Vad är Löfveneffekten?

Håkan Juholt valdes till ny partiledare på partiets extrakongress den 25 mars 2011. Vid den tidpunkten låg Socialdemokraterna strax under 30 procent i Mätningarnas Mätning. Drygt två månader senare noterade S 34 procent i SCB/PSUs maj-mätning. Plus fyra procentenheter. Faktiskt talades om en Juholt-effekt. Minnet är som bekant mycket kort.

Socialdemokraterna har sedan Stefan Löfven blev vald till partiordförande den 27 januari stärkt sin ställning i opinionsmätningarna, i sammanvägningarna från omkring 25 procent till närmare 28 procent. Med lite god vilja handlar det om tre procentenheter plus. Socialdemokraternas uppgång efter de två senaste ledarskiftena liknar alltså varandra en hel del även om utgångsläget är svårare men uppgången möjligen något snabbare i fallet Löfven än i fallet Juholt.



Det saknas stora mängder information för att kunna genomföra en ordentlig analys av de egentliga orsakerna bakom kortsiktiga opinionseffekter av det här slaget. Att attribuera hela opinionseffekten till Stefan Lövfen -- "En Löfven-effekt" som aldrig definieras vad för slags effekt det skulle handla om --  är vagt i överkant och förefaller knappast särskilt intressant från ett opinionsforskningsperspektiv.

Vad man vill veta är saker som exakt vad i händelsen/elitbudskapet (dvs ledarskiftet) som har producerat hur stora opinionseffekter i vilken riktning bland vilka väljare? För att kunna ta reda på sådana väsentligheter behöver man förstås genomföra betydligt mer ambitiösa empiriska undersökningar än de som bara samlar in uppgifter om bästa parti om det vore val idag. Man behöver veta på om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet? Sånt behöver man ha stora mängder jämförelsematerial (tidsserier) till hands för att kunna göra. Opinionsinstituten skulle med små handgrepp mycket väl kunna förse oss även med sådant; problemet är att deras uppdragsgivare på medieredaktioner och bland ledarskribenter inte verkar tillräckligt intresserade.

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat "Håkan" med "Stefan" under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara "allmänt känd". Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de "varumärken" man mäter egentligen är.

Många väljares relationer till partiet Socialdemokraterna bygger på livslånga egna erfarenheter som orimligen kan kan mäta sig med väljarnas samlade erfarenheter av Stefan Löfven. Min huvudpoäng är att det finns en hel hög med alternativa förklaringar till Socialdemokraternas treprocentiga lyft i opinionen under senaste månaden som vi tyvärr inte har möjlighet att pröva systematiskt i brist på relevant empiriskt underlag. Ledarskiftet har inte minst inneburit även ett skifte när det gäller mediernas bevakning, granskning och gestaltning av Alliansregeringen. Det känns dock främmande att betitla även den typen av förklaringar som en Löfven-effekt.

Så nästa gång du själv skriver Lööf-effekt eller Löfven-effekt eller vore det roligt att höra vad du menar mer exakt med en sådan effekt, gärna ackompanjerat med en beskrivning av hur du tror att effekten producerats.

Väljarnas syn på konfliktstrukturen i partisystemet

Det är alltid kul att uppdatera en del av de tidsserier som en gång i tiden analyserades som en del av min doktorsavhandling i statsvetenskap Den svenska partirymden. Väljarnas uppfattningar om konfliktstrukturen i partisystemet (1998). Stabiliteten i väljarnas mentala bilder av konfliktstrukturen är påfallande både vad gäller dimensionalitet (mycket endimensionellt) och innehållsligt (fortfarande är det vänster-högerdimensionen som är den dominerande konfliktlinjen i det svenska partisystemet och är i princip tillräcklig för att framgångsrikt förklara politisk förändring i Sverige; partibyten; regeringsskiften).

