28 juni 2011

Den förtappade ungdomsgenerationen

Ojandet över ungdomsgenerationernas tillkortakommanden är sannolikt lika gammal som mänskligheten. Ungdomsforskningen och framtidsforskningen lever gott på att upprepa mantrat att det är något särskilt (och ofta väldigt allvarligt oroande) med den uppväxande generationen. För medierna finns det knappast något mer tacksamt än en chockerande nyhet om "morgondagens beslutsfattare". Läsarna uppmuntras att själva dra slutsatsen att de nya generationerna blir demokratins, moralens och civilisationens slutliga fördärv. Ministrar och förståsigpåare övar snabbt in en klädsamt bekymrad min. Inte sällan har stora offentliga utredningar blivit tillsatta på grund av dylik alarmism.

Visst är det många gånger man stöter på häpnadsväckande låga skattningar av unga människors politiska kunskaper, intresse och medvetenhet eller exponering för politiska nyheter. Inte sällan avviker de allra yngsta från äldre i värderingar som rör demokrati, korruption och förtroende för centrala samhällsinstitutioner.

Men dynamiken går ofta förlorad i analyser och diskussioner. De återkommande ögonblicksbilderna av det "risiga tillståndet" hos varje ny generation ungdomar visar sig gång på gång vara en mycket dålig prediktor för framtiden. Ingen hänsyn tas till att det äger rum mycket omfattande förändringar av attityder och värderingar hos varje ny generation i takt med att de blir mer erfarna (=fysiskt äldre). Fokus borde ligga på frågan om förutsättningar/mekanismer/omständigheter för politisk socialisation har förändrats på ett sätt som gör det sannolikt att dagens unga inte kommer trampa samma stigar som tidigare generationer.

Om man har tillgång till långa tidsserier där man följer generationer över tid (kohortanalys) kan man försöka analysera mer systematiskt i vilken utsträckning läge och förändring av människors attityder, åsikter och värderingar beror på 1) att tidig prägling sitter i livet igenom utan att förändras av ökad ålder (ren generationseffekt), 2) att egenskapen i fråga förändras med ökad ålder oavsett generationstillhörighet (ren livscykeleffekt) 3) att särskilda händelser i tiden påverkar alla generationer på exakt samma sätt (ren periodeffekt). Trots att vi ofta diskuterar generationsskillnader stöter man i praktisk empirisk forskning mycket sällan på några äkta rena generationseffekter. Vanligast är olika kombinationer av de tre effekterna.

 
Nedan följer några exempel hämtade från dagsfärska analyser jag har gjort av SOM-institutets 25-åriga tidsserier (för kohortanalyser tillbaka till tidigt 1950-tal, se min och Mikael Perssons nyutgivna skrift "Unga väljare i Sverige 1956-2010"). Jag har valt att titta närmare på några nyckelindikatorer som i grova drag belyser politikens ställning och demokratisk legitimitet för fyra olika generationer svenskar under perioden 1986-2010. Generationsindelningen bygger i det här fallet på Zukin (2010).

Förtroende för riksdagen
När det gäller förtroendet för riksdagen existerar inga generationsskillnader alls. Alla åldersgrupper har ett ungefär lika starkt förtroende för riksdagen vid varje givet tillfälle. Förtroendet för riksdagen är snarare beroende av kortsiktigt verkande faktorer, som t ex om mätningen äger rum strax efter ett riksdagsval (valårseffekt) eller hur konjunkturen för det allmänna politiska förtroendet bland medborgarna.

Graden av partiövertygelse
Utvecklingen av graden av partiövertygelse i fyra generationer är en mycket bra illustration av en samtidig generationseffekt (varje ny generation har klart svagare band till de politiska partierna) och periodeffekt (i samband med valår och efter valrörelserna stärks banden mellan svenska folket och partierna).

Politiskt intresse
Vid en första anblick tycks det politiska intresset vara helt styrt av vilken generation man tillhör. Världskrigsgenerationen har ett starkare politiskt intresse än Rekordårsgenerationen följt av Generation X. Internetgenerationen uppvisar det klart lägsta politiska intresset av alla generationer. En valårseffekt gör sig gällande framför allt bland de allra yngsta: i samband med valår får det politiska intresset ett uppsving (1998, 2002, 2006 och 2010) jämfört med intilliggande mätpunkter. De politiska valen är viktiga för att väcka intresse framför allt i Internetgenerationen. 

Men (och här kommer dynamiken in i ekvationen): Tar man hänsyn till att medlemmarna av olika generationer befinner sig i olika delar av sin egen livscykel kan man visa att egenskapen "politiskt intresserad" är en egenskap som helt följer en livscykel: oavsett generation följer svenskarna samma "öde" när det gäller hur det politiska intresset utvecklas under livets gång. Figuren nedan visar att graden av politiskt intresse är på exakt samma nivå när medlemmarna av "Rekordårsgenerationen" var omkring 30 år som den är för de medlemmar av Internetgenerationen som idag är kring 30 år. När en svensk är omkring 45 år är det omkring 55 procent som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av politik -- oavsett om de tillhör Världskrigsgenerationen, Rekordårdsgenerationen eller Generation X. Nästan förutbestämt alltså. Varje ny generation trampar på i samma fotspår som de tidigare.  

