25 september 2010

Robert Maričić vann valtipset 2010

Robert Maričić (M) i Malmö vann Henriks valtips 2010. Robert hade ett genomsnittligt medelfel per parti på 0,4667, och krossade därmed alla opinionsinstitut, poll of polls och viktade index. Dessutom tippade Robert valresultatet hela tre månader före riksdagsvalet den 19 september!

Men konkurrensen var stenhård. Drygt åttahundra personer deltog i tipset. Robert var inte ensam på förstaplatsen men vann på utslagsfrågan: han tippade valdeltagandet bäst.

Han vinner ett bokpaket med böcker om svenskt väljarbeteende och svensk opinion. De senaste väljarböckerna från Valforskningsprogrammet ingår, liksom den senaste rapporten från SOM-institutet. Bestyckad med dessa böcker står han väl rustad för framtida valtips!

Grattis Robert!

21 september 2010

En komma fyra

Just nu är det mycket frågor och förbryllan kring egenheterna i vårt svenska valsystem. Att det blir svårt att nå proportionalitet med många små partier är väl känt. Grundlagsutredningen (2004-2008) hade frågan om valsystemets utformning på sitt bord men kunde eller vågade inte föreslå några förändringar. Däremot beställdes ett stort antal intressanta simuleringar av olika varianter av vårt valsystem från Valmyndigheten i samband med utredningen. Läs mer i Lars Davidssons rapport (se t ex sid 31).

Det låter enkelt att transformera ett valresultat till en mandatfördelning så att mandaten fördelas proportionellt. I själva verket är det däremot rätt komplicerat. Vi använder oss nämligen av ett slags "regional kvotering" för att se till att riksdagen består av ledamöter från alla delar av Sverige.

Statistikern cch bondeförbundaren (med en bakgrund vid rasbiologiska institutet) Sten Wahlund uppfann vårt jämkade uddatalssystem i början av 1950-talet. Istället för ett renodlat uddatalssystem (delningstal 1-3-5-7-9-11 o s v) förelog han istället 1,4 som delningstal i första mandattilldelningsomgången när partiernas jämförelsetal beräknas (1,4-3-5-7-9-11 o s v). I den första omgången divideras alla partiers röstetal med delningstalet 1,4 istället för 1.

En komma fyra tycks vara helt hämtat ur luften. Men bakom detta tal döljer sig partitaktiska överväganden av den högre skolan. I början av 1950-talet satt företrädare för det halvstora partiet bondeförbundet och räknade ut vilket delningstal som skulle gynna dem själva mest, samtidigt som riktigt små partier (läs: kommunistpartiet) missgynnades. Efter att ha prövat alla möjliga varianter kom man fram till att delningstalet 1,4 var bättre än alla andra eftersom det ökade det halvstora bondeförbundets stöd samtidigt som det lilla kommunistpartiet hölls utanför riksdagen. Koalitionspartnern socialdemokraterna köpte Wahlunds idé och vårt jämkade uddatalssystem såg dagens ljus. Sen dess rullar det på. Ingen utredning av valsystemet har lyckats nå någon överenskommelse om att förändra spelreglerna. En anledning är förstås att det är svårt för partierna att överblicka konsekvenserna av denna förändring.

Det preliminära valnattsresultatet i 2010 års riksdagsval genererar en mandatfördelning som avviker rätt mycket från ett proportionellt utfall. Socialdemokraterna har fått kanske tre mandat "för mycket" i förhållande till sitt röstetal. I morgon räknas de så kallade onsdagsrösterna. Om utfallet blir mer proportionellt än valnattsresultatet (vilket är troligt) kommer sannolikt Alliansen att få fler mandat. Läget är spänt eftersom det bara saknas tre mandat till egen majoritet.

Källa: Oscarsson, Henrik (2008) Det svenska parti- och valsystemet. I Bennich-Björkman, Li & Paula Blomqvist [Red] Mellan folkhem och Europa: Stockholm: Liber.

20 september 2010

Reinfeldt II

Alliansregeringen går fram med en dryg procentenhet (+1,1) i valet 2010 tack vare direkta röstvinster från Socialdemokraterna (c +47 000 väljare) och en stark mobilisering från soffan (c +52 000 väljare). Alliansen får ett mycket klart starkare röststöd än de rödgröna (5,7 procentenheter). Fredrik Reinfeldt pekas ut som ett mycket viktigt skäl för partival av 45 procent av Moderaternas väljare - den i särklass starkaste siffran någonsin för en partiledare i Valu-sammanhang. Någon annan regeringsbildare än Fredrik Reinfeldt förefaller helt orimligt.

