
Centerpartiet 5.1
Folkpartiet 6.5
Kristdemokraterna 4.5
Vänsterpartiet 5.6
S0cialdemokraterna 33.7
Miljöpartiet 9.6
Sverigedemokraterna 4.2
Övriga partier 1.8

Nätmätningar gynnar V, MP och SD

Jag har börjat analysera nätmätningar för att kunna lära mig mer om varför de ger så olika resultat. Den största återkommande renodlade nätundersökningen av partisympatier i Sverige (så långt) kommer från United Minds och publiceras i Aftonbladet.

Figurerna nedan visar hur United Minds mätningar (diamantsymboler) avviker från min poll of polls (heldragen linje). Min poll of polls bygger som bekant på alla mätningar från Demoskop, Sifo, SCB, Novus och Synovate).

Det framgår tydligt att Socialdemokraterna systematiskt får lägre skattningar i United Minds nätmätningar än i de andra institutens telefonmätningar. På motsvarande sätt erhåller Sverigedemokraterna systematiskt klart högre skattningar i nätmätningar än i telefonundersökningar.

Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet tenderar att ha högre skattningar i nätmätningar än i telefonundersökningar. Det tycks finnas ett intressant samband mellan åldersprofilen på partiernas väljarkårer och hur väl de lyckas i nätmätningarna: partier med en ung profil lyckas bättre på nätet än i telefon och partier med en äldre profil lyckas bättre på telefon än på nät.

Hur röstar sjuka och arbetslösa?

Grundläggande trygghetssystem som sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar kommer att vara stora diskussionsämnen i 2010 års riksdagsvalrörelse. Här finns genomgripande ideologiska skiljelinjer när det gäller synen på jämlikhet och social trygghet samt värderingar av de drivkrafter som bör stimuleras för att kunna öka sysselsättningstalen och rehabilitera människor tillbaka till arbetsmarknaden.

Därför finns anledning att läsa på om hur arbetslösa och sjuka röstade i Allianssegervalet 2006. Alliansen var inte särskilt omtyckt varken bland arbetslösa eller sjuka. Andelen röstande på allianspartierna var sammanlagt endast 25 procent bland arbetslösa mot 50 procent bland förvärvsarbetande. Endast var fjärde arbetslös röstade på Alliansen 2006. Det stora vinnarpartiet Moderaterna vann inte något ökat stöd i gruppen arbetslösa mellan 2002 och 2006 års val (se förändringstalen +/- i tabellen).

Tabell: Partival bland arbetslösa och förvärvsarbetande samt bland personer med olika sjukskrivningsgrad 2006 samt förändring sedan 2002 (procent, procentdifferenser).

Källa: SCB/Valforskningsprogrammet Göteborgs universitet: Valundersökningarna 2002 och 2006. Tabellen är hämtad från rapporten Alliansseger (Oscarsson & Holmberg 2007). Stjärnorna i anslutning till förändringstalen (+/-) anger om skillnaden är tillräckligt stor för att vara statistiskt signifikant med 95 procents signifikansnivå.

Även bland personer med långa sjukskrivningar hade Alliansen vissa problem 2006. Majoriteten av friska väljare röstade på Alliansen (53 procent). Bland personer med en månads sjukskrivning var motsvarande andel 43 procent och bland personer med mer än en månads sjukskrivning per år räknade vi in 41 procent Alliansröster.

Jä(M)ställdhet?

Skall man göra en ideologisk kursändring, gör det ordentligt! Så det märks och ruskar om. Då tvingar man väljare att överge slentrianmässiga och stereotypa bilder av budbäraren (M) och stanna upp och fundera, omvärdera och ompröva. Man gör människor lite nyfikna och uppmärksamma igen och då är det förstås lättare att kommunicera budskap även på helt andra områden än det område där man gjort kursändringen. Ideologiska kursförändringar skapar en rörelse även internt i partiet. Och det blir mycket uppmärksamhet i medierna.


Ett catch all-parti kan tillåta sig att slipa bort ännu ett skäl att INTE rösta på partiet. I moderaternas fall handlar det den här gången om jämställdhetspolitiken. Den nya plattformen för jämställdhetspolitiken är en radikal fotisättning av ett parti som historiskt inte ägnat sig åt att kommentera könsmaktsordningen i samhället eller föra fram skarpa förslag på kvotering.


