Stödet för SD i Sveriges kommuner

Intresset från internationella forskare att lära sig mer om SD är mycket stort. Sitter därför en del och plockar med SD-analyser just nu. Jag har en förkärlek för att visualisera data. På kartan nedan är stödet för Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2010 i landets kommuner. Jag har delat in kommunerna i fem lika stora grupper (20-20-20-20-20) precis som jag gjort i en del tidigare inlägg som presenterats här på bloggen. Alltså: I tjugo procent av landets kommuner är stödet för SD 7,64 procent eller högre (de mörkast orangea områdena).

SD klarade sig sämst
Danderyd   1.684221

Umeå   2.305997

Täby    2.32886
Norsjö   2.345181
Robertsfors    2.39245
Piteå   2.395272
Bjurholm   2.439024
Vännäs   2.613176

Malå   2.652771

Vaxholm   2.654243

SD klarade sig bäst

Svalöv   13.13693
Svedala   13.31244
Tomelilla   13.39454

Skurup   13.50281
Östra Göinge   13.74205

Trelleborg   13.75467
Hörby   13.97428

Bjuv   14.89284
Bromölla   15.40812
Sjöbo   15.83698

Källa: Valmyndigheten bearbetat i STATA 10SE (spmap)

Dom där politikerna

Det finns medborgare i vårt land som inte är som vi andra. De som låter sig väljas i förtroende för att representera våra åsikter och intressen i samband med demokratiskt beslutsfattande. De som tar på sig att driva, förankra, genomföra och förklara beslut kring våra gemensamma angelägenheter. De rår över hur huvuddelen av våra skattepengar används. Och de flesta (närmare bestämt 97,6 procent) är inte proffs utan amatörer som ägnar mycket tid och kraft åt sina uppdrag. De förtroendevalda medborgarna kategoriseras ibland under beteckningen politiker. Vilka är dessa medborgare? Vad har de för utbildning? Tror de på Gud? Representerar de våra åsikter? Vad tycker de om olika typer av deltagar- och direktdemokratiska inslag? Hur kunniga uppfattar de sig själv vara när det gäller de saker de beslutar om? Vilken acceptans har de för olika typer av medborgerliga protestaktioner?

Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell har just kommit ut med boken Politik på hemmaplan. Boken analyserar resultat från en webbenkät till närmare 10 000 (!) svenska fullmäktigeledamöter, vilket sannolikt är den största studien i sitt slag någonsin någonstans. Det blir obligatorisk läsning för alla som förväntar sig kunna uttala sig auktoritativt kring tillståndet i svensk representativ demokrati.

2010 års val en demokratisk framgång?

2010 års val blev i flera avseenden en demokratisk framgång, åtminstone om vi ser till några av de populära utvärderingskriterier. Fler medborgare hittade hem till ett politiskt parti genom en mycket god mobilisering av tidigare soffliggare, av tidigare blankröstare och i gruppen förstagångsväljare. Resultatet blev ett högre valdeltagande än tidigare (84,6 procent). Valadministrationen firade nya triumfer tack vare förbättrade möjligheter att förtidsrösta (närmare 4 av 10 svenskar förtidsröstade i valet). Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gör troligt att åsiktsrepresentativiteten mellan väljare och valda något förbättras i förhållande till tidigare, framför allt i frågor som rör flyktingar/invandring (mer intolerant) och den Europeiska unionen (mer EU-kritisk). Och sist men inte minst, förtroendet för svenska politiker ökade något alldeles kolossalt, från 54 procent 2006 till hela 70 procent svenska väljare som uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker.

Det ökade politikerförtroendet och mobiliseringen av nya grupper medborgare till valdemokratin framstår just nu som bland det intressantaste med riksdagsvalet. Varför ökar förtroendet för politiker? Och vilka partier lyckades bäst att mobilisera de tillkommande väljarna?

Med hjälp av SVTs vallokalundersökning kan vi få en preliminär uppskattning av bruttorörligheten i väljarkåren mellan 2006 och 2010. Jag brukar räkna om rörlighetssiffrorna i bytarmatrisen till tusentals väljare för att få bättre känsla för storleken på strömmarna. Bruttorörligheten är de väljarströmmar som blir kvar när man tagit hänsyn till nettoflödena till och från de partier/grupper som ingår i bytarmatrisen.

