10 december 2013

Väljare är inga dumbommar

Väljare är inga dumbommar. Insikten härrör från Valdimer O Keys analys i klassikern The Responsible Electorate. Idén har kommit att i stor utsträckning genomsyra forskningen om väljarbeteende. Keys bok kan ses som ett svar på den socialpsykologiskt influerade Michiganskolan som betonade betydelsen av starka känslomässiga band mellan väljare och partier. Key ville föra in mer av politik och rationella val i förklaringar av politiskt beteende. Han vände sig mot den mycket negativa bild av enskilda väljares politiska kunskaper och kognitiva kapacitet som vuxit fram i de tidiga studierna. Demokratins tillkortakommanden "skylldes" på ignoranta och okunniga medborgare. I ett större sammanhang, menade Key, var väljarnas preferenser och beteenden fullt begripliga om man tog hänsyn till hur de formats av saker som utbud av alternativ, grundläggande livsvillkor, ackumulerade personliga erfarenheter och tillgänglig information.
…voters are not fools /…/ in the large the electorate behaves about as rationally and responsibly as we should expect, given the clarity of the alternatives presented to it and the character of the information available to it (Key 1966).
Key påminner oss att alla väljares attityder och beteenden är möjliga att begripa sig på. När vi tycker att en del väljare beter sig underligt eller agerar korkat så är det i omständigheterna vi finner svaren på varför. Varje politiskt system får de väljare det "förtjänar". Väljarna kan inte förväntas agera på annat sätt än efter de institutionella och politiska förutsättningar som råder. Och ingen väljare kan förväntas formera helt andra åsikter och preferenser än de som omständigheterna föder.
Väljarforskningen bärs sedan dess av en intellektuell nyfikenhet när det gäller att försöka förstå de väljare som förfäktar mer ovanliga minoritetsuppfattningar eller röstar på mycket små partier. Utgångspunkten är att det visst går att begripliggöra varför individer har de verklighetsuppfattningar och preferenser som de har eller varför individer beter sig som de gör. Man kommer väldigt långt med kategorierna, igen, utbud av alternativ, grundläggande livsvillkor, ackumulerade personliga erfarenheter och tillgänglig information.
Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.
Åsiktskorridoren -- det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd -- är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.
Jag ägnar stora delar av min forskning åt att försöka mäta samhällsopinioner med hjälp av vetenskapliga undersökningar. Undersökningarna visar att det i den svenska befolkningen finns mängder av exempel på hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Och sådana åsiktsyttringar eller verklighetsuppfattningar skulle, om de yttrades av någon, omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare. Listan kan göras utomordentligt lång men låt oss ta några exempel (alla nedan är axplock från sentida SOM-undersökningar).
  • Var sjunde svensk anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten.
  • Fyra av tio anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar.
  • Sex av tio tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt.
  • Varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn.
  • En av fem tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord.
  • Var fjärde svensk vill öka antalet vargar i Sverige.
  • Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft.
  • En av tjugo tycker det är ett bra förslag att förbjuda skolavslutningar i kyrkan.
Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.
En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista. I grunden tror jag nämligen att påverkansmöjligheterna blir större av att samtala än att använda reflexmässig megafonstrategi. Att Vuvuzela sig till framgång är dömt att misslyckas om man vill få till stånd ett fungerande samtal och en effektiv opinionsbildning. Anledningen är att du inte kan höra något och ingenting lära om du lägger all energi på att avvisa meningsmotståndare. För att bekämpa sina fiender i den offentliga samhällsdebatten behöver man lära känna deras argument och vara nyfiken på orsaker och sammanhang. Ett seriöst utövande av politisk påverkan kräver en grundläggande respekt, intellektuell nyfikenhet och en vilja att bryta argument mot varandra.
Så nästa gång du är i färd med att reagera på saker du finner stötande genom att ta heder och ära av dina meningsmotståndare, låt Valdimer O Keys ord ringa i öronen. Bli nyfiken på varför istället för att rutinmässigt avfärda. Väljare är inga dumbommar.

17 november 2013

Utvärdering av SVTs valkompass 2014

Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har fått i uppdrag av Sveriges Television att genomföra en utvärdering av den valkompass som såsmåningom kommer att användas i samband med SVTs valbevakning under supervalåret 2014.

Valkompasser är populära bland väljarna. Enligt valundersökningen 2010 var det 27 procent av väljarna som vid förra valet använde sig av partitester och valkompasser som ett sätt att matcha egna ståndpunkter med partiers och kandidater. Det finns under valrörelserna ett stort sug efter information. Kompasser och valtester uppfattas som underhållande och informativa.

SVTs valkompass består som vanligt av en uppsättning sakfrågor som är framtagna av statsvetarna Stig-Björn Ljunggren och Tommy Möller. Kandidater och väljare kommer att ges möjlighet att besvara frågorna i kompasserna när valen närmar sig. Men innan kompassen fastställs genomförs alltså en utvärdering av Valforskningsprogrammet i samarbete med opinionslaboratoriet LORe  vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Per Oleskog Tryggvasson och Henrik Ekengren Oscarsson kommer att samförfatta en utvärderingsrapport som visar vilka frågor som fungerar sämre och bättre för att skilja partiernas sympatisörer åt åsiktsmässigt. Du är inbjuden att vara med!

Hjälp oss att utvärdera SVTs valkompass genom att följa den här länken och fylla i en kort webbenkät. Enkäten tar några minuter att fylla i. Du kommer inte att behöva ta ställning till alla frågor som ingår i Valkompassen utan ett mindre antal slumpmässigt utvalda sakfrågeförslag.

När du fyllt i enkäten kommer du också att ges en möjlighet att vara med i Medborgarpanelen, en oberoende vetenskaplig webbpanel som genomförs av en grupp ledande opinions-, medie- och väljarforskare vid Göteborgs universitet.  Genom att delta i just Medborgarpanelen hjälper du svensk forskning att etablera sig som en av världens bästa miljöer för att studera opinionsbildning och väljarbeteende. Ta chansen att vara med i Medborgarpanelen under supervalåret 2014. Då kommer du att få besvara många spännande och roliga enkäter om politik och samhälle.

09 november 2013

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan -- att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier -- orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. "Vem tar vem"-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

De analyser vi genomfört under lång tid av regeringsfrågans betydelse för väljarbeteende visar att svenska väljare har stor vana att ta hänsyn till den strategiska kontexten för sina valbeslut. Det vittnar inte minst det myckna och rekordstora taktikröstandet i samband med 2010 års val. I boken Nya svenska väljare skriver jag och Sören Holmberg ett helt kapitel om Regeringsröstning som är tillgängligt för alla som har lust att läsa på ännu mer. Här finns exempelvis analyser av väljarnas uppfattningar om regeringars prestationer under de senaste fyrtio åren. 

Allt pekar på att regeringsfrågan återigen blir en central frågeställning inför ett svenskt riksdagsval. Men allt tal om regeringsröstning blir lätt konstlad om vi inte kan visa att svenska väljare har åsikter om vilken slags regering de vill ha. En stor majoritet av svarspersonerna i de svenska valundersökningen har genom alla år varit beredda att sätta samman en regering när vi frågar. Realismen i de önskade regeringarna kan ibland diskuteras, men i de allra flesta fall pusslas regeringar ihop som känns igen från den politiska debatten. De önskeregeringar som är gångbara beror förstås på hur utbudssidan ser ut. Önsketänkande hos väljarna bryts mot politiska realiteter och mot vad som är sannolikt och rimligt givet omständigheterna.
Figuren nedan visar hur populära fyra olika slags regeringar har varit bland väljarna sedan 1968. Intervjufrågan gäller vilket eller vilka partier man helst vill ha med i regeringen efter valet det aktuella valåret. Frågan har ställts i Valundersökningens förvalsstudier respektive valår. Mycket klara majoriteter har besvarat intervjufrågan genom åren – som mest 2010 (94 procent) och som minst 1998 (82 procent). De allra flesta svenskar har alltså en favoritregering. Utvecklingen av andelen väljare som önskar sig en blocköverskridande regering är placerad under figuren.