Figuren nedan visar väljarnas genomsnittliga placeringar av partierna längs en skala från 0 "långt till vänster" till 10 "långt till höger". Medeltalen har multiplicerats med 10 för att undvika decimaler i figuren. Data är hämtade från serien av svenska valundersökningar som är stora besöksintervjuundersökningar med ett slumpmässigt urval röstberättigade medborgare. Läs mer i min och Sören Holmbergs nya rapport "Åttapartivalet 2010".

Väljarna tycks inte ha några större problem att placera ut partierna längs vänster-högerskalan. Andelen som svarar vet ej är mycket låg, endast mellan 2-4 procent, för sju av de åtta riksdagspartierna. När det gäller Sverigedemokraterna var det 17 procent av väljarna som svarade "vet ej" när vi bad dem placera ut SD på vänster-högerskalan.

Västsvenska utflyktsmål

I SOM-institutets senaste forskarantologi "Västsvensk vardag" (Annika Bergström red) gör jag ett litet inhopp i forskningen kring urban utveckling och analyserar västsvenskarnas besöksmålspreferenser. VG-regionens besöksmål och kulturutbud representerar en viktig del i vad som gör regionen attraktiv i människors ögon. I regionernas kamp om framtidens idéer och hjärnkraft kan ett rikt kultur- och fritidsutbud vara skillnaden mellan liv och död.

Jag analyserar förändringar över tid (1999-2010) i västsvenskarnas besöksmålspreferenser och vilken publik de olika besöksmålen har med avseende på kön, ålder, utbildning, inkomst, klass, bilinnehav, barn i hushållet och avstånd till besöksmålet.

Tabellen nedan visar andelen av Västra götalänningarna 16-85 år som i VästSOM-undersökningen uppger att de besökt respektive besöksmål åtminstone en gång de senaste 12 månaderna.

Läs mer om ditt favoritbesöksmål i kapitlet som du kan ladda ned här.

Redovisa kampanjbidrag frivilligt

Apropå Transparency Internationals rapport om svensk korruption som presenterades idag som åter kritiserade Sverige för bristande insyn i partiernas finansiering. Det börjar bli dags att göra någonting åt kampanjredovisningen i ett land där offentlighetsprincipen infördes 1766. Varför måste partierna i Sverige vänta på tvingande lagstiftning innan de öppet börjar redovisa sina kampanjbidrag? Lägg frivilligt ut detaljerade redovisningar på era hemsidor! Hundhuvudet blir tungt att bära för de partier som väljer att inte göra det.

 

Vissa saker bör helt enkelt göras även om man inte är tvungen till det. De partier som vill gå i bräschen kan ju börja med att redovisa kampanjfinansieringen för 2010 års val. Gör det redan idag! 

Vilket förtroende ska vi sätta till förtroende?

Gästblogg av Rasmus Broms, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Vilket förtroende ska vi sätta till förtroende?

Inom media förefaller frågan om partiledarförtroende vara av högsta vikt. Under hösten sattes i princip ett likhetstecken mellan Håkan Juholts mer eller mindre personliga misstag och problem, och krisen i socialdemokraterna samtidigt som huvudmotståndaren Fredrik Reinfeldt var sysselsatt med en medial charmoffensiv. Mot slutet av Juholts korta tid på partiledarposten hade denne bara förtroendet av knappt en fjärdedel så många väljare som statsministern.

Hur stor roll spelar då partiledarnas förtroende bland allmänheten för deras partiers framgång, mätt i ”reda” opinionssiffror?

För det första bör vi, som alltid när det gäller statistik, vara mycket aktsamma mot att förväxla samvariation med kausalitet – vi kan inte med säkerhet säga att det är den ena faktorn som driver resultatet för den andra; exempelvis är det inte omöjligt att partiets framgångar bland väljarna påverkar synen på deras galjonsfigurer, alternativt att en helt annan faktor ligger bakom variationen i båda. För det andra måste vi tyvärr konstatera att förtroendeindikatorn är något mer sporadiskt uppmätt av de stora opinionsinstituten jämfört med undersökningar om partisympatier, cirka två eller tre gången om året har varit standard under senare år (om det inte rör sig om ad hoc-undersökningar gällande enskilda partiledare efter exempelvis politiska skandaler). Därför blir det svårare att på ett systematiskt sätt mäta upp mer direkta samband mellan de två variablerna.