Eftersom Vallokalundersökningen naturligt nog endast inbegriper röstare 2010 är skattningarna preliminära; i Valu finns bara minnesuppgifter om röstning 2006 vilket innebär att ingångsvärdena för en del partier röstetal 2006 hamnar långt från målet. Det blir betydligt säkrare skattningar när vi kan använda Valundersökningarnas tvåvalspaneler men de data är inte framme förrän tidigast i februari.

Varenda skattning i matrisen är värd sin egen mässa. Tabellen läses radvis: Moderaterna tappade väljare till alla Allianskamraterna: Centerpartiet -64 000, Folkpartiet -11 000 och Kristdemokraterna -72 000 väljare. (I fallet C och KD handlar det sannolikt till stor del om Moderata stödröster). Moderaterna vann hela 67 000 väljare direkt från Socialdemokraterna och gjorde också mindre bruttovinster från Vänsterpartiet (+1 000) och Miljöpartiet (+4 000 väljare). Moderaterna gjorde bruttoförluster till Sverigedemokraterna (-48 000 väljare) men mobiliserade stort både från gruppen blankröstare (+27 000), soffliggare (+74 000) och förstagångsväljare (+140 000 väljare).

Några av de största väljarströmmarna totalt sett gick från gruppen icke-röstare (soffan) till de båda huvudmotståndarna i valet. Socialdemokraterna mobiliserade 174 000 väljare från soffan och Moderaterna omkring 140 000 väljare (låt vara att vi ännu inte kan ta hänsyn till väljartrafiken i motsatt riktning, det vill säga från de etablerade partierna till sofflocket).

Representation eller signalverkan?

Hyperindividualiseringen ställer själva förutsättningarna för den representativa demokratin inför tuffa utmaningar. Hur kan en representativ demokrati fungera om huvuddelen av väljarkåren betraktar representationsidén som i grunden befängd? Om individer inte längre tror på den representativa demokratins affärsidé, nämligen att någon annan än individen själv kan närvara på platser och i sammanhang där individen själv inte kan närvara, och dessutom är bättre skickad att representera hennes intressen och åsikter bättre och mer effektivt än vad hon själv kan, ja vad händer då?

Jag har läst hundratals fritextsvar från vår stora webbpanelundersökning i samband med valet som gäller potentiella SD-väljare, det vill säga personer som inför riksdagsvalet uppgav att de överväger att rösta på SD. Det återstår förstås mycket jobb att systematisera och katalogisera dessa svar. Men en sak står klart. Ett vanligt förekommande resonemang bland SD-väljare är att en röst på SD uppfattas vara en mycket effektiv signal till andra aktörer om att samhällsproblem (främst brottslighet, invandring och välfärd). Väljarna anteciperar den signalverkan en SD-röst kommer att ha på mediernas sätt att bevaka ett SD i riksdagen, på samhällsdebattörers eftervalsanalyser och på de etablerade riksdagspartiernas sätt att reagera och agera i SDs närvaro.

Liknande resonemang känns igen från många Piratpartiväljare i samband med 2009 års Europaparlamentsval. En röst på PP var ett sätt att markera att det gått för långt med övervakningssamhället, att politiker inte begrep sig på informationsteknologins effekter på viktiga politikområden som immaterial och patenträtt.

Gemensamt för dessa resonemang är att de inte handlar om att uttrycka en stark vilja att bli representerad av de partier eller företrädare man röstar på. Det handlar snarare om ett helt igenom instrumentellt agerande där det politiska beteendet (t ex en röst på SD) blir en förhandlingsbricka i ett spel där såväl medielogik som etablissemangsreaktioner redan tänkts in i ekvationen. Ett exempel är att många SD-väljare i vår e-panel gärna ser att SD som parti inte ges något reellt eget inflytande så länge effekterna av SD-rösten blir de rätta, det vill säga en förändrad politisk agenda där man kan få bekräftelse för vissa verklighetsuppfattningar och en större uppmärksamhet för de samhällsproblem man tycker är viktiga. Valsedeln är för dessa väljare inte något mandat till ett specifikt parti utan en passning till alla de andra. Liknande resonemang för en del trogna S-väljare som ändå övergav S i omsorg om partiet: man anteciperar att ett dåligt valresultat leder till ett välbehövlig nystart och ideologiutveckling inför 2014. Återigen: signalverkan snarare än representation.