 
Källa: Svenska Valundersökningar 1968-2010. Frågan i besöksintervjun lyder: ”Vilket eller vilka partier skulle Du helst vilja ha med i regeringen efter valet i år?” Läs hela analysen i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.
 
I början av vår mätperiod (1968-1985) var en ren S-regering svenska folkets önskeregering nummer ett; mellan 29-36 procent av väljarna ville ha en sådan regering efter valet. Men dominansen bryts under 1990-talet då blocköverskridande regeringar går om och får fler omnämnanden som favoritregering än rena S-regeringar (31 procent 1994). I samband med valet 2002 gjorde en S-regering en tillfällig uppryckning och återtog med knapp marginal förstaplatsen före en blocköverskridande regering.

Vid valet 2006 förändrades svenskarnas regeringsönskemål radikalt. En borgerlig regering (Alliansen) hamnade för första gången i historien högst upp på väljarnas lista över favoritregering. På andra plats med cirka en fjärdedel av rösterna kom en blocköverskridande regering, följd av en Rödgrön regering som redan 2006 samlade fler väljare än en ren S-regering. En ren S-regering går alltså från mest till minst önskad på bara fyra år. Det är vid den här tidpunkten Socialdemokraterna förlorar sitt gamla klassiska försprång som Sveriges ”naturliga” regeringsparti. Andra mätserier bekräftar denna utveckling.

Utvecklingen förstärks 2010. En borgerlig alliansregering ökar ytterligare på sin ledning som favoritregering. Rekordsiffran 40 procent av de svarande önskade sig en borgerlig regering. Det tidigare rekordet var 36 procent från 1968. Men då var det en S-regering som fick det stödet. På plats två 2010 kommer en Rödgrön regering med 23 procent.
Vid det senaste valet 2010 var det bara 7 procent av väljarna som önskade sig en Socialdemokratisk minoritetsregering. Det beror givetvis inte enbart på att svenska folkets preferenser förändrats utan också på förändringar på utbudssidan: vid 2010 års val fanns inte en S-minoritetsregering på "menyn". Istället presenterades en Rödgrön valkoalition och en sådan regering har aldrig tidigare varit så populär som då. Bland S-väljare 2010 var det avsevärt fler (55 procent) som önskade sig en rödgrön regering än en S-minoritetsregering (19 procent)!

Blocköverskridande regeringar var mest populära i mitten av 1990-talet. Det sammanfaller med en tidpunkt då det var snubblande nära att det hade blivit verklighet. Det parlamentariska samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna under de svåraste krisåren hade kunnat utvecklas till en regelrätt regeringskoalition över blockgränsen. Krissituationer kan tvinga fram nya samarbetsmönster.
En effekt av Alliansepoken 2004- är att sannolikheten för blocköverskridande regeringar blivit avsevärt lägre. Effekten syns tydligt också i tidsserierna över väljarnas önskeregeringar. I samband med 2010 års val var det bara 13 procent av väljarna som räknade upp partier från båda blocken när vi bad dem att berätta om sina önskeregeringar.
 
Källa: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik.

04 november 2013

Om statsvetare i offentligheten och kärleken till ämnet

Det diskuteras ibland om det behövs en statsvetarlicens eller ett slags uppförandekod för statsvetare i offentligheten. Du har tidigare kunnat läsa om detta i tidigare inlägg på min forskarblogg. Bakgrunden till diskussionen är givetvis det betydande och växande genomslag som statsvetare har i offentligheten. Vad har den enskilde statsvetaren för ansvar när journalister ringer och ställer frågor?

Understundom låter sig krav på disciplinering av disciplinen höras. Men jag är inte någon vän av idén om ett slags statsvetarsamfund som ska agera internpolis inom statsvetarskrået. Det vore i själva verket förödande för ämnets utveckling. Det är samtidigt utomordentligt viktigt att statsvetare inte slutar diskutera sin egen roll i det offentliga samtalet. Varför finns vi med? Vem uttalar sig bäst om vad och varför? Vad blir effekterna av alla uttalanden på publikens syn på statsvetenskapen som ämne?
 
En viktig orsak till behovet av diskussion av statsvetarrollen är att förtroendet för vetenskaplig forskning befinner sig i utförsbacke. SOM-institutets regelbundna mätningar av forskningsförtroendet visar en långsamt smältande glaciär. De senare årens data visar att forskningsförtroendet kan vara på väg att urholkas. Och statsvetenskap som ämne hamnar redan långt ned på listan över vilka områden medborgarna tycker att Sverige bör satsa mer på i framtiden. I den senaste mätningen var det bara 9 procent av svenska folket som tyckte vi borde satsa mer på statsvetenskaplig forskning. Vi behöver stärka förtroendet för ämnet. Därför har alla vi som ofta förekommer i medierna ett stort ansvar för statsvetenskapen som varumärke. Vad som skadar eller stärker detta varumärke finns det förstås många olika uppfattningar om. Hur kan statsvetares samverkan med det omgivande samhället stärka förtroendet för forskningen? Hur bör vi agera i medier och samhällsdebatt?

Passionen för statsvetenskapen måste få lysa igenom. Vi som kallar oss statsvetare måste våga låta det skina igenom att de flesta av oss tror att statsvetenskapen kan göra nytta för mänskligheten och planeten; ibland till och med större nytta än teknik, medicin och naturvetenskap. Det mesta av planetens bekymmer -- vare sig det handlar om krig, svält, sjukdomar, klimatförändringar, brottslighet eller ekonomisk stagnation -- beror nämligen på att vi människor inte förmår lösa konflikter eller att vi dignar under saker som korruption, bristande rättsstater och dysfunktionella politiska och byråkratiska system. Vi lever i en värld där varken pengar, effektiva mediciner, fungerande teknik och god vilja egentligen saknas för att potentiellt kunna göra världen till en bättre plats. Här kan statsvetenskapen göra en skillnad. Vi har något att berätta om varför det är så och vad som kan göras åt det.

Min uppfattning är alltså att det är kärleken till och omsorgen om ämnet statsvetenskap bör vara den vägledande principen för allt vi statsvetare tar oss för. Enligt högskoleförordningen har vi tre huvuduppgifter: utbildning, forskning och samverkan med omgivande samhället. När vi märks ska vi göra det för att a) visa för blivande studenter att det är kul och intressant med statsvetenskap, b) visa framtida forskartalanger att vi ägnar oss åt viktig, seriös, systematisk och internationellt slagkraftig statsvetenskaplig forskning och c) visa samhället att vi ger tillbaka genom att kommunicera viktiga forskningsrön, erbjuda en mångfald av perspektiv och analyser som ger korrektiv i samhällsdebatten, och ibland presentera relevanta policyrekommendationer.

