19 maj 2012

Partiledarkännedom 2001-2011

För att mäta partiledarpopularitet används i Sverige klassisk känslotermometerskala efter förebild från amerikansk väljarforskning. Skalan går från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt) och är försedd med en kryssruta i händelse man inte känner till personen; då svarar man ”personen okänd för mig”.
Frågekonstruktionen leder till en överskattning av partiledarkännedom; det tar helt enkelt emot att kryssa för att ”personen är okänd för mig”.
Alla tycks för det mesta ta för givet att hela valmanskåren har 100%-ig kännedom om partiledarna. Så är dock inte fallet. Och det har betydelse inte minst för idéer om att partiledarskiften skulle leda till opinionseffekter. I själva verket är det snarare så att effekter av partiledarskiften ofta överskattas på grund av att ledaren faktiskt inte hunnit bli allmän känd -- dessutom, de grupper som potentiellt skulle kunna påverkas mest av partiledarskiften är ofta de som i minst utsträckning känner till ledaren!
Hösten 2011 mätte SOM-institutet inte mindre än 12 ledare. I tabellen nedan kan vi utläsa hur stor andel av svenskarna som gav de olika ledarna en poäng på ogillar-gillarskalan; gör man det antar vi att man känner till ledaren i fråga (övriga kryssade aktivt i rutan "personen okänd för mig". Anna Troberg är enda på listan som inte tillhör något riksdagsparti. Piratpartiet mäter vi för att partiet har två mandat i Europaparlamentet.



Statsminister Fredrik Reinfeldt är mest känd av partiledarna med 99 procent. De som varit med länge – som Göran Hägglund, Maud Olofsson, Lars Ohly och Jan Björklund -- har alla en kännedom över 90 procent. Lars Ohly och Maud Olofsson får med 97-98 procent kännedom betraktas som allmänt kända i sina respektive sista-mätningar. Undantaget är givetvis Håkan Juholt som inte varit med länge.


Givet tidigare erfarenheter av de här mätningarna borde Juholt inte vara så känd som han blev i sin förstamätning. Juholt var allmänt känd av svenska folket redan i första mätningen vi har. Vi vet inte hans startvärde eftersom han tillrädde i mars 2011 och vi gjorde inga mätningar på vårkanten. Uppmärksamheten för Juholt som person placerar honom i en exklusiv grupp ledare som är allmänt kända redan från start. I botten av kändislistan hittar vi idel nya partiledare såsom Gustav Fridolin, Åsa Romson, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt. I den andra kolumnen i tabellen återfinns andelen av befolkningen som känner till partiledaren bland partiets egna sympatisörer. Bland egna sympatisörer är kännedomen om partiledare i allmänhet något större, som förväntat. Göran Hägglund är exempelvis fullständigt känd (100 procent) bland de egna kd-sympatisörerna men partiledarkännedomen är lägre bland väljarna som helhet (94 procent).
Fallet Fredrik Reinfeldt  är kanske det bästa exemplet på att en ny partiledare inte nödvändigtvis är allmänt känd. Trots två år som gruppledare och ekonomiskpolitisk talesman för största oppositionspartiet (!)startade han mycket lågt. Endast 67 procent kände till Reinfeldt i hans premiärmätning 2003. Det tog tre år innan ledaren för det näst största partiet i riksdagen, moderaterna, blev allmänt känd. Först efter att Rein­feldt blivit statsminister hösten 2006 nådde han nära nollpunkten i anony­mi­tet.
Göran Hägglund har ett liknande trajektorie: Han startade på Reinfeldt-nivå med 68 procent och arbetade sig uppåt i kännedom: Det krävdes att Hägglund blev minister i Alliansregeringen för att nå över 90 procent. Hägglund är fortfarande inte riktigt lika känd som sin föregångare Alf Svensson.
Maud Olofsson fick en bättre start 2001. Hon startade med 81 procent och har under lång tid varit i det närmaste allmänt känd. Annie Lööf startar på samma kändhetsnivå som Fredrik Reinfeldts första mätning (68 procent känner till Annie Lööf).
Jan Björklund är den Alliansledare som varit mest känd vid tillträdet. 81 procent kände till Björklund när han tog över från Leijonborg 2007. Ändå har det gått lite trögt. Med 93 procent i kännedom är han mindre känd än Hägglund t ex.
Socialdemokraternas ledare har mycket höga startvärden. Mona Sahlin var allmänt känd när hon tog över från Persson: 99 procent. Även Håkan Juholts förstamätning visar att han var mycket välkänd när SOM-institutet gjorde sin höstmätning 2011. I Juholts fall kan man spekulera kring hur och för vad en ledare blir allmänt känd.
Lars Ohly blev allmänt känd först två år efter tillträdet, i samband med 2006 års val. Efterträdaren Jonas Sjöstedt startar på en mycket låg nivå, 57 procent.
Miljöpartiets språkrör tycks ha något svårare att bli riktigt välkända. Trots att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var parhästar i mer än nio år tog det lång tid att arbeta sig uppåt i kännedom. Wetterstrand kan betraktas som allmänt känd när hon slutar. Men Eriksson nådde nätt och jämnt över 90 procent.
Av de helt nya språkrören börjar Gustav Fridolin på ungefär samma nivå som Göran Hägglund gjorde i sin förstamätning, medan Åsa Romson är betydligt lägre; mer känd dock än Jonas Sjöstedt.



