24 maj 2011

Svenska politikers karriärambitioner: finns dom?

På fredag eftermiddag den 27 maj lägger Patrik Öhberg fram sin doktorsavhandling i statsvetenskap som handlar om svenska politikers karriärambitioner. Öhberg tar som normativ utgångspunkt ett elitdemokratiskt ideal om att den representativa demokratin mår bra av att det existerar starka individuella drivkrafter och karriärambitioner bland de medborgare som siktar på att representera oss andra. I ett partidominerat system som det svenska är idéer om individuell politisk karriär en utmanande tanke. Öhberg ställer frågor om det överhuvudtaget finns karriärambitioner bland svenska politiker, hur starka ambitionerna är och hur dessa ambitioner kommer till uttryck i värderingar och ageranden. För alla som vill förstå bättre hur individer lyckas ta sig fram till inflytelserika positioner inom svensk politik är det en viktig bok.

Du kan redan nu ta del av avhandlingens innehåll i sin helhet här (framför allt kan du kika på ett av de bästa och mest underhållande förorden jag läst!). Läs mer om Patrik Öhbergs forskning här och här.

Och vad kommer Öhberg fram till? Här är ett smakprov från slutkapitlet:
"Huvudbudskapet i denna bok är att ledamöter med personliga karriärambitio-ner återfinns i många olika typer av politiska miljöer. Även i det svenska sammanhanget, där de inte sägs förekomma, är de både aktiva och fram-gångsrika. Mina analyser visar att närmare en femtedel av ledamöterna i den svenska riksdagen 1996 utgör den teoretiska grund från vilken man kan tala om ledamöter med reella karriärambitioner.


Vilka är de då, de karriärambitiösa? Det har i boken klargjorts att ledamö-ter med karriärambitioner inte är slumpmässigt fördelade bland parlamentari-kerna. Ofta är det yngre personer från resursstarka familjer, hemmahörande i Stockholmsområdet, som vid inträdet i riksdagen var yrkespolitiker. Vidare har vi sett att ledamöter med karriärambitioner, utifrån den teoretiska littera-turens resonemang om olika representationsstilar, är att likna vid burkeanier (Eulau et al. 1959). Den enskilda väljaren och valkretsen spelar en mindre roll. Istället betonas betydelsen av den egna åsikten, och att i olika samman-hang göra sin röst hörd, till exempel genom att bryta mot partilinjen. De karriärambitiösa är också mer engagerade i internationella frågor och ser sig i större utsträckning som internationalister. När det kommer till det inre parti-livet, lägger ledamöter med karriärambitioner en större betoning än övriga ledamöter vid det interna spelet. I det interna spelet ingår att odla goda kon-takter med partiledningen, möta en partiopinion och vinna debatterna på gruppmötena. Ledamöterna kan därför sägas ha ett tydligt strategiskt upplägg när det gäller arbetet i riksdagen och partigruppen" (Öhberg 2011: 141)

1 kommentar:

Anonym sa...

Det låter nästan som att Olof Palme var en sådan karriärist som beskrivs här. Inte för att jag tror det, men tanken kittlar. Han kan ju även ha lärt sig ett och annat från det mer ur-kapitalistiska amerikanska samhället som han under ett par år levde och verkade i.