(Väl-)grundad spekulation
Vi behöver inte statsvetare för att leverera samma slags uppenbara spekulationer som icke-statsvetare kan leverera. Det finns heller ingen anledning att fylla offentligheten med ännu mer tyckande. Tyckokratin är tillräckligt utvecklad som det är. Våra uttalanden ska stå för det beständiga och inte det flyktiga. Grundad spekulation är bättre än ogrundad. Det kan de flesta hålla med om . Men vad är då (väl-)grundad spekulation? Det som kännetecknar grundad spekulation är att det har ett värde och tål att läsas igen några dagar, några veckor eller några månader senare och som har sin grund i vetenskapliga rön eller analytiskt tänkande. Som alla vet är det ibland svårt att hitta en vetenskaplig motsvarighet till journalisternas fråga för dagen. Men med lite fantasi och kreativitet brukar det gå att styra samtalet in på ett område som vi faktiskt vet något om och där det går att peka ut relevanta forskningsansträngningar.

Forskningens hittills bästa svar
Statsvetarens främsta uppgift är att efter bästa förmåga leverera forskningens hittills bästa svar på området. Det är alls inte någon enkel uppgift utan en rejäl pedagogisk utmaning. Tiden är knapp. Medielogikens förkärlek för förenklingar och monokausala förklaringar är inte kompatibel med forskningens. Det blir lätt fel. Missförstånd är legio (Kräv ALLTID att få läsa pratminus!). Dessutom krävs intellektuell hederlighet för att ge en balanserad bild av forskningsläget. Även forskningsresultat som skaver på egna försanthållanden -- ja, kanske just dem i synnerhet -- behöver komma fram i diskussionen. Ser vi att det saknas ett viktigt perspektiv eller ett analytiskt grepp i en pågående samhällsdebatt så behöver vi fylla luckan.

Växeltelefonisten
Den bästa statsvetaren är antagligen växeltelefonist: Det är eftersträvandsvärt att rätt frågor besvaras av en person som a) för tillfället är aktiv och bedriver forskning på området, b) nyligen har publicerat eller bedrivit undervisning i det aktuella ämnet, eller åtminstone c) varit sakkunnig för eller på annat sätt nyligen bedömt forskning på området. Den forskare som sitter inne på de hittills bästa svaren är därmed oftast inte en statsvetare utan kanske en psykolog, jurist, demograf, sociolog, ekonom, historiker, språkvetare eller statistiker. De flesta frågor mår bra av att bollas vidare till någon annan som vet bättre hur smickrande det än kan vara att stå överst på journalisternas lista med telefonnummer. Hjälp journalisterna rätt. Använd din beställarkompetens!

Skriv själv!
Sist men inte minst viktigt: Ingen journalistisk produkt kan (eller ens bör?) leva upp till forskningens många krav. Det finns därför bara en rimlig slutsats: Vässa din penna och skriv själv! Använd forskarbloggar, debattsidor och kolumner. Då får man den ärligaste möjligheten att beskriva och förklara allt från funderingar till nya forskningsfynd. Dessutom kan man alltid länka vidare till fördjupningsmaterial. Du kan dokumentera den forskning på vilken man bygger sina texter. Om du själv lägger ut texten stannar dina ansträngningar inte vid en privatföreläsning med enskild journalist. Dessutom är min erfarenhet att du blir en bättre forskare av de reaktioner och kommentarer som dina läsare har på dina alster.

31 oktober 2013

Friskoleopinionen i Sverige

Efter Uppdrag gransknings avslöjande om hur det kan gå till när friskolor sköter sina kösystem och väljer och vrakar mellan olika elever finns anledning att rekapitulera hur svenska folkets inställning till friskolor och andra privatiseringar har sett ut historiskt.

SOM-institutets mätningar av friskoleopinionen i Sverige går tillbaka till 1997. Redan då fanns det en övervikt för andelen som ansåg att det var ett mycket dåligt eller ganska dåligt förslag att "satsa mer på friskolor". Endast vid ett tillfälle, år 2005, har friskoleopinionen i Sverige varit över "vattenytan", det vill säga nollpunkten, i våra mätningar.
Källa: SOM-undersökningarna 1987-2012. Balansmåttet visar andelen positiva till förslaget ("mycket bra/ganska bra förslag") minus andelen negativa till förslaget (mycket dåligt/ganska dåligt) och kan variera mellan -100 (alla tycker förslaget är dåligt) till +100 (alla tycker förslaget är bra).


Opinionsutvecklingen när det gäller friskolor ingår i en större mängd mätserier över svenska folkets inställning till offentlig sektor, skatter och privatiseringar. Många olika indikatorer har använts genom åren och det finns mängder av redovisningar av resultaten på SOM-institutets hemsida. Forskare och studenter kan beställa data och använda för forskningsändamål genom att följa länken längst ned i inlägget.

Två andra serier ligger med i figuren: klassikerna "bedriva mer av sjukvården i privat regi" och "låta privata företag svara för äldreomsorgen". Figuren visar tydligt hur privatiseringsopinionen i Sverige tog ett kraftigt kliv i positiv riktning i samband med den s k högervågen i slutet av 1980-talet, hur rekylen i motsatt riktning sedan blev mycket kraftig under 1990-talets krisår för att sedan långsamt återhämta sig till en ny höjdpunkt i mitten av 2000-talet. Efter regeringsskiftesåret 2006 har privatiseringsopinionen blivit mer negativ igen. I närtid är tappet mellan 2011 och 2012 tydligt.

Just nu är 2013 års SOM-undersökning i fält och det ska givetvis bli spännande att se vad som händer med svenska folkets inställning till privatiseringar på olika områden. Fortsätter svenska folket att bli mer negativa till privatiseringar 2013? Läs mer om välfärdsopinionen i Lennart Nilssons kapitel från den senaste SOM-publikationen "Vägskäl".


Referenser
Nilsson, Lennart (2013) Välfärdspolitik och välfärdsopinion 1986-2012: Vinster i välfärden? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
 
Weibull, Lennart, Sören Holmberg, Henrik Oscarsson, Johan Martinsson and Elias Markstedt. 2013. The SOM Institute Cumulative Dataset 1986-2011, v2013.1.2. University of Gothenburg: SOM Institute, www.som.gu.se.
 

 
 

22 oktober 2013

Forskningsvardag: Väntan på besked från forskningsråd

Uppdatering 26 oktober: Jo, våndan är nu över, vi FICK stöd för projektet! Du kan läsa mer om projektet här.


På torsdag lämnar Riksbankens Jubileumsfond besked om vilka forskningsprojekt som kommer att få stöd i den senaste utlysningsomgången. Besluten är viktiga eftersom de innebär stängda dörrar för viss framtida forskning eller grönt ljus för annan forskning. Därför denna bloggpost som får tjäna som illustration av forskningsvardagen: Väntan på besked om huruvida man ska ges möjlighet att förverkliga ett drömprojekt eller inte.

Själv konkurrerar jag och Maria Oskarson med en ansökan för ett projekt betitlat "Consideration Set Models of Voting Behavior". I korthet handlar det om att utveckla nya modeller och analysstrategier för att förklara varför väljare röstar som de gör. Inspiration hämtas bland annat från forskningfält som under många decennier märkligt nog har varit styvmoderligt behandlade i analyser av politiskt beteende, däribland marknadsföring och konsumentbeteendeforskning. Projektet har stor potential att förändra vårt sätt att analysera väljarbeteende på eftersom den tar större hänsyn till de faktiska beslutsprocesser som enskilda väljare går igenom i samband med en modern valrörelse.

