30 december 2011

Valrörelse 2.0 låter vänta på sig

TV-reklam blev väljarnas i särklass vanligaste direktkontakt med partierna i samband med valrörelsen 2010, långt vanligare än att läsa valbroschyrer (52 procent), besöka partiernas hemsidor (19 procent) eller kontakter via sociala medier på Internet (13 procent), enligt Valundersökningen 2010.

De tre viktigaste exponeringskällorna för partiers kampanj­verk­sam­het handlar alltså fortfarande om passiv envägskommunikation utan inter­aktivitet: partierna sänder ett budskap till väljarna och väljarna låter sig exponeras. Nätsajter och sociala medier kan sägas befinna sig i gränslandet till större interaktivitet: de tek­niska möjligheterna finns men det är inte nödvändigtvis två­vägs­kommunikation det handlar om när partierna twittrar, bloggar eller delar information via Facebook.


Valundersökningarnas värdefulla tidsserier visar att de former av kontakter som bjuder störst interaktivitet, i viss mån val­möten men framför allt telefonsamtal, hembesök och arbets­platsbesök faktiskt aldrig har varit särskilt vanliga i svenska valrörelser. Personliga kontak­ter och valmötesbesök befinner sig dock i klar ned­gång under de senaste tjugo åren: andel väljare som besökt valmöte i samband med valrörelsen har minskat från 13 procent 1982 till 8 procent 2010. Och andelen väljare som blivit uppvaktad på sin arbetsplats av en valarbetare har minskat från 9 till 5 procent under samma period.

Alla opinionsbildares önskedröm om ökad interaktivitet mellan partier och väljare kan knappast sägas ha infriats. Genombrottet för Valrörelsen 2.0 låter vänta på sig ytterligare ett tag. Så gott som all information om partiernas politik överförs alltjämt till väljarna indirekt, medierade av press, radio och tv vilket visar hur enormt stor makt medieredaktionerna har när det gäller att presentera partiernas politik och företrädare för väljarna. Partierna har långt kvar till att samtala ostört och direkt med många väljare.

Väljarna försöker inte ens samtala med varandra om politik i särskilt stor utsträckning under valrörelserna: Omkring var sjunde väljare (16 procent) försökte övertyga någon annan om hur de skulle rösta i riksdagsvalet; och, omvänt, var femte väljare (19 procent) uppgav att de blivit föremål för påverkansförsök från någon familjemedlem eller bekant. Nästan alla dessa väljare är redan politiskt intresserade och starkt exponerade för medievalrörelsen.


För detaljer kring frågeformuleringar och svarsalternativ som vi använder oss av, se här.

27 december 2011

Direktströmmar till M fällde S 2010

Vi har blivit vana vid att väljarrörligheten slår nya rekord i samband med varje val. Men inte den här gången. Mellan 2006 och 2010 års val bytte 32,6 procent av väljarna parti, klart lägre rörlighet alltså än mellan 2002 och 2006 års val (37,1 procent).

I den nyutkomna rapporten Åttapartivalet 2010 genomför jag och Sören Holmberg en analys av väljarrörligheten mellan 2006 och 2010 års val. Data är bästa tänkbara: Vi använder valundersökningarnas unika mellanvalspaneler. Samma personer har intervjuats vid två tillfällen, först i samband med 2006 års val, sedan i samband med 2010 års val. I sedvanlig ordning redovisar vi skattningar för partiernas nettoförluster uttryckt i tusentals väljare för att få en känsla för hur stora väljarströmmarna egentligen är. Nettoförlusterna är ett slags balansräkning för väljarströmmarna till och från respektive parti; väljarförlusterna har dragits från väljarvinsterna (0 betyder att förlusterna var lika stora som vinsterna). Plussiffror visar nettovinster och minussiffror nettoförluster.

Nedanstående tabell läses radvis för ett parti i taget. Exempel: Vänsterpartiet nettovann t ex 14 000 väljare från S, förlorade 3 000 väljare till MP, vann 6 000 väljare från C, förlorade 8 000 väljare från FP, varken vann eller förlorade från KD (0), vann 6 000 väljare från M, förlorade 3 000 väljare till SD, vann 6 000 väljare från övriga partier, varken vann eller förlorade till gruppen blankröstare (0), vann 17 000 från gruppen icke-röstare 2006 och, slutligen vann 10 000 helt nya förstagångsväljare. Lägg märke till att skattningarna av strömmarnas storlek är just skattningar: ju större väljarströmmar desto större är felmarginalerna.