Jimmie Åkesson, slutligen, fick sitt kändisgenombrott i samband med 2010 års valrörelse. Från relativt blygsamma andelar kring 55-60 procent i de första mätningarna vi har (Åkesson blev partiledare 7 maj 2005) innebar 2010 års val att han blev känd av mer än 9 av 10 svenskar.
Nils Lundgren är det enda egentliga exemplet på att svenska folket blivit mindre kunniga över tid. Lundgren uppvisar en kraftigt fallande kännedom efter 2004 års triumf i samband med Europaparlamentsvalet, från 77 till 55 procent.










Gammal vet bäst
Alla typer av politisk kunskap vi undersökt inom ramen för det svenska Valforskningsprogrammet(sakfrågekunskaper, systemkunskaper, partiståndpunktskunskaper och personkunskaper) uppvisar samma mönster. Män är mer kunniga om politik än kvinnor. Högutbildade tenderar att vara mer kunniga än lågutbildade. Förvärvsarbetande mer kunniga än arbetslösa. Det finns ett starkt samband mellan ålder (förvärvad erfarenhet) och politisk kunskap.


Ålderssambandet är tydligt för de fyra nyaste partiledarna. Sjöstedt är klart mer känd (uppåt 70 procent) bland pensionärer än bland 16-19-åringar. Detsamma gäller för Annie Lööf som är mer känd bland personer äldre än henne själv än vad hon är bland personer yngre än henne själv. Än mer dramatiskt för Gustav Fridolin som har nästan dubbelt så stor andel som känner till honom bland de äldsta (89 procent) än bland de yngsta (45 procent).

Partiledarkännedom är en form av samhällskunskap som uppför sig ungefär som andra kunskapsmått vi brukar använda. Analyserna visar att man med hjälp av SOM-data om partiledarkännedom faktiskt kan konstruera kunskapsindex som fungerar bra. Tillsammans med uppgifter om vilka myndigheter och organisationer respondenterna uppger att de inte känner till kan kunskapsindexen kompletteras. Vägen ligger sedan öppen för fördjupade studier av svenska folkets samhällskunskaper inom ramen för kommande studentuppsatser, antologibidrag och artiklar. Ta för er bara!

  • Vill du se fler bilder med SOM-resultat? På vår hemsida finns alla presentationer för nedladdning
  • Vill du se presentationer av resultaten på SVT Forum?






09 maj 2012

SOM-institutet presenterar "Omstritt omval"

På årsdagen av omvalet i Västra Götaland presenterar SOM-institutet forskarantologin "Omstritt omval". Pressträffen är tisdagen den 15 maj klockan 09:30 på Annedalsseminariet, Campus Linné, Göteborgs universitet. Läs mer här:

Boken analyserar en unik händelse i svensk valdemokratisk historia: omvalet i Västra Götaland 2011. "Omstritt omval" innehåller bland annat analyser av svensk valprövning och omval som går tillbaka 300 år i tiden, väljarnas upplevelser av valrörelsen, vilka frågor som var viktiga för omväljarnas partival, konsekvenser av det låga valdeltagandet, hur svenskarnas förtroende för valadministrationen och Valmyndigheten påverkades av strulet med rösträkningen och av omvalet, och huruvida regionpolitikerna blev mer kända under omvalrörelsen. Händelsen har givit möjligheter att pröva inomvetenskapliga teorier om andra rangens val och tillföra ny kunskap till den snart hundraåriga debatten om huruvida vi bör ha skilda eller gemensamma valdagar.

