Varför litar vi allt mer på våra politiker?

En vanligt förekommande föreställning är att svenskarnas förtroende för politiker befinner sig på fallrepet. Problemet är att det knappast går att finna något som helst stöd för denna uppfattning i någon tillgänglig mätserier över svenskarnas politikerförtroende. Tvärtom har förtroendet för politiker ökat avsevärt sedan slutet av 1990-talet. I tio års tid har vi sett ett växande förtroende för politiker i Sverige. Det vet vi tack vare att vi i Sverige har så god tillgång på systematiska återkommande studier med god jämförbarhet över tid.

Från valundersökningarna kan vi spåra politikerförtroendet med två olika frågeinstrument, ett som gäller allmänt politikerförtroende som använts sedan 1988 och ett där respondenterna sedan 1968 fått ta ställning till ett par cyniska påståenden om politiker. Båda mätserierna visar att bottennivåerna i politikerförtroende nåddes i samband med valet 1998. Det var efter den långa ekonomiska krisen under vilken våra förtroendevalda under en lång följd av år hade tvingats besluta och genomföra tuffa besparningar och nedskärningar.

Sedan 1998 har politikerförtroendet vuxit stadigt. I samband med valet 2010 uppgav 61 procent av svenskarna att de hade mycket eller ganska stort förtroende för politiker, jämfört med endast 31 procent i samband med bottenåret 1998. Återhämtningen av politikerförtroendet går brant och är även kopplad till ökat förtroende för en lång rad politiska institutioner.


Källa: Resultaten är hämtade från Valundersökningarna 1988-2010. Tabellen är från Oscarsson & Holmberg (2011) Åttapartivalet. Stockholm: SCB. Läs mer på www.valforskning.pol.gu.se.

Källa: Två påståenden om politiker har använts för att mäta politikerförtroende i Valundersökningarna under perioden 1968-2010: "De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte tillräcklig hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker" samt "Partierna är bara intresserade av folks röster, inte av deras åsikter". I figuren visar andelen som svarar "delvis motsatt åsikt" eller "helt motsatt åsikt".

Nivån på politikerförtroendet 2010 är tillbaka på samma nivå som det var i mitten på 1970-talet. Det är fråga om en rejäl comeback för politiken som förtroendebransch. Att tala om politikerförakt har alltid varit en överdrift i Sverige – nu är det direkt felaktigt.

Orsakerna därtill är ännu inte systematiskt studerade och torde vara ett mycket lämpligt tema för ett forskningsrådsfinansierat projekt. Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning de potentiella förklaringar till det växande politikerförtroendet som vi kan beläggas. Hur stor roll spelade terrorhandlingarna den nionde september 2001 för att vända trenden? Har vi gradvis fått mer professionella politiker som bättre kan kommunicera sina roller och sina utgångspunkter? Ökad fokus på partiernas (faktiskt) uppfyllda vallöften? Alliansens hantering av finanskrisen? En förändrad mediebild av politiker? Stabilare svenska statsfinanser? Förbättrade levnadsvillkor och ekonomiska framgångar för en välmående medelklass som blivit miljonärer bara på att äga sina egna bostäder? Fyll gärna på listan!

Läs mer om politikerförtroendets effekter på allsköns politiskt beteende i min och Sören Holmbergs rapport Åttapartivalet 2010.

Kommentarer

Kanske inte politikerna som förändrats utan medborgarna. Vi är mer måna om vårt självförverkligande numera, glada att ngn annan sköter det där som i grund botten inte angår oss (tror vi). En allt mer mer a-politisk medborgare som ägnar sin tid åt roligare sysselsättningar än politik?? :-)

VS
Jörgen L sa…
Jag gissar på att det har något att göra med att politiken som helhet dragit sig undan från ansvaret för samhällsutvecklingen.

Det har skett en sorts paradigmskifte från att "allt som är fel i samhället kan fixas av politiken" till "politiken är maktlös gentemot marknaden/EU/storföretagen/etc.".

Med det synsättet har politikerna inte mycket ansvar för vad som händer, och kan därför inte klandras för det som är fel.

Bristen på misstroende idag har alltså helt andra orsaker än på 70-talet, då det snarare handlade om att man trodde att politikerna skulle kunna fixa det som var fel.

Då hade vi högt förtroende för politikerna och politiken, nu har vi tappat förtroendet för politiken, medan vi kanske tror att politikerna gör så gott de kan, men till föga nytta?

Nånstans så ser jag det som resultatet av en lyckad kampanj för att föra över makt från medborgarna och deras representanter till marknaden som inleddes nånstans i början av 80-talet där politiken allt mer abdikerat från möjligheten och ansvaret att utöva makt.
Anonym sa…
Har inte svarsfrekvensen sjunkt drastiskt under senare år i opinionsundersökningar? Kan kanske en del av förklaringen sökas i att låglitare svarar på enkäter i lägre utsträckning än förr? Den sjunkade svarsfrekvensen borde väl också påverka en hel del andra opinionstrender. Har det forskats kring vad svarsfrekvenser betyder för vilka resultat man får fram i dylika undersökningar?
@Anonym: Mkt bra fråga. Och det finns väldigt mycket internationell forskning om konsekvenserna av lägre svarsfrekvenser (www.aapor.org).