Men vad spelar det för roll egentligen? Det är inte det procentuella röststödet som är betydelsefullt i sammanhanget. Mandatfördelningen är allt. Alliansen backar med fem mandat och mister därmed sin riksdagsmajoriet. Med andra ord: Fredrik Reinfeldts majoritetsallians så som vi lärt känna den har fallit. Jan Björklund sa i sitt valnattstal att medan andra regeringar i Europa "faller som käglor" så blir den svenska Alliansregeringen återvald av svenska folket. Men vad betyder återvald? Förlåt mig, men kan Alliansen (C+M+FP+KD) verkligen sägas ha vunnit valet? Måste vi inte avvakta rösträkning och eventuell regeringsbildning innan vi kan föra Alliansseger till protokollet?

Statsministern har bjudit in Miljöpartiet för diskussioner om det uppkomna parlamentariska läget. Historiska förhandlingar stundar som gäller huruvida ett stabilt, långsiktigt parlamentariskt samarbete som sträcker sig över hela mandatperioden kan skapas ur ett prekärt parlamentariskt läge. Mycket står på spel både på kort och lång sikt. Stora politiska kostnader kan väntas för alla inblandade.

MPs inledande kallsinnighet kan tolkas som förberedelser inför förhandlingar. Wetterstrand hade begått tjänstefel om hon sagt något annat på valkvällen än att ett samarbete med Alliansen är uteslutet (samtidigt nämnde hon faktiskt i samma mening ett antal områden som framstår som nödvändiga förutsättning för fortsättningen, så som kärnkraften och sjukförsäkringsreglerna). Ingen inblandad partiföreträdare kommer förstås säga flaska om någonting förrän en överenskommelse är träffad (det kan ta tid, kanske får vi vänta ända till 8 oktober). Gamle Per Gahrton poängterade pragmatiskt att det är det sakpolitiska innehållet i en överenskommelse som är det centrala: hur mycket miljöpolitik kan MP få för den kostnad det innebär att stödja Alliansen?

Regeringen Reinfeldt måste alltså gå MP-väljarna rätt långt till mötes (varav 75% placerar sig till vänster i politiken och endast 21 procent önskar sig en blocköverskridande regering!). Priset är högt men är heller inte utan fördelar: a) SD får inget inflytande som han lovat väljarna, b) söndring hos huvudmotståndaren när det rödgröna samarbetet avslutas, c) MP kompletterar på just det politikområde där Alliansen får klart sämst betyg av väljarna: framtidsfrågan miljön, d) MP blir ett slags extra säkerhet för fortsatta M-regeringar om och när något av de andra små borgerliga partierna utplånas i framtida val.

Om det var mycket spelteoretiska resonemang före valet blir det antagligen outhärdligt under de kommande veckorna. De kortsiktiga och långsiktiga politiska kostnaderna för alla inblandade partier vid olika scenarior kommer att stötas och blötas in absurdum.

Mest kommer det förstås surras om en blocköverskridande fempartiregering med M+C+FP+KD+MP. Skulle det bli fråga om en helt ny fempartiregering kommer den i historieböckerna kallas för Reinfeldt II. Reinfeldt II blir i så fall något mycket annorlunda än Reinfeldt I. Det är ett ansenligt ideologiskt avstånd som måste överbryggas om man vill motverka SD-inflytande. Och bryter förhandlingarna ihop kan Reinfeldt skylla på Miljöpartiet.

Spekulationerna kommer bli ännu yvigare. Alliansen är just nu bara tre mandat från egen majoritet (avståndet till den magiska 175-mandatgränsen kan krympa ytterligare på onsdag när alla röster har räknats, men det är ytterst osannolikt att det blir mer än ett extra mandat). Riksdagsmandaten är personliga. Man måste inte träffa överenskommelser med hela partier. Det kan i teorin räcka att övertyga tre riksdagsledamöter från någon eller några av de rödgröna partierna att lämna sina partier, agera politiska vildar och axla ett historiskt demokratiskt ansvar som "röstboskap" åt Alliansen för att säkra en riksdagsmajoritet. Då kan regeringen aldrig beskyllas för att ha gjort sig beroende av SD.

19 september 2010

Sista minuten-guide

Om någon timme öppnar vallokalerna i det tjugosjunde riksdagsvalet i den svenska demokratins historia. En av tio väljare uppger i undersökningar att de bestämmer partivalet idag, på valdagen. Och många av de som redan har bestämt sig har en hög beredskap att ombestämma sig.