Bakgrunden är förstås att Moderaterna under mycket lång tid haft starkare stöd bland män än bland kvinnor. I Statistiska centralbyråns PSU-mätning från november var Moderaterna just nu klart starkare bland män (32,5 procent) än bland kvinnor (27,0 procent). Alliansens underläge är klart större bland kvinnor än bland män.


Jämställdhetspolitik är utan tvekan en av Moderaternas sämsta grenar historiskt. Andelen väljare som associerar partiet till jämställdhetspolitik var noll i samband med riksdagsvalet 2006 (se figur nedan). Fyra år tidigare var det likadant: Noll procent uppgav i Valundersökningarnas eftervalsintervju att Moderaterna lagt någon tonvikt vid jämställdhetsfrågor i valrörelsen.


Väljarnas betyg på Moderaternas jämställdhetspolitik 2006 var heller inget att yvas över. Här delade Moderaterna bottenplatsen tillsammans med Kristdemokraterna. En knapp majoritet av de få som hade någon åsikt i frågan värderade Moderaternas jämställdhetspolitik som dålig.







Jämställdhetsfrågorna har hittills hamnat långt ned på dagordningen när svenska väljare drar till valurnorna (se tabell nedan). På en helt öppen fråga om vilka frågor som är viktiga för partivalet var det endast fyra procent som explicit nämnde jämställdhet som en viktig fråga för partivalet i 2006 års val. Bland Moderaternas väljare var det tre procent som gav ett svar till kategorin "jämställdhet" som en viktig fråga för partival.




Källa: SCB/Valforskningsprogrammet Göteborgs universitet. Se Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts.

Förstagångsväljarnas valdeltagande

Förstagångsväljarnas deltagande i riksdagsvalen har alltid varit lägre än bland väljarna i stort. Vid några få tillfällen, 1968 och 1985, har valdeltagandet varit nästan lika stort bland förstagångsväljare som i valmanskåren som helhet. Men oftast har det varit större skillnader. Bottennappet historiskt var 2002 då endast sju av tio förstagångsväljare använde sin möjlighet att rösta.

Det rekordstora antalet förstagångsväljare i valet 2010 (497 000 väljare enligt SCB) är för övrigt inte något rekord. I valen 1968 och 1976 var antalet förstagångsväljare faktiskt större (508 000 respektive 500 000 väljare) än vad som är fallet inför 2010.

Dessutom. Alla förstagångsväljare i september 2008 är inte förstagångsväljare. Ovanligt många av dem (132 000) röstade för allra första gången i 2009 års Europaparlamentsval. En av fyra använde då sin rösträtt för första gången genom att rösta på Piratpartiet.

Partimanifesten bästa kristallkulan

Regeringen och oppositionen anklagar varandra för uteblivna besked om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem under nästa mandatperiod 2010-2014. Grisen i säcken-debatter ger dock mycket litet ledning för väljarna när de skall försöka förutse vad som kommer hända i ett Sverige som styrs vidare av Alliansen eller regeras av de rödgröna efter den 19 september. Beställs nya kärnkraftverk? Läggs FRA ned? Blir det en ny folkomröstning om euron? Rullas jobbskatteavdraget tillbaka? Och hur blir det med vargjakt, järnvägar, fastighetsskatt, kvotering i företagsstyrelser?

Vallöftesforskningen visar att det finns dokument som historiskt visat sig ha ett mycket högt prediktionsvärde när det gäller att förutse vad som kommer att hända under nästa mandatperiod: partimanifesten. Konkreta löften och utfästelser i dessa dokument har en hög uppfyllandegrad och torde vara det bästa beslutsunderlaget för de väljare som i praktiken har regeringsfrågan i sin hand.

Därför är det bekymmersamt att partimanifesten oftast presenteras först inför slutspurten av Inför valet 2006 presenterade Alliansen sitt valmanifest den 23 augusti, fyra veckor före valet. Inför 2010 har Alliansen pressen på sig att prestera ett lika konkret dokument som 2006 (manifestet innehöll 238 mätbara vallöften).

Alla förväntar sig givetvis att även den rödgröna oppositionen presenterar ett gemensamt manifest. Allt annat vore att lämna walk over i grenen regeringsduglighet. När Alliansmanifestet och det rödgröna manifestet väl finns på plats kommer väljarna ha utomordentliga möjligheter att utvärdera alternativen.