Innehållsförteckning








Beställningsinfo och kontaktuppgifter till forskarna


Här är GPS koordinaterna till lokalen
WGS 84 (lat, lon):N 57° 41.465', E 11° 57.347'
WGS 84 decimal (lat, lon):57.69108, 11.95579
RT90:6402769, 1270489
SWEREF99 TM:6398394, 318549

01 maj 2012

Dag 590

Idag är det den 590:e dagen på innevarande mandatperiod (1456 dagar). Hade mandatperioden varit en fotbollsmatch hade matchklockan stått på 36:30. Sju och en halv minut kvar. Av den första halvleken! Alla som sett en fotbollsmatch vet vad det innebär. Det finns mycket tid kvar att spela om. Misstag kan repareras. Nya taktiker och spelsystem kan ännu implementeras. Spelarbyten kan förändra matchbilden.

Vi har under de senaste fyra månaderna bevittnat den snabbaste opinionsförändringen för ett enskilt parti (räknat i procentenheter). Socialdemokraterna har ökat sitt opinionsstöd med någonstans mellan tio och tolv procentenheter från den 27 januari till idag den 1 maj. Bottennoteringarna kring 24 procent i januari har förbytts mot en nivå närmare fem procentenheter starkare än förra valresultatet (30,7 procent). Omkring 35 procent av väljarna uppger idag att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag (vilket det ju inte är).



Att scenförändringen är stor märks tydligt i hur svensk inrikespolitik nu gestaltas. Regeringen är granskad och pressad. Vapenexport, vinstuttag i vården, den höga ungdomsarbetslösheten, märkliga utnämningar, partisekreterarbyte och intern oro och splittring inom Alliansen. Folkopinionen funderar i helt andra banor idag jämfört med före den 27 januari. Och Socialdemokraterna slipper diskutera partiets kris (även om själva krisen knappast har försvunnit, eller?). Partiledarskiftet blev precis som partiets hoppats: en kontrapunkt i den symfoni som är den allmänna väljaropinionen.

De långsiktiga konsekvenserna av det nuvarande opinionsläget är emellertid mycket oklara. Vad säger det här om fortsättningen? Vi har inte ens nått halvvägs genom mandatperioden. Prediktionsvärdet är med andra ord mycket begränsat. Vem minns överhuvudtaget att den rödgröna oppositionen hade en tjugotvå procentenheters ledning (!) i en sömnig mellanvalsmätning i januari 2008? (se nedan) Och vad har den mätningen för betydelse när vi skriver den politiska historien? Noll.

Opinionsmätningar är färskvara som jag tycker upptar alltför stort mentalt utrymme i svensk politik. Partier, medborgare och medier är helt förhäxade av mätningarna och låter dem styra redaktionella beslut, politisk färdriktning, partiers inre liv. Upptagenheten skjuter undan mer ambitiösa och hållbara analyser av svensk politik och av politisk förändring i Sverige som tål tidens tand bättre än månatliga opinionsmätningar. Det är för mycket politainment och för på tok lite analyser som bygger på andra data än opinionsmätningar. Ett mer långsiktigt ideologiskt förändringsarbete inom partierna tappar fart när de störs av ett ständigt oroligt sneglande på opinionsmätningar. Förgängliga dagsnoteringar skymmer sikten för de politiska förändringar som just nu pågår i våra västerländska samhällen och som borde vara lika fängslande för de politiskt intresserade.

Det är idag åttahundrasextiosex dagar kvar till söndagen den 14 september 2014. Då skriver väljarna ny politisk historia. Det är på sin plats att påminna om att de senaste mandatperioderna bjudit på rejäl dramatik när det gäller opinionsförskjutningar, och det finns anledning att förvänta oss detsamma för de dagar som ligger framför. Mycket vatten kommer att ha runnit under broarna när vi närmar oss skarpt läge någon gång i början av supervalåret 2014.

Figur: Opinionsförändringar under mandatperioden 2006-2010.