Partimanifesten är bästa kristallkulan!
Vallöftesforskaren Elin Naurin och forskarna hennes internationella forskarnätverk har visat att partimanifesten ger en mycket god ledning när det gäller att bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt kommer att ske under den kommande mandatperioden. Helt i strid med gängse uppfattningar visar systematiska studier att partier håller sina vallöften. Inga andra dokument kan ge dig lika god vägledning för framtiden. Läs Alliansens manifest och De rödgrönas manifest!

Fortfarande informationsbrist?
Om du fortfarande saknar ledning så titta på den avslutande partiledardebatten igen om du inte gjort det tidigare. SVTs slutdebatt blev en proffsig tillställning. Se debatten här.

Gå på känslan!
Det kan vara oförnuftigt att lägga ned för mycket tid och kraft åt att informera dig om partiernas politik. Socialpsykologiskt inriktade väljarbeteendeforskare menar vi människor behöver mycket lite information för att kunna fatta ett beslut som inte ligger särskilt långt alls från det beslut vi hade tagit om vi varit fullt informerade. Det här tvistas naturligtvis om, men det finns faktiskt gott om empiriskt stöd för att känslan i maggropen, den första ryggmärgsreaktionen, ingivelsen, intuitionen leder dig (tillräckligt) rätt även i politiken (low information rationality). Låt känslan vara med när du röstar!

Ångrat dig?
Tvåmiljoneretthundrasjuttioåttatusenfyrahundratjugofem (2 178 425) väljare har redan röstat i riksdagsvalet enligt Valmyndighetens statistik över lämnade förtidsröster. Om du känner ångest över din redan lämnade röst har du möjlighet att använda din ångerröst. Gå till din vallokal och rösta en gång till. Har du slängt röstkortet gör det ingenting, men ta med dig legitimationen. Valdagsrösten gäller före förtidsrösten.

Långt ifrån din vallokal idag?
Det spelar ingen roll. Du kan lämna din röst på röstmottagningsställen över hela landet. Sök snabbt upp var de finns på Valmyndighetens hemsida. Glömt röstkortet? Vissa kommuner erbjuder att skriva ut röstkort på plats i röstningslokalen. Det som är kul med att rösta långt hemifrån på söndag är att din röst räknas först på onsdag-torsdag. Det kan alltså bli din röst som avgör riksdagsvalet om frågetecken kvarstår efter valnattsräkningen.


18 september 2010

Rysaren

De rödgröna tycks ha fått sitt opinionsbreak någon gång i onsdags-torsdags. Men 10 000-kronorsfrågan är om det inte är alltför sent? I Ekots och min egen sammanvägning (där dagens Sifo och Synovate-mätning räknats med) befinner sig Alliansen i en ledning på kring sex procentenheter.




Räknar vi ut en mandatfördelning på basis av dagens sammanställningar av väljaropinionen blir det så här:

Ekot/SR Väljarindex

M: 30,3 procent, 108 mandat
C: 6,6 procent, 23 mandat
FP: 7,1 procent, 25 mandat
KD: 6,3 procent, 22 mandat

ALLIANSEN: 178 mandat

V: 5,5, 20 mandat
S: 29,4, 104 mandat
MP: 8,8 procent, 31 mandat

RÖDGRÖNA: 155 mandat

SD: 4,4 procent, 16 mandat

--------------------------------------------------------------

Henrik Oscarssons poll of polls (Mätningarnas mätning 18/9):

M: 30.9 (110 mandat)
C: 5.7 (20 mandat)
FP: 7.5 (27 mandat)
KD: 5.5 (20 mandat)

ALLIANSEN: 49.7 (177 mandat)

V: 5.9 (21 mandat)
S: 29.4 (104 mandat)
MP: 8.5 (30 mandat)

RÖDGRÖNA: 43.7 (155 mandat)

SD: 4.7 (17 mandat)
ÖVR: 2.0 (0)

Institutens sistamätningar inför valen har avvikit mycket litet från valresultatet vid de senaste fyra valen, endast en procentenhet i medelfel per parti. Men det känns ändå ovisst efter den opinionsmässigt kanske mest turbulenta och dramatiska mandatperioden i historien. De rörligare väljarna kommer allt senare till beslut och kan komma att bjuda på överraskningar på söndag. Osvuret är bäst.

Givet opinionsmätningarna är det mest sannolika scenariot just nu att Alliansen vinner och får egen majoriet. Hundrasjuttiofem mandat räcker för att Fredrik Reinfeldt skall regera vidare. Men marginalerna är små. Om trendbrottet i onsdags betyder att de rödgröna knappar in kan de pressa Alliansen under den magiska 175-mandatgränsen. Det näst mest sannolika scenariet är att vi får vi en minoritetsregering där Alliansen regerar vidare med parlamentariskt stöd från Miljöpartiet.