Grundidén bakom partiuppsättningsmodeller (CSM) är mycket enkel. Väljare har en uppsättning alternativ (partier) som de är medvetna om (awareness set). Från denna uppsättning alternativ formas en övervägandeuppsättning (consideration set) som består av partier man aktivt överväger i samband med ett politiskt val (även icke-röstning kan vara aktuellt att modellera här). Från denna partiuppsättning väljs slutligen en "vinnare". Målsättningen är givetvis att försöka reda ut vilka förklaringar som är viktigast i de olika beslutsstegen: Varför hamnar vissa partier under övervägande hos vissa väljare? Och vilka "tie-breakers" är viktiga när individuella väljare till slut fattar ett beslut att rösta på parti X och inte på parti Y eller Z i sin partiuppsättning?

I exemplet nedan finns en väljare som är medveten om alla åtta alternativ (riksdagspartier), som överväger att rösta på V eller MP och som till slut, när allt kom till kritan, valde att rösta på V. Vilka partijämförelser mellan övervägda alternativ gjordes av denne väljare? Vilken typ av valrörelseinformation var viktig för att tippa över vågskålen till förmån för det ena alternativet framför det andra?






RJs besked blir den här gången särskilt avgörande för aktivitetetsnivån inom ramen för det svenska Valforskningsprogrammet under 2014-2017. Till skillnad från vad många ibland tycks tro finns det nämligen inte några forskningsmedel knutna till de stora svenska Valundersökningar som alltid genomförs i samband med varje val. Den offentliga demokratistatistiken täcker kostnaderna för Statistiska centralbyråns fältarbete och administrationen kring undersökningarna som är knutet till det långvariga samarbetet mellan SCB och Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Men några öronmärkta medel för reguljär forskningsverksamhet finns inte. Precis som all annan forskning är svensk valforskning beroende av att forskare knutna till nätverket vinner stöd för sina forskningsansökningar i knivskarp konkurrens med alla andra (9 av 10 ansökningar till RJs programstöd sållas bort i den första omgången). Så ni som tycker om göteborgsbaserad forskning om väljare och val får gärna hålla tummarna för ett positivt besked. Eftersom det inte är val igen förrän år 2018 så skulle ett negativt besked tyvärr betyda att CSM-modellering får vänta ett bra tag.

Här följer den populärvetenskapliga sammanfattningen på svenska.




07 oktober 2013

Analys av partiledardebatten 6/10

Igår kväll hade jag den stora förmånen att detaljstudera Agendas partiledardebatt minut för minut, sekund för sekund, på mycket nära håll. Under det nittio minuter (!) långa uppsnacket kunde jag tillsammans med Love Benigh, Katarina Barrling och Margit Silberstein följa när partiledarna anlände på röda mattan i SVTs entré. Att kunna läsa av kroppspråk och ansiktsuttryck på åtta koncentrerade, taggade men spända ledare på bara någon meters håll var en intressant upplevelse. Det märktes direkt att partiernas främsta företrädare upplevde att det stod mycket på spel i debatten och att konfliktnivån och tonläget nu börjar skruvas upp inför supervalåret 2014.

Debatten kom att sätta en ny ton för diskussionerna i svensk inrikespolitik. Partiledardebatten gav tydliga besked om att Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt nu är helt dedikerade uppgiften att tillsammans försvara regeringsmakten och gå för seger en tredje gång 2014. Långsamt växlar Allianspartierna över från regeringsläge till kampanjläge. Flirtandet över blockgränserna som förekom under partiledardebatten i våras lyste helt med sin frånvaro i gårdagens debatt. Anders Sundells härliga analys på Politologernas forskarblogg av vem som attackerade vem under debatten gav ett mycket tydligt belägg för att vi kommer att få se samma tydliga laguppställningar i 2014 års val som vi sett både 2006 och 2010. Vi såg inga inomblocksattacker alls. Inte mellan de fyra allianspartierna. Och inte heller några attacker mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Regeringsfrågan och frågor om regeringsduglighet kommer att följa med oss under hela resan fram till valet. Det är två sätt att tänka som står emot varandra. Fredrik Reinfeldt ser på förhand uppställda valkoalitioner som en nödvändig förutsättning för att kunna bygga tillit mellan väljare och valda. Kontraktet med väljarna bygger på att det görs känt långt före valet vem som tänker sig regera tillsammans och vilken politik väljarna kan förvänta sig. Mot denna Reinfeldtska modell står Stefan Löfvens traditionella där Socialdemokraterna söker ett öppet förhandlingsmandat: Alla partier presenterar under valrörelsen sin politik för väljarna som sedan röstar på det alternativ de tycker är bäst: valresultatet får sedan ligga till grund och sätta ramarna för en förhandling om hur regeringen skall se ut. Eftervalsöverläggningar avgör sedan var tyngdpunkten i den förda politiken hamnar. Att ge alltför detaljerade besked om positionstaganden före en förhandling leder inte, som alla känner till, till något bra utgångsläge.

Båda modellerna har för- och nackdelar. Färdiga laguppställningar gör regeringsalternativen tydliga, tar sikte på att formera majoritetsregeringar och det är lätt för väljarna att utkräva ansvar. Men det leder också till taktiserande från väljarnas sida eftersom regeringsfrågan uppmuntrar till taktikröstning och att väljare behöver rösta instrumentellt på partier som de egentligen inte tycker bäst om. Dessutom kan det saknas mental beredskap både bland partier och väljare att efter valet reda ut besvärliga parlamentariska lägen. Öppna mandat uppmuntrar å sin sida s k "ärlig" närhetsröstning, att väljare röstar på de partier som de tycker bäst om åsiktsmässigt utan att regeringsfrågan får för mycket vikt. Efter valet får varje tilltänkt regeringskoalitionspartner ett lika stort inflytande som den fått röster av väljarna. Väljarna avgör tillsammans var tyngdpunkten i den nya regeringspolitiken kommer att hamna.

Ur statsvetenskaplig synpunkt är denna dragkamp spännande. Den handlar om vilken modell som bör användas för att hantera regeringsfrågan i ett system där väljare inte röstar på regeringar utan på partier. Frågan är om väljarna tycker att just denna diskussion är lika spännande. Önskar de sig ett individuellt kontrakt a la Reinfeldt eller ett mer kollektivt öppet mandat a la Löfven?

Alliansen kommer att upprepa grisen i säcken-argumentet hundratusen gånger under kommande månader. Man vet vad man har men inte vad man får. Socialdemokraterna kan utnyttja den fördel som alla oppositionspartier har, nämligen att luta sig mot väljarnas önsketänkande om vilken politik som en icke-Alliansregering kommer att föra i händelse av regeringsskifte. Blir det väljarnas benägenhet att önsketänka eller väljarnas benägenhet att riskminimera som väger tyngst på valdagen?
 
 

06 oktober 2013

Om partiledardebatter långt före ett val

Långa partiledardebatter med alla partiledare närvarande är på många sätt unika händelser. För det första är spelplanen jämnare än normalt. Alla partier -- stora som små -- tillåts att få ett ungefär lika stort utrymme. De stora partierna får lika mycket tid som de små. Effekten är densamma som under svenska valrörelser; en plötslig utjämning i de grundläggande villkoren för den politiska kommunikationen. Plötsligt har små partier en möjlighet att synas. Väljarna blir på ett påtagligt sätt varse om vilka alternativ som finns att välja mellan. Det är i de här sammanhangen de små partierna har möjlighet att skärpa sina partiprofiler och sticka ut.

