06 januari 2012

Partiledarimage 1988-2010

Under det senaste året har vi sett inte mindre än fem nya partiledare i den svenska inrikespolitiken (Troberg, Juholt, Fridolin, Romson & Lööf). Snart blir det sex när Vänsterpartiet utser ny(a) ledare. Intresset för ledarskap och ledarskapets betydelse på lång och kort sikt är glödhett. Även inom internationell forskning pågår en livlig diskussion om partiledareffekter i allmänhet och ledarnas betydelse för väljarnas partival i synnerhet. Det är en stor intellektuell utmaning att försöka särskilja effekter av idéer och idébärare, budskap och budbärare. Och för den hugade finns ett rikt empiriskt underlag och många analyser genomförda, som jag berättat mycket om tidigare på bloggen. Obligatorisk läsning som ger god överblick över det aktuella forskningsläget är Political Leaders and Democratic Elections och The Personalisation of Politics.


Systematiska mätningar av svenska partiledares image har pågått sedan 1980-talet. Mätningarna är inspirerade från amerikanska motsvarigheter och analyserades först av Peter Esaiasson. De har sedan ingått i svenska valundersökningar och i SOM-undersökningar (se nedan). Jag analyserar dem tillsammans med Dieter Ohr i ett av kapitlen i Political Leaders and Democratic Elections. I den här bloggposten redovisas för första gången de uppdaterade resultaten från 2010 års val. Av utrymmesskäl har man oftast valt att endast mäta image för de två största partiernas ledare (undantag finns; såväl Westerberg, Johansson, Werner och, faktiskt, Wachtmeister fanns med i de tidigaste mätningarna). Bedömningar av ledarnas pålitlighet har haft störst effekter på röstningsbeteende i svenska val, läs mer här.

Nedan redovisas andelen väljare som i de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer uppgett att olika påståenden om ledare "stämmer mycket bra" (procent). Jag har grönmarkerat den ledare som av väljarna fått det högre betyget. Det är rätt belysande att följa Carl Bildts ledarkarriär uttolkat av väljarna med starkare siffror för varje val på alla egenskaper utom folklighet (Bildt lyckades aldrig övertyga väljarna om att han "vet hur vanligt folk tycker och tänker").

Även Göran Perssons förvandling från buffel- till trivsel-Persson mellan valen 1998 och 2002 är spännande. I 2002 års val upplevde nästan halva valmanskåren (49 procent) Persson som en stark ledare. Ännu mer intressant är att väljarna faktiskt gjorde en mycket likartad bedömning av Perssons ledaregenskaper vid förlustvalet 2006. Persson höll ställningarna för de flesta egenskaper men Reinfeldt uppfattades som mer inspirerande, pålitlig och sympatisk än Persson.






Reinfeldt har framför allt stärkt sina aktier hos väljarna mellan 2006 och 2010 när det gäller kunnighetpålitlighet och stark ledare men faktiskt backat något när det gäller inspirerande. Skillnaderna i väljarnas bedömningar av stark ledare talar sitt tydliga språk: En majoritet av väljarna tyckte att stark ledare stämmer mycket bra" på Fredrik Reinfeldt (55 procent). Motsvarande siffra för Sahlin var blott fem procent. Reinfeldt vann alltså matchen mot Sahlin mycket mycket klart på alla indikatorer utom när det gäller vet hur vanligt folk tycker och tänker och talar så folk förstår.

I tabellen nedan redovisas motsvarande mätserie för Ingvar Carlsson och Carl Bildt hämtat från SOM-institutets undersökningar. Den visar hur egenskapsmatchen mellan Carlsson och Bildt utvecklade sig under åren 1987-1995.


Fler svenska lästips med kul analyser av partiledareffekter är kapitel 6+7 i boken Väljare (2004) av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Boken finns för nedladdning här. Ännu fler analyser finns i Regeringsskifte (2008).

Inga kommentarer: