12 februari 2013

Partiledarnas synlighet konstant 1979-2010

Har partiledarna blivit mer synliga i medierna under valkampanjerna? I Johannes Bjerlings nyutkomna avhandling "The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979-2010" genomförs en systematisk prövning av huruvida svensk politik har blivit mer personaliserad (i betydelsen ökad personifiering, ökad fokus på personegenskaper och intimisering). Studien ger ännu ett korrektiv till uppfattningen om att politiken personaliserats kraftigt över tid. Särskilt när det gäller partiledarnas förekomst är empirin högst motvillig att passa förväntningarna på tilltagande personalisering. Som aktörer förekommer partiledarna nämligen lika ofta i valrörelsebevakningen idag som de gjorde för trettio år sedan. Partiledarna omtalas heller inte oftare i 2010 års valrörelse än vad de gjorde i 1979 års valrörelse. Och när de förekommer gör partiledarna det allt oftare som omtalade aktörer (objekt) än som aktörer (subjekt).

Bjerling har också undersökt hur ofta partiledarna är subjekt i nyhetsförmedlingen (press, radio och tv) relativt andra aktörer under valrörelserna 1979-2010. Trenderna över tid är mycket intressanta. Medan partiledarna relativt sett förekommer allt mer sällan i mediebevakningen är det en annan grupp som uppvisar en uppåtgående trend: Journalisterna! De refererar, kommenterar och intervjuar varandra om vad partiledarna har sagt. Men partiledarna själva får relativt sett komma till tals i allt lägre utsträckning. En eventuell direktkommunikation med väljarna har successivt kommit att ersättas av en övervikt av journalistkommentarer.


bjerling


Är det numera kanske viktigare att bli omtalad än att tala själv? resonerar Bjerling. I kampen om medialt utrymme kanske synligheten är överordnad formerna. Det gäller att synas mer än vad motståndaren gör. Min egen fundering hänger ihop med en tilltagande riskminimeringstrategi från partiledarnas sida: ju mer man själv kommer till tals desto större sannolikhet att någon groda slinker ur munnen. Medieklimatet är oförlåtligt. Minsta felsteg kan fästa fokus på någon överilad kommentar, någon alltför vågad metafor, eller lite udda språkval, istället för huvudbudskapet. Bättre i så fall att hålla fast vid en torr och saklig byråkratsvenska där sportmetaforer och liknelser -- som ju var så vanliga i politikers språk på 1970-talet -- lyser med sin frånvaro. Vad fostrar detta för slags politiska ledare?

I valrörelsen 2014 hoppas jag att partiledarna kan ta tillbaka förstaplatsen från journalisterna när det gäller att själva få berätta för väljarna vad deras partier vill. I en tid där vi talar mycket om behovet av ett tydligt politiskt ledarskap och om att partiledare behöver ta ett större ansvar för att leda opinionen vore det bra om de fick chansen att göra det. Vill vi inte hellre höra Reinfeldt och Löfven tala länge ur skägget om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem än att höra Knutsson, Silberstein, Smedsaas, Fürtenbach eller Mattsson sammanfatta och kommentera vad Reinfeldt och Löfven har sagt om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem?

Hur kan partiledare vinna väljarnas förtroende om deras budskap endast medieras genom analyser och kommentarer? Samma grundproblem finns kanske i de sociala medierna: man länkar gärna till analyser och kommentarer, men referenser till originalklippen där man själv kan höra Björklund, Sjöstedt, Lööf och de andra lägga ut texten är inte lika frekventa (eller?). Vi lyssnar kanske hellre till ekot av budskapet än till budskapet. Kanske sparar det både tid och kognitiva resurser; i annat fall skulle vi ju själva -- hemska tanke! -- behöva göra en egen självständig analys!

Läs mer:
Bjerling, Johannes (2013). The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979-2010. University of Gothenburg, Department of Journalism, Media and Communication. Länk.

Esaiasson, Peter & Nicklas Håkansson (2002). Besked ikväll! Valprogrammen i svensk radio och TV. Stockholm, Stiftelsen Etermedierna i Sverige.

Håkansson, Nicklas (1999). Valretorik. Om politiskt språk i partipropagandan. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.

03 februari 2013

Hundraåringen som valde väg

Robertsfors, Krokom, Berg, Sunne och Borgholm. Centerpartiets fem starkaste fästen i det senaste riksdagsvalet 2010. Hundraåringen står inför stora utmaningar att utveckla sin ideologiska profil. Ambitionerna att vinna fler storstadsväljare och flirten med nyliberalismen står i bjärt kontrast med partiets historia och är dessutom märklig i ljuset av hur partiet uppfattas av väljarna och hur sammansättningen av partiets väljare ser ut.

Centerpartiet är ett fantastiskt intressant studieobjekt som illustrerar partiers dilemma att hantera en förändringar av samhällsstrukturer. Partiet är skapat för att hantera de slitningar som industrisamhället skapade för jordbrukssamhället. Nu handlar det om de slitningar som ett globaliserat informations- och nätverkssamhäll skapar för ett senmodernt industrisamhälle.

Centern har fortfarande en stark association med glesbygdsfrågor bland väljarna. Starkare än vad man ibland misstänker att ledande företrädare är medvetna om. Associationsstyrkan befinner sig i samma härad som miljöfrågorna med Miljöpartiet och social trygghet med Vänsterpartiet. Den typen av associationer har etablerats under decennier av politisk kamp och har ett omistligt värde för ett litet parti. Att bygga nya lika starka associationer på kort tid och i konkurrens med sju andra partier är kanske rentav omöjligt.

Andel väljare som spontant nämner att partierna har en bra politik minus andelen väljare som nämner att partierna har en dålig politik 2010 (balansmått)
Källa: Valundersökningen 2010.

Glesbygdsfrågor ligger just nu inte särskilt högt på den politiska dagordningen. Men frågorna har en enorm sprängkraft. Centrum-periferiskiljelinjen i Sverige har stor potential att politiseras i mycket större utsträckning än idag av partier som bara behöver bli lite större. Stora värden omfördelas mellan stad och land. Kulturellt, politiskt och ekonomiskt finns stora olikheter. Människors levnadsvillkor och grundläggande materiella förutsättningar skiljer sig väldigt mycket mellan stad och landsbygd. Landsbygdens intressen är inte storstädernas. Tillgänglighet på offentlig service, samhällsinvesteringar i infrastruktur, situationen på arbetsmarknaden, centrums klåfingrighet att reglera livsstilar och fritidsaktiviteter i periferin. Kulturkonflikter. Värdekonflikter. Alla kriterier för att kunna bli en viktig politisk skiljelinje är uppfyllda. Men för att en social skiljelinje skall kunna bli politiskt viktig måste den som bekant politiseras av politiska aktörer som partier och intresseorganisationer. Det förblir därför en gåta varför stad-landskiljelinjen inte gör sig påmind mer i svensk politik. Huvuddelen av väljarkåren är inte högutbildade tjänstemän i storstäderna. De som bor på ren landsbygd eller i mindre städer och tätorter är alltjämt i numerärt överläge gentemot stadsborna. Varför blir det inga dalauppror i informationssamhället?

En analys av sammansättningen av Centerpartiets väljare visar med all önskvärd tydlighet att partiet fortfarande har en mycket stark landsbygds- och jord­bru­karprägel. I jämförelse med valmanskåren påträffar vi en dramatiskt större andel väljare med landsbygdsbakgrund (43 procent; +19 pe) och jordbrukare (9 procent; +5 pe) bland C-väljarna. Överrepresentationen för dessa kategorier är ännu större när vi ser till centerpartiets kärnväljare, det vill säga de som betraktar sig själva som anhängare av partiet: 65 procent med landsbygdsbakgrund och hela 20 procent jordbrukare. Sett till sammansättningen av partiets väl­­jare råder knappast någon tvekan om att Centerparti­ets sociala bas fort­­farande finns på landsbygden och bland jordbru­kare. (Läs hela analysen i den kommande boken "Nya svenska väljare".

Även när det gäller utbildningsinriktning är den agrara partiprofilen inte att ta miste på: Hela 11 procent av C-väljarna uppger att deras utbildning bäst passar in i kategorin ”jordbruk/skogsbruk/miljövård” överrepresentationen i förhållande till valmanskåren är +8 pe). Bland Centerpartiets kärnväljare är motsvarande andel ännu högre, hela 24 procent!
 
Den tydliga landsbygds- och jordbruksprofilen till trots är denna oundvikligen på väg att slipas ned, ungefär på samma sätt som Socialdemokraternas sociala bas av arbetare långsamt urholkas. År 1956 bodde hela 98 procent (!) av bondeförbundets väljare på landsbygden en­ligt Val­undersökningarna. Under de senaste trettio åren har andelen lands­bygds­bor i centerleden fluktuerat mellan 33 och 50 procent. I samband med valet 2010 bodde var tredje C-väljare (33 procent) på ren lands­bygd. Motsvarande urbanisering av den svenska väljarkåren som hel­het är från 48 till 18 procent boende på ren landsbygd mel­lan 1956 och 2010 (Läs mer här).

Ett centerparti i ett partisystem där mellan 25 och 33 procent av väljarna ideologiskt orienterar sig "i mitten" borde ha ett utomordentligt utgångsläge att vinna väljare. En förutsättning för Alliansbygget var en tydlig markering från Maud Olofsson att C hörde hemma bland de borgerliga partierna. Men normaltillståndet i ett flerpartisystem som det svenska är annars att mittenpartier säkrar positioner som leder till att de alltsomoftast förblir en del av mitten-vänster eller mitten-högerregeringar. En grundad spekulation byggd på forskningslitteraturen om partiers ideologiutveckling är att det krävs stora kriser för att partier skall kunna nyorientera. För Centerpartiets del skulle denna kris antagligen vara lika med en förlust av regeringsmakten och kanske även riksdagssorti.

Kartan nedan visar Centerpartiets röststöd i riksdagsvalet 2010 i landets 290 kommuner. Storstadsregionerna är utbrutna. Ju grönare desto större andel röstande på C i riksdagsvalet.



Källa: Valmyndigheten och SCB.