För det andra innebär partiledardebatternas format att ledarna får betydligt längre tid på sig än normalt. I en partiledardebatt finns möjligheter att föra längre resonemang, göra längre beskrivningar av samhällsproblem, nyansera och förklara ideologiska utgångspunkter, utveckla partiets syn på det goda samhället och vilka lösningar man ser i viktiga frågor. Det finns också möjligheter att föra längre samtal med de andra ledarna om resultat och ansvarstillskrivning: Vad har uppnåtts under den gångna mandatperioden och vilket ansvar har den sittande regeringen för dessa resultat?

Partiledardebatterna innebär, för det tredje, en konkurrenssitation som liknar den som råder i samband med en valrörelse. Alla de främsta företrädarna är på plats. Ledarna är aldrig så skärpta, aldrig så inriktade på att prestera, som när alla deras huvudkonkurrenter om väljarnas röster finns i samma rum. Det handlar om att vara bäst när det gäller, och partiledardebatterna ger definitivt förutsättningar att vässa sina argument och låta dem brytas mot andra i ett sammanhang som bjuder största möjliga motstånd. Konkurrensen tvingar fram topprestationer. För ledaren handlar det om att vara skärpt och koncentrerad men inte spänd; det gäller att utstråla att man finner kampsituationen lustfylld; att det här är något man har förberett sig på och sett fram emot.

I en partiledardebatt skall ledarna prestera på tre arenor samtidigt: den partiinterna arenan, väljararenan och mediearenan. En tidig partiledardebatt som den i kväll -- ett år före valet -- är enligt min bedömning viktigast för den partiinterna arenan. Det gäller nu för partiledarna att få de egna sympatisörerna, partikamraterna och blivande kampanjarbetarna tillfreds. De behöver känna att partiet har en ledare som förmår föra fram den politik som partiet kommit överens om att driva. När valrörelsen närmar sig behöver partiet gå fram med ett enhetligt konsekvent budskap och tala med en röst inför väljarna. Det är nu denna samlande process tar sin början. Prestationerna under partiledardebatterna är därför främst viktig för harmonin i de interna leden. Inget sänker ett partis prestation så effektivt som om organisationen själv signalerar tveksamheter om inriktning och ledarskap.

Mediearenan är den näst viktigaste i kvällens partiledardebatt. Eftersom debatten följs främst av redan frälsta politiskt intresserade och partiidentifierade väljare kommer de många väljarna inte själva att ta del av debatten i sig själv, utan snarare nås av kommentarer om debatten. Även om eftersnacket ofta struktureras på ett högst förutsägbart sätt är det ändå viktigt att komma helskinnad ur granskningen. Det står mycket på spel, och det kan innebära att många ledare väljer en riskminimerande och mycket försiktig strategi i debatten. Inga grodor får halka ut ur munnen. Lite trist för alla vi som gärna ser nya uttryck och berättelser födas i kvällens partiledardebatt.

Några omedelbara effekter av kvällens partiledardebatt för opinionsläget -- väljararenan -- är dock inte att vänta. Opinionsforskningen står fast vid att enskilda händelser eller utspel mycket sällan ger stora omedelbara effekter på den allmänna opinionen. Opinionsbildning sker gradvis. Vi ändrar inte åsikter eller röstningsintentioner över natt, utan snarare genom att vissa överväganden långsamt blir mer viktiga än andra överväganden. En partiledardebatt som den ikväll kan så frön till en sådan gradvis förändring som, ackumulerat under kommande månader, ger tydliga effekter på opinionen. Det kan vara ikväll någon av partiledarna introducerar ett nytt sätt att beskriva verkligheten, en ny berättelse om framtiden eller ett nytt slagkraftigt uttryck som på ett enkelt sätt förklarar partiets samhällsanalys och framtida inriktning. Men det är inte säkert att vi märker att det händer. Först när vi tittar tillbaka om tio månader eller så, kan vi konstatera att det var i partiledardebatten den 6 oktober 2013 som vi hörde om det där nya sättet att tänka för första gången.

16 september 2013

SOM-institutet drar i fält

Hur lyckliga är svenskarna? Ska vi satsa mer eller mindre på vindkraft? Litar vi på våra myndigheter? Är vi nöjda eller missnöjda med den offentliga servicen? Hur ser svenska folket på nätintegritet och statlig användning av tvångsmedel? Ska vi ta emot färre flyktingar i Sverige? I vilken utsträckning litar vi på varandra? Vilka samhällsproblem uppfattar svenska folket som viktigast? Vad oroar vi oss mest för? Och hur mår vi egentligen?

Den här veckan når ett aviseringsbrev ut till de sammanlagt 17 000 personer mellan 16 och 85 år som blivit slumpvist utvalda att delta i den nationella SOM-undersökningen 2013. De bjuds in att bli en del av den världsunika undersökningsserie som tagits fram av SOM-institutet vid Göteborgs universitet genom årligen återkommande undersökningar varje höst sedan 1986.

Alla har samma möjlighet att göra sin röst hörd!
En fantastisk sak med vetenskapliga urvalsundersökningar som SOM-undersökningarna är att alla boende i Sverige har en lika stor möjlighet att komma till tals. Det finns nästan inget annat sammanhang -- utom möjligen i samband med allmänna val -- som det går att komma i närheten. Alla som slumpen valt svarar förstås inte på en SOM-undersökning. Deltagande i vetenskapliga undersökningar är frivilligt. Men huvudpoängen är att alla har en lika stor möjlighet att göra sin röst hörd.

Eftersom personerna valts ut med hjälp av slumpen utgör de ett slags miniatyrkopia av den svenska befolkningen. Deras svar på SOM-enkäten har stor betydelse eftersom de representerar alla vi som bor i Sverige. Analyserna får ofta stor uppmärksamhet och har ett stort värde på både kort och lång sikt för svensk forskning, samhällsdebatt och samhällsplanering. De som fyller i en SOM-enkät bidrar till att vi som bor i Sverige bättre kan förstå det samhälle vi lever i.


En chans på fyrahundrafyrtiosex!
Du som läser den här bloggen kan bli en av dem som får möjlighet att delta i årets nationella SOM-undersökning. Sannolikheten att slumpen valt ut just dig ungefär 1 chans på 446 - som jämförelse kan nämnas att sannolikheten att få fyra rätt på Lotto är 1 på 1496. Sannolikheten att någon i din bekantskapskrets finns bland de utvalda är så klart ännu större. Hjälp oss att övertyga dem om vikten att besvara SOM-enkäten! Vi vet att det tar tid, ungefär en timme effektiv tid, att svara på alla våra frågor. Men man får ta tid på sig och kan sprida ut ifyllandet i flera omgångar. Inom en månad brukar huvuddelen av de svarande skicka tillbaka enkäten.


SOM-undersökningarna är opartiska vetenskapliga frågeundersökningar som genomförs enligt konstens alla regler. Vetenskapliga urvalsundersökningar kännetecknas av att vi redan från början vet hur stor sannolikhet det är att en person blir utvald i undersökningen. (1 på 446). Men det vetenskapliga tillvägagångssättet betyder också att vi inte kan ersätta de personer som slumpen valt ut. De som blivit utvalda i undersökningen är unika. Uteblivna svar är förstås trist eftersom det minskar precisionen i analyserna. Ju fler som deltar desto större tillförlitlighet i undersökningsresultaten.