Grafiskt kan man illustrera väljarströmmarna för ett parti på det här sättet. Socialdemokraternas direktförluster till Moderaterna var faktiskt den största väljarströmmen mellan 2006 och 2010 och en av huvudorsakerna till varför Alliansen blev större än de rödgröna samarbetspartierna. S tappade även till Centerpartiet (-17 000) och till Folkpartiet (-6 000). Socialdemokraterna förlorade väljare till Vänsterpartiet (-14 000) och Miljöpartiet (-63 000) mellan 2006 och 2010. Resultatet blev det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna i demokratisk tid.
Vilka väljargrupper som lämnade Socialdemokraterna mellan 2006 och 2010 års val och varför de gjorde det har vi genomfört detaljerade analyser av i vår rapport. Lusläsning är påkallad!

Källa: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg. (2011). Åttapartivalet 2010. Stockholm: SCB.

21 december 2011

Ny rapport från Valforskningsprogrammet

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån presenterar idag de första analyserna av 2010 års valundersökning. Vi (Henrik Oscarsson & Sören Holmberg) utlovar hundra tättskrivna sidor matnyttiga analyser av varför 2010 års riksdagsval slutade som det gjorde. Du laddar ned hela rapporten direkt från Statistiska centralbyråns hemsida.
Samtidigt, som om inte det var nog, presenterar Valforskningsprogrammet ytterligare julgodis på hemsidan i form av tre tabellrapporter som vi tror blir uppskattade av alla analytiker av väljaropinion och politisk förändring i Sverige. Tabellrapporterna är en sammanställning av utvecklingen av väljarbeteende och sakfrågeåsikter under de senaste sextio åren. Läs mer här:

Om de svenska valundersökningarna:
Valundersökningar med stora urval och besöksintervjuer genomförs i samband med alla riksdagsval, folkomröstningar och Europaparlamentsval. Undersökningsserien påbörjades 1956 och är den näst längsta i världen. De svenska valundersökningarna genomförs sedan starten i samarbete mellan Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg och Statistiska centralbyrån. Fältarbetet genomförs av SCB men det vetenskapliga ansvaret ligger hos Valforskningsprogrammet. Sedan juni 2010 leds programmet av professor Henrik Oscarsson. Läs mer på Valforskningsprogrammets hemsida.

09 december 2011

Utlands-SOM 2012?

Närmare 450 000 hör till den ofta förbisedda men växande gruppen svenskar boende i utlandet. SOM-institutet söker nu samarbetspartners för att genomföra en Utlands-SOM, med unika möjligheter att för första gången undersöka utlandssvenskarnas livsvillkor, medievanor, samhällsförtroende, hälsa, livsstilar, åsikter och värderingar och syn på korruption.

Utlands-SOM 2012 är tänkt att genomföras som en kombinerad post- och webbenkät till ett stort urval (ca 6 000) svenskar boende i utlandet. För att Utlands-SOM skall bli verklighet gäller samma förutsättningar som för alla andra SOM-undersökningar: det är nödvändigt med forskningssamverkan mellan SOM och ett större antal forskningsprojekt, myndigheter, organisationer och forskningsråd. Genom att poola resurser från många aktörer kan den första undersökningen av utlandssvenskar bli verklighet redan hösten 2012.

Inbjudan till forskningssamverkan kan laddas ned från SOM-institutets hemsida. De som vill veta mer detaljer kring satsningen kan kontakta mig direkt på adressen henrik.oscarsson@pol.gu.se. Alla bloggläsare som är nyfikna på cirkulär migration, hemvändande svenskar, svenskar boende i utlandet och utlandssvenskar ombedes tipsa alla potentiella samverkanspartners som vill göra ett unikt avtryck i svensk samhällsvetenskap.

07 december 2011

SCB PSU november 2011

Idag presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) den sedvanliga partisympatiundersökningen för november 2011. Det är svenska folkets egen undersökning av sina egna partisympatier. Den är spännande eftersom den skiljer sig metodologiskt från de telefonurvalundersökningar som mer regelbundet presenteras i medierna.