16 september 2010

Tidpunkt för röstningsbeslut

Svenska väljare bestämmer partivalet allt närmare valdagen. Andel som efter valet uppger att de bestämde partivalet under valrörelsen har ökat i stadig takt från 18 procent 1964 till 58 procent 2006.



Källa: Svenska valundersökningar 1964-2006

I 2006 års svenska valundersökning uppgav en tredjedel av väljarna att de bestämde sig för hur de skulle rösta under sista veckan. I SVTs vallokalundersökningar ingår också frågan om tidpunkt för röstningsbeslut. Svarsalternativet "bestämde mig på valdagen" samlade 10 procent av väljarna 2006.

Sena beslut brukar nästan undantagslöst tolkas som att de senfärdiga väljarna tillhör de osäkra och villrådigas skara. Att vänta till valdagen med att bestämma sig skulle vara något irrationellt och flackande. Kommentatorer tolkar resultaten som att valrörelserna spelar en alltmer avgörande roll och att det är spännande ända in i det sista. Partiernas representanter suckar över det moment av osäkerhet som förföljer moderna valkampanjer.

Med hjälp av data från kampanjpaneler kan man undersöka i vad mån respondenternas eftervalsuppgifter om tidpunkt för röstningsbeslutet egentligen överensstämmer med röstningsintentioner före valet. E-panelen 2006 är en sex stegs panelundersökning som genomfördes under sommaren (våg 1), valrörelsen (våg 2-5) och efter riksdagsvalet den 17 september (våg 6). Genom att undersöka mönstren i väljarnas röstningsintentioner insamlade vid de fem tillfällena före valet kan man avgöra vid vilken tidpunkt en paneldeltagare inte längre förändrar sin röstningsintention.


Resultaten visar på låg överensstämmelse mellan röstningsintentionstabilitet och uppgiven tidpunkt för röstning. Att uppge att man bestämt sig sent är exempelvis vanligt även bland paneldeltagare som haft en stabil röstningsintention genom hela valrörelsen. Bland de som efter valet uppgav att de bestämt partivalet sista veckan hade hela 63 procent en stabil röstningsintention före denna tidpunkt.

Med andra ord: Att ha bestämt sig sent betyder alls icke alltid att man ombestämmer sig. Majoriteten av sista minuten-väljarna röstar på ett parti som de fastnat för tidigare under valrörelsen eller haft som röstningsintention hela vägen.

Tolkningarna av trenderna mot allt senare röstningsbeslut måste därför nyanseras, menar jag. Det finns olika typer av väljare som bestämmer sig sent. En del är genuint osäkra och villrådiga. Andra tycks ha stabila röstningsintentioner men avvaktar det slutgiltiga beslutet. Man lämnar dörren öppen för andra alternativ i händelse valrörelsen och debatten skulle bjuda på nyheter eller överraskningar. För dessa väljare är det fullt rationellt att invänta all valrörelseinformation innan det slutgiltiga beslutet behöver tas.

15 september 2010

Valspurten så långt

Som målsökande robotar närmar sig nu mina kurvor över partiernas röststöd sitt slutmål. Det är tydligt att opinionsförändringarna under den här valrörelsen har varit betydligt mer dramatiska än i samband med förra riksdagsvalet 2006. Och dramatiken kvarstår förstås ända in på valnatten.

Så här har det gått för partierna hittills i valspurten: Gröna Miljöpartiet har förlorat opinionsstöd under valrörelsen men tycks ha brutit den nedåtgående trenden under de sista dagarna. Blåa Folkpartiet har gjort en bra valrörelse även om det finns tecken på ett visst tapp i de sista mätningarna. Mörklila Vänsterpartiet gick mycket starkt i inledningen av valrörelsen men har fallit tillbaka sista veckan. Ljuslila Kristdemokraterna hade tydlig kräftgång i opinionen i inledningen av valrörelsen men har haft en mycket positiv sista tio dagar. Gröna Centerpartiets rörelser är mer blygsamma med totalt sett är valrörelsen en positiv upplevelse för partiet. Sverigedemokraternas opinionsstöd låg stabilt nära fyraprocentspärren ända fram till omkring 1 september, därefter är opinionsstödet växande (aktuell ställning i opinionen syns i högerkant på bloggen).