SOM-undersökningen 2013
Höstens nationella SOM-undersökningar är numera fem samtidiga enkätundersökningar med vardera 3 400 personer i urvalet. De fem editionerna av undersökningarna skiljer sig något åt i inriktning. Ett formulär har betoning på politik och samhälle, ett andra på nyheter och medier, ett tredje på livsstil, konsumtion och hälsa och ett fjärde fokuserar på ekonomi, arbetsmarknad och välfärd. En del av våra klassiska frågor återfinns i samtliga editioner, medan andra frågor återfinns endast i någon av editionerna. Vi har lagt ned stor kraft på att göra kortare formulär som är mer givande och mer underhållande att fylla i.

Undersökningsverksamheten vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet bedrivs i nära samarbete med ledande opinions- och medieforskare. Undersökningarna finansieras genom ett fyrtiotal samverkansprojekt. SOM-institutet är inte beroende av någon enskild aktör eller forskningsprojekt för att kunna genomföra undersökningarna. Läs mer om SOM-institutets verksamhet på hemsidan www.som.gu.se. Där kan du läsa mer om hur undersökningarna går till och där laddar du snabbt ned analyser, rapporter, bokkapitel och böcker.

Vanliga frågor och svar till respondenterna hittar du här: http://www.som.gu.se/faq/
SOM-institutet vid Göteborgs universitet finns på Facebook. Och du kan också ta del av nyheter från SOM-institutet via twitter @SOMinstitutet (#somgu).

12 september 2013

Grattis på födelsedagen, Svensk demokrati

Den 12 september 1921 räknades för första gången även kvinnors röster i ett svenskt riksdagsval. Det finns förstås många milstolpar i historien om hur den svenska demokratiska rättsstaten växte fram. Den första motionen om kvinnlig rösträtt lades fram redan 1884 i den svenska riksdagen. Och redan 1919 fick kvinnor rösta i de kommunala valen. Alla dessa milstolpar är värda att uppmärksamma. Men den allmänna rösträttens införande 1921 är den kanske enskilt viktigaste händelsen. Därför kan vi kalla den 12 september för demokratins egen födelsedag. Grattis på nittiotvåårsdagen!

För att fortsätta utveckla den demokratiska rättsstaten och anpassa den till nya utmaningar behöver vi ha goda kunskaper om vår demokratiska historia. Min uppfattning är att vi fortfarande inte har tillräckligt detaljerade kunskaper om Sveriges väg till demokrati, om hur det egentligen gick till när den svenska demokratiska rättsstaten växte fram: När ägde de formativa momenten rum? Vilka historiska skeenden kunde ha fått en annan utgång? Varför landade vi i de lösningar vi gjorde? Utan en ingående kunskap om vårt eget arv står vi på lösan sand när vi själva ska ta nästa steg eller när vi ska ge råd till andra länder om hur de ska bygga demokrati.

Inför 100-årsjubileet den 12 september 2021 borde vi frigöra resurser för ett nationellt djupdyk i historien om hur vårt land blev en demokratisk rättsstat. Tiden är inne att dra upp planerna för folkbildning, forskningsprogram och firande. Med god framförhållning och med mångas goda vilja kan en satsning inför hundraårsjubileet av den svenska demokratin bli en viktig resa i sig självt, men också sätta ett värdefullt avtryck i samhällsdebatt och forskning som stärker våra möjligheter att fortsätta utveckla den demokratiska rättsstaten.

Just nu arbetar jag med två projekt som skulle kunna bidra till att förverkliga en sådan satsning. Det första är Demokratifonden för främjande av forskning om demokrati och rättsstat, ett initiativ tillsammans med fyra andra statsvetarprofessorer (läs mer under fliken "Demokratifonden". Det andra projektet är den förstudie jag leder på uppdrag av Göteborgs stad att skapa ett Demokraticenter i Göteborg lagom till stadens 400-årsjubileum som råkar inträffar samma år som demokratin fyller 100, år 2021.

Du kan gilla Demokratifonden på Facebook.

07 september 2013

Opinionshösten tar sin början

Med tre opinionsmätningar publicerade inom några dagar har vi nu ett ordentligt kläm på ställningen i väljaropinionen inför hösten. Avståndet mellan de rödgröna partierna (VSMP) och de borgerliga Allianspartierna (CFPKDM) är omkring tio procentenheter i Mätningarnas Mätning (MäMä). De rödgröna har nu varit i ledningen sedan mars 2012.



Men minnet är som vanligt kort. Man behöver då och då påminna sig om dramatiken under gångna mandatperioder för att inte gå vilse i spekulationerna om vad dagens opinionsläge egentligen betyder för den fortsatta kampen om regeringsmakten. Nedan visas hur avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna har förändrats under mandatperioderna 2002-2006 och 2006-2010. Figurerna är hämtade från SCB-rapporterna Alliansseger respektive Åttapartivalet. De största och dramatiska förändringarna representeras av det opinionsår med obrutna framgångar som följde efter Alliansens bildande sommaren 2004, Alliansens katastrofstart på sin regeringstid efter valet 2006, den rekordstora rödgröna ledningen som eroderade stadigt efter finanskrisen hösten 2008 och, slutligen, den dramatiska och snabba omsvängningen i maj 2010 då Alliansen kopplade greppet inför riksdagsvalet den hösten.

 
 

Följande diagram visar opinionsutvecklingen (MäMä) sedan valet 2010 parti för parti. Den svarta linjen är valresultatet i 2010 års val.

Moderaterna
 
Socialdemokraterna
 
Centerpartiet
 
Sverigedemokraterna
 
 
Kristdemokraterna
 
Miljöpartiet
 
Vänsterpartiet
 
Folkpartiet

22 augusti 2013

Är sänkta skatter en valvinnare?

Efter Fredrik Reinfeldts sommartal ser det ut som om frågan om ett femte jobbskatteavdrag blir en viktig sakfråga inför riksdagsvalet 2014. Men är skattefrågor verkligen valvinnande? Självklart finns det inte något tydligt svar på en sådan fråga. Som vanligt beror det på hur skatter och skattenivåer omtalas och hur frågan om sänkta skatter gestaltas av politiker, intresseorganisationer, medier och förståsigpåare.

Ett blogginlägg kan inte ge något uttömmande svar på huruvida frågan om ett femte jobbskatteavdrag har potential att bli en valvinnare. Låt oss ta en närmare titt på några evidens. Skattefrågor hamnar sällan särskilt högt på väljarnas dagordning inför ett val. Andelen väljare som i svenska valundersökningar på en helt öppen fråga nämnt ett skäl till partival som handlar om skatter har varierat mellan 8 och 20 procent. Det har bubblat med men sällan nått pallplats. I SOM-undersökningarna när vi frågat om viktiga frågor och samhällsproblem har skatterna hamnat ännu lägre ned på dagordningen. Senaste noteringen är att blott tre procent av befolkningen ger ett svar som kan kategoriseras som "skatter".

I modern tid är det endast valet 1979 som kan sägas ha dominerats av skattefrågor. Då handlade det om villaskatten. Statsvetaren Peter Esaiasson döpte till och med valet efter sakfrågan: Villakostnadsvalet 1979. Inte ens då var det en särskilt stor andel väljare (17 procent) som nämnde skatter som viktiga skäl för partival. Men relativt sett var den viktigare: den hamnade på delad andraplats ihop med sysselsättningen det valåret. Etta var förstås kärnkraften.
 
Källa: Svenska valundersökningar 1979-2010. SOM-undersökningar 1986-2012.