Alltjämt, när vi jämför utvecklingen hos riksdagspartiernas opinionssiffror med partiledarförtroende sedan sommaren 2006 kan vi konstatera att det, i de flesta fall, finns ett samband. Bland de partier vars ledare är, eller målas upp som realistisk kandidat till, statsministerämbetet är sambandet till och med mycket starkt – indikatorernas utveckling framstår som närmast utbytbara:

Socialdemokraterna sticker ut som enda parti där partiledarförtroendet ofta varit lägre än partiets stöd i opinionen, vilket får anses som anmärkningsvärt.

Tittar vi på de mindre partierna är det dock mer blandade resultat. För Maud Olofsson och Centerpartiet kan vi iaktta en långsam men stadig minskning av förtroende/opinionsstöd, med en möjlig ’Lööf-effekt’ framåt slutet. Miljöpartiets lika markanta uppgång kan i viss mån kopplas till förtroendet för dess språkrör, särskilt verkar trenden följa förtroendet för den mer populära av de två (notera att förtroendet för språkrören mättes gemensamt fram till 2010). För Folkpartiet förefaller det som att dess öde visserligen var knutet till Lars Leijonborgs personliga framgångar, medan opinionsläget under hans efterträdare Jan Björklund, som allmänt åtnjutit högre förtroendesiffror, inte har alls lika starkt samband.

Samtidigt verkar opinionsstödet för varken Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna, som båda får anses ha ”gått kräftgång” i opinionen under de senaste mandatperioderna, ha särskilt stort samband med förtroendet för ordförande Ohly/Hägglund. Detsamma verkar gälla för Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson även om vi här har en mycket kortare mätningsperiod (ett år). En möjlig hypotes utifrån resultaten för V och Kd, samt till viss mån Sd, är att ledare för partier på ändpunkterna av det ideologiska spektrat inte behöver lägga ner lika mycket kraft på att appellera till den bredare väljarkåren, åtminstone på kort sikt.

Även om trender i förtroende och stöd i de flesta fall kan kopplas samman förefaller inte finnas något särskilt stort samband mellan de absoluta nivåerna av det förtroende partiledaren åtnjuter och storleken på väljarbasen. Varje parti tycks alltså spela efter egna regler. Reinfeldt behöver cirka två väljares förtroende för att omsätta i en röst, jämfört med Sahlin/Juholt(/Löfven?) där ration alltså i princip är 1:1. I partistöd har de mindre partierna, Sd undantaget, mellan omkring 15 och 25 procent av ledarförtroende.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att partiledarförtroende verkar vara en faktor i det större opinionsperspektivet, i synnerhet för de ledare som pretenderar på att styra landet i kraft av regeringschef. Med mer regelbundna mätningar av partiledarförtroende skulle vi kunna lära oss mer om hur det kausala förhållandet ser ut.

Kommentar: Förtroendesiffrorna anger andelen tillfrågade som svarat att de har mycket stort/stort förtroende för respektive partiledare. Både förtroende- och opinionssiffrorna är hämtade från SIFOs undersökningar av väljarkåren.

Svensk flyktingopinion 1988-2010

Januari månads "Månadens förslag" på bloggen har varit förslaget att "ta emot färre flyktingar i Sverige". Indikatorn har tillsammans med liknande indikatorer använts av opinions- och väljarforskare för att fånga in förändringar i svenska folkets uppfattningar i frågor som rör integration, invandring och flyktingmottagning. Åsiktsdimensionen (som ibland kallats xenofobisk-kosmopolitiska dimensionen, ibland flymting- och invandringsdimensionen) har varit ett viktigt redskap i analyser av politisk förändring och politiskt beteende i Sverige under snart tjugofem år.