Kommentar: Småpartiernas sammanvägda opinionsstöd analyserat med hjälp av Demoskop, Sifo, Synovate och Novus mätningar 15 april-15 september 2010.

14 september 2010

Koordinerad taktikröstning via sociala medier?

Vårt politiska system med proportionellt valsystem och fyraprocentspärr skapar inte bara en omättlig aptit på färska opinionsundersökningar utan uppmuntrar också strategiskt agerande vid valurnorna. Taktikröstning i alla de former har diskuterats flitigt under veckan. Med taktikröstning avses en rösthandling där väljaren också väger in den strategiska kontext i vilken valsituationen äger rum. Den typiska taktikröstningen är att rösta på ett annat parti än det man tycker bäst om/står ideologiskt närmast. Huvudanledningen handlar nästan alltid om att försöka antecipera en politisk process som väljarna i vårt politiska system faktiskt inte har något att säga till om annat än indirekt, nämligen regeringsbildningen. I Sverige väljer vi partier, inte regering.

Och visst finns det gott om rutin i valmanskåren när det gäller att stödrösta. Vi har haft ett blocksystem med många små partier under lång tid. Kamrat fyra procent (VPK), kyrkobroder fyra procent (KD), skogsmulle fyra procent (MP) och traktor fyra procent (C). Historiskt har det varit socialdemokratiska väljares stödröstande på VPK under 1970- och 1980-talet samt moderata väljares stödröstande på Kristdemokraterna i 1994 års val (KD fick 4,06 procent av rösterna) som haft störst politiska konsekvenser.

I skrivande stund (20:19 den 14 september) tycks inget av de mindre riksdagspartierna vara hotande nära spärren. Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger i snitt mellan fem och sex procent sammanställningarna av opinionsläget.

Att agera helt rationellt vid valurnan i vår typ av politiska system kräver i princip att man känner till hur alla andra väljare tänker rösta. Full information kan endast uppnås i efterhand. Opinionsmätningar är ett bra verktyg men ger ändå ingen hundraprocentig garanti när marginalerna är mycket små både i relation till spärren och i relation till tänkbara framtida riksdagsmajoriteter.

Så vad kan väljare egentligen göra för att minska underskottet på information? Kanske är svaret att använda de sociala medierna för att öka sin information om hur andra tänker göra i olika situationer. Man kan leka med tanken att sociala medier som Facebook och Twitter med sin omedelbarhet skulle kunna användas för att koordinera olika former av taktik- och stödröstning. Låt mig ta några exempel:

För en allmänborgerlig väljare som vill att Alliansregeringen skall få flest mandat och regera vidare är det helt centralt att både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar fyraprocentspärren. Så länge ett av partierna ligger nära fyra procent är det inga problem att räkna ut vilket parti som behöver en stödröst. Men om det handlar om två partier som befinner sig nära spärren: hur skall man då veta vilket av dem som "behöver" en stödröst? Svaret skulle kunna vara att koordinera taktikröstandet genom att bilda två Facebook-grupper: 1) "Vi som tänker stödrösta på Centerpartiet" och 2) "Vi som tänker stödrösta på Kristdemokraterna". Genom att anmäla sig till en av dem och sedan hålla koll på att de båda grupperna är ungefär lika stora kan man försäkra sig om att stödrösterna fördelar sig jämnt på de båda partierna. Då riskerar man inte en situation där alla borgerliga stödröster skulle råka gå till ett av partierna medan det andra blev utan (och kanske hamnar nedanför spärren).

En annan variant är de riktigt små partierna (läs PP och FI) som alltid brottas med att de ligger långt spärren för att kunna omsätta hela sin maximala elektorala potential till röster. Om alla deras potentiella väljare skulle göra slag i saken och faktiskt rösta på partiet är det ingen omöjlighet att nå den där magiska fyraprocentspärren. Det stora hindret i sammanhanget är att så länge sympatisörerna inte vet säkert att alla andra sympatisörer faktiskt kommer att rösta på partiet är det kanske bättre att rösta på ett parti som faktiskt når riksdagen (annars används ju inte ens röst för att fördela riksdagsmandat). I det här fallet handlar det i så fall om att koordinera flera hundra tusen väljare genom ett slags gemensamt kontrakt: "Om den här FB-gruppen får fler än xxx 000 medlemmar före söndag den 19 september så förbinder vi oss alla att rösta på småparti X, annars lägger vi allihop våra röster på riksdagsparti Y för att försöka få till stånd ett regeringsskifte".