Skattefrågor fick en framskjuten plats i 2002 års valrörelse. Moderatledaren och utmanaren om statsministerpositionen Bo Lundgrens huvudbudskap om sänkta skatter kunde enkelt manövreras ut av Göran Persson. Lundgren sårades gång på gång av Perssons mantra om "130 miljarder i skattesänkningar". Persson slutade aldrig att fråga hur Lundgren tänkt sig betala för välfärden när en så stor del av finansieringen faller bort. Motargumentet att den långsiktiga effekten av rikare hushåll skulle leda till en ännu större kaka att fördela fick aldrig fäste. Den politiska striden kom att förpassas till Socialdemokratisk hemmaplan. Skattesäkningar ställdes mot välfärd.Vård, skola och omsorg tronade på väljarnas dagordning.

I 2006 års val bidrog frågan om fastighetsskatt till regeringen Perssons förlust. Men inte lika mycket som frågan om hushållsnära tjänster, enligt våra panelanalyser och partibytesanalyser i boken "Regeringsskifte". Även skattefrågan fanns med bland de sakfrågor som Socialdemokraterna kan ha förlorat röster på. I valet 2006 krävdes inga stora väljarrörelser för att göra Alliansen till segrare. Som vanligt är det många bäckar små som blir till en å. Om man måste sätta en rubrik var det högervinden som vann valet 2006 åt alliansen, och här ingår förstås åsikter om skatter och skattenivåer i en sådan förklaring. Monokausala förklaringar och valforskning går inte riktigt hand i hand.

Alla vill väl ha sänkt skatt när man frågar? Njae, så enkelt är det inte. Svenskarnas åsikter om Moderaternas klassiska förslag "sänka skatterna" har vi möjlighet att spåra under lång tid tack vare Valundersökningar och SOM-undersökningar. Visst är det alltsom oftast en klar majoritet som tycker om förslaget, men samtidigt har det inte varit ovanligt med mellan 25-30 procent motståndare till att sänka skatterna.

Figur: Andel svenskar som svarar att de tycker förslaget "sänka skatterna" är mycket bra eller ganska bra 1995-2012.
Källa: Svenska valundersökningar 1998-2010. SOM-undersökningar 1995-2012.

Åsikter om att sänka skatten är starkt färgade av ideologiska utgångspunkter. Frågan om sänkta skatter är en av de sakfrågor som har starkast statistiskt samband med valet av parti i svenska val. Det är en av våra bästa indikatorer på vänster-högerideologi och utomordentligt användbar när man vill bygga ideologiindex.

Moderaternas vallöfte från 2006 års vallöfte om "tusen kronor mer i plånboken" -- en konkretisering av det första jobbskatteavdraget -- blev den gången en av de mest ihågkomna bland väljarna och tycks i den meningen ha varit ett relativt framgångsrikt löfte. Vem vill inte ha tusen kronor mer i plånboken varje månad? Hur många tusen röster budskapet om sänkta skatter gav är dock inte lätt att uppskatta.

Skattesänkaropinionen har falnat betydligt sedan 2006. Ropen om sänkta skatter var mest intensiva iunder perioden 1998-2005, med undantag då av valåret 2006 då Persson neutraliserade frågan (sorterar under avdelningen valrörelser har en opinionsbildande roll). Sedan Alliansvalet 2006 har opinionen för ytterligare sänkta skatter blivit svagare. Det beror förstås delvis på att skatterna faktiskt har sänkts. Opinionstrycket har orsakat policyförändring och sjösatt policy förändrar i sin tur opinionen. En återkoppling har skett. Inom opinionsforskningen kallas det ibland för policy feedback. Effekten av förd politik på opinionen utgör ett slags termostateffekt: när skatterna sänkts tillräckligt mycket börjar stödet för ytterligare sänkta skatter att försvagas. Utifrån detta kan vi fundera vidare på de tänkbara effekterna av ett femte jobbskatteavdrag (vars magnitud är klart mindre än det första) i ett opinionsklimat där den potentiella opinionskraften i sänkta skatter är svagare.

16 augusti 2013

Ny forskarantologi om svenska valrörelser



Strömbäck, Jesper &
Lars Nord Red. (2013).
Kampen om opinionen.
Stockholm: SNS Förlag.
Om några veckor presenterar Jesper Strömbäck och Lars Nord (red) antologin "Kampen om opinionen. Politisk kommunikation under svenska valrörelser". Jag deltar med ett spännande kapitel om bland annat hur de svenska väljarna har upplevt valrörelserna, vilka frågor som varit viktiga, hur kommunikationen mellan väljare och partier har förändrats över tid och vilken betydelse de sista intensiva veckorna egentligen har för valutgången i svenska val. Jag använder data från de svenska valundersökningarna 1968-2010 och från Sifos månatliga opinionsmätningar 1967-2010.

Varför ska vi då bry oss om analyser av den svenska valrörelsehistorien? Resultat från tidigare svenska valrörelser kan väl inte användas för att förutsäga valkampens karaktär i samband med valet 2014? Supervalårets förutsättningar är unika och historien om 2014 års val väntar på att skrivas. Ja, ok. Någon kristallkula handlar det inte om. Men systematiska studier av många valrörelser bakåt i tiden har ett stort värde eftersom de sätter tydliga gränser för våra förväntningar om vad som kan komma att hända. Kunskap om exempelvis partiers genomsnittliga spurtvinster och -förluster under valrörelserna sedan 1968 skänker insikter om hur vanliga eller ovanliga stora dramatiska förändringar av partiernas röststöd under valkampanjerna egentligen är. Systematiska sammanställningar fungerar dämpande på de allra mest spektakulära spekulationerna. När avgörs ett riksdagsval egentligen?
 
Om detta och mycket annat kommer du kunna läsa i kapitel 10 om "Väljarnas valrörelser". Jag är övertygad om att boken kommer att vara hyperintressant för alla dem som följer svensk politik på nära håll och som förbereder sig inför supervalåret 2014. Hoppas du är nyfiken. Missa inte en bra möjlighet att bli påläst. Du kan förbeställa boken här.

28 juni 2013

Ladda inför bautavalåret 2014

Nu väntar sex veckors semester! Det kan verkligen behövas inför det som komma skall. Supervalåret har det kallats. Först rekordlång tid mellan allmänna valen och sedan: Europaparlamentsval, kommunval, regionalval och riksdagsval med blott 114 dagars mellanrum plus kanske en och annan intressant kommunal folkomröstning. Med tanke på alla spännande studier som Valforskningsprogrammet, SOM-institutet och opinionslaboratoriet LORE planerar borde vi rentav borde använda benämningen Megavalåret 2014. Eller varför inte gå hela vägen: Bautavalåret 2014?
 
Jag uppmanar alla bloggläsare att själva ladda inför Bautavalåret genom att insupa insikterna i böckerna Väljarbeteende i Europaval, Nya svenska väljare och Vägskäl. Vill man vara ajour med forskningen om opinionsbildning och väljarbeteende inför hösten och vintern så finns all anledning att ägna lite tid i hängmattan åt det aktuella forskningsläget. Dessa tre böcker är en del av min egen forskarloggbok inför hösten. De fungerar som mitt "minne" när jag analyserar vad som händer i svensk inrikespolitik. Uttalanden och pratminus faller tillbaka på de tusentals små analyser som finns samlade här.
 
Jag önskar alla bloggläsare en härlig sommar. Jag är beordrad bloggskugga fram till den 12 augusti. Men det blir ett litet litet inhopp i Almedalen fredagen den 5 juli då SOM-institutet presenterar huvudresultat från boken "Vägskäl". Välkomna till biblioteket kl 10:00!