Nöjd med demokratin
Svenskarnas nöjdhet med demokratin blir allt starkare enligt SOM-institutets mätningar (och nej, det kan definitivt inte härledas till att det blivit lägre svarsfrekvenser i undersökningarna under de senaset 25 åren). Figuren visar för varje generation andelen svenskar som uppger att de är "mycket nöjda" med hur demokratin i Sverige fungerar för perioden 1996-2010. Intressant att notera är att de båda yngsta generationerna (Generation X och Internetgenerationen) är klart mer nöjda med demokratin än de äldre generationerna. Systemstödet, den demokratiska legitimiteten, är alltså starkare bland unga än bland äldre. Och det är också i de yngre generationerna som nöjdheten med demokratin ökat mest sedan mitten av 1990-talet!

22 juni 2011

Party Elites' Perceptions of Voting Behaviour

Party elites' perceptions of voting behaviour
Ann-Marie Ekengren & Henrik Oscarsson

Published online before print June 22, 2011, doi: 10.1177/1354068811407603 Party Politics June 22, 2011 1354068811407603




Kul att svenska partieliter tänker i enlighet med statsvetarnas teorier om partikonkurrens och väljarbeteende!

Abstract
We propose a framework for analysing party elite perceptions of voting behaviour based on four party competition and voting behaviour models: the Downsian proximity, saliency, competence and directional models. We analyse whether and to what extent party elite perceptions support these theories of party competition and voting behaviour. Empirical analysis is based solely on internal party documents from two Swedish parties, the Social Democrats and the Conservatives, from 1964 to 1988/1991. We demonstrate that elements of all four party competition models have characterized Swedish party elite thinking and reasoning about voting behaviour in recent decades. Discussion in the Social Democratic elite was most in line with Downs’ model. Until the mid-1970s, Downs’ model tended to be combined with the competence model and thereafter with the saliency model. The Conservative elite clearly favoured the salience and competence models until the early 1970s and the saliency and Downs’ models since then.


http://ppq.sagepub.com/content/early/2011/06/16/1354068811407603.abstract

20 juni 2011

Biståndsviljan ökar i Sverige

Opinionsutvecklingen av svenska folkets inställning till utlandsbistånd utgör en av svensk samhällsvetenskaps längsta tidsserier. Frågor om bistånd fanns med redan i den första svenska valundersökningen 1956. Då uppmättes andelen biståndsvänliga till endast 38 procent av väljarna. Mätningen gjordes innan debatten om det svenska biståndet tog fart ordentligt. Under 1960- och 1970-talen ökade stödet till mycket höga nivåer: 75-90 procent av svenska folket uttryckte biståndsvänliga åsikter. Under perioden efter 1980 har biståndsviljan varit svagare, i synnerhet under mitten av 1990-talet.

Stödet för utlandsbistånd är en nyckelindikator för det allmänna opinionsklimatet i ett land eftersom attityderna samvarierar med ekonomiska konjunkturerna: i ekonomiska kristider när svenskarna ser dystert på den ekonomiska framtiden är biståndsviljan klart svagare än i ekonomisk uppgång. Så fort de ekonomiska framtidsutsikterna ljusnar blir vi omedelbart mer sociotropiska och mer vänligt inställda till att bidra ekonomiskt till andra länders utveckling.

Sambandet mellan ekonomi och biståndsvilja gäller på både individnivå och aggregerad nivå: I tidsserierna syns tydligt en klart försvagad biståndsvilja både under 1990-talskrisen och under den senaste finanskrisen (se även Ekengren & Oscarsson 2001 och Abrahamsson & Ekengren 2010).

Som en följd av krisen försvagades svensk biståndsvilja kraftigt mellan höstarna 2008 och 2009 – från 47 till 36 procent biståndsvänliga. Återhämtningen har gått överraskande snabbt: biståndsviljan i Sverige befinner sig idag på ungefär samma nivå som före finanskrisen. I 2010 års SOM-undersökning skattas andelen biståndsvänliga till 45 procent.*)

*) Till biståndsvännerna räknas de som anser att förslaget ”minska biståndet till utvecklingsländerna” är ett mycket dåligt (15 procent) eller ganska dåligt (30 procent) förslag. Sex procent av de svarande tycker förslaget att minska biståndet är ”mycket bra” och 16 procent svarar ”ganska bra”. Andelen ”varken bra eller dåligt förslag” är 33 procent.


De goda tiderna för inte bara med sig en mer biståndsvänlig opinion utan också en mer flykting- och invandrarvänlig opinion. Trots att Sverigedemokraterna tagit plats i Riksdagen blåser det faktiskt opinionsmässig motvind för partiet i flyktingopinionen. Förändringarna när det gäller svenskarnas mer positiva inställning till flyktingmottagning mellan 2009 och 2010 års SOM-undersökning är tydliga och statistiska signifikanta. De ekonomiskt goda tiderna skapar ett opinionsklimat som är mer öppet, tolerant och sociotropiskt än under finanskrisen.

Kvinnor, yngre och högutbildade är klart mer biståndsvänliga än män, äldre och lågutbildade personer. Tjänstemän är mer biståndspositiva än arbetare. Partipolitiskt skiljer Kristdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer ut sig som klart mest biståndsvänliga (62, 69 respektive 67 procent som avvisar förslaget att minska biståndet). Sverigedemokraternas sympatisörer är den enda grupp av partisympatisörer där det finns fler biståndsmotståndare än biståndsanhängare: Endast 15 procent av SD-sympatisörerna är biståndsvänliga. Biståndsviljan har blivit starkare i alla grupper av partisympatisörer mellan 2009 och 2010.

Läs mer här.

18 juni 2011

Ny C-ledare kan öppna för stabila mittenregeringar

Blockpolitiken har kanske aldrig varit lika cementerad som efter Alliansens bildande sommaren 2004. Det har hittills funnits mycket få tecken på att detta förhållande skulle kunna förändras i närtid. Med en helt ny partiledargeneration på plats för Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna öppnar sig ett möjlighetsfönster för en mer dramatisk politisk förändring av det svenska partilandskapet. När det rödgröna samarbetet inte längre existerar och nya aktörer sätter sin prägel på sina respektive partier öppnar sig oväntade möjligheter för framtida seglivade blocköverskridande mittenregeringar i Sverige. En sådan tänkbar (eller åtminstone mycket mer tänkbar efter Olofssons avgång som partiledare idag) framtida mittenregering är en S+MP+C. Det finns ett ideologiskt släktskap (partierna är närmaste grannar längs vänster-högerdimensionen) och en historisk tradition av samarbete mellan böndernas och arbetarnas parti.



Finns det då någon efterfrågan för mittenregeringar i Sverige? Ja, till att börja med kan påpekas att mellan 25 och 33 procent av väljarkåren själva definierar sig som mitten i politiken ("varken till vänster eller till höger" på fem- eller elvagradiga skalor).

När vi i Valundersökningarna tillfrågar svenska väljare om deras önskeregering svarar mellan 14 och 31 procent att de önskar sig någon form av blocköverskridande regering. Vid flera tillfällen i historien har de blocköverskridande önskeregeringarna faktiskt konkurrerat om att vara det vanligaste önskemålet (men då frågar vi inte om specifika regeringskonstellationer). Men väljarna är alltså inte främmande för blocköverskridande regeringar. Bara att lansera idén vore att skapa nya sätt att tänka bland väljarna som kan ruska om: Man kan faktiskt tänka sig en svensk regering som inte är vänster eller höger utan mitten!
I dagens riksdag har C+MP+S endast 160 mandat tillsammans. I närtid är en sådan regering givetvis en riktig högoddsare. Men när tumultet lagt sig efter valnatten den 15 september 2014 kan det parlamentariska läget vara ett helt annat. Den bräckliga Allians-minoritetsregeringen föder nya idéer om hur parlamentarisk stabilitet kan uppnås. Vi får väl se vilka signaler den nya Centerledaren skickar över blockgränserna i samband med tronföljden. Antagligen krävs någon form av kris också (parlamentarisk, nationell eller ekonomisk) för att katalysera fram den första svenska mittenregeringen sedan 1958.

10 juni 2011

Svenska europaval

Nu kan du ta del av min och Sören Holmbergs sammanfattande rapport "Svenska europaval", en kortversion av forskarantologin "Väljarbeteende i Europaval" som gavs ut i vintras. Rapporten ges ut av Statistiska centralbyrån i serien Demokratistatistik.

01 juni 2011

Svensk monarkiopinion

Debatten om svenska folkets förtroende för kungahuset och stödet för monarkin är intensiv just nu (milt uttryckt). Det är precis just vid de här tillfällena som det är viktigt att det finns systematisk empiri att ta del av som kan kalibrera våra verklighetsuppfattningar.


Därför vill jag gärna påminna bloggläsarna om SOM-institutets kontinuerliga mätningar av förtroendet för kungahuset, svenska folkets inställning till att införa republik och stödet för monarkin. Några av tidsserierna finns inklippta här. Vill man veta mera finns fler bilder presenterade på SOM-institutets hemsida och den som vill kan själv se och höra Lennart Nilssons anförande på årets SOM-seminarium.


Prinsessbröllopet sommaren 2010 innebar ett trendbrott för förtroendet för kungahuset. Förtroendesiffran för hösten 2010 hade dock blivit ännu starkare för kungahuset om det inte hade varit för publiceringen av "Den ofrivillige monarken". För fler detaljer om hur publiceringen påverkade förtroendenivåerna, följ länkarna ovan!