När fördämningarna släppt kan taktikspekulationerna varieras in absurdum. Självaste statsminister Fredrik Reinfeldt har redan anteciperat en parlamentarisk situation efter valet där Alliansen inte nått riktigt ända fram till 175 mandat utan vänder sig till Miljöpartiet för att få parlamentariskt stöd för en stabil minoritetsregering och därigenom säkra att Sverigedemokraterna inte får någon politisk makt även om de kommer in i riksdagen. En röst på något Alliansparti i första hand och (om det skulle ta emot för mycket) MP i andra hand skulle, enligt Reinfeldt, utgöra ett effektivt vaccin mot SD-inflytande under nästa mandatperiod. Att en statsminister för fram en sådan tanke mitt i en valrörelse är faktiskt rätt intressant som fenomen.

Ett förslag på ett slags taktikröstning för att minska SDs procentuella röststöd finns för övrigt redan lanserat på sociala medier: att försöka mobilisera blankröstare och icke-röstare att rösta på något parti, vilket som helst utom SD, för att därigenom försöka trycka partiet under fyra procent i den slutliga röstsammanräkningen (döpt till Wernbloom-effekten efter landslagsspelaren Pontus Wernblooms politiska ställningstagande mot SD).

Vem byter när och till vad?

Andelen väljare som (uppger att de) bestämmer partivalet under sista veckan av valrörelsen har ökat från 10 procent 1964 till 33 procent 2006.

Men hur skall utvecklingen mot allt fler sista minuten-väljare egentligen tolkas? Är sena valbeslut orsakade av genuin osäkerhet till följd av ointresse eller okunskap om de olika valalternativen? Eller handlar det om en rationell inväntan av så mycket valrörelseinformation som möjligt? Är de senfärdiga väljarna genuint osäkra eller rationellt avvaktande, eller finns båda kategorierna väljare representerade?


I boken Regeringsskifte (2008) genomförde jag och Sören Holmberg en analys av valet 2006 där vi delade in väljarna i fyra grupper efter bytesbeteende: stabila partiväljare som inte bytt parti mellan 2002 och 2006 (62 procent), inomblocksbytare som bytt parti inom s-blocket eller inom b-blocket (22 procent), mellanblocksbytare som bytt mellan de två blocken (12 procent), och övriga partibytare som bytt till eller från något övrigt parti mellan 2002 och 2006 (4 procent). I tabellen nedan har vi redovisat fördelningen av dessa väljartyper efter vid vilken tidpunkt de
uppgett att de bestämde hur de skulle rösta i 2006 års val: de som visste sedan länge hur de skulle rösta, de som bestämde partivalet tidigare under sommaren och hösten, samt de väljare som bestämde partivalet under den sista veckan av valrörelsen. Sammanlagt handlar det alltså om tre gånger fyra lika med tolv olika grupper (se tabellerna nedan).

Avsikten med analysen är förstås att undersöka följande frågeställning: Vilket slags beteende är vanligast vid vilka beslutstidpunkter?



Källa: Svenska valundersökningar 2002-2006. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen/SCB


Som väntat är andelen stabila partiväljare som störst bland väljare som bestämt partivalet sedan länge. Trettioåtta procent av väljarna (drygt 2,1 miljoner av de röstande i 2006 års val) kan betraktas som i princip oåtkomliga för all form av kortsiktig opinionspåverkan nära inpå valet (se tabell 2.5). I huvudsak består denna grupp av äldre, relativt lågt utbildade men politiskt kunniga och intresserade, starkt övertygade partianhängare. Dessa 38 procent stabila väljare – varav de flesta är väl ideologiskt förankrade längst ute till vänster eller till höger i partisystemet – representerar ett stort stabilt element i den svenska väljarkåren. Gruppen har knappast någon avgörande roll för utgången av enskilda riksdagsval men bidrar förstås till att upprätthålla politisk stabilitet.

Bland väljare som bestämt sig tidigt förekommer förstås partibytare. Men det rör sig om små väljargrupper (totalt omkring fem procent eller 327 000 väljare 2006) och nästan alla partibytare i den här kategorin är inomblocksbytare. De bestämmer sig tidigt under mandatperioderna att lämna sitt parti för ett annat parti inom samma block. Det kan förstås också vara stabila väljare som tillfälligtvis röstade på ett annat parti än de brukar 2002 och vände hem till sitt ”normala” parti 2006.

Väljare som uppger att de bestämt partivalet ”tidigare under hösten eller sommaren” består till hälften av stabila partiväljare. Tidpunkten för beslutet ligger alltså visserligen nära valet, men de har ändå till slut valt att rösta på samma parti som de gjort fyra år tidigare. Det kan tolkas som att de har använt inledningen av valrörelsen för att ompröva tidigare röstningsbeslut, alternativt för att återbekanta sig med de politiska alternativen i svensk politik. I princip öppnar de upp för att kunna påverkas av valdebatter och partibudskap. De som byter parti i det här skedet var (vid valet 2006) till två tredjedelar inomblocksbytare (8 procent) och till en tredjedel mellanblocksbytare (4 procent).

Bland de väljare som bestämde partivalet under sista veckan återfinns en klar majoritet av alla mellanblocksbytare (7 procent). För balansen mellan de båda regeringsalternativen var alltså den sista valveckan 2010 viktig i så måtto att det var då blockbytarna bestämde sig för att göra slag i saken och ta klivet över blockgränsen. Sena blockbyten är klart vanligast bland personer som saknar partipreferens, aldrig läser nyheter om politik, står ideologiskt i mitten, bland politiskt ointresserade och bland personer med låg politisk kunskap. Det politiska beteende som har störst faktisk betydelse för regeringsfrågan – mellanblocksbyte – är vanligast bland de mest svårmobiliserade, ointresserade och politiskt okunniga medborgarna.

13 september 2010

Kampen kring 4 och 50 procent

Jag roade mig just med att sammanställa några av de signifikanstest som jag alltid genomför varje gång jag uppdaterar min Mätningarnas Mätning. Med ledning av institutens uppgifter om antalet svarande i undersökningarna använder jag helt vanliga signifikanstest för att se om de små partierna får skattningar som är tillräckligt stora för att vara skild från fyra procent respektive om något av regeringsalternativen får en skattning som är skild från 50 procent (egen majoritet).

Resultaten visar att av de femton mätningar som publicerats under augusti och september 2010 (och som ingår i min poll of polls) har KD varit signifikant större än fyra procent i elva mätningar, SD signifikant större än fyra procent i två mätningar och centerpartiet signifikant större än fyra procent i elva mätningar. Alliansen har trots skattningar över femtio procent aldrig varit signifikant större än femtio procent i någon mätning under denna period.


12 september 2010

Avgörandets ögonblick!?

Den vanligaste frågan jag fått från journalister de senaste tre dagarna är om riksdagsvalet bör betraktas som avgjort nu när opinionsmätningarna bekräftar att Alliansen tycks gå in i sista veckan med en trygg opinionsledning och med en ljum medvind i ryggen. För det första tillhör det knappast min uppgift att deklarera valutgången. Vi får ju faktiskt veta väldigt snart. Sju miljoner röstberättigade skall säga sitt. För det andra håller jag inte med om att riksdagsvalet är avgjort. För även om Alliansen skulle få fler röster än de rödgröna finns det fortfarande gott om osäkra parametrar. Jag förstår inte hur någon kan vara i stånd att göra någon bedömning av hur valet kommer att sluta.

När bläcket har torkat på Valmyndighetens protokoll den 22-23 september vet vi hur svenska folket röstade i 2010 års Allmänna val. Det är upplysningsvis nämligen fortfarande så att mandaten i Sveriges Riksdag fördelas efter hur många röster de olika partierna får, inte efter hur opinionsläget ser ut veckan före valet.

Osvuret är alltid bäst efter att ha upplevt en mandatperiod med osedvanligt stora opinionsförändringar. De rödgröna tröstar sig just nu med att en tredjedel av väljarna uppger att de bestämmer partivalet under sista veckan. Att en av tio väljare väntar med det slutgiltiga beslutet till självaste valdagen. Att en majoritet av alla blockbytare tillhör gruppen väljare som bestämmer sig under den vecka som nu ligger framför (resultat hämtade från Valforskningsprogrammets studier). För de som är övertygade om att slutskedet i moderna valrörelser är helt avgörande för valresultatet kan allt fortfarande hända.

Alliansen kan istället ta fasta på motbilden: att valresultat formas i huvudsak av händelser som ligger långt tidigare än valrörelsernas larm. Att långsiktigt verkande faktorer som kan ligga långt tillbaka i tiden lägger grunden för valframgångar och valmotgångar; att valrörelserna när allt kommer omkring kanske spelar en relativt liten roll i sammanhanget och snarast kan beskrivas som att "räkna kassan när dagen är slut": omsättningen strax före stängning bidrar förstås men det är intäkterna under hela dagen som är avgörande för det totala kassaflödet.