Det är riktigt att man måste vara mkt uppmärksam på de sjunkande svarsfrekvenserna när man analyserar opinionstrender över tid. Det där är saker som alltid kollas noggrant men som inte alltid redovisas.

I de allra flesta fall (som t ex med politikerförtroende) är fluktuationerna över tid flera gånger större än vad som skulle kunna vara möjligt att förklara genom förändringar av sammansättningen hos de svarande. Minskningen i svarsfrekvenser de senaste tio åren är tex avsevärt mycket mindre än den uppgång i politikerförtroende på 30 procentenheter vi observerat under samma tidpunkt. Denna förändring kan alltså inte förklaras av sjunkande svarsfrekvenser; inte ens om alla nytillkomna i bortfallsgruppen hade maximalt lågt politiskt förtroende.

Med tidsserier där vi har små förändringar över tid (t ex i politiskt intresse) är det betydligt mer sannolikt att en uppgång i intresse kan bero på sjunkande svarsfrekvens. Här behöver man genomföra noggranna analyser i undergrupper och kanske även försöka vikta undersökningarna för att bli säkrare på att den observerade förändringen är reell och inte skapad av förändrade svarsfrekvenser.

En huvudanledning till att det nästan aldrig blir några stora skillnader i resultaten är att de personer som faller ifrån i undersökningarna är en mycket brokig skara. Huvudanledningen till de sjunkande svarsfrekvenserna är nämligen att det blir svårare att få tag i människor; inte att låglitare eller lågintresserade droppar av. Bortfallsgruppen får nytillskott från personer man ö h t inte får en första kontakt med. De bor på fel adress, de vistas utomlands, de är inte anträffbara. Om man studerar saker som har med denna ökade rörlighet/otillgänglighet att göra får man vara särskilt uppmärksam.
Anonym sa…
Tack för ett mycket intressant och klargörande svar. Ämnet förtjänar nog ett eget blogginlägg.

Framförallt hade det varit intressant att höra mer om varför det faller ifrån folk i undersökningarna och hur det kan tänkas påverka olika svar.

När man läser om opinionsundersökningar i tidningar så diskuteras ju nästan aldrig sådana här frågor, trots att de verkar väldigt viktiga för tolkningen av resultatet. Fortsätt gärna uppmärksamma oss på undersökningar som inte håller måttet och/eller kan tänkas påverkas av bristande svarsfrekvens.
Anonym sa…
Jag har en teori att det vi i dagligt tal kallar politikerförakt i första hand är ett "sosse-förakt".
Min begränsade personliga erfarenhet säger mig att misstro mot politiker är ett fenomen som är mer utbrett bland borgerliga väljare än bland röd-gröna (sannolikt av den anledningen att borgerliga väljare av ideologiska skäl är skeptiska till att politiker "lägger sig i"). Utifrån det antagandet borde det vara logiskt att misstroendet totalt sett minskar under borgerligt styre eftersom de starkt politiker-skeptiska borgerliga väljarna mildras i sin skepsis när det "i alla fall inte är nån sosse som styr" medan de rödgröna väljarna behåller sitt jämförelsevis högre förtroende för politiker. Vad tror du om den möjligheten?
Anonym sa…
Nils...

Jag tror att Jörgen L har en klar poäng i det han säger...

Politikerna har inget ansvar, det är marknadens fel...

Sverige är dessutom det enda demokratiska västlandet som saknar ministerstyre... En oduglig justitieminister i Storbritannien tvingas avgå eftersom det politiska priset att behålla vederbörande blir för högt.

Där har ministrar ansvar och måste därför lösa problem i verkligheten... Våra stolpskott behöver inte göra speciellt mycket... Det senare kan man även läsa om i Svd idag (ok igår kl är för mycket)... Dvs den 27/3-2012... Många ministrar gör nästan ingenting... Utredningar leder dessutom sällan till förändringar... Det är ett sätt att begrava en fråga man inte vill lösa...

Nu ska tex KD utreda bostadsbristen efter 5 år...

Tror någon att vi får en lösning från utredningen?

Sverige har haft en förhållandevis bra utveckling de senaste 10-12 åren... Det finns dock en hel del som talar för att det blir tuffare nu...

De allmänna pensionerna i framtiden blir mycket låga för de flesta. Fast det har de flesta inte förstått ännu. Kommuner och landsting har enorma pensionsskulder som det inte finns pengar till...

En kommun hade granskat utvecklingen tom ca 2025 och blivit förfärade av siffrorna... Kommer inte ihåg vilken det var..

Den globala konkurrensen ökar och alliansen sänker krogmomsen för att stärka Sveriges konkurrenskraft...

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta...

Volvo ägs av Kineser, Astra är snart borta...

Det är ägandet av företag som är centralt för framtiden... Det förstår Tyskar och Fransmän...

Kineserna skulle aldrig få ta över Peugeot Citroen eller Mercedes... Eller ngt annat tyskt eller franskt storföretag heller för den delen...

Svenskar är oerhört naiva, tyvärr... Fast naiviteten kommer försvinna så småningom...

Historiens dom blir hård..
hagevi sa…
Här är ett förslag på förklaring: https://hagevi.wordpress.com/2012/10/11/cyniska-statsvetare-och-tillitsfulla-valjare/