18 november 2012

Tiden är knapp för Åkesson

Sällan har partiforskare och opinionsforskare haft så mycket dagsaktuellt att sätta tänderna i som de senaste dagarna. Dramatiken är en bra illustration på partiledningars snudd på omöjliga uppgift att samtidigt manövrera på väljararena, mediearena, partiintern arena och parlamentarisk arena.

Tjugotvå månader kvar till ett riksdagsval har partier ett möjlighetsfönster när det gäller att korrigera sin ideologiska kurs, att försöka etablera nya bilder av sitt parti och, inte minst, rekrytera nya krafter till partiet. Det krävs den typen av långsiktig opinionsbildning för att nya fotisättningar, viljeriktningar och huvudbudskap ska vinna tillräcklig spridning för att hinna spela en verklig roll i ett riksdagsval.

Den senaste veckans turbulens kunde därför knappast komma mer olägligt för Jimmie Åkessons parti. För ett par veckor sedan gestaltades SD som ett parti på god väg att bli "rumsrent", uppbackat av tydliga framgångar på väljararenan. Åkesson talade om nolltolerans mot rasistiska uttalanden. På partiets kommundagar deklarerade han att schablonbilden av SD-sympatisörer som bittra, förorättade, unga, arga män nu var obsolet. Det nya Sverigedemokraterna var ett moget, ansvarstagande parti. Slut på martyrskap och gnällande över ogin behandling från ett politiskt korrekt etablissemang.

Men det var då det. Åkesson är nu tillbaka på ruta 1 när det gäller försöken att förändra bilden av partiet och bredda partiets budskap till andra politikområden än flyktingar/invandring. Hela historien med järnrör och rasistiska tillmälen har helt stoppat det "förändringsarbete" som de flesta bedömare menar har ägt rum.

Den avgörande frågan som har konsekvenser för politisk förändring i Sverige är hur länge detta avbrott i förändringsarbetet pågår. Hur länge kommer den nygamla gestaltningen av partiet att överleva i medierna. Efterspelet kan bli långt. Polisanmälningar, uteslutningsärenden, inre oenighet och oreda i partiet. Som berättelse är den i sig självt tillräckligt minnesvärd för att kunna förfölja SD in i 2014 års valrörelse.

Expressenavslöjandena har inneburit att SD-anhängare och -motståndare nu kunnat stärka på förhand etablerade bilder av partiet. Alla har fått vatten på sina kvarnar. SDs motståndare gläds å sin sida över att partiets toppkrafter med all önskvärd tydlighet nu "visat sitt rätta ansikte". SDs varmaste anhängare blir å sin sida stärkta i sin uppfattning att medier och etablissemang alla är emot dem. Martyrskapet-följetongen rullar vidare. Den diskursförskjutning som möjligen kunnat anas under de senaste månaderna har tvärt avbrutits. Filmskandalen kommer inte att ge några omedelbara effekter på opinionsmätningarna (som styrs mer av strukturella faktorer som eurokris och arbetslöshetsnivåer), men indirekt stoppar det upp den utveckling vi kunnat se fram till i måndags. Åkessons huvudstrategi att upprepa dansk folkepartis väg mot ett större genombrott genom nolltolerans och att försöka omdefiniera och bredda partiet har grusats, åtminstone i närtid.

Efter den här veckan är det gestaltningen av SD som ett djupt splittrat parti som nu dominerar medierapporteringen. Att upplevas som splittrat och oenigt är alla partiers största mardröm eftersom möjligheterna att framgångsrikt kommunicera politiska budskap (särskilt nya sådana) hänger så intimt samman med att partiet uppfattas som en enhetlig aktör (unitary actor). Att flerstämmigt försöka bygga förtroende för ny politik är mycket svårt.

Falangstriden mellan traditionalister och förnyare inom partiet har varit väl känd tidigare men är nu lagd i helt öppen dager. Jag tror inte att det tidigare hänt att en person så nära knuten till partiledningen i ett moderparti (sekreterare till partisekreterare och gruppledare) brevledes krävt ungdomsförbundsordförandens avgång.

Framgång på väljararenan brukar innebära att det blir lättare att komma överens på den partiinterna arenan. Opinionsframgångar brukar lugna leden och göra partiledarens arbete lättare. I SDs fall tycks det vara tvärtom. Den pågående interna ideologistriden inom SD är just nu det mest intressanta studieobjektet för svensk partiforskning. Att man bråkar internt trots flera nya rekord i opinionsmätningarna kan innebära att Åkesson har större problem än vad man tidigare trott.

De flesta små partier har bekymmer med kompetensförsörjningen av dugliga, pålitliga, skickliga politiker. Ett valresultat 2014 omkring 8 procent kräver att trösklarna för rekrytering sänks. Få politiskt engagerade medborgare har lust att bli associerade med järnrör och rasism oavsett hur mycket de brinner för sakfrågorna och oavsett om de i sak delar partiets huvudbudskap. När partiets rasistiska historia gör sig påmind och inre stridigheter utspelar sig inför öppen ridå förlorar SD just nu värdefull tid när det gäller viktiga rekryteringen av respektabla medborgare som har lust att representera partiet i mötet med väljarna 2014.

Partiledare Åkesson vet att även om SD lyckas med att konsolidera sig som ett riksdagsparti och nå ytterligare framgångar 2014 riskerar partiet ändå att få erfara ännu en fyra år lång parlamentarisk ökenvandring. På den parlamentariska arenan har SD hittills uppnått mycket litet. Parlamentsforskarna vittnar att ingen samarbetar med SD om någonting. Utsikterna för ett fördjupat parlamentariskt samarbete har inte förbättrats under de senaste dagarna. Om Åkesson inte kan genomdriva sin mer modererande linje kan tidshorisonten för verkligt inflytande i den nationella politiken få skjutas fram till år 2018.

15 november 2012

Lagstiftning om partibidrag rycker närmare

Jag tycker att det är bra att det nu tycks finnas en solid riksdagsmajoritet för en ny lag om att partierna i Sverige öppet ska redovisa partibidrag. Det väcker hopp om att det ska kunna finnas en lag om kampanjfinansiering på plats inför 2014 års val. Jag har tidigare skrivit om hur pinsamt det är att Sverige inte lever upp till de krav som bland annat Transparency International ställer när det gäller öppenhet och insyn i partiernas kampanjfinansiering. Nu kanske Sverige kan hoppa upp ett pinnhål till, kanske ända upp till toppen, i de världsrankingar över öppenhet som TI regelbundet presenterar.

Att stödja ett politiskt parti ekonomiskt menar jag är väsenskilt från att ge ekonomiskt stöd till opinionsbildning i allmänhet. Ett parti är nämligen inte tänkt i första hand som en åsiktsmaskin eller en megafon för särintressen. Partier är unika organisationer som har arbetsuppgifter som inte andra organisationer i samhället kan fylla. Det är bara partiorganisationer som på allvar kan ta sig an uppgiften att aggregera (smälta samman) de många medborgarnas preferenser (inte enbart de egna sympatisörerna) till en sammanhållen politik som ska vara möjlig att ta ett helhetsansvar för på lång sikt. För att framgångsrikt kunna artikulera sina idéer, visioner och verklighetsuppfattningar på lång sikt behöver partier vara en lärande organisation och en organisation som fostrar framtida förtroendevalda.