Givet partimanifestens status som väljarnas bästa prediktionsinstrument inför framtiden är det rimligt att alla väljare har möjlighet att ta del av dessa dokument. En valdemokrati med ambitioner att utvecklas borde se till att partimanifesten når alla hushåll inför den 19 september 2010. Inför valrörelserna brukar partierna se till att ge sig själva nya pengar för olika ändamål. Jag säger: Använd dem för att distribuera partimanifesten till alla hushåll. Och om inte det blir verklighet: Låt den svenska tidningspressen ta initiativet till en ny valtradition i Sverige och låta partimanifesten gå med som bilaga när valrörelsen tar sin början i slutet av augusti!

Farväl anhängarskap?

En av Valforskningsprogrammets mest kända tidsserier visar hur andelen partiidentifierade väljare har minskat sedan 1950-talet. Andelen väljare som betraktar sig själva som anhängare av ett specifikt parti (blå linje) har minskat dramatiskt från 65 procent 1968 till 31 procent 2006. Och andelen som betraktar sig som starkt övertygade anhängare (röd linje) har minskat från 53 procent 1960 till blott 15 procent idag. Grundtipset är förstås att trenden fortsätter nedåt även i 2010 års val.

Andel väljare som betraktar sig som anhängare respektive starkt övertygad anhängare av ett politiskt parti (procent).

Källa: SCB/Valforskningsprogrammet, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.


Försvagade känslomässiga band mellan partier och medborgare hänger samman med andra stora samhällsförändringar som Modernisering och Individualisering som i sin tur genererat andra utvecklingslinjer som kognitiv mobilisering och minskande auktoritetstro. Inom politiken ser vi tydligt effekterna i form av minskad klassröstning, ökad väljarrörlighet, senare röstningsbeslut och minskande förtroende för politiker.

Fel att valår är tätare

Stämmer det verkligen att val i Sverige brukar bli jämna? Nej, åtminstone inte om man med jämnt val menar att det är jämnt mellan blocken. Det finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår.

En analys av Sifos 445 mätningar sedan 1967 visar att det snarare är precis tvärtom. De absoluta blockskillnaderna är faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant. Att valår skulle tendera att vara mer spännande än icke-valår är en felaktig generalisering.

Gör man om samma analys för perioden efter 1990 krossas myten om de mer spännande valåren definitivt. I genomsnitt har de 40 valårsmätningarna (första nio månader av valåren) visat 10,4 procentenheters blockskillnad. Det är klart större avstånd mellan blocken än de 167 icke-valårsmätningar som visat 7,4 procentenheters blockskillnad. Förklaringen till resultatet är förstås, vilket många tycks ha glömt, att valen 1994, 1998 och 2002 nästan helt saknade spänning när det gällde regeringsfrågan.

Men utvecklingen under själva valåren då? Finns det generella tendenser till ett "tighter race" ju närmare valen vi kommer? Visar till exempel augusti- och septembermätningarna inför valen mindre blockdifferenser än januari- och februarimätningarna? Svaret är ja. Men det handlar samtidigt om blygsamma och icke statistiskt signifikanta förändringar. I snitt har blockdifferenserna tidigt under valåren blivit 1,5 procentenhet mindre när valrörelsen kommer in i sitt slutskede. Men variationerna från val till val är mycket stora.

Opinionsläget januari 2010

Nu dröjer det ett par veckor innan nästa opinionsmätning publiceras. Läge alltså för medierna att gestalta politik som politik och inte bara som ett spel?

Min poll of polls för januari ger följande resultat avrundat till hela procenttal: Socialdemokraterna 36 procent, Vänsterpartiet 5 procent och Miljöpartiet 10 procent = 51 procent. Moderaterna 27 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 5 procent och Kristdemokraterna 4 procent = 43 procent.

Oppositionspartierna leder alltså med i snitt omkring 8 procentenheter när valåret tar sin början. Det kommer bli en mycket spännande vår!


Kommentar: Lokalt viktade genomsnitt av opinionsmätningar från SCB, Synovate, Sifo, Novus och Demoskop.

Sverigedemokraterna landar i min poll of polls för januari på fem procent. SD har nu varit signifikant över spärren vid totalt sju tillfällen.