Det finns ingen annan enskild indikator som väcker så starka känslor som förslaget att "ta emot färre flyktingar". Redovisningar och analyser av opinionsläge och trender genererar mängder av kommentarer på mejl och bloggar. Viss språkförbistring råder. Det beror bland annat på att opinionsforskare är tränade att inte ta nivåskattningar alltför allvarligt eftersom vi bättre än någon annan vet att även mycket små förändringar av frågeformuleringar, frågekonstruktiong, frågeordning eller datainsamlingsmetoder kan ge systematiskt andra nivåskattningar. Opinionsforskare är intresserade av att upprepa samma mätningar på exakt samma sätt vid många tillfällen. Då kan man på allvar börja diskutera och analysera trender och opinionsförändringar. Opinionsforskare vill kunna jämföra attityder och värderingar mellan olika grupper av medborgare. Vi behöver bli bättre på att kommunicera detta när vi presenterar resultat.

Ett exempel på att flykting- och invandringsfrågor engagerar vittnar de många (mer än 300) personer som valt att rösta i "månadens förslag". Undersökningen har förstås inget vetenskapligt värde utan handlar om en kul interaktivitet. Syftet med Månadens förslag är givetvis att öka trafiken på bloggen och sprida kunskap om opinionsforskningens villkor och, som i detta blogginlägg, visa hur opinionsläget ser ut i befolkningen som helhet när man använder förslaget i riksrepresentativa frågeundersökningar.

Spridningen på bloggsvaren vittnar om starkt engagemang och om att det just den här månaden blev många bloggbesök från personer med ovanligt restriktiva attityder till flyktingmottagning. Hela 57 procent av röstande bloggbesökare under januari ansåg att förslaget var "mycket bra", vilket kan jämföras med SOM-institutets riksrepresentativa skattning på 19 procent 2010 (!).

I SOM-institutets och Valforskningsprogrammets tidsserier har inställning till förslaget "ta emot färre flyktingar" mätts i mer än tjugo år. Båda bygger på stora riksrepresentativa undersökningar där alla människor har en lika stor sannolikhet att bli utvald att deltaga. Det som skiljer undersökningarna från varandra är att SOM-institutet använder postenkäter och har ett urval på 16-85 år, medan Valundersökningarna använder besöksintervjuer med personer. SOM-institutets enkäter fyller respondenterna i själva medan Valundersökningarna använder intervjuare, en människa av kött och blod, som läser frågor, visar svarskort och noterar svar.

Figuren nedan visar hur datainsamlingsmetoden ger upphov till skillnader i respondenternas attityder till flyktingmottagning. Besöksintervjuade har en mindre restriktiv attityd än enkätifyllare. Denna intervjuareffekt är mycket väl känd men syns särskilt tydligt när det rör sig om toleransfrågor och inställning till brott och straff. Min poäng är att i analyser av opinionsmätningar är det så gott som alltid trender och mönster som är mer intressant än nivåskattningar. Resultaten nedan ger till exempel mycket goda möjligheter att uttala sig om förändringar över tid eftersom undersökningsdesignen för Valundersökningar och SOM-undersökningar varit oförändrade under perioden.

De båda undersökningsserierna bekräftar att svensk flyktingopinion under de senaste tjugo åren har blivit mindre restriktiv. I början av 1990-talet var det en klar majoritet (55-65 procent) som ställde sig positiva till förslaget att ta emot färre flyktingar. När vi skriver 2010 är motsvarande andel 31-46 procent. Vi har inte tidsserier längre tillbaka än så här för just den här indikatorn. Men mycket talar för att vi svenskar var mer negativt inställda till flyktingmottagning när Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 än när Sverigedemokraterna gjorde samma sak 2010.

Även i närtid är trenden i svensk flyktingopinion just nu mycket tydlig: förslaget att ta emot färre flyktingar i Sverige samlade färre personer i samband med valet 2010 (31 procent) än i samband med valet 2006 (36 procent) (denna förändring kan också bekräftas på individnivå eftersom valundersökningarna dessutom är en panelundersökning). Och SOM-institutets mätningar visar på en liknande förändring mellan 2009 och 2010: en signifikant tillbakagång i andelen positiva till förslaget, från 46 till 42 procent.

Mer detaljer om mätningarna hittar du här och här.