Vi vet rätt mycket om att väljarnas uppfattningar av kampen om regeringsmakten är viktig för deras röstningsbeteenden. Om kampen mellan rödgrönt och blått betraktas som avgjord i många väljares ögon förändras nämligen deras sätt att tänka och agera. Vi kan i så fall räkna med en viss demobilisering, att somliga väljare inte längre tycker det är tillräckligt spännande eller ovisst för att det skall kännas meningsfullt att rösta. Och vi kan räkna med att många av de röstande och väljer andra partier (läs: utmanarpartier) än de skulle ha gjort om de hade uppfattat valet som mer spännande och ovisst. Just nu är det från forskningssynpunkt den mest intressanta frågeställningarna: hur den snabbt förändrade strategiska kontexten under de sista två veckorna påverkar individers valdeltagande och partival. Så som valrörelsen just nu utvecklar sig ökar sannolikheten för att de rödgröna drabbas av en "råttorna lämnar skeppet"-effekt.

09 september 2010

Ny bok: Folkets representanter

On-line publikationer i all ära. Inget går upp mot taktil beröring av nytryckta publikationer. Två av dem landade på skrivbordet idag: Senaste numret av Scandinavian Political Studies där Mikael Perssons och min artikel Did the Egalitarian Reforms of the Swedish Educational System Equalise Levels of Democratic Citizenship? finns med.






Den andra publikationen är den verkligt stora nyheten för dagen, nämligen forskarantologin Folkets representanter (Martin Brothén & Sören Holmberg) där jag bidragit med kapitlet Folkets författning? Jag jämför riksdagsledamöternas och svenska folkets åsikter när det gäller förändringar av det svenska valsystemet. För alla som gillar att läsa om hur det står till med den svenska representativa demokratin finns massor av godbitar i boken. Här nedan ser du en bild av innehållsförteckningen:

Politisk åsiktsreklam

Under nästa vecka kommer MOD/Valforskningsprogrammet att visa och ställa frågor kring ett urval av partiernas reklamfilmer för deltagarna i vår kampanjpanel (E-panelen 2010). Om någon tycker att det saknas någon central valfilm i nedanstående lista är bloggläsarna välkomna att komma med förslag. Tack på förhand!

Moderaterna
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=F81551F5
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=4ADCC122

Folkpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=f_bp5y_llPA&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=9Djj9jYDNow&feature=channel

Centerpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=6GRvv1Y5T6w&feature=player_embedded

Kristdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XIRCq_lSgfs&feature=player_embedded#at=13

Socialdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=cTEWs43wnH0&feature=player_embedded

Miljöpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=poddA45oUq8&hd=1

Sverigedemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc

08 september 2010

Opinionsläget -11 dagar

Snittledningen för Allianspartierna har varit stabilt kring fyra procentenheter i min poll of polls under de senaste fjorton dagarna. Dagens notering är 4,2 procentenheters ledning när jag matat in morgonens Novusmätning -- några tiondelar större än för en vecka sedan. Alliansledningen är alltså något större nu än vid motsvarande tipdpunkt under 2006 års valrörelse. Jag betraktar fortfarande valet som "too close to call" som det brukar heta i engelskspråkiga valvakor (Det är bara i ett fåtal mätningar Alliansledningen är tillräckligt stor för att vara statistiskt signifikant). Nya mätningar kommer dagligen. En tredjedel av väljarna håller det slutgiltiga valet av parti öppet till sista veckan. En femtedel av väljarna byter parti under valrörelsen. Och det är under valrörelsen de flesta blockbyten äger rum.

06 september 2010

Bloggat om väljarbeteende

Svårt att hinna blogga särskilt mycket just nu. Men jag kan hänvisa till en del grundinformation som redan finns på den här bloggen. Använd sökfunktionen till höger på bloggen för att söka i gamla blogginlägg om svenskt väljarbeteende.

Idag har jag hänvisat till följande sidor/resultat från forskningen om väljarbeteende:


Storstadsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2009/09/storstaderna.html
Högervind: http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/hogervind-i-40-ar.html
Trafik mellan soffan och valurnan: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/okande-trafik-mellan-soffan-och.html
RUT-avdrag: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/om-rut-och-blockbyten.html
Sjuka och arbetslösa: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/hur-rostar-sjuka-och-arbetslosa.html
Förstagångsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/forstagangsvaljarnas-valdeltagande.html

Och, på förekommen anledning, så här ser svenska folkets egen karta över det svenska partisystemet ut. Resultaten är hämtade från svenska valundersökningar under perioden 1979-2006. Vi ber väljarna placera ut partierna på elvagradig vänster-högerskala från 0 till 10. Här ser du partiernas genomsnittliga placeringar.