När SDs tjugo riksdagsledamöter tågade ut ur Storkyrkan, kände sig 339 610 väljare representerade?

När avgjordes riksdagsvalet 2010?

Mandatperioden 2006-2010 är sannolikt den stormigaste i historien om vi ser till opinionsförskjutningarna. Alliansen och regeringsbildare Reinfeldt fick en dålig start med ministeravhopp vilket innebar att s-blocket (som vi då kallade s-v-mp) snabbt kunde ta initiativet. Ystra efter tolv år i opposition satte en hel generation borgerliga politiker som aldrig varit i regering igång med att sjösätta nya reformer. Reformtakten under Alliansens första år har kanske aldrig varit högre. Smart förresten att göra alla stora förändringar tidigt under mandatperioden.

Stärkt av debatten kring A-kassan och (minnet är kort!) med en nyutsedd oppositionsledare i Mona Sahlin fortsatte s-blocket att vinna nya framgångar i väljaropinionen under 2007. I november det året hade s-blocket en nära tjugo procentenheter stor ledning över Allianspartierna. Givet opinionsgapet och det faktum att det blir allt svårare för regeringar att bli omvalda i etablerade västdemokratier räknade nationalekonomer och statsvetare ut Alliansen. Enligt alla gängse prediktionsmodeller var sannolikheten för omval nära noll. Men det var före Lehman-katastrofen i september 2008. Nånstans i halvtid på mandatperioden förändrades förutsättningarna helt. Kartan stämde inte längre med terrängen.

Finanskrisen kom ungefär samtidigt som samarbetet mellan de rödgröna partierna drogs igång i november 2008. Dessa båda faktorer återkommer gång på gång i de eftervalsanalyser som nu presenteras som avgörande för varför riksdagsvalet slutade som det gjorde. Svenska folkets förtroende för Alliansregeringen stärktes av att hantera finanskrisen. I efterhand delade väljarna ut ett gott betyg enligt den senaste SOM-undersökningen. Samtidigt började de rödgröna partiernas samarbete att ifrågasättas, ett ifrågasättande som fortfarande urgröper möjligheterna att bygga ett nödvändigt förtroende för ett rödgrönt regeringsalternativ. Att finanskrisen var en räddande ängel för Alliansen står helt klart. Att det rödgröna samarbetet uppfattades som en belastning för framför allt socialdemokraterna är lika klart. Mer detaljerade analyser kommer kunna visa vad som var viktigast. Jag sätter själv en slant på finanskrisen.

Miljöpartiet fick ett starkt lyft i samband med Europaparlamentsvalet 2009 vilket innebar att partiet ensamt kom att bära den fortsatta opinionsledningen. Ännu i januari 2010 ledde de rödgröna med tio procentenheter över Alliansen. Oppositionen stärktes framför allt i diskussionerna om en hjärtlös allianspolitik i sjukförsäkringarna. Alliansens defensiv vändes till offensiv när de fyra borgerliga partierna slutade regera och började kampanja under våren 2010. Redan kring den 1 maj var agendan mer i Alliansens smak tack vare en helt exogen faktor: Greklandskrisen, finanskrisens andra våg. Samtidigt presenterade de rödgröna sin vårmotion som var en blek version av det gemensamma manifest som allt för sent kom att presenteras under valrörelsen (efter Sahlin-utfrågningen!). Reaktionerna på vårmotionen lät inte vänta på sig. Det blev en mycket snabb opinionsförskjutning, långt snabbare än vad SCBs stora partisympatiundersökning mäktade med. Redan i junimätningarna var Alliansen ikapp och förbi. Alliansens knappa opinionsledningen stod sig över sommaren och började långsamt öka i slutet av augusti. När en vecka återstod till riksdagsvalet hade Alliansen i stort sett avgjort kampen om att bli större än de rödgröna. Det blev inte den spännande, ideologiska och jämna kamp som de flesta av oss trodde.

Det finns en etablerad föreställning om att demokratiska val avgörs alldeles i slutet och att det som händer under valkampanjer och valrörelser är helt utslagsgivande. Inte den här gången. Den här gången var riksdagsvalet avgjort långt tidigare. Kanske redan i november 2008, kanske i början av maj 2010. Frågan man ställer sig är om Alliansen verkligen vann på egna meriter eller om den rödgröna oppositionen missade öppet mål från en meter.