16 juni 2013

På gång: Ny bok från SOM-institutet

I juni varje år presenterar SOM-institutet sin huvudrapport från höstens undersökningar. Årets bok heter Vägskäl och rymmer den här gången 43 fördjupade analyser av (S)amhälle, (O)pinion, (M)edier. Som vanligt är det kombinationen av de långa tidsserierna, ett rikt jämförelsematerial, den mångvetenskapliga mixen och anknytningen till pågående forskning som gör SOM-rapporterna spännande och angelägna.

SOM presenterar boken vid en pressträff den 27 juni. Den börjar klockan 9:30 i Torgny Segerstedt-salen i Göteborgs universitets huvudbyggnad i Vasaparken. Närvarar gör bland annat bokens redaktörer, Lennart Weibull, Henrik Oscarsson och Annika Bergström, SOMs seniorforskare Lennart Nilsson och Sören Holmberg, samt ett dussin av bokens författare.  

Baksidestexten
Framtiden erbjuder många möjligheter och tvingar till många ställningstaganden. Sverige står idag inför en rad viktiga vägskäl. Valmöjligheterna innebär att ideologiska bedömningar accentueras. Den gäller att motivera det val man gör och visa på vilket samhälle man eftersträvar men också att bedöma de ekonomiska villkoren. I den allmänna opinionen går åsikterna i olika riktningar. Osäkerheten om framtiden är ett utmärkande drag. Skeendena i vår omvärld pekar också i olika riktningar och ny teknik håller på att skapa nya spelregler för opinionsbildningen. Vägskälen är många och det kan ofta vara svårt att orientera sig.
Vägskäl belyser på olika sätt hur svenska folket ställer sig inför dessa vägval. Den innehåller kapitel om hur svenskar ser på kärnkraft och vindkraft, hur man bedömer relationen till EU och hur man värderar den svenska insatsen i Afghanistan. Andra områden där opinioner redovisas är invandrings-, bistånds- och arbetsmarknadspolitik. Många kapitel ger på olika sätt en översikt av åsikter och vanor inom kultur- och medieområdet, exempelvis staden som kultur, e-böcker, mobilnyheter och sociala medier.

Vägskäl bygger på resultat från SOM-institutets långa mätserier av svenska folkets åsikter, livsstilar, medievanor och värderingar. Tyngdpunkten i analyserna ligger på dagsläget men hela tiden är fokus på vad de säger om framtiden. Vart är Sverige på väg?

Vägskäl omfattar 43 kapitel författade av ledande svenska samhällsvetare från olika ämnesområden. Den innehåller även en utförlig metoddokumentation av 2012 års nationella SOM-undersökning.
Innehållsförteckningen  




 















 

25 maj 2013

Europaparlamentsvalet 2014: Ett år kvar

Alla formella beslut är inte fattade. Men med stor sannolikhet blir det den 25 maj 2014 som svenska folket går till valurnorna för första gången på 1 334 dagar.* Då avslutas den hittills längsta period vi har haft utan att folket fått säga sitt i allmänna val eller folkomröstningar. Och vilken avslutning sen. Ett supervalår väntar 2014. Vi har val till alla fyra nivåer i demokratin inom loppet av 112 dagar. Att situationen är mycket speciell framgår av figuren nedan. Vi har aldrig tidigare haft ett europaparlamentsval och riksdagval så nära varandra. Det aktuella kunskapsläget inom valforskningen är att valsekvenser är betydelsefulla för politiskt beteende. Vi kan förvänta oss s k spill over-effekter mellan EUP-valet och RD-valet både när det gäller valdeltagande och valresultat. Sveriges valforskare tänker göra sitt bästa för att studera supervalåret. Nästa gång vi har en liknande situation är om tjugo år, år 2034.

supervalåret2014

Europaparlamentsvalets placering -- 112 dagar före riksdagsvalet -- ställer till det rejält för partierna. EUP-valen är vad valforskare brukar kalla ett andra rangens val. Alla aktörer satsar mindre än vid ett nationellt val. Det står mindre på spel i valet, valtemperaturen är svalare, valkampanjerna kortare, valdeltagandet lägre. Även om vi i Sverige har varit hyfsat förskonade så har det också funnits en klar tendens att EUP-valen handlar om fel saker, om nationella frågor, snarare än frågor som EU-parlamentet de facto har på sitt bord. Mediernas valrörelsebevakning har varit en västanfläkt i jämförelse med pådraget under en riksdagsvalrörelse. Den annorlunda valkontexten skapar möjlighetsfönster för små utmanarpartier som har chansen att bli intressanta när de mer etablerade partier sänker garden; två svenska exempel är Junilistan som satt i parlamentet 2004-2009 och Piratpartiet som för närvarande innehar två mandat i EU-parlamentet.

Den kanske viktigaste skillnaden mellan ett EUP-val och ett RD-val är att det inte ska utses någon regeringsmakt på basis av valresultatet. Det betyder att alla överväganden kring regeringsduglighet, politisk stabilitet och ansvarsutkrävande för förd politik plötsligt inte är närvarande när väljarna beslutar sig för vilket parti de ska rösta på. Det välkända fenomen som går under namn som instrumentell röstning, regeringsröstning eller storleksröstning -- att väljare allt annat lika hellre röstar på redan stora partier, partier som har regeringserfarenhet, partier som har goda möjligheter att driva igenom den politik de går till val på -- spelar en avsevärt mindre roll i samband med ett Europaparlamentsval än vid ett riksdagsval.

Därför är EUP-valet den 25 maj en levande mardröm för Sveriges två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna. Såvida inte EUP-valrörelsen kommer att likna en riksdagsvalrörelse kommer S och M inte att få någon möjlighet att ställa upp i den gren där de har stora fördelar i förhållande till de andra partierna: regeringsfrågan. I tidigare EUP-val i Europa finns en klar tendens att stora partier och partier som sitter i regeringsställning tenderar att straffas på bekostnad av mindre partier och nya partier. I normala fall när valkalendern sprider ut EUP-valen och RD-valen i tiden är det kanske inte någon katastrof för de två regeringsbärande partierna att gå svagt i ett EUP-val. Men nu måste de hantera en instabil situation som kan betyda överraskningar. Som i sin tur kan slänga grus i maskineriet inför riksdagsvalrörelsen. Svaga resultat i EUP-valet kan betyda ett förlorat momentum, ett medialt ältande om varför, en humördämpare för partiaktiva och kampanjarbetare. Partiernas fram- och motgångar i EUP-valet kan också rucka på den strategiska kontexten för väljarna inför riksdagsvalet; då tänker jag på funderingar om spärrar och regeringsbildning.

Många av de små partierna kan nog tänka sig att prata EU i EUP-valrörelsen. EU-kritik och nischfrågor är alltid gångbart i en EUP-valrörelse. Men de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna har ett gemensamt intresse att försöka få EUP-valrörelsen att likna en träningsmatch inför riksdagsvalet. Ju mer fokus på nationella frågor, regeringsduglighet på hemmaplan, svensk ekonomi, svensk välfärd, svensk sysselsättning och svensk arbetsmarknad, desto större sannolikhet att EUP-valrörelsen kan normaliseras så att den fungerar ungefär som en riksdagsvalrörelse där den viktigaste frågan handlar om vilka partier som bildar en svensk regering efter den 14 september.

Lästips: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (red) (2008). Väljarbeteende i Europaparlamentsval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

* Undantaget är de väljare som hade möjlighet att rösta i omvalet i Västra Götaland den 15 maj 2011 och de väljare som bor i kommuner där det har hållits folkomröstningar.