Till skillnad från alla andra opinionsmätningar har SCB/PSU ett paneldesign. Samma personer tillfrågas vid mer än ett tillfälle. Det möjliggör att spåra förändringar av partisympatier på individnivå. Förändringarna mellan maj och november kompletterar våra insikter om de opinionsförskjutningar som ägt rum under hösten. Helt i enlighet med förväntningarna från teorier om opinionsbildning tappar Socialdemokraterna sympatisörer mycket till gruppen "vet ej". Det ger stöd åt idén om att många väljare först monterar ned sina sympatier och ställer sig i "neutralt läge" hellre än att aktivt visa stöd för något annat parti. Ex-sympatisörerna som fallit in i gruppen "vet ej" tillhör de som är lättast att återmobilisera, liksom de sympatisörer som tappas till grannpartier i partisystemet (V och MP). Det näst största utflödet från S är till MP, enligt SCB/PSU, följt av strömmar till M och strömmar till V.

Ett av flödesdiagrammen från dagens SCB-rapport


Jag rekommenderar varmt läsning av pressmeddelandet men framför allt hela rapporten. Sjuttio sidor med härliga tabeller över svenskarnas partisympatier som bygger på stora renläriga statistiska individurval och med full insyn i metodologi. Urvalen är tillräckligt stora för att man skall kunna presentera skattningar av partisympatier även i små grupper, som t ex gruppen förstagångsväljare. Om landets opinionsjournalister upptäcker detta finns mängder av spännande nyheter som skulle generera redaktionellt material under veckor i sträck. Det vore utmärkt om SCB/PSU genomfördes varje kvartal och inte som nu enbart halvårsvis.

04 december 2011

Demokratins ledarproblem

Sveriges största politiska parti befinner sig i något som liknar en permanent kris. Det är en ideologisk kris. En organisatorisk kris. En ledarkris. Men bekymren växer. Tiden som nu förlupit sedan valet 2010 helt i avsaknad av en fungerande opposition i svensk politik medför att förtroendekrisen inte längre enbart kan betraktas som ett isolerat socialdemokratiskt problem. Som jag ser det börjar det bli ett allvarligt demokratiskt problem att det största oppositionspartiet överhuvudtaget inte fungerar och därför underpresterar i att utföra sina demokratiska uppgifter. En regering som inte ständigt har oppositionens blåslampa i häcken är inte lika alert och fattar inte lika slipade beslut. Ett fungerande partisystem kräver partikonkurrens.

Minnet är som bekant kort. Det var inte alltför länge sedan de borgerliga partierna befann sig i en liknande situation. Under den tio år långa golgatavandringen mellan 1994-2004 förmådde de borgerliga partierna inte formera något samlat regeringsalternativ. Flera av partierna hade uppenbara problem att finna ett politiskt ledarskap som kunde bryta dödläget och på allvar ta upp kampen med Socialdemokraterna med stödpartier. Under långa perioder var det spel mot ett mål. Socialdemokraterna kunde fritt agera sin egen opposition. (Någon som känner igen sig från dagens politiska situation?).

Med ett litet större grepp på Socialdemokraternas kris efter 2006 och de borgerliga partiernas kris under 1990-talet ställer jag frågan om det existerar ett generiskt ledarproblem i svensk demokrati? Har vi ett partiväsende som inte förmår rekrytera ledare som är idébärare, som kan mobilisera ett starkt internt stöd, som har en tydlig ideologisk kompass, som är kunniga och vältaliga, som väcker hopp inför framtiden, som kan förklara sin politik så vanligt folk begriper, och som kan agera kraftfullt på alla fyra arenor (partiinterna arenan, parlamentariska arenan, väljararenan och mediearenan).

Det finns förstås en del undantag, men väljarstudier konstaterar gång på gång att svenska väljare röstar på sina partier trots partiledaren, inte på grund av partiledaren. I de allra flesta val och för de allra flesta partier är ledaren mindre populär än sitt parti.

Saknas det tillräckligt med ledarmaterial i politik-sektorn? Har partierna och deras ungdomsförbund misslyckats med att fostra ett politiskt ledarskap? Är partiernas interna liv Har vi orealistiska krav på våra politiska ledare? Är det inte ledarna som är problemet? Finns framtidens politiska ledare någon annanstans än i partiernas egna led?