17 april 2013

Not om folkomröstningar

Sveriges relation till folkomröstningar kunde ha börjat bättre. De tre första historiska folkomröstningarna där Sverige var inblandat ledde till förluster av svenskt territorium. År 1877 röstade 99,7 procent av de röstberättigade på den svenska koloniön S:t Barthélemy ja till en återförening med Frankrike (351 röster mot 1). År 1905 förlorade Sverige nästa territoriella folkomröstning. Då försvann hela Norge. Hela 99,9 procent av norrmännen rapporterades ha röstat ja till att lämna unionen med Sverige. Endast 184 norrmän insåg det framsynta med en fortsatt union och röstade nej till den norska utbrytningen. Hela 368 200 röstade ja och därmed emot unionstanken. Valdeltagandet var imponerande 84,8 procent. År 1919 vann Sverige närapå tillbaka en del av Finland i en folkomröstning på Åland där 96 procent röstade ja till en återförening med Sverige. Men den nya självständiga staten Finland vägrade, så det blev inget. Sverige har inte varit bra på territoriella folkomröstningar - två förlorade folkomröstningar och två förlorade territorier, en vunnen folkomröstning, men inget vunnet territorium. (Källa: Oscarsson & Holmberg (2006) Kampen om euron)

De sex nationella folkomröstningarna vi har haft under den demokratiska tiden imponerar knappast heller. Åtminstone inte de första fyra. Vi har räknat mäns och kvinnors röster separat (1922), använt tre (!) svårtolkade alternativ att välja mellan (1957, 1980) och struntat i en rådgivande folkomröstnings mycket klara resultat utan att ordna en ny folkomröstning (1955). De båda EU/EMU-omröstningarna 1994 och 2003 är kanske våra två mest anständiga folkomröstningar, även om de ekonomiska resurserna var mycket ojämnt fördelade mellan ja- och nej-sidan. I det svenska fallet har fem av sex folkomröstningar slutat med att förändringsförslaget fått stryk. När det gäller lokala folkomröstningar är historien än tristare. Här har vi folkomröstat om kommunalskatter och i frågor där kommuner inte haft beslutskompetens. Och stockholmsregionens trängselskatteomröstningar har kunnat användas som praktexempel i undervisning om den representativa demokratins utmaningar.


Turerna kring en folkomröstningen om trängselavgifter i Göteborg framstår allt mer som ett nytt skolboksexempel på svårigheterna att hantera direktdemokratiska inslag (folkomröstningar) i den svenska representativa demokratin. Den nya grundlagen har givit bättre möjligheter för medborgarna att genom folkinitiativ (namnunderskrifter från 10 procent av medborgarna) tvinga fram beslut om det skall hållas en kommunal folkomröstning. Det krävs sedan 2/3 majoritet för att stoppa en folkomröstning.

Läs mer om folkomröstningar i tidigare inlägg: http://www.henrikoscarsson.com/2009/04/starkt-folkinitiativ-med-ny-grundlag.html

Alla de kända problemen med folkomröstningar aktualiseras ännu en gång: När ett specifikt beslut kring en specifik fråga singlas ut för en folkomröstning, vem har då ansvaret för att beslutet passar ihop med andra beslut? Vem fattar beslut om en lokal folkomröstning handlar om en fråga där kommunen inte har ensam beslutskompetens? Och ska inte alla berörda få folkomrösta, och i så fall, vilka är egentligen berörda? Vem tar det långsiktiga ansvaret för det fattade beslutet? Och hur länge gäller det i så fall? Frågorna är många. Det blir intressant att följa spelet kring trängselavgiftsomröstningen.

Den representativa demokratin har fortfarande de två tyngsta besluten i sin makt, nämligen frågan om NÄR folkomröstningen ska äga rum och, framför allt, HUR frågan för folkomröstning skall formuleras. Möjligheterna är många och fältet ligger öppet för kreativa lösningar (vilket visar med önskvärd tydlighet att direktdemokrati inte alltid samsas lätt med principerna bakom representativ demokrati). Sammanställningar visar att fem av sex folkomröstningar slutar i att status quo-alternativet segrar. I Göteborgsfallet är tidsaspekten med andra ord central: Väntar man tillräckligt länge med att anordna folkomröstningen kommer trängselavgifterna att ha hunnit bli status quo. Det som nu är protestalternativet, att avskaffa trängselavgifterna, kommer att vara förändringsförslaget. Som man frågar får man svar. Och det spekuleras redan om huruvida det ska bli mer än två alternativ.
Tidpunkten för en göteborgsk trängselavgiftsomröstning (eller om det nu blir en västlänkomröstning eller en skattehöjningsomröstning) kan förläggas i samband med Europaparlamentsvalet där valdeltagandet förväntas vara lägre än 50 procent. Vi har inga kvorumregler i Sverige men med ett så lågt valdeltagande är det givetvis lättare för en folkvald församling att tolka utslaget som rådgivande och till intet förpliktigande (och beslutet att inte följa folkomröstningen kan under sådana omständigheter inte fattas förrän EFTER valet i september 2014)
Vad som än händer kommer det finnas stora möjligheter för förlorarna i folkomröstningen att vara missnöjda med procedurerna. Finns det några vinnare? Och vad vinner demokratin egentligen? Frågorna är retoriska (jag drömmer mig tillbaka till de Grundlagskonvent jag var med om att ordna på Statsvetenskapliga institutionen). Innan vi hittat fram till en svensk praxis att hantera lokala folkomröstningar riskerar folkinitiativet så som det idag är utformat att leda till ökad politikermisstro och sjunkande legitimitet för det demokratiska systemet.

Inga kommentarer: